Eldorado special ett minnesprogram om John Lennon

Tisdag 9 december 1980 (komplett spellista)

Inget intro, ingen signaturmelodi.

Kjell Alinge: Hej. Det här programmet blir inget normalt Eldorado. Det här programmet hade vi hoppats att vi aldrig skulle behöva göra. John Lennon är mördad. Nån sköt ner honom på gatan i New York. Nån ringer mig från en kvällstidning tidigt i morse och säger det här. Det är en mardröm, tänker jag och journalisten ber mig berätta hur jag reagerar då, men ... ja, det är för hårt, det är för tidigt. Man får ett sånt här hårt slag så känns det ingenting. Smärtan kommer först efteråt. I dag, i kväll här skulle vi ha sänt Eldorado de här två timmarna. Men det går inte. Vi kan inte skämta och glittra just i kväll. Vi vill inte heller bidra till ... iskylan som sveper fram i nyhetsrapporterna nu om mordet. Vi vill ge en hyllning till John Lennon. Vi vill spela all musiken. Så det blir två timmar med Beatles- och Lennon-musik. Vi vet att det här är vad många vill höra just nu. Om du är över femtio så kanske du har svårt att förstå att vi reagerar så här hårt. Och om du är under femton så kanske du också tycker att jag tar i. Men, alla ni andra i generationerna däremellan, tror jag förstår. Och ni andra, över femtio och under femton, ja ni får höra musiken, lite grann om vändpunkterna, John Lennons insats hoppressat till två timmar, det kommer att bli stora luckor i det här. Och vi sänder programmet direkt, det kan kanske haka upp sig tekniskt någon gång. Men vi gör det här för dig, John, och för alla som minns dig. Och för alla som kan komma upptäcka dig i framtiden, i din musik.

John Lennon [and Plastic Ono Band] Working Class Hero (1970)

Lars-Göran Nilsson: Ja, ingen av oss vill ju göra det här till en sorgeafton, men det går inte att komma ifrån att det här, det berör oss väldigt hårt och starkt. Det känns nästan som ens egen bror eller syster blivit mördad. Så visst känner vi sorg. Men i det här programmet så vill vi förmedla all den glädje och lyft och inspiration som John Lennon gett oss. John Lennon, född 9:e oktober 1940 i Liverpool. Mamma Julia dog i en bilolycka när John var 13 år, och pappan hade redan tidigare gett sig ut till sjöss som sjöman. John Lennon uppfostras av mostern Minnie, och det var hon som uppmuntrade hans musikintresse och gav honom hans första gitarr. John gick i skola i Liverpool Quarry Bank High School där också Paul McCartney gick. Quarry Bank, det var där han bildade gruppen The Quarrymen där bland andra Paul McCartney också ingick, och de två träffades 1956 och började då det Lennon-McCartney-samarbete som resulterat i 178 utgivna Lennon-McCartney-kompositioner. Och ett år senare, 1957, så kom George Harrison med i The Quarrymen, och Ringo kom med 1962 i samband med de första skivinspelningarna som The Beatles.

The Beatles She Loves You (1963)

Några röster från engelsktalande fans på en livekonsert The Beatles.

The Beatles A Hard Day's Night (1964)

The Beatles Help! (1965)

Kjell Alinge: Filmmusik med Beatles. Det studsar och gungar; jag kommer ihåg när jag kom ut ifrån biografen Rigoletto efter att ha sett A Hard Day's Night, jag hade åkt bil in till stan, men efteråt så kände det som om man kunde gå två ungefär decimeter ovanför asfalten, jag kunde nog flyga hem till förorten tror jag, om jag hade försökt. Det kändes så, det var den starka attacken, den postitiva, den här enorma vitaliteten som kännetecknade Beatles under 1960-talets första del. Vi har hört här nu She Loves Youoch A Hard Day's Night och sen, sist, Help. Strax kommer nånting ifrån Lennons sista LP, Double Fantasy, där musiken där musiken mera har stannat upp i en speglande lugn harmoni.

John Lennon (Just Like) Starting Over (1980)

The Beatles Girl (1965)

John Lennon [and Plastic Ono Band] God (1970)

Kjell Alinge: God från John Lennon Plastic Ono Band som är Lennons första riktiga solo-LP. I dag frågar tidningar, radio, tv saker som: Vad har John Lennon betytt för dig? Men, de behöver ju inte fråga egentligen. Tänk efter. Bara det att de frågar att de ställer frågan visar att de nånstans vet att de åtminstone nånstans känner vad det här handlar om. Det handlar om en människa som vi känner kände som vi har tyckt oss kunna sträcka ut handen mot, nästan röra vid. Nu är han borta. Och det har blivit ett stort svart tomrum det är därför alla tidningarna ringer runt. Nä, det är inte så att Lennon i första hand var musiker. Jo han var en fin musiker, men inte i första hand. Det är inte så att John Lennon först av allt var sångare. Jo, hans röst är unik i alla de här inspelningarna, ofta är den naken, omutlig, den sveper som vinden över vattenytan och river upp vågor. Men sångare var han inte i första hand. På samma sätt det är inte så att John Lennon framför allt var textförfattare, inte filosof, inte politisk rebell. Nä, anledningen till att vi är så många som reagerar nu är att han var en människa som med sin nerv brände rakt igenom tv-skärmar och skivbrus. Han var nånting så ovanligt som en person i en profil mitt i mediasmeten, och den här profilen sitter ristad på våra näthinnor. När en sån människa försvinner, blir tomrummet utan botten.

The Beatles Across The Universe (1970)

Lars-Göran Nilsson: Och för att fortsätta biografin om John Lennon, 1969 gifte han sig med Yoko Ono, och på hösten 1969 så var John ute och turnerade med The Plastic Ono Band.

[John Lennon and] The Plastic Ono Band Give Peace A Chance (1969)

Kjell Alinge: Give Peace A Chance med The Plastic Ono Band, inspelat på ett hotellrum I Toronto 1969. Och vidare nu, med John Lennon ensam:

John Lennon Jealous Guy (1971)

Lars-Göran Nilsson: En utav de saker som var typiska för Beatles och också Lennons skrivsätt; man kan se det i hans små egna skrifter, bland annat boken In its own right. Det är det här respektlösheten för språket, han rör ihop associationerna. I låten som vi snart ska höra, Come Together, är det fast jag har texten utskriven framför mig lite svårt för en svensk att förstå vad det handlar om. Men jag kan identifiera en del av personerna: Flattop är en seriefigur i serien Dick Tracy, men just det här, att man kunde i poplåtar ta upp vad som helst och göra en låt om det, det var nånting befriande nytt, och det kändes som att öppna en stor dörr som hade varit stängd, när den kom då på 60-talet. Så här då: Come Together.

The Beatles Come Together (1969)

The Beatles I Am Only Sleeping (1966)

Kjell Alinge: John Lennon mördad, det här är tyvärr troligen en typisk inledning på 80-talet. Och jag tror att vi allesammans har en liten del utav skulden, den svarta känslan av 1984 på väg hitåt. Domedag, och ständiga larm om alltings livsfarlighet, ta öhm... skapat ett klimat som är mera kramp än kamp för förändring. Och i USA ligger skjutvapnen och dräller i amerikanska byrålådor. Hotkänslan, den ständiga påminnelsen i media, i långfilmer, i tv-filmer, överallt om hur livsfarligt allting är. Minskar ju inte vapeninköpen heller. President John Kennedy mördades 1962. Sen dess har ingenting radikalt gjorts för att få bort skjutvapnen, eller handeln med dem. Sanningen är den att USA är rustat för ett inbördeskrig. Inte mellan arméer, utan mellan vanliga civila. John Lennon mördad på öppen gata och Ronald Reagan, skjutjärnshjälte från filmer, med yviga gester och mycket prat om militär styrka och dominans, vald till president. De här händelserna, de har inget orsakssamband alls, men de är tyvärr troligen båda tidstypiska.

John [Ono] Lennon Instant Karma! (We All Shine On) (1970)

The Beatles All You Need Is Love (juli 1967)

The Beatles Nowhere Man (1965)

Ett par röster från engelsktalande fans på en livekonsert The Beatles.

Lars-Göran Nilsson: En John Lennon-beundrare och hans brorsa från en Beatleskonsert i USA, och vi hörde Nowhere Man med The Beatles. Och nu: Revolution.

The Beatles Revolution (1968)

The Beatles The Ballad Of Yoko Ono (1969)

Kjell Alinge: John Lennon hann med många turer, resor, trippar. Hans liv sammanfattar strömningar av helt skilda slag i västerlandet. Han blev en skärningspunkt, de flesta av tidens linjer korsades hos honom. Han var nyfiken och reagerade snabbt på rörelser i tiden; 60-talets tidiga optimism och respektlöshet inför makthavare. All det där fanns tidigt i Beatles musik. Sen fanns svärmeriet för drogerna; sinnesutvidgning, meditation, psykoanalys, politiska ställningstaganden och flera korta, nästan dagspolitiska kommentarer om t.ex. massakern i Attica-fängelset, om den nyfödda kvinnorörelsen. Woman is a nigger of the worldskrev John Lennon. Eller som i den här låten vi hörde nyss, som ett litet vykort nästan om hans giftermål med Yoko Ono. T.o.m. hans isolering, hans liv bortom publiciteten under hela 70-talets slut, är nästan tidstypiskt. 70-talet slutar i kramp och svarta domedagsprofetior. Och då kan det vara en rimlig reaktion att bara stänga av, bara tiga.

The Beatles Tomorrow Never Knows (1966)

Klipp med intervju från Dagens Eko-rapport från 1964. (I början: The Beatles I Wanna Be Your Man ) Svensk manlig reporter: Celebert besök i Stockholm, the Beatles! Svensk ung kvinnlig reporter: Åskådarplattan på Arlanda var packad av skrikande fans när John, George, Paul och Ringo anlände vid halvett-tiden i dag. Välkända för att alltid driva med journalister, förnekades inte Liverpoolgossarna den här gången heller under eftermiddagens presskonferens. På frågan om de verkligen kunde höra vad de sjöng under sina föreställningar, så svarade John lite nonchalant att det brydde de sig faktiskt inte om, de har ju i alla fall skivorna hemma. Och Ringo som såg mycket svårmodig ut under hela tiden presskonferensen pågick, han sa att han struntade i om han såg ut som [Charles] de Gaulle, för han gör ju pengar han också. Och att de skulle vara skadliga för sina lyssnare här i Sverige ... (reportaget tonas bort och nedanstående låt börjar)

The Beatles Sgt. Pepper's Lonely Heart Band (1967)

The Beatles Lucy In The Sky With Diamonds (1967)

Kjell Alinge: Jag och många andra gissar att John Lennon var kraftkällan i gruppen The Beatles. Om man vill spetsa till det här en aning, så består gruppen utav en trumslagare, det var Ringo Starr. En lite äppelkindad bussig slagdängekompositör, det var alltså Paul McCartney då. En skygg gitarrist som lika gärna kunde ha blivit kontorist, men i stället så småningom blev en inåtvänt leende mystiker, och det är George Harrison jag tänker på då. Och sen John Lennon, ständigt på väg, orolig, oberäknelig. Och när gruppen träffade pressen, slängde käft med media, då var det John som gärna var talesmannen. Jag föreställer mig att den vilda, nästan lysande fantasin i albument Sgt. Pepper, vi har hört några bitar därifrån alldeles nyss, och annan musik som gruppen gjorde kring 1967, framför allt var Johns förtjänst. Den här musiken är livsbejakande, här slås dörrarna upp på vid gavel, de boxas ut till hisnande kontinenter, och färgerna börjar droppa ifrån trädens frukter. Och framför allt, ingenting är omöjligt. Framtiden är oändlig. Och livet är en väldig, blossande fest där smultronlanden lyser och doftar, ända in i evigheten.

The Beatles Strawberry Fields Forever (januari 1967)

Lars-Göran Nilsson: I början av 70-talet hittade John Lennon, som många andra, Arthur Janovs teorier om primalskriket. Bland annat inspirerad av det här och andra psykoanalytiska teorier, gjorde att han en skiva som väldigt mycket handlade om leta sig tillbaka till sina rötter, att nästan skrika ut sin förtvivlan.

John Lennon [and Plastic Ono Band] Mother (1970)

Lars-Göran Nilsson: I del ett av vårt Lennonprogram hade vi telefonkontakt med Robert C. Broberg som just nu bor i New York, och eftersom flera lyssnare inte hörde det inslaget så tänker vi spela upp det nu igen. Robert och Anastasia har kollat in stämningarna i New York kring John Lennon, och de hade just hört en intervju i radio med Lennon gjord för bara några dar sedan.

Robert: I den här intervjun som de spela upp i radion alltså, så hör man då John Lennon säga att han har bott i New York de senaste sju åren därför att han har känt sig säker här, han har kunnat promenera, tycker han, i kvarteret, gå på bio, på restauranger; möjligtvis att folk kommer fram och säger hej och kommer nån ny skiva? och så där. Och vill ha autografer. Men däremot upplever han att i London kan han inte gå runt kvarteret alltså, för att där känner han sig inte riktigt säker där, det är en mycket paradoxal situation. De spelar upp flera nya, just nyligen gjorda, intervjuer där han talar om just New York som en stad där, den enda staden som han riktigt kan bo i, och där de känner båda att de kan leva sitt liv, privat och som artister också.

Anastasia: Annars ute på stan så har man inte märkt så mycket ännu, man väntar väl ändå rätt mycket aktioner runt om. Utanför hans hus lär det stå samlat några hundra människor för att hålla någonting som nästan liknar en slags gudstjänst; man sjunger Beatleslåtar och man ber för Yoko Ono och för John, man har nu börjat märka redan att grammofonaffärer har börjat sälja mera och får sätta ut Beatlesskivor t.ex.

Robert: Men så drar man paralleller till Elvis; när Elvis dog, då uppstod en hel industri med små plast-Elvisfigurer och små gravstenar i plast som det stod Elvis på; man frågar sig om det skall bli nånting liknande nu, men det tror många tydligen då ... Det är en väldig radiohändelse det här framför allt, va. Man märker också i tv, men ... något va, men det är framför allt i radion som det blir så ... märks så väldigt starkt. Och då säger man då, människor som på olika sätt har stått John Lennon nära, att det tror man inte att det blir, för den typen av publik, det är en annan ... även om det är två musikpersonligheter som båda spelas i etern, så kommer det här inte att bli en sån reaktion, utan snarare ... det är många som tror det här kommer att på lång sikt innebära nånting annat, vad vet man inte. Men alla tycker nånting som jag tycker, som har varit väldigt starkt, som har tagit mig väldigt hårt att, som jag inte riktigt ... som stod klar för mig väldigt att ... just den optimismen som finns alltså, eller som alltid har funnits i, rakt igenom, spelar hela tiden låtar som de väljer med en väldig insikt tycker jag här alltså, de på nåt sätt i språket, de formulerar sig och lyssnar ju på texterna än vi i Skandinavien har fångat upp Beatles och John Lennon, tycker jag. Då man hör det nu blir det förankrat på ett sätt här i miljön som är ... just, de spelar mycket den här Revolution och I Don't Believe In Beatles och I Was The Dreamweaver och så. Det är en mycket stark och upprörande dag det här som bara rullar på, och jag vet inte ... personligen blir jag väldigt tagen faktiskt. Så fort på tv:n är på visas en stillbild på John Lennon och den enda kommentaren är en text under: 1940-1980. Det var för mycket, tyckte jag. Så här, historien redan nu, med sina vingslag alltså.

[John & Yoko and] Plastic Ono Band Attica State (1972)

Lars-Göran Nilsson: Attica State som handlar om massakern i fängelset i Attica i staten New York. Vad gäller John Lennon och The Beatles, så kommer jag ständigt tillbaka till Sgt. Pepper, milstolpen där. Och där har jag en stark minnesbild från en av låtarna, A Day In The Life. Det var i maj 1967 när jag bodde i San Fransisco och var ute och körde bil en eftermiddag, och så plötsligt kom A Day In The Life på bilradion, och det var en sån enorm chock att höra den låten. Plötsligt så utvidgades gränserna för det möjliga inom popmusiken. Det var så vågat av The Beatles för en så annorlunda och märklig låt, och när jag körde bilen där så var jag tvungen att sakta farten och krypa fram längs gatukanten, och hela tiden då jag lyssnade på A Day In The Life. Och sen när det där oändliga slutet kom på låten, då var jag alldeles matt och tvungen att stanna bilen och kliva ur och ställa mig bredvid och andas djupt. Och det där var en milstolpe, inte bara för The Beatles, utan för mig också. Det var liksom om allas vår fantasi från vadå fick flyga högre och friare, tack vare Sgt.-LP:n och i synnerhet just den här låten, A Day In The Life.

The Beatles A Day In The Life (1967)

Kjell Alinge: I två timmar har du kunnat höra musiken nu med John Lennon i gruppen The Beatles, och John Lennon på egen hand och i andra sammansättningar. Fler utav Lennons sånger är genialiskt enkla, till skillnad från A Day In The Life som man kan titta på och särskåda i bitar. Men de enkla sångerna, de är som allsångsnummer ibland. Man klagar över att det inte skrivs bra, ny, moderna psalmer. Lennon har skrivit flera stycken, Give Peace a Chance, Power To The People, och det vi ska sluta med här i kväll, i det här hyllningsprogrammet till John Lennon: Imagine.

John Lennon Imagine (1971)

John Lennon (från en intervju i New York år 1971): The Beatles was disintegrating slowly after Brian Epstein died, it was a slow death, and it was happening, it is evident in Let It Be. All were in, and Yoko were in, evident then, but they weren't only starting it, I don't think, it was evident in India, when George and I stayed there following our left, and it was evident on The white Album you know, it's just natural. It's not a great disaster, people give torn by it, if it is the end of the Earth, but it is only a rock group that split up, it's nothing important. In all, you have all the old records there if you want, The Ramones, you have all this great music I think. Paul is selling more records than he ever sold as a Beatle; I'm selling more than I ever sold as a Beatle, as an individual. Between the four of us we're selling many more records than The Beatles ever did. Obviously, it's insane; people even... even the young people refuse to accept change. That's what the problem is, they will not accept change. There is a place in New York in a village called Matches Kansas City and everyone who's everyone, all who eats there, all the artists and everyone and everyone. And Matches Kansas City have decided to change the décor after twenty years, all these artists and radicals and revolutionists are getting very upset, because he's going to change the décor. That's how the world is. The unbranded is just as straight as those who own the brand, and they don't like change. And it's all there is to it, you know. I told people twenty years ago whenever it was, I'm am not got to missing She Loves You when I am thirty, and I was thirty last year and it was then when I broke the band up, or I decided to leave, I don't know when I decided it, whatever, that's was when it happened. I knew I wouldn't be doing the same thing; it just doesn't work like that. It's like a rubber team, sometimes you have to get married, and leave the boys on a Saturday night. That's how it is.

(slut på ljudfilen)

 

 

 

Tillbaka till Musiklistan

fil.mag. Sandra Petojevic, 9 december 2020 - exakt 40 år efter att detta minnesprogram om John Lennon sänts!