Eldorado med Kjell Alinge

Tisdag 27 januari 1981 (helt komplett spellista)

Eva Dahlgren � Eldorado (med ekoeffekt av Michael B. Tretow, hela låten, denna variant aldrig utgiven, från 20 jan)

Lennart Wretlind: Eldorado med Eva Dahlgren, i programmet Eldorado.

Debra DeJean � Goosebumps

Marvin Gaye � Far Cry

Kjell Alinge och Janne Forssell humor: Nu kamratpojkar ska jag göra aftonens grej: min imitation av Pink Floyd med en hand på ryggen! Fia tar upp kollekten. Titta nu, helfrustrerat! Jag gör nu Atom Heart Mother ! (Kjell ulkar och stönar som om han mådde illa) Så! Såg ni? Och nu för första gången i år: Umma Gumma , nu behöver jag hjälp av Nisse. Kom Nisse, vill du komma Nisse, till mig? [...]

(Eldorado i 60-talet) Donovan � Mellow Yellow (1966)

Peter Skellern � Too Much, I'm In Love

Intervju med regissören Lasse Hallström i klipprummet på Svensk Filmindustri om den kommande filmen Tuppen , med Magnus Härenstam, som innan dess hade arbetsnamnet Kvinnofabriken . Lasse gillar musik från 1940-talet, gärna Ulla Billquist, och tycker att det är lågkonjuktur i nöjesbranchen.

Kai Martin & Stick! � Jag Dansar Inte

Kool & The Gang � Take It To The Top

Fjum-fjum intervju med ljudeffekter: Du heter alltså Magnus Härenstam. � Ja. � Du startar en resebyrå och har ett enda resmål: semesterparadiset Eldorado (lejonvrål). � Ja, resebyrån heter Geschäftresor AB (hehe), ett nystartat företag, inte legitimerat, bor i en liten källarskrutt(sic!) vid Karlaplan (knack-knack-knack på dörren). Vi har väldiga svårigheter att få resenärer, men när vi väl får dem så ger vi dem skenet av att de ska ner till Medelhavsområdet (fiskmåsar). Broschyren ger upplysningar om det här semestereldoradot som också heter Eldorado för övrigt, vilket också är namnet på det hotell som ligger på flygplatsen i fråga. De åker iväg ut till Arlanda (hästdragen vagn), på vilket sätt som de vill (marscherande soldater), där stuvar vi ombord dem på den flygbuss som går in till stan (propellerplan på startbana). Och där har vi trevliga värdinnor ombord (tjejfniss). � Men ska de in till stan igen? � Ja, de åker in till stan ifrån Arlanda. Alltså resan börjar på Arlanda, men det här med flyg är nånting de själva har trott, det har vi aldrig sagt nånting om i broschyrerna, det ska ingen komma på. Utan vi tar dem ombord med en kall anrättning, det är en halv apelsin (smaskande ljud) och en pepparkaka med texten Lucia på (två pruttar med munnen). Så åker vi in till stan (dieselbuss som tutar och stannar), och där har vi uppfört på Kantarellen på Stureplan ett litet tält med en enorm neonskylt ovanför där det står Eldorado (Eva Dahlgrens Eldorado viskning). Där har vi en stege som vi skickar upp dem på Svampen med ( bam-doing-bom-tut ); det är avresa söndagar, och säger vi åt dem att de får vara däruppe då, tills vi hämtar dem för hemresan, transfern hem alltså, som då sker påföljande söndag, då vi tar fram stegen igen ( boing-donk-bam-drrr ). Och så får de gå ombord på flygbussen oavsett var de bor och åka ut till Arlanda (dieselbuss). � Det är fullt på Svampen. � Jaa, det får man säga, riktigt trångt där, tre-fyra stycken, det blir... (fjum-fjum-fjum)

Michael Chapman � White Night Starlight (instrumental progrock med gitarr och mandolin)

Phil Collins � In The Air Tonight (från en alldeles ny singel)

(Eldorado i 60-talet) Jefferson Airplane � Lather (1969)

Kjell Alinge betraktelse: Näej. Näej, det här håller inte. Nu var det ju flera veckor sen det kom en ny trend. Ny fet trend, det skulle verkligen sitta med en stor, glansig, fet ... jag får gå ut och leta, vi kan ju inte göra det här programmet Eldorado om vi inte hittar lite färska, daggvåta trender som vi kan sätta tänderna i. Ja. Jag får gå ut och leta som sagt. Och utanför på gatan ryter det till, just runt hörnet. I ett fräsande slaskregn mullrar nånting oformligt fram. Nää, det där ser inte ut som nån trend, det gör det inte, det ser mera ut som en brunsprutad SL-buss, full utav kontorister med våta vantar. Den skvätter ner mig till hakan så att jag går in igen. Inne i värmen bläddrar jag i musikbranchtidningen Billboard och där plötsligt, jag hittar en trend. Jag hittar, jag hittar en trend mitt i tidningen, och jag tror nästan på den, det står så här: De gamla dansbanden. De gamla dansbanden är på väg tillbaka. Där står det om Panama Francis och hans niomannaband, The Savoy Saltons. Francis berättar att de stora dansbanden, de slogs knock [out] vid 40-talets mitt av en lyx-skatt. Det var president Roosevelt som under andra världskriget slog till med en specialskatt mot just stora dans- och nöjeslokaler. Men nu, 1981, finns det många tecken på att den här musiken kommer igen. Det är fortfarande mest ärrade veteraner som Panama Francis som kan höras. Men de får spela, inte bara på Roseland, The Rainbow Room och The Copacabana i New York, utan också på en massa diskotek och dansställen runt om i USA. Panama Francis berättar i den här artikeln att man dansar The Lindy igen, en modedans döpt efter atlantflygaren Charles Lindbergh. Och det är inte bara gamla stötar som stapplar runt. Nä, det blir mer och mer de yngre som återupptäcker dansbanden, berättar Panama Francis. Jag läser allt det här och tänker: mnjaa, joo, det här tror jag nog på. Om man kunde blåsa in lite svarta hål och synthesizers bland saxofonerna också. Javisst. Det blir ju en mångmiljonmix. Ta nu och fall handlöst på prov, bakåt till 1936. Du har knäppt på Radiolan, det är en stor tung pjäs, brunbetsad som en byrå, den fnasar och sprakar, men du får in signaturen, klart och varmt. Signaturen på stationen WNEW, det är Martin Bloch och hans Make Believe Ballroom , drömmarnas danspalats. Tag plats, 1936, strax. Charlie Barnet och hans nylonsaft, eh förlåt, tenorsax. (i bakgrunden hörs en loop av början till nedanstående låt som i slutet av betraktelsen ökar i volym)

Charlie Barnet And His Orchestra (a.k.a. The Modernaires) � Make Believe Ballroom (1936)

Intervju med regissören Lasse Hallström (forts.), tidigare anställd på Sveriges Radio, nu frilansare.

Rare Earth � Come With Me (erotisk instrumental progrock)

Nicolette Larson � Fool For Love

Santana � Aqua Marine (instrumental fusionjazz med gitarr och tvärflöjt, avbryts efter drygt 2½ min.)

Avbrott för Ekoredaktionen med ett sammandrag av tisdagens nyheter

*

Eva Dahlgren � Eldoradosignatur (med viskande sångröst som den 24 januari 1981, aldrig utgiven)

Kjell Alinge (med ambient synthmusik i bakgrunden) som här gör sin allra första presentation med sin mjuka sammetsröst av programmet Eldorado: Här. Här har du Eldorado, Riksradions rykande raffinerade restaurang. Med rafflande rättigheter. Ett rymdregn av rokoko, rififi och ratata. Vi sänder i siden. Eldorado. En flygande festvåning, på drift i natten, på drift i sammeten. Ja, vi serverar nattens nam-nam och stjärnornas cha-cha-cha, cha-cha, cha-cha, cha-cha... (tonar bort i ett suggestivt eko)

Walkie Talkies � Cover Up

Kjell Alinge betraktelse (med ambient synthmusik i bakgrunden, första betraktelsen som har musik i bakgrunden): Den ... den blåvita faran (ryser) ... hjälp, hjälp, hjälp ... Den blåvita faran, vad tror ni jag menar nu då va? Moderaterna? Ja, de hade väl såna där strama valbanderoller med sitt tjocka moderat-M mot ... ja ett blått M, batongformat på vit botten. Nääe, blåvita faran ... nääe, jag menar den blåvita varan , Konsums nya strama, strikta och anstaltsfula varusortiment. Ni vet: Ketchupen KETCHUP och tvålen TVÅL, och så ... fasansfullt! Det känns som i det militära och värre är att nästan alla säger att den här fängelselooken, den här institutionsdekoren, är så konsumentvänlig. �Inga pengar på ytligt tjafs! Och prål och dekor!� Vill ingen se att precis så har de resonerat och gjort med helt andra saker, i elefantiasisformat? Shoppingcentra, varuhus, bio, pizzeria, pressbyråhopkoket som byggs nu i, framförallt har byggts under det senaste decenniet, i stad efter stad. Och det har fått kritik. Monotont, kalt, fantasilöst löpande-band. Ofta är det samma människor som älskar blåvita varor och hatar anonym stadsplanering. De borde ju älska också de blåvita citydelarna. De borde omfamna den blåvita faran-varan oberoende storleken. Trist, likformigt, anonymt, på burk eller hela kvarter. Det var väl det som var så bra, va?

The BusBoys � Did You See Me

Kjell Alinge betraktelse (utan bakgrundsmusik): Apropå blåvita varor. Ja, ni vet, köttet KÖTT och frukten FRUKT och plagget PLAGG som ligger i påsen PÅSE, och lilla burken BURK på hyllan HYLLA längst inne i lilla affären AFFÄR, apropå allt sånt blåvitt. Själv älskar jag varumärken. Volvo och TOY och Flora, och Samarin och Tuborg och ESSO och Kodak � allt det här är en bit av show business , tänker jag. Det är trevligt med de här nonsensnamnen, det är en sorts city-poesi. Många av de allra bästa bilder jag vet är reklambilder. Det finns julmustetiketter som fått mig att stanna upp i julhandeln och flina lyckligt i snabbköpet. Det får gärna stå Fiorucci eller Levi's på kläderna. Och ibland är det det enda snygga med dem. Tycker man så, kan det vara svårt att uppföra sig rätt i radio. Ni vet, i radio och i tv, där ska man inte sitta och låtsas om att Coca-Colan heter Coca-Cola, man dricker istället en iskall läskedryck. Man kliver inte in i en Toyota, man sätter sig istället i en bil, ja, möjligen en japansk småbil. I åratal har Ramlösa-etiketterna vänts från kameran i tv-debatterna, fast alla vet vad det står på etiketterna som man inte får se. Paul Simon skrev en låt som heter Kodachrome, samma som filmsorten. Den fick inte spelas, inte testas för Tio i topp . Ja, jag sitter inte här och talar mig varm för reklamradio, det är nog en återvändsgränd. Men jag tycker att det är okej att byxorna heter Wrangler, och att man säger att man tar på ett par såna om de nu heter det. Det blir till slut så stolligt allt det här att jag frestas att sätta mig och säga Wrangler-Wrangler-Wrangler-Wrangler! Ja, som när man vill vissla i den högtidliga och fisförnäma kyrkan. Tror du nu att jag är köpt utav multinationalismen? Ja, då får du väl anmäla mig för Radionämnden då. Så får vi lite reklam allesammans. Ni, du, alla som anmäler, och jag får reklam. Och byxorna! Och inte minst Radionämnden-Radionämnden!

Art Garfunkel � Finally Found A Reason

Björn J:son Lindh � Pipeline Till Sjunde Himlen (aldrig utgiven specialinspelning med Stefan Brolund och en nynnande Eva Dahlgren. Den här mjuka, ambienta instrumentallåten med tvärflöjt och elbas har stora likheter med låten 2 Ono som kom att ges ut på LP:n Musik 1981)

Fjum-fjum intervju med musikrecensenten Mats Olsson på kvällstidningen Expressen .

Doug Sahm � Tunnel Vision

Fjum-fjum intervju med musikrecensenten Mats Olsson (forts.) som sågar amerikansk västkustmusik och Fleetwood Mac för att han tycker de är så sövande.

Fleetwood Mac � The Farmer's Daughter

David Pomeranz � Fat

Kjell Alinge och Janne Forssell humor: (Janne:) Jaa, hördudu, jag tycker att som försäljningschef på AB Produkt AB som gör produkter åt rockpubliken, så har det sjunkit katastrofalt, den sista tiden, våra försäljningsprodukter. Hördu, du har ingen idé, Olle, vad du, hur vi skulleförbättra det här? (Kjell:) Jaa, jag har mycket idéer här som vanligt för det är ju mitt arbete; jag är så kreativ och det är ju just det jag har. När det gäller rockmusiken nu så börjar väl det här med Bowie och [Lou] Reed, det börjar väl tackla av, det känns väl lite tomt. (Janne:) Jag har analyserat... (Kjell:) Jag har ett byke här utav nya artister som jag tänkte att vi skulle kasta ut i halsen på publiken, och jag har en del idéer här [...]

Adrian Lee � Neon Neon

Kjell Alinge och Janne Forssell humor: (forts.) (Janne:) Jag har försökt att tänka på det här också, men jag har varit lite grann åt det här kött-vampirella-hållet, att man skulle kunna ... (Kjell:) Kvinnliga vampyrer, ja! (Janne:) Ja, så att man får in skräck och kvinnor och naket och långa tänder, blåa tänder. Och så kan man kanske trappa upp det lite till [...] att man skulle kunna ha köldaggregat med sig på turnéerna så man chocksänkte temperaturen i hela lokalen för att få det till 35 minusgrader för att få dem huttra, och så stänger vi alla dörrarna [...] (Kjell:) Nu tänkte jag, skulle vi inte för en gång skull verkligen ta bladet från munnen och gå rakt på sak och ha ren fascism? Med hårddrill på scen? (Janne:) Utmärkt! Va, vilken idé! (Kjell:) Man börjar med att det strömmar in snutar, när folk strömmar in så blandas det in mer och mer snutar som går runt och arresterar alla och fotograferar dem rakt mot väggen, så här: slabapps ! Med, en face och profilbild, och sen så när musikerna, en del går upp på scen utav poliserna och börjar långsamt stämma instrumenten, och sen så spelar de lite rockmusik, och sedan så har man nån som skriker i mikrofonen samtidigt som de sjunger: DETTA ÄR EN BELÄGRAD LOKAL OCH DET ÄR UNDANTAGSTILLSTÅND! Med tjutande sirener bakom. (Janne:) Åh, det är ju utmärkt bra det här, det är ju fantastiskt, du skriver väl upp det här! Vilka konserter, vad vi kommer att sälja! Men [...] man får inte skrämma dem för mycket, för då kommer de inte. [...] (Kjell:) Men då, då, då kan vi åka och hämta dem, i piketer! Då kommer vi och knackar på dörrn! [...]

(Eldorado i 60-talet) The Doors � People Are Strange (1968)

Andy Gibb � Desire

Eldorado betyder på svenska: Nattens nöjen och Stjärnornas musik. Och Eldoradoproducenterna är: Kjell Alinge, Lars-Göran Nilsson, Lennart Wretlind. Dessutom i Eldoradoredaktionen: Janne Ferm, Jan Forssell, Monica Schmidt och Stefan Wermelin.

Eva Dahlgren � Eldoradosignatur (instrumental)

Vanlig hallåman: De tekniker som medverkat i Eldorado i kväll var Bampe, Leif Bjernling och Annika Kjell.

 

 

fil.mag. Sandra Petojevic, 28 februari 2021