Maktens tiaror
Del 1: Bortom Eldravinen

av fil. mag. Sandra Petojevic

 

Prolog

Den iskalla vinden ökade och nådde snart orkanstyrka. Den ven och dånade mellan de snötäckta karga klipporna. Bergstopparna runt platån var dolda i tjocka gråsvarta moln. Vinden slet i de tre pyramidformiga tiarorna som Auterian Kanfagris bar, men de satt stadigt på hans mörkhåriga huvud trots att de nästan var en armslängd höga. De var hopkopplade, den ena inuti den andra, med den rödfodrade gyllene tiaran ytterst.

Auterians violetta sidenmantel fladdrade och snöflingorna virvlade kring honom. Han höjde den gyllene spiran och riktade den mot Mörkrets gud som stod framför honom, och den infattade blå kristallen i spirans topp glödde eldrött.

"Du ska inte bli herre över vår värld!" ropade Auterian och sköt en vitglödgad stråle mitt i bröstet på Mörkrets gud. Till sin förfäran upptäckte han att Mörkrets gud knappt hade fått en skråma. Mörkrets gud log elakt och svarade med en eldröd stråle från sina brinnande ögon. Auterian hoppade åt sidan, men ett ögonblick för sent. Den röda blixten träffade honom i benet och högg av det vid knät. Han sköt ytterligare en stråle mot Mörkrets gud, men han kunde lika gärna ha skjutit mot ett vattenfall.

Mörkrets gud skrattade så att det ekade mellan bergen och pekade på Auterian. "TRODDE DU, YNKLIGA VARELSE, ATT DU SKULLE KUNNA FÖRINTA MIG? JAG ÄR EN GUD!"

Auterian låg på marken och vred sig av smärta så att hans skägg och violetta sidentunika blev fulla med snö. Varför har Maktens tiaror inte skyddat mig? Varför är jag så kraftlös? Med de här tre tiarorna skulle jag vara osårbar, råstark, outtröttlig och odödlig. Har de förlorat sin kraft? Och varför biter inte den Heliga spirans blixtar på honom?

Mörkrets gud hade en spöklik gloria kring sig som utstrålade mörker istället för ljus. Han skrattade allt högre och det öronbedövande dånet fick marken att skälva.

"BERED DIG PÅ ATT DÖ, YNKLIGA VARELSE!"

Auterian blundade och kramade spiran hårt. Det är ute med mig! Det är ute med Artezania! Allt går under! Det är slut ...

Plötsligt ryckte någon av honom tiarorna och tog hans spira. Han huttrade till av den bistra kylan. I nästa ögonblick fick han en varm pälsfodrad yllemantel över sig. Han vände sig om och bländades av en skimrande silvervit strålglans.

"Gode gud! Hjälp mig!"

"Jag är inte Ljusets gud, jag är Mahiradastis, hans utsände. Jag har kommit för att förgöra Mörkrets gud. Ingen människa kan besegra en gud fast hon har Maktens tiaror på sig, men det kan en arkangel!"

Arkangeln Mahiradastis snodde runt mot Mörkrets gud och avfyrade en serie kraftiga blixtar. Den stormiga himlen blev alldeles randig av deras sken. Mörkrets gud vrålade av ilska och smärta och sträckte upp sina glödande knutna nävar i luften.

"Ljuset ska segra!" ropade arkangeln. "Aldrig någonsin ska du ha ensamt herravälde! Aldrig mer ska vår värld Artezania hotas av kaos och total anarki!"

Auterian kunde inte göra mycket annat än att ligga och se på, liksom hans tre vänner som förfärade tryckte i den grottliknande porten en halv fjärdingsväg bort.

Mörkrets gud krackelerade och i sprickorna strålade det fram ett starkt ljussken. Han vrålade med en röst som ljungade miltals mellan de taggiga bergstopparna, en röst som verkade bestå av en kör av miljontals röster. Marken skakade och stenar rullade nerför branterna. Vinden tjöt, de gråsvarta molnen kokade som i en häxkittel och Mörkrets gud började upplösas i stoft som virvlade omkring i luften.

Auterian kravlade stönande i väg med hjälp av armbågarna med yllemanteln över ryggen. Han gömde sig bakom ett stort klippblock där han mödosamt vände sig på rygg. Det blödde ymnigt från hans avhuggna ben och smärtan pulserade för varje hjärtslag. Han tittade då och då darrande ut genom en smal skreva medan han förband såret med sitt bälte och en remsa från sin mantel. Arkangelns sköna ansikte förvreds av ansträngning medan blixtarna ljungade från den Heliga spiran. Det ekande vrålet från det som var kvar av Mörkrets gud steg allt högre tills han helt försvann i en malströmsliknande virvel.

Snö, stenar och grus rasade över Auterian där han låg och tryckte. Med en blick full av fasa såg han uppåt. Den stora klippan som tornade upp sig över honom vacklade och var på väg att falla över honom. Gode gud, tänkte han. Jag har inte en chans att hinna undan! Jag kommer att bli ...

Med ens drog starka, guldskimrande armar ut honom. I nästa ögonblick störtade klippan ner med ett brak framför hans fot.

"Du är i goda händer nu."

"Gode gud!" utropade Auterian och försökte vända sig på magen i ödmjuk tillbedjan.

"Ja, jag är Ljusets gud och har stigit ner till er värld för att belöna er för er hjälp." Ljusets gud la handen på Auterians knästump och med en behagligt pirrande känsla växte ett nytt ben genast ut så att den violetta tygremsan gled av.

"Tack, o gode Ljusets gud, tack!" Auterian kröp ihop framför gestaltens guldgult skinande fötter och kysste dem. "Du har räddat mitt liv o Ljusets gud! Hur ska jag någonsin kunna återgälda dig?"

"Du behöver inte återgälda något. Det blev gjort när du och dina tre vänner där borta förde hit Maktens tiaror och den heliga Spiran till Världens tak. Tack vare dem kunde min utsände arkangel Mahiradastis besegra Mörkrets gud."

Medan Auterian tog av bältet från sitt knä, reste sig och spände fast det runt sin midja kom han att tänka på en sak. "Ursäkta att jag frågar, o Ljusets gud, men varför hämtade du inte tiarorna och spiran själv?"

"Det var inte möjligt, eftersom min strålglans skulle ha dödat alla människor som skulle försöka se mig i ansiktet."

"Men jag kan ju se dig!"

"Det beror på att du befinner dig här, på Världens tak. Endast här kan människor se en gud i ansiktet utan att dö."

"Men arkangeln då? Varför hämtade inte han tiarorna och spiran?"

"Enda stället där en arkangel kan beröra den Heliga spiran och Maktens tiaror utan att förintas är här, på Världens tak. En arkangel är mäktigare än en människa och blir precis lika mäktig som en gud med Maktens tiaror och den Heliga spiran. Om en arkangel hade kunnat använda bara en enda av Maktens tiaror utanför Världens tak skulle hans huvud ha förvridits av dess makt. Människorna skulle ha blivit hans slavar och dyrkat honom som gud istället för mig. En arkangel ska alltid vara och förbli min tjänare och budbärare."

"Men varför valde Mörkrets gud att komma hit till Världens tak?"

"Enda platsen där man får totalt världsherravälde över Artezania är härifrån."

Auterian slogs av en misstanke och såg sig omkring. Vinden hade mojnat och det var tyst och fridfullt. De gråsvarta molnen tunnades ut och lät solljus sippra in i diagonala strimmor. Tiarorna och spiran låg vårdslöst slängda i en snödriva. Arkangeln var försvunnen.

"Vart har din utsände Mahiradastis tagit vägen?" I sitt hjärta visste redan Auterian svaret innan Ljusets gud svarade.

"Han offrade sitt liv för Artezania. Ingen arkangel kan besegra en gud - trots Maktens tiaror och den Heliga spiran - utan att bli förintad, trots att en arkangel har lika stor kraft utan dem som du har med dem."

"Men varför dog Mahiradastis? Han skulle väl vara än mer oövervinnerlig med tiarorna på?

"En arkangel som bär Maktens tiaror har precis samma kraft som en gud. När de båda ofantliga krafterna möts i en kamp förintas arkangeln och guden med honom. Därför kunde jag inte ensam kämpa mot Mörkrets gud, för då skulle jag själv ha blivit förintad."

"O gode Ljusets gud, varför använde inte du tiarorna och spiran? Då skulle du kunnat besegra Mörkrets gud utan att dö!"

"Tyvärr är det inte möjligt för mig att använda Maktens tiaror och den Heliga spiran eftersom jag själv har skapat dem. Universums ordning gör att ett kraftföremål skapat av en gud aldrig kan användas av en gud. Maktens tiaror är lika verkningslösa på mig som vanliga hättor på dig. Och tänk om Mörkrets gud hade kunnat använda Maktens tiaror och den Heliga spiran. Det hade varit en ofattbar katastrof. Hela universum skulle ha förintats."

Auterian försökte föreställa sig en totalt tom och mörk värld och rös. Ljusets gud tog upp tiarorna och spiran och blåste snön av dem.

"De här fyra kraftföremålen skänker jag er människor, att brukas med såväl hjärta som hjärna. Auterian, du är utvald av mig att härska över ditt folk som för närvarande plågas av inbördeskrig mellan maktgalna kungar."

"Förlåt att jag avbryter, o Ljusets gud, men är inte sådant som krig avskaffat nu när Mörkrets gud är död?"

"Jag kan inte styra över människors beslut, lika litet som en far bestämmer över sin vuxne son, men du ska bli en god härskare av min nåd. Du ska med din visdom, ditt förnuft och ditt hjärta vägleda ditt folk så att de väljer den rätta vägen, Ljusets väg. Till din hjälp får du välja ett av dessa fyra kraftföremål. De övriga tre ska dina goda vänner få, eftersom de gjorde så att Maktens tiaror och den Heliga spiran kom till rätta."

"Ska tiarorna och spiran skingras?"

"Ja. Maktens tiaror och den Heliga spiran ska helst aldrig möta varandra igen. Om det sker finns räddningen enbart i form av Visdomens nyckel där borta i porten till Världens tak. Och för att Visdomens nyckel inte ska försvinna eller missbrukas, vaktas den av en drake som enbart släpper förbi den som har ett öppet sinne och ett rent hjärta likt ett barn."

Ljusets gud satte en rund medaljong med ett komplicerat geometriskt mönster runt Auterians hals. "Platinamedaljongen som du och dina tre vänner får är en påminnelse om detta så att du och dina efterkommande inte glömmer detta."

Sedan tog Ljusets gud i sär tiarorna och ställde dem på rad i snön bredvid spiran. Inuti den genombrutna och rödfodrade gyllene tiaran fanns en svartfodrad kopparröd tiara, och inuti den, ytterligare en tiara i silver med klarblått foder. Alla tiarorna hade en spetsig pyramidform med taggar på kanterna och en lilja i toppen.

"Den gyllene tiaran skänker osårbarhet åt bäraren, den kopparröda råstyrka och den silverne läkedom och vederkvickelse. Spirans blå kristall skiner vitt om någon av dessa tre tiaror är i närheten och rött om någon fara är i närheten. Auterian, välj nu ett av dessa kraftföremål."

Det var inte lätt för Auterian att välja. Det är ju som att välja mellan fyra utsökt vackra jungfrur eller fyra dyrbara juveler, tänkte han. Råstyrkans tiara är nog bra, då blir man starkast i hela världen, lika stark som ett par stenjättar eller hundra gråbjörnar, men vad hjälper det mot eld och pilar? Läkedomens tiara gör att man inte behöver vila eller sova och läker alla upptänkliga skador och sjukdomar. Men jag har ingen nytta av det, eftersom en massa krymplingar och sjuka bara skulle komma att köa till härskartronen dygnet runt. Den Heliga spiran varnar för faror, men man kan inte avfyra blixtar med den om man inte har alla tre tiarorna på sig. Om kristallen skiner rött är man ju helt försvarslös mot det som närmar sig, därför är den Heliga spiran tämligen oanvändbar. Osårbarhetens tiara ger ingen styrka åt den svage, inte heller skänker den vila. Men man blir motståndskraftig mot alla faror såsom eld, pilar, gift, svärd ...

"Har du gjort ditt val?"

"Ja det har jag gjort, o Ljusets gud! Jag väljer Osårbarhetens tiara!"

"Den är din, majestatis Auterian Kanfagris. ’Majestatis’ betyder ’den store’. Gå nu till ditt folk och förkunna dem detta: ’Ljusets gud är den ende guden och majestatis är hans utvalde härskare’. Och du ska kalla ditt rike Erkelzaar, det Goda riket i väster. Och glöm aldrig att jag finns överallt."

Och Ljusets gud skänkte Osårbarhetens tiara och medaljongen till majestatis Auterian den Helige som bugade sig i djup vördnad och tog emot den med en tacksägelsebön.

Med hjärtat fyllt av hopp och glädje sprang Auterian sedan till den grottliknande porten. När han såg sina tre vänner log han eftersom de alla hade varsin medaljong och de båda resterande tiarorna och spiran. Ljusets gud är sannerligen överallt, tänkte han.

"Jag valde Råstyrkans tiara!" sa den rödklädde mannen. "Så nu är jag shona’shon Chuwen Kumihua’taan av Chika’maar, storhövding av det Ärofulla riket i öster!"

"Jag fick Läkedomens tiara!" sa den vitklädda kvinnan. "Så nu är jag nan skiba Akarachi av Evendaboro, den Vita Heliga av det Fridsamma riket i söder!"

"Jag valde den Heliga spiran!" sa den blåklädda kvinnan. "Så nu är jag bashtuna Saram Cha al Tiira av Krothon, den Utvalda modern av det Sköna riket i norr!"

Och de fyra goda vännerna lämnade Världens tak genom porten och lovade varandra fred och endräkt.

Nästa kapitel Tillbaka

Uppdaterad 8 mars 2008