Eldorado Special samt Eldorado med Kjell Alinge

Tisdag 5 maj 1981 (helt komplett spellista), Melodiradion 20 år, med utvald pop från 1960-talet

Ljudeffekt: råmande kor och gammeltjomusik på dragspel i en ladugård

Eva Dahlgren � Eldoradosignatur (vanlig)

Kjell Alinge (med easy-listeningmusik i bakgrunden, kanske av 1001 Strings): Klockan är 1961. Eldoradoredaktionen håller på att ta form. Det går mycket långsamt. Ja, för en ytlig åskådare så står det väl nästan alldeles stilla. Men redan nu, 1961, inleds den invecklade process som skall leda fram till Eldorado , P3:s pinglande och porlande populärpalats. Det är nu i maj 1961 som Lars-Göran Nilsson får sin första moppe och plopprar iväg längs avenyerna med farten i blodet och soulmusiken på hjärnan. Det är nu i maj 1961 som Kjell Alinge sitter igenom ännu en plågsam kemilaboration där man framställer trikaliumdipentifosfataldehyd som faller ut som en liten mosig grå klegga i kolvens botten. Kjell Alinge är på väg in i kemilektionernas vanliga halvslummer, men djupt inom sig känner han att det måste finnas nåt annat i världen än trikaliumdipentifosfataldehyd. Det är nu i maj 1961 som Lennart Wretlind ännu en gång genomför sitt harkeltrick och och genom att ställa sig och se bedrövad och tungsint ut lyckas han övertyga gymnastikläraren i Kungsholms läroverk om att han lider av en svår och onämnbar åkomma som tyvärr gör det omöjligt för honom att flåsa runt som ett hetsat vilddjur över bockar och plintar, dinglande upp och ner i ringar och vinglande ut i skallrande balansakt på bommen. Lennart Wretlind har redan nu, 1961, börjat söka efter annan spänning i livet än ribbstolsmaffians. Det är också nu i maj 1961 som Stefan Wermelin åker på skolresa till Pertsau i Österrike. Han är hemligt förälskad i lintottiga Eva, fyra säten framför på bussen. Men smörgåsarna kittar igen och bussen fylls av galna joddelramsor � detta ska inte bli hans musik. Och det är nu i maj '61 som Janne Ferm blir utskälld av rektorn för att ha kastat en mycket stor melon på engelskmagisterns tax. Rektorn vill inte alls ta hänsyn till det faktum att melonen missade taxen fullkomligt, och istället träffade engelskmagistern som nu har fått helt nya och spännande diftonger i käkpartiet. Janne Ferm bestämmer sig för att inte argumentera. Han börjar redan nu fantisera om nya dignande frukter som skall falla mogna och musikaliska mot marken. Klockan är 1961. Ingen märker det, men Eldoradoredaktionen börjar redan ta form.

Del Shannon � Runaway (1961)

Kjell Alinge: Klockan är 1961. Sveriges avlånga land ligger där utkavlat på längden. Det är täckt av björk och ek, hassel och bok, gran och tall. Vinden viskar i trädens kronor. Luften börjar sakta fyllas denna vår, fyllas av fågelsång, humlesurr och Malandos Tangoorkester. Från och med 1961 är det svenska luftrummet invaderat av slammiga orkestrar. Sverige förvandlas långsamt till ett musikaliskt orkesterdike, det slaskar och skvalar ur högtalartrattar från Ystad till Haparanda. Melodiradions historia har inletts. Det är en historia om slappa och svulstiga orkesterballonger, det är en historia om inställsamma krämartonfall från hundratals hallåmän med munnarna roterande på tomgång. Det är historien om en musikalisk ockupation. Ute i världen fortsatte en musikalisk revolution. Underhållningsmusiken tog ny sats, nya signaler. 50-talets rockvåg som aldrig släppts inför de svenska dragspelsmurarna, den rockvågen följdes på 60-talet av en andra våg: den engelska popmusiken. Mot allt det, mot de efterföljande vågsvallen och bränningarna, mot allt detta, reste sig den svenska melodiradion som en ointaglig fästning. Folklig, feg och föråldrad i förtid. Den ska vi inte fira.

LaVern Baker � Bumble Bee (1960)

Kjell Alinge: Och året var 1961. [reportage ur radioarkivet, dåvarande ordinarie hallåman]: Sovjetunionen sände i morse upp ett rymdskepp med en människa ombord. Efter att ha kretsat kring jorden togs rymdskeppet med världens första astronaut ner till jorden igen. Allt var väl ombord, och piloten var i god form. Idag har inte en enda sovjetisk radiosändning sysslat med nånting annat än den första rymdmänniskans bragd. Och till sist, klockan 17 svensk tid, fick man också äntligen höra Gagarins egen röst, sådan den lät via Moskvaradion när han talade från rymdkabinen ut i kosmos. Det låter verkligen inte nåt vidare, och det är ju inte så underligt, men man kan tydligt höra att han talar om han känner sig bra, att maskinen � som han säger � fungerar normalt och att han har god sikt och kan iaktta molnighet under sig. (en snutt med Gagarins ryska röst som nästan dränks i statiskt brus hörs)

Brenda Lee � Emotions (1960)

Michael B. Tretow humorjingel: (rysk hummande körsång i bakgrunden) Handen på hjärtat, visst var det mycket bättre förr? När musik var musik och inte dunka-dunka och skrän och skrik och långhåriga apor och snusk. När man kunde få höra Ernst Rolf få pli på radion med en uppjazzad folkvisa. Och Peppe Charamillo, minns ni honom? Och Malandos Tangoorkester? Och Hermann Klebanoff? Ja, det var tider. Nu så verkar det bara vara en sak som gäller. Och det är Eldorado. (repris från 29 november 1980)

Elvis Presley � Surrender (1961)

Lars-Göran Nilsson: Surrender med Elvis Presley, en utav de plattor man alldeles för sällan fick höra i den svenska radion år 1961. (slutfanfaren av en dixielandjazzmarsch hörs samt en lång paus) Hallåkvinna 1961: Det var Anders Hessler som presenterade Forum för unga dixiespisare . Vi ska fortsätta programmet om två minuter med Tonårsskivor , samtidigt i Program 1 kommer då Grammofonmusiken .

Lars-Göran Nilsson: Det har pratats väldigt mycket om '61 här i radion idag, vackra ord och många ord, och lite musik precis som vanligt. Men hur lät det då egentligen i radion 1961, om man som jag var femton år och ville höra nåt lite fräsigare? Vi sitter här och väntar på att programmet Tonårsskivor ska börja. Det var så i radion på den tiden, att man utan vidare betänkande kunde låta det vara tyst i flera minuter, möjligtvis så kunde man spela den här tröttsamma paussignalen: (ett kort stycke på klarinett som upprepas) Programbandet går här i bakgrunden, jag pratar bara här i pausen. Ni kan lyssna på de här täta mixningarna och svängiga avannonserna. Jag har faktiskt klippt ihop och tätat litegrann, det blev för långt med pauserna annars. Tolv sekunder mellan skivan och avannonsen, men nu då: över till tiominutersprogrammet Tonårsskivor � tänk, hela tio minuter.

Hallåkvinna 1961: Sveriges Radio Program 2, här är några Tonårsskivor . (snutt ur en schlagerlåt med babyjoller) Det var Buzz Clifford och Tonys Pianorkester som framförde Baby Sitting Boogie , inspelning Philips. (snutt ur Annette Funicello � Ballin' The Jack en hurtig twistpoplåt) Det var Annette som avslutade Tonårskivor na med Ballin' The Jack , inspelning Vista, och om en minut: ett föredrag om missionens roll i Afrikas omgestaltning.

Lars-Göran Nilsson: Så kunde det låta 1961.

The Marcels � Blue Moon (1961)

Kjell Alinge: 1961 kom våren som vanligt, med stora nypolerade koltrastar. De var pigga, utvilade efter vinterns pausvila. Och nu satt de, glänsande och granna, liksom uppumpade av ångorna ur äppelträdens blomstergirlanger. Drillande trastar med svällande bröst. Som stora svartgnistrande boxhandskar satt de högst upp i lyktstolparna. På radion den här dagen, melodiradions födelsedag, hörde man om Allan Sheppard, en amerikansk kommendörkapten som gjorde USA:s premiärhopp i rymden, det var slakteristrejk i Danmark och Jane Cederkvist fick Guldfacklan för sina resoluta bensparkar i simbassänger världen runt. I tidningarnas modespalter stod det att kvinnans silhuett skulle omformas från rektangel till triangel. Själv cyklade jag vidare, genom gymnasiet, ständigt hemligt förälskad i nån av trianglarna i trastarnas drillregn.

Connie Francis � Where The Boys Are (1960)

Lars-Göran Nilsson: 1961. 1961, ja det är 20 år sedan. Jag blev 15 år då. Jag fick en moppe. En gul och svart Lyx-Puch med kromad tank. Ja, den kostade 960 kronor. Ja, det blev lite billigare för det var 1960 års modell. Ja, den med trampor. '61:orna hade pedaler som riktiga motorcyklar, och kostade några tior extra. Ja, jag bodde på den här moppen. Det fanns bara ett intresse som var större: det var musiken. Musiken som hördes i jukeboxarna på fiken. Musiken som kompisarna spelade på sina grammofoner. Plattorna som lirades på Radio Luxemburg. Och nu, i maj 1961, ja då skulle självaste Sveriges Radio börja sända. Melodiradion, mmm� (smakprov ur en tango av Malando And His Tango Orchestra med dragspel och stråkar, snarlik stycket Barríoreo Olé Guapa ) � men � ja, det blev ju inte som vi trodde, ja vi på mopparna. Vi fick aldrig höra Shop Around med The Miracles i Melodiradion, nej inte nån gång. Näe, Melodiradion den var inte till för oss. Vi fick fortsätta att lyssna på jukeboxarna och våra grammofoner och på Radio Luxemburg. För vi ville ju höra Shop Around med The Miracles.

The Miracles � Shop Around (1961, 1960 i Discogs)

Hallåman 1961 (efter en snutt med knatter och pling): Det var Roy Anderssons orkester som spelade The Typewriter . Jaa, klockan är i det närmaste halv fem, det är dags att plocka fram en liten signatur igen. (bluesrytmisk surfrockig signaturmelodi) Ni är alla hjärtligt välkomna till Rock'61 . Vi skall inleda dagens skivspisning med att lyssna på den skiva som den här veckan gått upp till 20:e plats på på våra svenska bestsellerlistor.

Clarence �Frogman� Henry � But I Do (1961)

Kjell Alinge: 1961 var alla nypressade. Nymornade. Västvärlden var anständig, alldeles anständig, män var ännu alltid kortklippta. Lögnerna var rena och skära. Kalle Blomqvist tipsade komissarie Björk som var en trevlig och trygg prick. Snutsvin var ett okänt djur. Herrar föredrog blondiner, små scouter hjälpte äldre damer över gatan, och reklambyråerna hade stora konton inom bysthållarbranchen. Mycket av tidsandan kan man hitta i helsidesannonsen som täcker sista sidan av musikbranchtidningen Billboard från 8 maj '61. Det är en annons för en Wurlitzer Jukebox. På var sin sida om Wurlitzermaskinens kromaltare står, i högtidlig givakt som två troskyldiga pastorer redo att möta församlingen, på var sin sida står Bill Scully, delägare i Little Shamrock Bar And Grill, Syracuse, delstaten New York, och Carmen Willella, chef för Woodville Amusement Company, dvs. en lokal Wurlitzerförsäljare och servicekille. Bill Scully ser glasartat optimistisk ut, en jättebaby i randig skjorta som anar guld och gröna skogar. Carmen Willella i sin kemtvättade kavaj, med sin blöta försäljarblick, trycker ett väloljat pekfinger på boxens startknapp: Denna maskin är framtiden. Joo, som en stor skummande dammsugare ska den svälja varje 50-centare i omlopp i Syracuse. För nu står det: Stereophonic Music tvärs över boxens panoramafönster. Stereo är något nytt, tekniken gnistrar. För en 50-centare får man höra de tio mest populära låtarna om man trycker in The Special Button till höger. Ja, man ser det på deras blickar: framtiden är oändlig, full av framgång. Och allt man behöver göra är att trycka på knappen. De står som uppsluppna bondfångare. Och 60-talet har bara börjat. (smakprov ur amerikansk popradio från 1961 med en snutt ur en humormusikallåt med Good Guys i refrängen, men appen Shazam ger konstigt nog resultatet The Chiffons � He's So Fine (1961))

Johnny & The Hurricanes � Ja-Da (1960)

Timi Yuro � Hurt (1961)

Kjell Alinge: 1961 ligger i den stora svackan mellan 50-talets istid och 60-talets våldsamma islossning. '61 var det fortfarande stelt och formellt. Det var ritual. Det var svårt att säga �du�. Studentexamen levde kvar med muntlig grillning. Det här var före stormfloden av förändringar, före sexrevolutionen, 491, Tystnaden [Ingmar Bergman, 1963], före psykedeliska svärmerier kring LSD, före mellanölets införande, före de stora politiska urladdningarna. Det var tillknäppt. Stramt. Jag bläddrar i Svenska Dagbladets årsbok och ser på vinnartrion i Svenskans och Svenska Matematikerförbundet skoltävling i matematik. De står där, tre killar, utstyrda som små Rotarymedlemmar. Tre formpressade små tråkmånsar i konfirmationskavajer, vit skjorta och slips. Det var så vi såg ut på skoldanserna, examensfotografierna. Och den vilda musiken utifrån utlandet matchar väl inte riktigt begravningstonen i slipsarna. (avslutas med vocoder-jingel ur amerikansk popradio från 1961)

Ernie K-Doe � Mother-In-Law (1960)

Gene McDaniels � A Hundred Pounds Of Clay (1961)

Kjell Alinge: Melodiradions framväxt är en sedelärande historia, den visar hur det kan gå om man vill vara inställsam mot alla, stöta sig med ingen. Alla skulle få det de ville ha, istället fick alla det de kunde stå ut med. Det lät knappt. Det pös, fschhhhh , radion stod på, och det påminde om musik, lite svagt. Men än sen då? Just så blev det: än sen då? Likgiltigt. Melodiradiomusiken lät nästan jämnt som nåt som ingen menade nåt med. Melodiradion var mellantingeltangel. I valet mellan spänning och skönhet valde man gullegull och idyll. I valet mellan hetta och köld valde man fingertoppsljummet. I valet mellan blixtrande spurt och spegelblank vila valde man likgiltig lunk. I valet mellan stormande passion och skir romantik valde man präktigt trallande och hurt-hurt. I valet mellan gapskratt och allvar valde man flams. I valet mellan Beatles och Rolling Stones valde man Hugo Montenegro, Kurt Edelhagen, Helmut Zacharias, Frank Cariola, 1001 Strings, Ray Caniff (?), Mitch Miller, Lorenz Welch (?), Al Seisentner (?), Pling Plong, Phil Phil, Umpf Umpf(tonar bort)

Johnny Burnette � Little Boy Sad (1960)

Kjell Alinge: Melodiradions 20 år har man sagt det var. Det är inte sant. Det är klart, vissa storheter är det svårt att få kål på. Hitler lever i Argentina, påstår somliga. James Dean är inte alls död, går ryktet. Elvis lever. Sån här mytbildning är vanlig. Men Melodiradion lever verkligen inte. Denna förhoppningsfulla kulting blev väl lite drygt tio år. Tjugo? Nääe. Låt oss se sanningen i vitögat. Melodiradion var officiellt tänkt som en musikkanal för underhållningsmusik. Den kanalen finns inte. Från början var det en ocean av skval från bittida till sent. Sen började man uppföra små pratpontoner i skvalhavet, små öar av tätt tugg. Det började växa igen. Nu finns det några urlakade skvättar här och där på dan. Och sen flyter det fritt några sena natttimmar. Men det är en slaktad melodiradio, den är inte levande. Istället har vi fått Ring och hälsa , Gissa i potten , paneltrams, sport, sport, sport, sport, sport, sport och direktsändning från damcurlingen i Japan och små föredrag från Växjö och Falun och Hudiksfors om hur man hässjar hö och kokar palt, och mera sport och tunga problempajer om sport bland annat, och nyheter med sportnyhet och klassiska klanger och lokalradio och sport, och lokal sport och invandrarsport och Morgonpasset och biodynamiska barnprogram. Och lite � öh� sport. Men melodier i radio? Moderna melodier i radio? Ja, det är sällan. Men det är ett rätt bra uppslag. Det kunde bli nåt.

Pat Boone � Moody River (1960)

Kjell Alinge, Lars-Göran Nilsson, Stefan Wermelin, Lennart Wretlind och Janne Ferm pratar i munnen på varandra: Jag tror det blir bättre om man blandar Thore Skogman med kinesisk folkmusik. Jag har tänkt på det, ser du det här schemat? Du, om man har alltså så här, 40% så här lite äldre va, för pensionärerna, och sen ska det vara Hawaiimusik. Nänänänä! Ungdomen lirar rock. Den här tycker jag är lite svår. Den nya rockmusiken har ni helt glömt bort. Kan vi lyssna på den här? Vi har en rockskiva här, kan vi få in den? (jazzpiano) Det där, det hör jag. Det här är ju inte rockmusik! Det hör jag väl! Det är bra att man tar sånt här, vet du. Nää. Jomen så att alla får sitt! Mikael Wiehe och Seisentner. Nej, inte det! Det är klart att det går! Man ska blanda det! Självklart! Vad snackar du om? Hawaiimusiken då?! (Kjell Alinge ropar:) Nu får ni fan hålla tyst, så här kan man inte, det blir ju ingen ordning alls! Nu måste vi bestämma oss, nu måste vi bestämma oss hur vi ska göra, okej? (sänker rösten) Ja, men då säger vi så här då: (Alla fem på en gång:) Okej! Här gör Eldorado ett kort uppehåll! Sveriges Riksradio, Program 3, klockan är shoobidoobidoobidoo-dooa-tjugotre!

Avbrott för Ekoredaktionen med en sammanfattning av tisdagens nyheter.

*

Ljudeffekt: rymdskepp som landar, piloten talar i radion

Eva Dahlgren � Eldoradosignatur (instrumental, kort version)

Kjell Alinge presentation: Före nyheterna hördes fjärran forntida toner, nu flyger vi in i samtida zoner. Men Eldorado måste vidare, i siden. Nu tar vi sats i sammeten och avfyrar oss från gårdagens garage till framtidens fromage.

Landscape � Shake The West Awake

New Musik � From The Village

Fjum-fjum reportage: intervju med Veronica Mann, VD på ToDo AB i Töreboda, Västergötland.

Bobby King � Heart To Heart

Fjum-fjum reportage: intervju med VD:n Veronica Mann (forts.)

Carly Simon � Come Upstairs

Pauline Murray [And The Invisible Girls] � Animal Crazy

Pontus Enhörning: Reportage om en konsert med Bruce Springsteen på Scandinavium i Göteborg.

Bruce Springsteen � Sherry Darling (live version)

Pontus Enhörning: Reportage om en konsert med Bruce Springsteen (forts.)

Bruce Springsteen � Darkness On The Edge Of Town

Stephanie Mills � Don't Stop Doin' What �Cha Do

Sam J. Lundwall & Michael B. Tretow � Elle Dolores (Eldoradospecial, på LP:n Stjärnornas Musik)

På samma våglängd: Dire Straits � Sultans Of Swing

(Eldorado i 60-talet) Zarah Leander � Sången om Syrsor (1961)

Lustans Lakejer [f. Johan Kinde] � Sång om Syrsor (Eldoradospecial, gavs ut maj 1982 på b-sidan av singeln Diamanter )

Eldorado betyder på svenska Nattens nöjen och Stjärnornas musik. Och Eldoradoproducenterna är: Kjell Alinge, Lars-Göran Nilsson, Lennart Wretlind. Dessutom i Eldoradoredaktionen: Janne Ferm, Monica Schmidt och Stefan Wermelin. Alldeles intill Eldoradoredaktionen: Micke Tretow.

Tekniker i kväll var Anders Rydlund, Per Häger och Bosse skoglund. Ett nytt Eldorado, klockan 22 här i Program 3 precis som vanligt. Jaa, det var Eldorado det, och om två minuter har vi ett nytt dygn, men vi hinner spela lite musik innan det börjar, Rosen [med Härje [Sundberg], gammeltjo på dragspel från 1980, b-sidan på singeln Bränn-Pers Vals , fjärran från det musikval Kjell Alinge annars gör].

 

 

 

fil.mag. Sandra Petojevic, 22 april 2021 (rättad och kompletterad 8 november 2021)