Eldorado/Lyx med Kjell Alinge

Söndag 10 oktober 1982 (helt komplett spellista)

Ljudeffekt: lejonvrål

Kjell Alinge: Eldorado � en regnbåge som ryter! Lena Palmkvist: Eldorado � vi sänder i siden

Rupert Hine � Eldoradosignatur (kort)(första programmet som denna signaturmelodi används)

Kjell Alinge: Eldorado, vi sänder på söndan � igen! Vi är tillbaka! Efter sju sorger och åtta bedrövelser är vi äntligen tillbaka, i P3, söndagar, nu med den nya, lyxiga, härliga, publikvänliga tiden klockan tio till tolv. Men det ska ju va en sån här liten tajt signatur med en tjej som åmar sig och bubblar i början. Eva Dahlgren? Isadora Juice? Nä det här var nåt annat! Vi ringde London, Rupert Hine, och sa: Snälla Rupert, gör en ny signatur åt oss, och det gjorde han, vi har hört i en kort version. Vi tar en lite längre så får ni ta och repetera in den, alltså Rupert Hine igen:

Rupert Hine � Eldoradosignatur (lång)

Kjell Alinge: Eldorado tillbaka. Och det här är alltså Rupert Hines signatur, vi har den i olika löpmeterlängd: vi har den på tjugometersbandet och vi har en version som räcker ända ner till Eslöv, vi återkommer med dom. Men det här, detta är alltså Eldorado Lyx. Programmet som slösar sin smälta ...öh vadå? Du undrar, hur då Eldorado Lyx? Jo alltså, Eldorado, öh ja, du har ju hört talas om det, det vet ju vartannat radioprogram nu. Öh, det finns också farliga kopior. Förresten konsument lilla krypinet, pinsamma karboner som säger: huff pluffs, sådär pinsamt plagiat-platt, har dykt upp här och där på våglängderna. Se upp för inställsamma imitationer, se upp för låtsaslyx, lagomlyx. Det finns bara ett Eldorado, men i tre smaker. Eldorado kan smaka Rox, som en giftigt piskande spikmatta, tisdagar 22 till 24. Eldorado kan smaka Max, en låånnnnng bultande dyning av vågad musik, varje lördag kl 22 till 02, fyra timmar. Och så, ja, nu kommer det här som du undrade om. Som du ser håller vi noga ordning på korten, våra manus är små listiga labyrinter, de doftar av hyacinter och cyklamen, och nu kommer jag äntligen fram till reklamen: Eldo-rado Lyx, nu fantasins fästning, P3, sprunkande portal med särdeles durkdrivet tal. Det snattrar mot rutan med vällustigt vispat skval, men en svan gör ju ingen ocean, så vi har en hel armada flygande mattor, så det fyller förmiddagen med sammetssmatter. Här i Eldorado Lyx har vi faktiskt ett sjätte sinne för sjunde himlar. Ja, då livet är ett helvete och verkligheten vrång, då handlar Eldorado Lyx om hela smeten, för härlighet varar längst. God dag lyx-skaft. Lyx-skaft?

Marvin Gaye � Sexual Healing

New Musik � Luxury

Ted Ström � Ännu En Natt (exklusivt för Eldorado, men kom att ges ut på LP:n Ge Mig Mer 1984)

Kalle Sändare humor: kättingen och ingenjören

Diana Ross � Muscles

Kjell Alinge betraktelse: Så blev det nästan höst. Sommarn hänger kvar här och där i naglarna, sticker upp nosen och lyser med sin förvånansvärt klara blick ut över gulorangea trädkronor och frasiga grässluttningar. Löv lossnar långsamt, seglar som sömniga morgontankar i mild luft. Så blev det ändå nästan höst. Varuhusen, boutiquerna, affärerna, köpcentren med smidiga rulltrappor dunkar upp sina saftiga lockbeten vid entréerna. Dom har haft hela sommarn på sig, bullat upp. Vi slinker in och börjar strosa i den eviga citysommaren därinne med blommande diskar, yppiga gondoler. Höstens hängande trädgårdar med isigt klirrande kassakäftar. Eller digitalt pipsande Cash-o-Maticmoduler. Härinne i den eviga citysommaren slås jag av ännu en hädisk tanke. Kanske det fulaste vi har i dag, i tongivande tyckarläger. Kanske tänker jag då � jag tänker mycket tyst � kanske är kommersialismen kul? Kapitalismen kanske har sina praktfulla poänger? Jag strosar vidare, tänker mycket tyst, kanske är den hädiskt viskande rösten i mitt huvud, mycket tydligt tidens tecken 1982. För här har vi fått det kommersiella så sataniskt utmålat för oss nu i några decennier. Och jag kan känna vindkantringen. Kanske är det så enkelt ibland. Det är kul med det kommersiella. Det sitter prislappar på prakten, det kan jag se, men den lyser allt starkare som ett hemligt hummande norrsken, våning efter våning i varuhuset. Det är en primitiv tanke. Kommersialismen � kul. Joo, visst, jag tror det är så där enkelt ibland. Här i landet vill man inte införa reklamradio, för det låter så rasande läckert och spralligt och frasande uppsluppet, en sorts regnbåge i radion, inte Lasse Litens lagombeiga, inte Sörgårdens sursöta stämma � utan en fors, ett flöde. Fantasin lössläppt. Javisst. Det enkla försvinner alltid i den digra och dystra debatten. Det att reklam är roligt. Vem vill missa reklamen före bion? Och roligt alltså, det ska vi inte ha. Roligt är riskabelt; folk får så konstiga ögon när dom har roligt. Men folk klarar ju inte pressen från prylarna och stressen i statusjakten, säger många nu med purpurflammiga fejs. Nääe. Så vad då? Hur ska vi lösa det då? Skapa en allas City-SÄK med askgrå neon och lås på lockelsen. Ingen Kojak , ingen video, ingen konjak, ingen stereo, men Studio Säck och flera flipperspioner och skattmasar och licenspejlare och pastor Punka och hela den här opportunistiska skyddskåren i Monotoniens mörka media. Vi har ju försökt skydda alla halta och lytta och stackare här nu, länge. Neonfyrarna blänker i den svenska kristallnatten. Rävarna huttrar i lingonriset, och kulörta kassettdån från New Yorks tutti-frutti-radio fyller nu boutiquerna med höstens hetta.

Philip Lynott � Growing Up

Video med Lennart Wretlind: (med bakgrundsljud och musik hämtat från Hong-kongfilmen Tvillingarna ) Mjau, mjau, mjau, mjau. Jag har plötsligt hamnat i det gamla Kina. Jag tittar in i ett palats där den gamle rike köpmannen bor med sina två tvillingdöttrar. Den ena, Su Hua, god och skön, den andra, Su Mei, elak och besvärlig. Så en dag kommer deras barndomsvän Hiu på besök. Han är en slätrakad typ, artig och trevlig. Snart uppstår kärlek, lite i smyg och med nedslagna ögon. Vem ska lyckas vinna den unge mannens hjärta? Ska det bli den gode tvillingen eller den elake tvillingen? Hur ska det gå i det här triangeldramat, undrar vi. Den gamle rike köpmannen bor i ett mycket vackert palats, där finns de mest påkostade rum med utsirade valv och bågar, överallt utsmyckat med stora och praktfulla blommor och växter. De båda tvillingsystrarna har ett överflöd av dyrbara och vackra dräkter som de skrider i kring i. Ja, allt det här det är som en lyxversion av Lady och Lufsen på kinesiska. Det är kinesisk operett i långfilmsformat, på video, importerat från Hong Kong där det hela är inspelat av The Golden Dragon Film Productions, alltså översatt: Bolaget Gyllene Drakfilm. Det är en mycket påkostad och professionellt gjord film, ja vi får väl se, det är en lyxupplaga av det kinesiska Hjärtebiblioteket på film med massor av musik och sång. Töntigt? Javisst. Men filmen Tvillingarna är en precis lika underhållande saga som Dallas , och lika professionellt gjord. Så där borta i Kina finns det en helt annan värld, kolla själv.

Hoagy Carmichael /Georgie Fame /Annie Ross � Hong Kong Blues (1981)

Stefan Wermelin: om Hung's import-export på Odenplan I Stockholm, en kinesaffär

Bill Nelson � Eros Arriving (med toner från Kina)

På samma våglängd: Dionne Warwick � Walk On By (1964)

Lucio Battisti � Scrivi Il Tuo Nome

Film med Kjell Alinge: Blade Runner (Ridley Scott, 1982, svensk premiär 10 sep) Fullkomligt förjävlig på bio, på film just nu, är Blade Runner. Framtiden. Framtiden kommer att landa nånstans i Los Angeles. Blytung kommer himlen och ligga, som ett pansarlock över stan. I framtiden kommer regnen att rassla över gatorna. Det kommer att pysa ånga i gathörnen. De stora övergivna 82-våningsskyskraporna, delvis utrymda, med tomma hisschakt. En ny arkitektur, till en del inka-inspirerad, 2000-våningsskyskrapor som pyramider, samtidigt tickande som om de vore framställda i Sony och Mitsubishis laboratorier. Blade Runner är en enda stor filmpastej, med en stämning och en arkitektur som är bland det mest sinnrikt hopskruvade jag sett på bio på länge. Där finns en stämning ifrån italienska renässanspalats, där finns hela den trasiga storstadskulturen, regnen, ödsligheten. Grym och poetisk. Och människokopior, som jagar varandra genom de tomma salarna och slår skallarna och nävarna genom cementväggarna. Blade Runner kan bara få ett betyg av Eldorado � Guld!

Lars Hoflund � I Sommarnattens Ljus

Avbrott för förmiddagens nyheter från Ekoredaktionen

*

Ljudeffekt: Skattkista som öppnas samt kort Eldoradojingel av Micke Tretow

Kjell Alinge: Eldorado, ett synnerligen flytande format. Briljant brygd, drick det på sängen. Skivor med skillnad, skimrande till kaffet. Vi har en specialbeställd signatur, just skimrande. Eldoradosignaturen i ny tappning, nu med Rupert Hine, direktbryggd ifrån London:

Rupert Hine � Eldorado (den kompletta låten till signaturen, tyvärr aldrig utgiven på skiva)

Kjell Alinge: Eldorado i Eldorado Lyx. Eldorado med Rupert Hine. Söndan är en syndig savann � vilka syner! Söndan breder ut sina saftiga dyner. Du gör dig klar att bestiga dess kulörta kullar, gyllene jungfrulig terräng, att genomtränga med höjda standar. Söndag � en lång, lyxig, lat och luftig läckerbit längst in i veckolådan. Söndag. En sån dag � som sammet. Visst är det sant! Varje sekund är som en diamant, minuterna är magiska och det enda tragiska med timmarna det är att dom är för få. Men Eldorado Lyx sänder dom i siden, hela härliga tiden, en vickande veckända, nu när det äntligen svänger och gungar om hösten.

Jon Anderson � Surrender

Dire Straits � Private Investigations (gitarrsolot har även använts som signaturmelodi till ett samhällsprogram i SVT som sändes på 1980-talet)

Reportage: Lena Palmkvist besöker Leksaksmuseet i Stockholm

Leroy Hutson � Paradise

Reportage: Lena Palmkvist i Leksaksmuseet (forts.)

Donald Fagen � I.G.Y. (What A Beautiful World)

Rupert Hine: Eldoradojingel

Kjell Alinge: Mike Oldfield på Konserthuset, Stockholm (I bakgrunden: Mike Oldfield � Tubular Bells (1973))

Bruce Springsteen � Atlantic City

(Eldorado i 70-talet) Totte Wallin � Det Börjar Verka Kärlek (1978)(specialversion från Café Midnatt)

Reportage: Man kan skratta sig till ett bättre och nyttigare liv

Emilia � Satan In Love (1981, från Finland)

För Eldorado Lyx svarade Kjell Alinge och Lennart Wretlind, och ljudtekniker var Lasse Jonsson.

 

fil.mag. Sandra Petojevic, 29 november 2017 (uppdaterad 19 november 2020)