Eldorado med Kjell Alinge

Tisdag 20 januari 1981 (helt komplett spellista)

Vanlig hallåkvinna: Klockan närmar sig 22, då ska vi sända Eldorado här. I Program 1 kommer då Kvällsekot, i Program 2 musikradions önskekonsert med Sten Frykberg. Men här i P3 alltså: Nattens nöjen och stjärnornas musik, programmet heter Eldorado.

Eva Dahlgren Eldorado (här för första gången en variant med ekoeffekt på sången, aldrig utgiven)

Lennart Wretlind: Eldoradosignaturen med Eva Dahlgren och det är Michael Tretow som har mixat om signaturen och blandat ljuden på lite nytt sätt.

Nicolette Larson Radioland

Fjum-fjum reportage: Intervju med Lena Bendrick, chefen för s.k. faktaredaktionen på tidskriften Veckorevyn

John Martyn Dancin'

Walkie Talkies Man On Cobo Bay (1980)

Kjell Alinge betraktelse (allra första gången de dyker upp, här har de ännu ingen bakgrundsmusik som längre fram kom att bli allmänt förekommande, och det är här som Kjell Alinges njutbara sammetsröst och poetiska gestaltning verkligen kommer till sin rätt) : Sony Freestyle Walkman läser jag att man ska ha. Och jag ser folk på bio, innan den riktiga filmen, under själva reklamen, då sitter de där och lyssnar och lyssnar, och de är inuti sig själva. De har de här trendlurarna, kolibrilätta sitter de på skallen, lurarna, och öronen fylls av kassettkopierad musik. I busskön står folk och hör på Flash And The Pan, mitt i snöfallet. Det går människor med felplacerade ansiktsuttryck överallt på stan. De står i hissar, ser ut att i själva verket vara med på Fleetwood Macs jorden runt-turné. Och det är de. De går och vadar i snödrivorna, fånigt inåtvänt leende som om de satt i knäet på Loredana Bertè. Och de gör de. Det är rena hörselnarkotikan det här, väntar jag mig snart att få höra. För nu kan alla kapsla in sig i sin egen lilla hörsal, traska runt och alltid slippa höra gnisslet i samhällsmaskinen runt om. De slipper höra skimret från den fallande snön. De slipper höra hur månen tränger upp ur himladjupet som en guldgul plumsande mina. Och de slipper höra hur månskenet droppar, från kyrkspiror, takräcken och ögonbryn. De slipper, för de har ljuvlig knäck i lurarna.

Zero (Robert Broberg) Tom Top (även Anastasia medverkar)

The Clash The Magnificent Seven

Film med Stefan Wermelin: Myten om Kalifornien, den liknar myten om Eldorado, det gyllene landet. Kalifornien kallas också The Golden State, Den Gyllene Staten. Drömmen om Kalifornien, California Dreaming (John Hancock, 1979), eller på svenska Californiagänget , heter en två år gammal film som just nu haft premiär i Stockholm. Den är som en lång och hyfsat vacker reklamfilm för Kalifornien. [...]

(I bakgrunden hörs: America California Dreaming )

Art Garfunkel Wooden Plains

Kjell Alinge betraktelse : Det är tidigt. Och sent. Det är mitt i natten. Jag tittar långt ut över snöiga tak, långt ut i ingenting särskilt. Himlen är den här svenska nya nationalfärgen, gråbeigeplumpslaskdisigt. Taken ligger där som noggrant planerade fyrkantiga fält och ängar. Tysta, igensnöade kalhyggen. Här och där står det en ensam skorstensstump och andas tungt. Här och där ett glest buskage av tv-antenner. Då säger det ka-plums! Följt utav shfrss-fsss-sss . Sveriges största morgontidning har landat. Igen. Den ligger på tamburmattan som en stor, tung och död, ledsen, oljeskadad fågel. Jag tar upp den. Jag har läst den här tidningen i hela mitt liv, och det är svårt, det är kanske omöjligt att sluta nu. Jag vill inte, men jag vecklar upp här (prassel-prassel). Oj-oj-oj. Ja, du vet hur det ser ut, va? Den typiska förstasidan. Sammanbrott och katastrof och förtryck och korruption och exploatering, står det med slöa, feta rubriker. Och så såna här typska bilder, oftast föreställer de spruckna och trasiga förintelsemaskiner som står och sprutar skit ute på en bottenfrusen slakteristäpp. Jo, det är väl så här det är ställt i världen nu. Det är väl inte det att de ljuger direkt, för det vore väl snarast uppfriskande. Det är väl det att sanningen alltid ska fram. Så att den rinner gråbeige och slaskig i spalt efter spalt, och nationen gäspar. (Gäsp!) Arsenikmoln. (Gäsp!) Domedag. Nu igen. (Gäsp!) Kris. Och kaos. (prassel) Undrar hur det går för Bumble föresten? Ska titta. (prassel-prassel och lågmält muttrande som tonar bort)[Bumble är förresten en seriefigur, en björn i serien Tom Puss som brukade gå som följetong i Dagens Nyheter ]

The Method The Pink Panther (instrumental jazz med saxofon)

Kjell Alinge: 1941 skrev Evert Taube Stockholmsmelodi, och nu, 1981, har Björn J:son Lindh [som spelar synthesizer] och Totte Wallin [som sjunger och spelar gitarr] spelat in en ny version, speciellt för Eldorado.

Totte Wallin Stockholmsmelodi (exklusivt för Eldorado, gavs ut på singel, kom även att ges ut på LP:n Stjärnornas Musik 1982)

Film med Stefan Wermelin : Var har jag sett det här förut? Den fredliga bondebefolkningen som hotas av rövarbanditer och som sen legoknektar får bekämpa? Ja just det, Sju samurajerna ! (Akira Kurosawa, 1954) Just det, det här är Sju samurajerna i rymdmiljö. Kriget bortom stjärnorna ( Battle Beyond the Stars , Jimmy T. Murakami, 1980) heter den här filmen i lagom Star Wars -anda. Sju vågade livet ? Sju vågade livet ( The Magnificent Seven , John Sturges, 1972) hette en utmärkt western med Yul Brynner och Steve McQueen m.fl. Den byggde då på Kurosawas Sju samurajerna , en ännu mycket bättre actionfilm. Nu har de tagit sig för att göra en slags pastisch på de här två filmerna med antydningar, snodda repliker och t.o.m. snodda skådisar. Robert Vaughn spelar samma svartklädda revolverman i Kriget bortom stjärnorna som han gjorde i Sju vågade livet . Så filmhistoriskt ger ju allt det här en extraknuff. Filmen i sig själv är inte mycket att orda om, en ordinär rymdopera med ordinära effekter och ordinärt lyckligt slut. Men som sagt, en del lustigheter. En fantasins flipperhall.

D.J. Hollywood Shock, Shock, The House

Brian Hallin I Think I'll Get On A Train

Kjell Alinge och Janne Forsell humor: Namn och gradnummer (inför barsk överste med skrivmaskin)

(Eldorado I 50-talet) The Allman Brothers Band It's Not My Cross To Bear (1959)

Blondie Rapture (avbryts efter 2½ minut)

Avbrott för Ekoredaktionen med ett sammandrag av tisdagens nyheter

*

Eva Dahlgren Eldorado (instrumental, nymixad variant av Michael Tretow, hela låten, aldrig utgiven)

Lennart Wretlind: Och så intrumentalversionen av Eldoradosignaturen är nymixad inför nypremiären. Det är Micke Tretow som har mixat, och musikerna är som vanligt Lasse Welander, gitarr; Dave Castle, altsax; Wlodek Gilgowski och Bo Hallgren på keyboards; Bosse Häggström, bas, och Peter Sundell, trummor. Och signaturen är specialskriven för Eldorado av Tommy Lindh och Bosse Häggström. Och själva programmet kan börja då.

Pink Military I Cry

Kjell Alinge betraktelse: Sverige och Eldorado ligger inte på samma breddgrad. Den här nationen, och det här programmet ligger inte på samma våglängd. Det är gruvligt kallt i Norden. Eldorado däremot är en tropisk önskedröm där ludna lianer smeker din kind och där brinnande ögon dansar långt in i den svarta djungelnatten. Vi sitter och pratar, alltså på byråkratsvenska så säger man att man har sammanträde, får ej störas. Vi pratar om vad vi ska göra i de här oförsvarligt porlande programmen. Alla syndens safter och allt svidande siden, sånt där sitter vi och pratar om, mitt i det betongfort på Gärdet i Stockholm som är Sveriges Riksradios högkvarter, 105 10 Stockholm, och vi tittar ut genom persiennerna, och vinden kommer full av isnålar och klöser i cementen, och vi tittar på varandra allesammans och så säger vi: Det är Sverige där ute. Huuuh. Det är så där det känns i den svenska själen, och vi vill att Eldorado skall rinna dig till mötes som ett mirakel som det egentligen inte var meningen att du skulle möta. Därför säger vi att vi sänder i siden. Det låter som en saga. Och det är det. Hela tiden. I siden.

Steve Winwood Spanish Dancer

Reportage om sitta till bords-diskotekrestaurangen Daily News i Kungsträdgården i Stockholm, med grammofonmusik och utlåning i baren av dagstidningar från huvudstäder uti världen. På tisdagskvällar spelas livemusik, förra tisdagen med gruppen Hörselmat.

Hörselmat Eva (instrumental jazzrock, förmodligen aldrig utgiven)

Lennart Wretlind: En låt utan namn; Eva kan vi ju döpa låten till just i kväll, eftersom Eva Dahlgren finns med i den här rykande, färskmixade låten. Musikerna är allså Björn J:son Lindh [keyboard], Janne Schaffer [gitarr], Tommy Cassemar [bas], Per Lindvall [trummor] och dessutom Hektor Bingert på sax. Och låten är så pass färsk att inspelningen än så länge bara finns här i Eldorado.

Sylvie Vartan Le Piège (Look All You Like) (från Frankrike)

Fjum-fjum reportage: Intervju med komikern Magnus Härenstam

Roger Rönning Vinterbild

På samma våglängd: Flash And The Pan Man In The Middle

Kjell Alinge betraktelse: Apropå president Reagan. Ja, det är i alla fall en lustig idé det här att släppa in en filmstjärna i det Vita Huset. Ett fräckt och kul knep som säkert kan få motståndaren ur balans. Men ska det vara fritt fram för show business i politiken? Då får man inte vara så förbannat återhållsam, och ja, jag tycker gott man kan säga diskriminerande. Öh, va? Ska bara solister få ställa upp? Och varför bara ur Hollywoodklicken? Nä, jag vet vad jag skulle satsa på. Jag skulle ta en mullig soulgrupp och välja dem till president. Jag skulle faktiskt ta och välja gruppen Rose Royce till president. Och som vicepresident så kunde jag tänka mig Earth, Wind And Fire. Men det vore nånting! Ta nu Reagan och jämför: en ynka, en enda ynka skrynklig filmis i 70-årsåldern som inte kan ett enda maxat tricks utan att rida litegrann och trampa ihjäl skallerormar, om man får tro tidningarna. Och jämför sen med Rose Royce. Nämen man får ju så mycket mer för pengarna, de är ju alltså, de är fler, de kan jobba i skift, de är unga, de finns i olika kön, de har smarta scenkläder, ja bara en sån sak förresten som att Reagan, han är ju akustisk. Jag tycker nog att 80-talet kräver en elektrisk president. Och Rose Royce, de är helförstärkta. Om ens Reagan är enkelspårig så finns Rose Royce på 24 kanaler minst. De har en cool och maxad som det heter, producent, Norman Whitfield; vem är det som producerar Reagan, va? Tänk dig nu en handelsdelegation från Yttre Tchad, de spinkar in i Ovala Rummet och säger: nice to meet you, mr. president. Och så reser sig alla presidenterna och hälsar välkommen, på det här sättet: (nedanstående låt börjar)

Rose Royce You're A Winner

Kjell Alinge & Janne Forssell humor: Raggaren Olle i rockgruppen Slakthus Trotyl ska välja studio.

Howard Roberts Sixteen Track Firemen (1971, instrumental fusionjazz med brötigt slut)

Kjell Alinge & Janne Forssell humor: Raggaren Olle (forts.)

The Doors Moonlight Drive (1976)

Eldorado betyder på svenska: Nattens nöjen och Stjärnornas musik. Och Eldoradoproducenterna är: Kjell Alinge, Lars-Göran Nilsson, Lennart Wretlind. Dessutom i Eldoradoredaktionen: Janne Ferm, Jan Forssell, Monica Schmidt och Stefan Wermelin.

Eva Dahlgren Eldoradosignatur (instrumental)

De ljudtekniker som medverkat i kväll var Erik Norlin, Bampe, Morris Mogard och Dan Johansson.

 

 

Tillbaka till Musiklistan

fil.mag. Sandra Petojevic, 17 februari 2021