Eldorado i 50-talet med Kjell Alinge

Söndag 25 oktober 1981 (helt komplett spellista)

Påannons: (signaturen i långsam, rockig marschversion, ett barn): Så är det så dumt att dom bara gör en massa vapen och sånt, och kärnkraft. (Hallåman): Vad kan du göra? (Barnet): Ingenting, för dom lyssnar nog inte på mej. (Hallåman): Sega Råttan handlar om fred på måndag, då berättar Sega Råttan om barn i Knivsta som själva arbetar för att få slut på krigen. I P3, måndag, klockan fem över fyra, är Sega Råttan tillbaka. (signaturen i sin sedvanliga glada cirkusmanegeversion)

Påannons: (blixtnedslag och skyfall, manlig hallåa): Psst! Har du problem med klimatet? Lyssna på Radio Västindien , varje måndag 20:00 i P3. Det hjälper. (djungelfåglar och havsbränningar) Radio Västindien , varje måndag, 20:00 i P3.

Vanlig hallåman: Och nu är det tid för Eldorado , nöjesmorgon med musik och panik och romantik.

Ljudeffekt: Galande tupp

Micke Tretow jingel: Eldorados tidsmaskin tar oss med till 50-talet!

Eva Dahlgren � Eldoradosignatur (med ekoeffekt)

Kjell Alinge: Gomorron, svenska nation. Du är nu välkommen ombord på den magiska Eldoradoskutan. Idag gör vi en tvåtimmarstripp tillbaka till 50-talet. Vi skall kryssa genom hela 50-talet, mest på den skummande ytan, men, med minnets och musikens hjälp, ibland ner i de glömda djupen. Följ med nu, så färdas vi, härifrån till 50-talet!

The Clovers � Love Potion No. 9 (1959)

Kjell Alinge (i bakgrunden: Sweet People � Et Les Oiseaux Chantaient ) : Den 5:e september 1955 var det filmpremiär. En historisk premiär. Inte så mycket för filmen, den hette Vänd dem inte ryggen, på amerikanska Blackboard Jungle . Det var ännu en 50-talsfilm om vinddriven ungdom, den här gången i skolmiljö med Glenn Ford som rakryggad lärare. Men filmen blev historisk, ja dock inte i filmhistorien utan i musikhistorien. För i filmens upptakt förekom Rock Around The Clock med Bill Haley och hans band. Hittills hade jazzen varit ungdomsmusiken. Den så kallade ungdomsjazzen, pratades det om. Det var förfärligt att det här apskränet, jazzen, skulle förpesta radion. Men ansvariga chefer svarade då helt förnumstigt och jag citerar här ur När Var Hur för 1955-56: att man måste tillgripa alla lämpliga metoder för att få ungdomen aktivt intresserad av värdefulla program, och enda verkliga lyssnarmagneten där var och förblev jazz. Detta sas just före Syndafloden. Ett par år senare var Sverige ockuperat av det ännu nyare amerikanska påhittet, rock'n'roll. Presleypesten drabbade oss. Några tappra ungdomar i duffel och snobbiga slipsar höll fast vid jazzen. De kallades för Dixie och de samlades hemma hos varann, ofta i de välbärgade vardagsrummen, drack te, konverserade och spisade plattor. Under tiden sjönk resten av landets ungdom djupare och djupare ner i det hedniska, rytmrullande rockträsket. Förförda, förlorade, förtjusta.

Little Richard � Good Golly, Miss Molly (februari 1958)

Kjell Alinge: Under tiden här hemma i Sverige (potpurri med brottstycken och fragment ur följande fyra schlagerlåtar): Bertil Boo � Barndomshemmet (1956) Snoddas � Flottarkärlek (den med refrängen �Haderian-Hadera�, 1959) Sven-Gösta Jonsson (a.k.a. Den Rockande Samen) � Vid Foten Av Fjället (1959) Gretli & Ruedi Egger � Vildgässlåten (1956)

The Platters � Only You (And You Alone) (Hitversionen från 1955)

Lennart Wretlind: Jag bläddrar i programtidningen Röster i Radio från våren 1956. Ja, den hette så då, Röster i Radio , för ännu så fanns det inte så mycket tv i Sverige, bara ungefär en timme om dagen utom fredagar, då var det ingen tv alls. Det roligaste på hela veckan var TV-Karusellen med Lennart Hyland på lördagkvällar. Och radion då? Ja, jag läser här i radioprogrammet söndag morgon den 18 mars 1956, då sände bara Program 1, för Program 2 började först senare på kvällen. Som sagt, söndag morgon klockan nio: En glad ton fram till klockan 09:30, då kom programmet Skogen � vår framtid . Och klockan 09:45: Jordens tillredning för sådd med agronom Erik Roth. Och klockan tio: Grammofonkonsert med verk av Telemann och Schumann. Och det höll på fram till klockan elva, då var det högmässa i Lycksele kyrka i en timme. Jo, så här var det faktiskt i radion 1956, jag har inte hittat på det. Det enda roliga i radion den veckan, för 25 år sedan, det kom på måndagkvällen klockan 19:30. (Trumpetfanfar och programmets hallåman, kanske Öljegård) Välkomna till Räkna med bråk , ett radioskämt med Öljegård Welton, Hans Lindgren, Torsten Liljecrona, Stig Grybe och bråkmakarna Carl-Gustaf Lindstedt och Arne Kjellerud. (applåd)

Kjell Alinge: Och vi kastar oss in direkt mot slutet av det här halvtimmeslånga programmet, en typisk replikväxling här: (Lindstedt:) Arne! (Kjellerud:) Mmm? � Varför har du så ful slips på dig? � Va? Vad menar du? � Och vilken skjorta sen! Hur kan du gå i en sån där skjorta? � Hörrudu, kom hit så ska jag �! (Fröken Peggy:) Lugn, herr Kjellerud, bry dig inte om honom, han står fortfarande under inflytande av sanningsserumet. (Lindstedt:) Men hur säger ni då, nippertippa? (Fröken Peggy:) Va? (Kjellerud:) Hörru, du förolämpar inte damen, Carl-Gustaf? (Lindstedt:) Joodå, förol ämpa på bara så kanske det blir ett slagsmål till. (Grybe?): Ja just det, herr Kjellerud? � Jaa? � Herr Lindstedt sa till mig imorse att ni hade försökt sol-och-våra fröken Peggy inatt. � Va?! Carl-Gustaf? Är det sant, det? (Lindstedt): Ja det är klart! � Vad menar du? Ut med språket! Har jag �? Jag har väl inte försökt att sol-och-våra? � Joo, det har du! Du satt där i mörkret och larvade om månen och att ögona tindra på fröken Peggy och att hon var tillverkad av bärnsten. � Jaså, du tjyvlyssnar, din bandit! (Fröken Peggy) Mina herrar! Ni uppträder störande! (Lindstedt): Haha, det är väl ingenting! Då skulle ni ha sett herr Kjellerud när han slog runt i Paris i somras! Han var som en� � Carl-Gustaf, tänk på vad du säger! � Åja, sanningen framför allt! Jag ska säga er, fröken Peggy: Herr Kjellerud är den största flickjägaren i Sverige, Danmark och Norge? (Fröken Peggy): Finland då? � Där har han inte varit än. (Kjellerud): Håll klaffen!

[The] Everly Brothers � Wake Up Little Susie (1957)

Lennart Vretlind: Nu kopplar vi till 1958, till ett litet bås med en sportreferent som är eld och lågor: (en upphetsad fransk röst och publikjubel)

Christer Söderqvist: En fransk sportkommentator skrek fram sin beundran över Brasiliens tredje mål i VM-finalen i fotboll mot Sverige 1958. Han var glad och refererade inspirerat. Hans Frankrike hade hängt med bra i VM-turneringen. Dagen före finalen hade Frankrike slagit ut världsmästarna från 1954, Västtyskland, och blivit bronsmedaljörer. Men Sverige hängde med ännu bättre, man kom ända till finalen. (snutt ur hejalåten Lennart �Nacka� Skoglund � Vi Hänger Me'! (1958)) Finalen spelades på Råsunda stadion, dit åkte jag tillsamman med en av de svenska VM-hjältarna Bengt �Julle� Gustavsson och frågade om han kommer ihåg nåt från finalen: � Jaa verkligen, det minns jag faktiskt som igår, även om det är 23 år sedan vi spelade den här matchen. Vi gjorde faktiskt en väldigt bra insats, visserligen fick vi stryk med 5-2 av brassarna men Brasilien var verkligen det bästa laget, så det var inte så mycket att snacka om. (Söderqvist): Jaa, brassarna var bättre och bäst var Pelé, eller �Pelle� som [Lennart] Nacka Skoglund kallade honom: � Jag tyckte den här lille Pelle var nästan ett eget fenomen; han måste vara född med bollen i vaggan, den där lille mannen. � Vad säger du om Dídac då? � Jaa, han var svart, haha, i mer än en bemärkelse. Jaa, han är bra alla gånger. � Ja, han är bra alla gånger den negern (sic!), sa Nacka. Men brassarna var tydligen duktiga på annat än fotboll. Hör här bara på en (sic!) redaktör Gunnar Göranssons presentation av VM-vinnarnas vänsterhalv, Orlando: � Till vänster om sig, som vänster, har han Orlando som också spelar i Vasco, och han är ju Bellinis vapendragare, han är 25 år, också han en stor kvinnotjusare; de här ungkarlarna de har ju en massa flickor springande efter sig, och har förfärligt roligt med dem.

Cliff Richard [& The Drifters] � Living Doll (sensommaren 1959)

Christer Söderqvist: VM i fotboll 1958 handlade ju mycket om Brasilien, och de var ju bra, brassarna. Naturligtvis var också de brasilianska journalisterna lyriska över hur landsmännen behandlade bollen. Brassarna var mer än fotbollspelare, de var artister. Den brasilianske radioreporterns referat blev därefter. Hör hur han refererar hem till Brasilien, det handlar om det femte och sista målet i VM-finalen. (en glad och ivrig portugisisk röst samt publikjubel, man hör tydligt att han flera gånger ropar namnet Pelé och att Brasilien blivit världsmästare i fotboll) Efter finalen blev det stor baluns för VM-medaljörerna. (sorl och klassisk musik spelas, en samtida reporter): Det pågår stor bankett i Grands spegelsal just nu, och till bords sitter Nacka och [Bengt] Julle [Gustavsson] och [Kurt] Kurre [Hamrin] och Vava och Didi och Fontaine, alla de övriga guld-, silver- och bronsmedaljörerna. Man har smakat på kall lax à la Parisienne, kyckling à la Cremaillière, man har druckit utsökta tappningar och vid det här laget har man väl kommit fram till jordgubbarna, vaniljglassen och den frusna grädden. Och så får då äntligen spelarna pusta ut. (avslutas med snutt ur hejalåten Lennart �Nacka� Skoglund � Vi Hänger Me'! (1958))

Johnny Burnette [And The Rock 'N Roll] Trio � Honey Hush (1957)

Kjell Alinge (i bakgrunden: Sweet People � Et Les Oiseaux Chantaient ) : Trots allt tal om kallt krig och frostkyla på 50-talet, var det ett årtionde av flagnande förbud. Allt mer blev tillåtet, allt fler tabun försvann. Elvis rullade på höfterna, Marlon Brando var animaliskt halvnaken i Linje Lusta ( A Streetcar Named Desire , Elia Kazan, 1951), en bataljon bystdrottningar blåste fram över västerlandet i CinemaScope, Todd-AO och vidfilm [widescreen]. När det var italiensk filmvecka i december 1955, hälsades Sophia Loren och Silvana Pampanini välkommen av Sveriges konung, Gustav VI Adolf. Han tryckte deras italienska händer. Ja, 50-talet var ett kroppsligt decennium; bröst, höfter, lår. Brigitte Bardot var sexigast av dem alla, i filmer som Och Gud skapade kvinnan ( �And God Created Woman , Roger Vadim, 1956), En äkta parisiska ( La Parisienne , Michel Boisrond, 1957) och fler. Porr var det nästan aldrig. Mer het åtrå, och bröstvårtor som skymtade i mörkret; aningar, antydningar. I bokform var det ännu mera klarspråk, som i norrmannen Agnar Mykles Sången om den röda rubinen . Motboken försvann, spriten släpptes fri på restaurangerna, starkölet infördes 1955. Under oktober '55 såldes tio miljoner starkölsflaskor. På så vis kan man säga att 50-talet är en fullständig motsats till vår tid, nu i början av 80-talet. Då lättades spritrestriktionerna av alla slag, nu stänger man Systemet på lördagar, diskuterar förbud, förbud, förbud. Då släpptes nya erotiska signaler fram, nu sprejas hotfulla kvinnokampsmärken tvärs över tobakshandlarnas fönster, och Konsum och andra affärskedjor stoppar herrtidningar. Då blev bilarna allt yppigare, grannare, verkliga motorvägskryssare med fenor och krom. Nu gör man kompakta bilar, anonyma som kassettdäck, och bilismen får utstå hård kritik. Då trodde man på atomkraften, nu sprids larmrapporterna. Då såg framtiden oändligt löftesrik ut, hjulen accelererade, alla sorters lustigt fjoll och modekrams sprutade ut. Nu är vi superkritiska, talar om nolltillväxt, om vi inte är apatiska, cyniska (suckar) eller allmänt uppgivna. 50-talet var lysande av löften, världen och framtiden väntade. Visst var mycket en illusion, ibland en lögn, men det är lärorikt att jämföra med idag och fundera på hur mycket av domedagsdegen 1981 som också är en illusion.

Ricky Nelson � Lonesome Town (1958)

Lennart Wretlind: 50-talet, det började egentligen inte förrän 1955. De första fem åren var nån slags försöksperiod, uppvärmningsår. Musiken som skulle kallas rock'n'roll föddes mitt i 50-talet. Vita artister lånade ingredienser från den pulserande storstads-rhythm'n'bluesen. Och så plötsligt, en dag: (snutt ur Elvis Presley � That's All Right Mama (fortsätter sedan i bakgrunden) Tisdagen den 6 juli 1954, efter fikapausen på eftermiddagen. Klockan är kvart över två, lokal tid i San Philip Studio i Memphis, Tennessee, USA. Just i detta ögonblick föds rock'n'roll, Elvis Presley, Bill Black och Scotty Moore spelar in That's All Right . (Elvis Presley): Well, I went in Sun Records, and there was a guy that took down my name, told me [he] may call me sometime, so he called me by a year and a half later. I wanted my name on my first record That's All Right Mama . (Lennart Wretlind): Samtidigt hemma i Sverige: (snutt ur Nora Brockstedt � Chi Chiu Chi (1955) tonar in i bakgrunden) Det dröjde några år innan den äkta rockmusiken nådde Sverige. Här lyssnade vi mest på Snoddas eller Nora Brockstedt. Men plattor med Elvis letade sig hit och många föräldrar förfärades över den höftvickande ungdomsförföraren. (Kjell Alinge i rollen som förmanande fader): Hör du N�, hörru Nisse! Vad är det här för skit du har köpt för nånting? Är det här du har använder (sic!) veckopengen till, det här, va? Vad är det här för nånting, han kan ju inte ens sjunga! Va?! Vem är Elvis? Äh! Nääe! Skrik och skrön (sic!) och buller och bladder, och ingen ordning på texterna! Tutti-frutti, Loppman-Boman, det är ju ingenting det här! Hörru du, kan du inte lyssna på Tore Ehrling istället? Jag har lite bra skivor här, kunde � Nä, det här är ingenting! Dom kunde väl spela in en riktig melodi nån gång, Krylboforsens brus till exempel! Det kan dom väl inte där borta i �! Där är det bara negrer (sic!) dom har väl lärt sig av de där albanerna, den här skitsmörjan och dyngan � (tonar bort)

Elvis Presley � King Creole (1958)

Kjell Alinge: Ett av de stora underhållningsnamnen på 1950-talet var förstås Povel Ramel. Hans musikalitet och associationssnabba humor färdades landet runt i stora tältturnéer med KnäppUpp-revyerna. Här har Povel fått tag i en bekant kollega [Martin Ljung]: (Liten sketch med dem båda som introducerar följande låt):

Flickery Flies med Brita Borg och Martin Ljung � När Plommonen Blomma (mars 1955)

Kjell Alinge (i bakgrunden: Sweet People � Et Les Oiseaux Chantaient ) : Från USA kom hela jävla skiten. Så tyckte de intellektuella. Från USA kom allt det roliga och fjolliga och ytliga. Hur skulle vi ha kunnat stå emot? Vi hade ingen Järnridå att förskansa oss bakom. Vi halsade Coca-cola utanför bion där Marilyn Monroe trutade med stor pussmun på affischen Herrar föredrar blondiner ( Gentlemen Prefer Blondes , Howard Hawks, 1953). Vi hade jeans. Vi speglade oss i lacken på Chrysler, Nash, DeSoto, Chevrolet. Och vi lärde oss alla orden: Do it yourself , gör det själv, måla på lördag. Practical joke ; sätt in en liten annons om Billig 6:a till salu , haha, och din kompis telefonnummer i den annonsen, och med bostadsbristen och allt så kommer folk att ringa så ledningarna smälter. Jättekul! Klorofyll . Allt skulle dofta, smaka klorofyll. Tuggummi, deodoranter, tandkrämer. Klorofyll i allting plötsligt. Och hula-hopp-ringar , rockringar, snurrade runt midjan på alla skolgårdar. Och hobbies, nyckelordet hobby . Alla borde vi ha en hobby, en lärorik och stimulerande hobby. Så vi börjar samla då: frimärken, mynt, tablettaskar, Davy Crockett-bilder ur tuggummipaketen, Alfa-fotbollsbilder från pastillaskarna, fågelägg, filmisar � Tony Curtis var den verkliga guldgripen (sic!). Och bilnummer! Ja, vi samlade bilnummer. Vi smög hemifrån med små linjerade anteckningsblock och så stod vi i mörkret vid landsvägen i golfbyxor och vindtygsjackor och skrev L-2378. Och det kom en till där: L-16789. Bladen fylldes av nummer. Vilken lycka! Hade vi tur, fick vi en norsk bil, en dansk, en tysk! Det gick berättelser om äkta amerikanska nummer, italienska! Och mystiska skyltar med såna här krimskramstecken från Asien, Afrika. Meningslöst? Det var ju en hobby!

The Ravens � Count Every Star (mars 1950 i New York)

Kjell Alinge: Under tiden, hemma i Sverige (medley med brottstycken ur följande tre schlagerlåtar): Thory Bernhards � Vildandens Sång (1952), Thory Bernhards � En Sliten Grimma (1953), Alice Babs - Valpen I Fönstret (1953)

Eddie Cochran � Summertime Blues (1958)

Kjell Alinge (i bakgrunden: Sweet People � Et Les Oiseaux Chantaient ) : Sputnik. Plötsligt var världen uppochnervänd. Högt däruppe svävade en sovjetisk metallbumling fylld av tickande instrument. Och här nere stod vi på frostiga svenska torg och åt varmkorv med mos och gurka, och kisade mot himlen. Vi stod i små grupper utanför biltvätten, utanför frikyrkan, utanför järnhandeln. Det var iskallt och stjärnorna knastrade och knarrade däruppe. Men en av stjärnorna var en rysk Sputnik! Ryssarna, de där grötmyndiga, obildade, bullr� storkäftade typerna i gråsjaskiga, nästan likandana, pressenningliknande överrockar. Ryssarna? De där falska och skrytsamma, opålitliga? Nu hade de gjort de som jänkarna � öh, man sa ofta �jänkarna� på 1950-talet � inte hade klarat. Däruppe svävade världens första satellit. Det var inte klokt. De måste ha fuskat! Ryssarna hade tagit första klivet in i rymdåldern. Och i det kalla krigets överhettade temperatur var det alltför lätt att tänka nästa tanke: om de hade konstruerat raketer med den lyftkraften, tänk om det var sant som det sas? Att de redan nu hade möjlighet att skjuta en atomladdning från en kontinent till en annan? Sputniken var en praktfull propagandasnyting.

The Coasters � Riot In Cell Block No. 9 (september 1955)

Kjell Alinge: Ifrån 1955 i september kommer låten med The Coasters om ett upplopp i fängelset, Riot In Cell Block No. 9 . Mera femtital efter nyheterna. Sveriges Riksradio, Program 3, året är 1981, klockan är tio.

Avbrott för nyheter från Ekoredaktionen

*

Kjell Alinge: Minns du James Dean?

James Dean: They called me chicken. You know? Chicken? I had to go. If I didn't, I'd never be able to face those kids again.

Eva Dahlgren � Eldoradosignatur (instrumental)

Kjell Alinge: Eldorado fortsätter färden genom 50-talet. Minns du filmerna? Du har hört James Dean här, innan Eldoradosignaturen, från soundtracket till filmen Ung rebell . ( Rebel Without a Cause , Nicholas Ray, 1955) Var med nu och minns. Filmerna, låtarna, lätena. Frosten, festen, febern.

Little Willie John � Fever (1956)

Kjell Alinge: Fever med Little Willie John, ifrån 1956. Samtidigt, samma år, i en svensk radioapparat: (en glad orkestermelodi samt applåd) (Lennart Wretlind): Det här är signaturen till en av 50-talets allra största radiosuccéer, Lilla Fridolf och jag med Douglas Håge och Hjördis Pettersson. Här från 1956, i ett avsnitt där själva principen med lilla Fridolf framgår verkligen tydligt.

(Selma): Fridolf! (Fridolf): Jaa, lilla Selma? � Kom nu genast, vi ska äta! Maggan och Valdemar! (Maggan): God dag, lilla pappa! (Valdemar): God dag, farbror! (Selma): Hörru, Fridolf! Jag har tänkt på en sak. Du måste skaffa dig en ny blå kostym till middagen hos chefen. Den du har ser för hemsk ut. � Men det är väl inget fel på den? Har den dugt i tolv år kan den väl duga lite till. � Nu hör du vad jag säger! Imorgon går du och tar mått. � Nåja, men, men, men� (Maggan): Men om pappa nu trivs i den gamla, varför ska han då tvingas skaffa en ny? (Fridolf): De däringa molnen skockas! (Valdemar): Nån liten personlig frihet skall man väl ha, till och med i ett äktenskap, eller hur, farbror? � Jovisst! Det � det har jag också. (skrattar besvärat) Jag får välja foder själv! (Maggan): Men om nu pappa säger att han inte vill, så är han väl gammal nog att avgöra den saken själv. (Selma): Det är han inte, och det blir han aldrig! Hade inte jag funnits här i huset så hade din pappa varit en sliten och skrynklig figur. Det är jag som gjort honom till en� (Fridolf): Till en slät figur, ja!

LaVern Baker [And The Gliders] � Tweedlee Dee (1954)

Kjell Alinge: Den här svarta tjejen heter LaVern Baker, 1954 sjöng hon in Tweedlee Dee . Under tiden, hemma i vårt avlånga och avlägsna land (medley med brottstycken ur följande tre schlagerlåtar): Rachel Rastenni � Ooh, Bang Jiggilly Jang (vintern 1955-56), Bibi Nyström � Ut In, Ut Ur Ditt Sinn (1958), Ingrid Jeneby � Som En Lätt Cigarett (Är Varenda Kvinna) (1955)

Paul Anka � Diana (1957)

Kjell Alinge (i bakgrunden: Sweet People � Et Les Oiseaux Chantaient ) : På femtitalet bodde vi i Sörgården. Sverige var ett litet hopkurat land vid världens ände. Vi var ett folk av glada, frodiga bönder. Åkte man tåg, lyste sädesfälten i mogna kulörer. Sömniga kor stod med fjärrskådande blickar och flugpiskande svansar mitt i klövern. Korna tittade oändligt långt, oändligt högt, upp i skyn. Där fanns många tecken. 1954 slocknade solen mitt på dan; total solförmörkelse. Fåglarnas sång dog bort. Bilarna stannade, människorna trängdes på trottoarerna. Småpojkar med blå och röda toppluvor eller skärmmössor stirrade mot miraklet genom hemsotade glasbitar. Och så smög sig solen fram igen, och vi bodde återigen i Sörgården. Men tecknen blev fler och fler. Idyllen var hotad. Enligt amerikanskt föredöme började svenska snickare och torggummor se flygande tefat. Tefanten kom i flockar och vände på en femöring. Men annars var hemmaidyllen kompakt. Vi hade en ny och kärnfrisk kung, Gustav VI Adolf, som var expert på ostindiskt porslin och rhododendronbuskar. Sverige var Sörgården, småstaden. Det farliga såg alltid ut att komma utifrån utlandet. Ryska bombplan, italienska sexbomber, kärnvapenprov i Stilla havet. Ryktena, nyheterna, de skrämmande och spännande, kom utifrån; här hemma härskade humlans surr över saftbersån. Men radion, denna lilla allsmäktiga burk, stod på, och TT-rösterna kom i sommarkvällen. Världen därute var livsfarlig. Koreakrig, befrielsekrig i Algeriet, rysk invasion av Ungern. Vätebomben. Smultronen lyste blodröda i skymningen.

Marilyn Monroe � The River Of No Return (1954)

Kjell Alinge: Det finns en replik som tillskrivs Monroe, kanske är den ett PR-trick, men i sin oskuldsfullhet är den på sätt och vis typiskt femtital. Ryktet säger alltså att Marilyn fick frågan när det avslöjades att hon hade tagit nakenbilder för en årskalender: Hade ni ingenting på er när bilderna togs, miss Monroe? Jo, jag hade radion på!

Kjell Dabrowski intervjuar Lennart Hyland, radioprofil som sedermera blev tv-profil samt ett smakprov ur radioprogrammet Alla mot alla som Hyland medverkat i, och han medverkade även i Snurran och Karusellen

Fats Domino � Blueberry Hill (1956)

Intervju med Lennart Hyland (forts.) om radioprogrammet Knutte, knarr och spätta som hade premiär 20 augusti 1951, där Hyland hittade på och lanserade ordet spätta för kvinnliga knuttar

Ulla Sjöblom � De Fattigas Piano (1956)

Lennart Wretlind: Du lyssnar just nu på Eldorados 50-talsupplaga. Eldorado, två timmar om femtiotalet, och du har hört De Fattigas Piano , en fransk sång med svensk text av Lars Forssell. Det var till Paris som unga intellektuella reste på 50-talet. De Fattigas Piano är från 1956, gjord samtidigt som Per Rådström och Lars Forssell gjorde Litterär Cabaret i radion. Men störst i radion på 50-talet var Karusellen . (snutt ur Karusellen med slutet på vinjetten (den klassiska danslåten runt julgran och midsommarstång) och ett välkomnande av Lennart Hyland.)

Intervju med Lennart Hyland (forts.) om Karusellen som pågick i fem år och ledde fram till Hylands Hörna som gick ett år i radion och tio år i televisionen. (snutt ur Ingert Hoffman � Kärlek, Nål Och Tråd (november 1957) och ur Little Richard [And His Band] � Tutti-Frutti (1955))

Johnny And The Hurricanes � Red River Rock (instrumental rock, 1959)

Kjell Alinge (i bakgrunden: Sweet People � Et Les Oiseaux Chantaient ) : Många av 50-talets dolda dramer utspelades i bilarnas baksäten till tonerna från Radio Luxemburg, eller i gymnastiksalarna. Gymnastiksalarna? Javisst. Det satt kräpp-papper i ribbstolarna, belysningen var dämpad, och ett skiffle-band, kanske Kilos skifflegrupp eller Robbans skiffleband spelade. Eller Jazz-Doctors, Storyville Creepers, nåt av alla dansjazzbanden. Eller bara en grammofon i ett hörn. Vi hade nylonskjortor och myggjagare. Vi hasade fram med flaxiga byxben. Tjejerna var Audrey Hepburn-kopior med Sabrina-look, eller bygdens Bardot med vida rynkade kjolar med fem-sex stärkta underkjolar därunder. Håret i hästsvans eller bakåtkammat i ankstjärtsformation med brylcrèmen skummande på killarna. Kläderna satt stelt, lite konstigt; kavajerna var, ja vi såg ut som små ombudsmän allesammans. Slipsarna var av den här färdigknutna sorten ibland, såna där med ett gummiband som man drar i sådär så att nnghh, så det säger fjong . Stort diskussionsämne var om man skulle kyssas med öppen mun eller inte. Det gick långa historier om de vilda tjejerna med vibrerande tungspetsar. En annan viktig detalj i make-upen var sugmärket. Det skulle sitta på halsen, lite halvhjärtat dolt av kragen. Spännande! Där har ni scenen nu, rekvisitan, kostymerna och huvudrollsinnehavarna. Nu behöver vi bara lite bra bakgrundsmusik här, en lagom puttrande pettingtapet:

Connie Francis � Lipstick On Your Collar (1959)

Kjell Alinge: Connie Francis ifrån 1959, Lipstick On Your Coll� oj, vad är� nu är det folk härute i, bakom glasrutan, med gitarrer och stora kassar med brev � ja! Visst ja, Adolphson och Falk skall ju komma hit! Vi bad ju alla er som lyssnar att skriva till Eldorado och önska er en låt med ämne och allt, alltså ni skulle berätta vad er favoritlåt skulle handla om, så skulle Adolphson och Falk komma hit och göra det, och nu, nu tycks det, nu hän� Jaha! De är på väg in nu här, jag backar så får jag lämna över mikrofonen, får vi se � varsågod!

Thomas Adolphson: Jaa, kära lyssnare, vi tackar er för många fina förslag den här veckan och ur högen kan vi bland annat nämna Johannes Spånberg från Gislaved som tycker att vi skall skriva om Strippan Stinas sista stripp. Och ja, här har vi ett brev från Ulla Byström i Tullinge, hon skriver att vi ska skriva en låt om när vi såg det jämtländska sjöodjuret.

Anders Falk: Jerker Sjödin, Sollefteå, ger oss både text och melodiförslag: Skriv om att stereon överglänser videon, på den kända barnvisan: Sov du lilla videokung, än så finns det stereo . Ett brev som det verkar dölja sig mycket hårt arbete bakom, kommer från Mats Lundgren och Tomas Eriksson i Borensberg, de vill att vi skall skriva om Hulkens hesa hals.

Thomas Adolphson: Jaa. Och så då till dagens vinnande förslag: Ledartröjan i Tour de Eldorado får denna vecka bäras utav Lena Mannerby, Storgatan 5 i Östersund. Hon tycker att vi skall göra en låt om hur det är att stå sist i kön.

Anders Falk: Ja. Och idag har vi dessutom varit tvungna att vara lite ödmjuka mot programformen, så det är en låt som kommer nu att framföras i något som liknar 50-talstappning.

Adolphson-Falk � Sist I Kön (akustisk specialinspelning från 1981 i doo-wop-stil, tyvärr aldrig utgiven)

Kjell Alinge: Mitt i femtitalet här dyker Adolphson och Falk upp med låten Sist i kön . Nästa söndag handlar Eldorado om 80-talet och då är det också sista chansen att få en specialskriven låt av Adolphson & Falk. Vill du ta den chansen och samtidigt vinna en t-shirt i guldstrimmande Eldoradofärg, då skriver du till Adolphsång, med ett sång på slutet som i nationalsång, ungefär. Adolphsång och Falk, Sveriges Riksradio, 105 10 Stockholm, och skriver Eldorado på sniskan. Alltså Sveriges Riksradio, 105 10 Stockholm, Eldorado .

Kjell Alinge (i bakgrunden: Sweet People � Et Les Oiseaux Chantaient ) : En sommar, precis i femtiotalets utgång, blev praktiskt taget över en natt svenska män och kvinnor fångade av jabbens mystik, av fotarbetets grundläggande betydelse. Och framför allt av den lurande högerns avgörande kraft. Sverige fick i juli '59 en världsmästare. En ung och spänstig boxarbiff från västkusten jabbade sig ända fram till Floyd Patterson. I tredje ronden slog åskan ner och Ingo fick möta världspressens fotoblixtar i ett plötsligt segerrus. Ingemar Johansson, världsmästare. Floyd Patterson satt förstummad i omklädningsrummet. Träffad av Tors hammare, denna svenska specialhöger, fullpumpad av mammas köttbullar. (Samtida sportkommentator): Ingemar börjar med några vänsterjabbningar, Floyd han går in snabbt med vänstern, försöker komma i närkamp. Ingemar håller honom på avstånd med vänstern, jabbar bort med vänstern, Ingemar bara står med garden, Ingemar håller upp garden ett tag och drar sig bakåt, och försöker med vänstern igen, Floyd han håller upp �oj! (publikjubel) Och där gick en rak höger! Floyd i backen! 5, 6, 7, 8, 9! Domaren bryter matchen, vi har fått en svensk världsmästare! Ingemar Johansson! Utan tvekan, en höger vars make man inte har skådat � (tonar bort)

[The] Kingston Trio � Tom Dooley (1958)

Fjum-fjum-reportage: Janne Ferm intervjuar dåvarande tv-idolen Sven-Erik Person om Hylands hörna i tv:ns barndom, samt om de då unga sångartisterna Monica Zetterlund och Siw Malmqvist

Ray Charles [And His Band] � I've Got A Woman (1954)

Kjell Alinge (i bakgrunden: Sweet People � Et Les Oiseaux Chantaient ) : De amerikanska atombomberna hade satt ett mycket svart slut-utropstecken för andra världskriget. Det var ingen happy end . Det var ingen då, och förmodligen inte många nu, som hade eller har möjlighet att förstå massförintelsens fullständiga fasa. De som kunde ha gett oss en liten ledtråd var människor som överlevt eldstormarna i tyska storstäder under de allierade tusenplansräderna. Men kriget var slut. Ingen orkade, ingen ville, ingen kunde tänka sig in i det otänkbara. Men nog är det en tankeställare idag när vi hör [president] Reagan tala om ett kärnvapenkrig i miniformat. När vi talar om neutronbomben. När vi känner en maktlös skräck. Nog är det en tankeställare att den skräcken borde vi ha känt varje dag ända sedan 50-talets början. Farorna är inte nya. Om du är i trettioårsåldern och om du en enda dag, ett enda ögonblick, inte känt skräck, inte varit fylld av fasa, då kunde man säga att du har stoppat huvudet i sanden. Flytt från verkligheten. Atombomben har vi haft i drygt trettio år. Och ändå är det varje förändring i vapensystemen som ser ut att utlösa oron. Av det kan man lära att vår skräck och vår oro troligen inte har med faktiska förhållanden att göra. För då borde vi, som sagt, varit paniskt rädda sedan 50-talets början. Ska bomberna bort, ska avrustningen bli ett faktum, måste nog motståndet sättas in mot hela kärnvapenarsenalen. Inte mot den senaste, lite mer raffinerade detaljen. Om vi reagerar så, gissar jag att generalerna och upprustarna småler och ser oss som naiva bråkmakare, som stökiga, halvvuxna rebeller som trampar vidare i James Dean och Marlon Brandos fotspår.

Sidney Bechet [All Stars] � Petite Fleur (instrumental Dixielandjazz med sopransax, 1952)

Ordinarie hallåman: Petite Fleur med Sidney Bechet avslutade förmiddagens Eldorado. Eldoradoproducenter är Kjell Alinge, Lars-Göran Nilsson och Lennart Wretlind. I övriga huvudroller: Christer Söderqvist, Janne Ferm, Kjell Dabrowski och Lena Palmkvist. Ljudtekniker var Mats Ekman, Ulf Garpered, Fredrik Bodin och Lotta Lundquist. Och ett nytt Eldorado kommer på tisdag kväll klockan 22 här i P3. Klockan är elva.

 

fil.mag. Sandra Petojevic, 18 januari 2022