Eldorado med Kjell Alinge

Tisdag 24 februari 1981 (helt komplett spellista)

Eva Dahlgren � Eldoradosignatur (med ekoeffekt)

Kjell Alinge presentation med glimten i ögat (mjukt plingande och vanligt förekommande ambientmusik med porlande vatten i bakgrunden): (telefonen ringer och Kjell lyfter luren) Vad är det här? Öh, ja, Eldoradoredaktionen. Ja hallå du, du som, ja det är någon som ringer här, kan du dämpa det där som du, vi har lite vackert här i kväll, ser du. Du har på nånting, har du mudderverk hemma? Vad sa du? Vad hette gruppen sa du? Blypudding? Ja det var ju dumt. Jaså inte det, nähä. Ja, vad bra att du tog bort det, nu så hör jag lite bättre. Nu sänder vi program här och tänkte ha det lite vackert ett par timmar, kan du� Vad är det du vill? Kan du ta det lite snabb� synpunkter. Ja, då ska jag skriva upp här då, va. Öh, du har synpunkter på programmet. Okej, då tar vi det så, vi tänkte ha väldigt siden och vackert här, om du tar dem snabbt. Öhm du, ja, saknar rapporter om albanska gruvarbetare? Ja, har du ringt � skiftnycklar? Va sa du? Avskrädeshistoria? Ja du, öhm, är du säker på det, va? Jaha. Nåt om nånting som är fullständigt sönderfallet genom tiderna� nämen du, jag tror, öhm� vadå? Ja, vadå? Jaha, du säger att efter en hård dag, en hård och hopplös dag på jobbet så vill du hellre höra om dem som had det ännu värre. Jaha, det var ju en intressant synpunkt, jag har redan glömt den dessbättre. Vadå? Ungdomens förförare? Ja det hade vi hoppats på att vi kunde få bli här om � Vad sa du? Jävla skitstövel? Jaha du, det var spännande att du ringde så här men gör aldrig om det här va, hmm? Ring aldrig nu, va, näe? (slänger på luren) (med sammetsröst:) För nu, nu blir det bara vackrare och vackrare och vackrare och vackrare och vackrare och vackrare � (tonar bort medan musiken blir starkare)

Lani Hall � Ain't Got Nothin' For Me (1980)(Alltså inte Lennie Hall!)

Kjell Alinge humor: (som popradiopratare, härmar Clabbe i P3:s popradioprogram Rakt över disc:) Ja tjena, välkomna till Clabborama '75! Det har strömmat in en rad heta saker på utgivningslistorna sen sist och jag har överst här i högen så har jag den stora nya sensationella världsjättereleasen ifrån Johnny And The Golgatas, en uppföljning av deras tidigare hingstinspelningar ifrån Uddevalla med omnejd, och dom släppte ut sina nakna svärmödrar ifrån V-lansing Fantomen slår ut i djungelgrottan. Jag visste inte vad jag skulle säga, så nu fortätter med att säga att det här är en soptunna med 80 LP, betitlad Livet. [�]

Phil Collins � I Missed Again

Jane Olivor � He's So Fine (1976)(alltså inte Jane Oliver!)

Eldorado i 50-talet: Paul Anka � Diana (1957)

Pressen på pulsen med Stefan Wermelin (med atmosfärisk ambientlåt i bakgrunden): På senaste åren har flera framtidstidningar startats i USA. Det är alltså tidskrifter som försöker pejla hur världen kommer att se ut om några år eller om 100 år. De här tidskrifterna har kommit fram samtidigt som rymdfilmerna drar allt fler folk till biograferna. Ja, kanske är det så att den grå och deprimerade stämningen omkring oss just nu, att det är den stämningen som får oss att söka oss ut i rymden och in i framtiden. Vad de här framtidstidningarna och rymdfilmerna bjuder på är optimism, tron på bättre tider och en bättre tillvaro. Framtidstidningarna har namn som Discover, Omni, Science Digest, Science 80 och den som jag har här i handen, Next, med underrubriken en titt in i framtiden (a look into the future). Februarinumret spekulerar om media i framtiden, och det är intressant läsning. En skämtsam artikel förutspår att snart finns inte längre någon tydlig linje mellan media och verklighet, media kommer att bre ut sig allt mer och mer och till slut så finns det inte längre någon verklighet, bara media. Och då finns all tänkbar information och upplevelser lagrad enbart på kassetter, skivor eller databanker. Och där ligger man i sin upplevelsekammare, man är inkopplad på alla tänkbara sätt i alla sinnen, och det är verkligen så mycket mer än att bara titta in i den där flimrande 17-tummaren. Det är teknikens slutliga triumf, det är livet självt.

Writz � Night Nurse (1979)

Kjell Alinge och Janne Forsell humor (Kjell med stressad, uppjagad röst): [�] Nu vill jag koppla av, nånstans. Jag vill ha nåt kul. (flämt, flämt, flämt) Jag tror, jag tror jag sätter på apparaten � (flämt) åh. (Janne som upprörd vetenskapsman i tv-rutan:) Näe, nu får du åtminstone ta tand för tunga när du sitter så här inför folk. Erkänn nu att, Jens, att jorden och mänskligheten pajar om det fortsätter så här! (Kjell som politikern Jens:) Nu ska vi inte lägga upp det på det sättet. Du vet mycket väl, du vet mycket väl att där har jag � öh, mycket � öh, gedigen � öh, bevisföring på min sida, och du sitter verkligen med dina, med taskiga, sjaskiga kort här, inte fan pajar jorden! � Joo, jorden pajar, jag måste ta� � Pajar jorden?! Näe! Det var löjligt! � Jaa! � Nej, nej, nej, nej. � Om vi fortsätter på det här viset så pajar jorden! � Hur i helvete skulle det gå till? � Jag ska tala om för dig � � Och jag ska tala om för dig att �! � Erkänn nu inför tv- och mediapubliken att du är, har helt fel. � Den sortens billiga advokativ ska vi inte komma och � � Jorden pajar! � � spränga upp, rakt i truten på folk: inte fan pajar jorden! Jag ska �! � Jo, jorden pajar! � Jag ska, jag ska säga dig, din lögnhals �! � Jorden pajar! � Att jorden pajar ju aldrig! (grälet tonar bort)

Kjell Höglund � Myten Om Shangri-La (1980)

Sylvia � Mr. Bartender (1976)

Pressen på pulsen med Stefan Wermelin: I Eldorados serie Våra Populäraste Kvällstidningar så hade vi tänkt att titta igenom Aftonbladet i dag. (vänder blad i tidningen utan att säga någonting mer, prassel, prassel, prassel, prassel �)

The Medium Wave Band � Radio (1975)

Fjum-fjum reportage: Intervju med pressfotografen Carl-Johan Rönn (bakgrundsmusik: Vangelis � Memories Of Green )

Sheena Easton � Voice On The Radio

Adolphson-Falk � Död mans hand (specialinspelning för Eldorado, tyvärr aldrig utgiven på skiva)

Lennart Wretlind: Död mans hand med Tomas Adolphson och Anders Falk, specialinspelad för Eldorado. Och för precis en månad sedan gjorde Yoko Ono klar en ny låt, där John Lennon är med också. Och nu kan vi spela den. Walking On Thin Ice .

Yoko Ono [& John Lennon] � Walking On Thin Ice

Film med Stefan Wermelin: Det är ett väldigt snackande hit och dit om att det här skulle vara hundens år eller apans år eller tigerns år, jag vet inte vad. Näe, låt det istället bli Dolly Partons år, det är det minsta man kan begära, hon som har slitit så i så många år. Och nu börjar det tydligen lossna ordentligt. På senare år har även rockpubliken börjat få upp ögonen för denna formpressade dam från södern. Det är klart att Dolly Parton är en produkt, fast hon är närmast en produkt av sig själv. Långt ifrån från att vara den typiska dumma blondinen, så är hon ju i stället den oerhört smarta blondinen. Jag såg henne på konserthuset för ett par år sedan i ett moln av tyll och förtjusta utrop och hemvävda kommentarer, och en mängd bitska och snabba repliker som fällde fans till höger och vänster. Plus det att hon kunde spela banjo med lösnaglar, och det kommer jag aldrig att komma över. Och så nu, så finns hon i filmen 9 till 5. ( Nine to Five , Colin Higgins, 1980, svensk premiär 20 feb 1981) Hon är väl mest sig själv, men de flesta tycks ha fallit för flickans charm, recensenter och publik tillika. Nog för att det finns en hel del roligt och sevärt i 9 till 5 , men den bidrar onekligen till att göra det hela till Dolly Partons år. Och så har hon så stor � öh� röst, och så skriver hon så bra låtar. Som nu titellåten till Nine to Five , en låt skriven och sjungen av en countrysångerska med en text som Fria Pro eller Nationalteatern skulle kunna ha på repertoaren, och som ligger etta i USA. Näe, peruken av för Dolly Parton, det har hon förtjänat!

Dolly Parton � 9 To 5 (1980)

På samma våglängd: Rockslusk � Rosmarie (kassettbandet Mediokra Hjärnor , aldrig utgiven på skiva)

Avbrott för tisdagens nyheter i sammandrag från Ekoredaktionen

*

Eva Dahlgren � Eldoradosignatur (instrumental, kort version)

Kjell Alinge presentation: (brus från radion) Nej, inte nu igen! Nu hände det igen! Det föll bort! (skruvar på radiostationerna) Vänta jag ska försöka ställa, ska pilla lite, där, nämen, vänta jag ska bara hitta, men nej, knappen har fast� den glider runt, jag får inte tag i, vänta, där. Nu har jag fått in nåt helt annat. (pip och brus) Det här var inte bra. Det här låter ju, det låter som jag fått in nån korkvåg, träigt. Jag har fått in plywoodsändaren igen, alltid när jag satt(sic!) så här i min gula alabasterfåtölj och lyssnar på Eldorado, nattens nöjen och stjä� allt det här som skulle dusch� näe du. Knappen har fastnat, jag får, det har liksom blivit nåt � jaha. Vad har hänt? Jag hör bara � näe. Hur ska jag, vänta, jag dunkar radion lite � så. Näe. Jo! Jag lutar mot Mecka. Där! Så! Eller, nej! Ännu bättre! Bra, så! Jag lägger in månskenet här så lite i, så kommer stjärnljuset in där, så � Jaa! Där! (musik från början av nedanstående låt börjar höras) Nu hörs det nåt nytt! Det kommer tillbaka! Eldorado kommer tillbaka! Där! O, jag hör, jag hör stjärnornas musik, javisst! Och det här programmet det är snart enda räddningen i radion. Jag har hört att de sänder i siden �

Dusty Springfield � Baby Blue (1979)

Fjum-fjum reportage: Intervju med pressfotografen Carl-Johan Rönn (forts.)

Paul Simon � Slip Slidin' Away (1976)

Kjell Alinge betraktelse över den svenska melodifestivalen (börjar med Eurovisionens pampiga signaturmelodi Charpentier � Te Deum som sedan fortsätter i bakgrunden): Jag såg svenska mästerskapen i nutida melodier i lördags. Jag hörde inga melodier. Möjligen drunknade de i stråkhavet. Ingen har ännu förklarat på ett bra sätt varför det alltid ska sitta flera hektar stråksektion och fila och slaska och ha sig och riktigt ösa ut över golvet där bakom de här kulörta lyktorna längst bak där. Är det möjligen fiolfacket som trycker på? Men dessa stråkar tråkar inte bara ut, de kablar också ut eventuella melodier till en sorts tunn, genomskinlig väv, det blir fiolfernissa. Melodier behöver ju annars rejäla hakar och handtag. Tydliga och rejäla som Bengt Palmers, han som skrev den här låten som vann, tydliga som hans startvevsmustach. Jag tänkte mest på sånt. Mustascher och frisyrer och polityr. Anders Glenmark hade förresten en riktigt snygg grå kavaj, undrar var han skaffade den. Och ett litet piffigt igelkottskägg. Kicki Moberg, hon med Agnetha Fältskogs låt, hon såg ut som en punksprejad Ulrika Knape, den var hon som dök så bra på olympiaderna alltså, Knape då. Och hon, dvs. inte Knape utan Kicki Moberg, och Björn Skifs och åtminstone en av tjejerna i Sweet 'n' Chips hade såna här plötsliga färgräfflor i kalufserna. Det här är nog det nya, att se ut som en kladdig bild i någon utav tidningarnas våta söndagsbilaga med misspassning i plåten, ni vet så där med en stor grön slips upptryckt i näsan och så läpparna på flyt nere på kavajslaget. Jag hade tänkt seriöst behandla den här finalen i Eldorado. Det går inte. Skyll på alla de här färgstarka inslagen. Skyll på Janne Lucas lila kavaj; nu börjar t.o.m. de här ärtiga Manhattantypiska hallickkulörerna tränga in i Norden på allvar. Skyll på den här vimsiga mixen av orkestern, flera såg ut att vara på rymmen från Nicholsons Gökboet . Fast majoriteten verkar förstås vara hämtad från Enskilda Bankens bolagsstämma. Skyll ännu hellre på Janne [Loffe] Carlsson som guppade upp och ner som en knallröd pingvin. Han höll på att välta hela föreställningen. Dessvärre lyckas han inte. Men rätt låt vann, det är just ingen musik förstås, men den har dynamik, dramatik och den rätta sortens flörtkuleslammer. Och mina damer och herrar, här kommer den! (applåder) Inte. Typ på grund av byråkrati och annat pappersexercis, så kan den inte spelas förrän någon gång i mars, men under tiden så hör vi på en låt som heter just precis sådär riktigt anpassat. Euro-Vision. Telex.

Telex � Euro-Vision (1980)

Robin Sarstedt � My Resistance Is Low (1976, en låt skriven av Hoagy Carmichael )

Eldorado i 60-talet: The Pink Floyd � Arnold Layne (1967)

Fjum-fjum reportage: Intervju med pressfotografen Carl-Johan Rönn (forts.)

Peter Allen � Bi-Coastal (1980)

Phil Collins � In The Air Tonight

Serietutan med Kjell Alinge (allra första gången detta inslag förekommer i Eldorado, börjar med en rolig jingel med ljudeffekter hämtade från Queen s soundtrack-LP Flash Gordon : Under tiden, tre ljusår ovanför: (laserpistolljud) Men plötsligt! I Filipstad: (laserpistolljud) Samtidigt från alla håll: (varningssingnal för sprängning) Serietutan!) (i bakgrunden: Sweet People � Et Les Oiseaux Chantaient ): Här i Serietutan ska vi ta upp aktuella serier igen. Och aktuella just i dag är de här. (prassel-prassel) En väldig hög här. (prassel-prassel) Tisdagen den 24 februari. De här serierna är förresten aktuella varje annan dag också, det är Serierna i DN, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet . Men just i dag då. Som vanligt så luktar Svenskan och Aftonbladet godast. Mmm, den här färska doften av nyuppslagen seriesida. Roligast är Gustaf i Expressen , den är pålitligt dödsfjantig. Huvudpersonen katten Gustaf har riktigt tokiga stirrögon, och kampen om livets nödtorft, Kissemiss-fodret, skildras rått och drastiskt. Snobben har en mellandag med intellektuellt tugg. Då är det uppfriskande med Agent Corrigan i Svenskan . I sista rutan slår Corrigan en riktig fjongpärla, rätt ut mot läsaren, efter att ha blivit psykad i de två föregående rutorna. Härligt förlösande i kolsvart tuschtryck och snövitt papper. Svenskans tryck är som vanligt en fröjd, men annars är det segt. Det är för lite action. Seriefigurerna har övergått till att argumentera, förhandla, bubbla och babbla. Det är för lite slagsmål, bilkrockar, ramla utför trappen och dekorativa yxor, strykjärn mot glasrutor och hopskrynklade jetplan. Typiskt för den här sega serietrenden är serien Woody Allen , där folk som vanligt i dag också går och pratar så kallat kul om hur svårt de har det. Mycket smaklöst. Gör sig inte i bild, framför allt. Tuffa Viktor och Blondie är också varianter på det här med att stå eller gå och prata. Tråkigare än Studio S . Direkt oläslig är DN som får klart BC och noll poäng. Som vanligt så ser sidan ut som gråkornig makulativ, som redan har använts till att slänga ut fiskrenset med. Och den darrhänta medarbetare som textade bubblorna till Rip Kirby och Asterix borde sättas på någonting mera utvecklande. Vattna blommorna på redaktionen eller köpa kaffebröd kanske. Det där går ju att MBL-förhandla om. Bästa bubblor och bästa bilder hittar vi i dag i serien Hagbard i Svenskan. Slutbilden på draken som förnöjt slukar ett helt halmtak är en pärla. Men Dallas som serie-serie, just ovanför Hagbard ? Nä, det är den riktiga sopan i dagens samling. Värre t.o.m. än den outhärdligt fjolliga barnserien Rasmus i DN . Sammanfattning: bläddra vidare direkt till sporten.

Electric Banana Band � Olyckans Sång (från den kommande LP:n Electric Banana Band )

Reportage om Stockholms nöjesliv med Lenor Tamm (mjukt plingande och vanligt förekommande ambientmusik med porlande vatten i bakgrunden) : I fredags var det maskerad på Evergreens i Stockholm, temat var tropiska nätter. Tyvärr så var det bara två som verkligen hade klätt ut sig. [�]

Blondie � Rapture (1980)

Brigitte Fontaine- Areski Belkacem � L'Éternel Retour (från Frankrike, 1980)

Eldorado betyder på svenska Nattens nöjen och Stjärnornas musik. Och Eldoradoproducenterna är: Kjell Alinge, Lars-Göran Nilsson, Lennart Wretlind. Dessutom i Eldoradoredaktionen: Janne Ferm, Jan Forssell, Monica Schmidt och Stefan Wermelin.

(Allra första gången spelas här en annan låt än den sedvanliga instrumentala Eldoradosignaturen)

Annette Peacock � This Feel Within

Ljudteknikerna ej medtagna på ljudfilen, men även Lenor Tamm har medverkat i programmet.

 

 

fil.mag. Sandra Petojevic, 12 november 2017 (uppdaterad 25 mars 2021)