Eldorado/Lyx med Kjell Alinge

Söndag 27 mars 1983 (helt komplett spellista)

Kjell Alinge humor: (gatusorl) Farfar, farfar! Kom med, kom med, det är fint väder ute! Farfar! Sitt inte och häng vid radion igen nu! Kom, kom med, vi ska ha lite maxat, jag och Bingan [�]

Rupert Hine � Eldoradojingel

Kjell Alinge (mjuk gitarrballad i bakgrunden)(med mörk, skrovlig röst): Nä, nu börjar det där ljuvliga igen. Eldorado Lyx. Det är tamejfan bland det jä� gärna jag helst hoppar över bara för att det är så �! Det är bland det j� ljuvligaste �! (Med vanlig röst:) Men du, stäng av radion då. Vill du leva i en tillvaro som en knäckt pressenning? Släng radion i sopkrossen, det är ingen som tvingar dig att sitta här. Men du hör det från alla håll, säger du. Grannarna, sitter och lapar lyx. Men stick då! Åk! Försvinn. Det är ett fritt land, en oändlig värld. Lös en enkelbiljet till Huangkwonquakhong [�]

Isadora [Juice] � Scacco Matto (från Italien)

Kjell Alinge: Det hände sig på den tiden att Lennart Wretlind och Noko Kawasaki tog den stora jetmaskinen över Nordpolen och landade i Tokyo. Och efter flera dars sjasande och trasande bland neon och Sony och Suchushitu hade de hamnat på sina bara knän. Och Lennart Wretlind som är uppfödd på Svartsjölandet bland plommonträd och äppelblom, letade förgäves efter en lucka i larmet. Efter allt shopping och sightseeing och sotskrammel i den stora metropolen, letade han efter ett andningshål. Nånting som kunde ge honom vidare vyer.

(Eldorado Nippon med Lennart Wretlind:) 47 står det, titta här! 47:e våningen. Det är så högt man kommer. Grejen(?) med hissen är här, här står en man som sköter hissen. Hissmusik. Jättefart uppåt. Det går direkt här, utan att stanna. Stannar på 17, 18, 19, 20, 21, 22, upp till 47:e våningen, 25, 26, 27, 28, 29, 31, 31. Känns det i öronen? (Noko Kawasaki:) This is 170 meter högt. (Wretlind:) Jaha, nu. Där. 47:e våningen, 170 meters höjd. Nu öppnas det mot � (sorl av en massa folk) � oj. Välkommen, välkommen, välkommen, vad är det här? De säljer ju grejer på 47:e våningen! Rena panikrusningen. Ska man sitta här och så titta på utsikten här? (Kawasaki skrattar) Jag hittar ju kläder, framför har de kläder, hela travar med en massa kl�! Hemmafruarna åker upp till 47:e våningen på Cape Plaza Hotel och handlar på rea. (Kawasaki skrattar) Va? Alla plagg för 1980 yen. Vad är det här för någonting nu då, var är det man betalar här? Det ser ut lite som Frälsningsarméns lumphandel det här, va? Är det inte det? Här finns det ingenting, däremot ett café på den sidan mot solnedgången. Ska vi ta och buffla oss fram här genom mängden av japaner, japaner, japaner, japaner. Oj, man får svindel nästan. Här är en fönsterruta, det enda som skiljer oss från utsikten här. 47 våningar ner. (En högtalare börjar högljutt göra reklam på japanska) Oj, där ser man Fuji, titta! Men � det var ett väldigt bråk! Det var ju ovanligt klart idag häruppe! Nu tittar vi alltså bort mot berget, nationalsymbolen Fuji, långt borta vid vid horisonten, som sträcker sig högt ovanför alltsammans. Och himlen är sådär röd och med ett dis över Tokyo. Solen har gått ner för en ungefär halvtimme sedan. Så skräller den här rösten i bakgrunden! Varför gör den det? De vill att vi ska � tror du att måste gå och � nu kan du � (Kawasaki frågar något i bakgrunden på japanska) Det jävliga med Tokyo är ju att inte ens när man kommer hit upp till den här enorma, vackra utsikten på 47:e våningen, så slipper man ifrån det förbannade larmet, va?! (Kawasaki skrattar) De håller på � de är inte kloka! Är det alltid så här? Varför kan man inte få lite lugn och ro i den här stan, va? (Kawasaki:) Aldrig i Tokyo! (Wretlind:) Kan du inte ha, har du inte en sån här sak som du sprutar grädde med, en sån här � (högtalaren tystnar) Kommer du ihåg, vi såg i filmen Rififi där de sprutade grädde i högtalarna? Såg du det? Äntligen tyst.

Bow Wow Wow � Love Me

Gazebo � Masterpiece

Reportage: Rakel Granditsky intervjuar Second-handbutiksägare

Robert Palmer � You Can Have It (Take My Heart) (LP-version)

Reportage: Rakel Granditsky intervjuar Second-handbutiksägare (forts.)

(Eldorado i 70-talet) John Stewart � Lost Her In The Sun (1979)

Eldorado i 60-talet: Marianne Faithfull � Come And Stay With Me (1965)

Lennart Wretlind: Rocky Horror Show på Kinateatern (bakgrunden: Sweet People � Et Les Oiseaux Chantaient )

Annabel Lamb � Once Bitten (från den kommande LP:n Once Bitten som gavs ut 1983)

Annabel Lamb � No Cure (från den kommande LP:n Once Bitten som gavs ut 1983)

Totte Wallin � Det Sista Äventyret

Annica Boller / Gang Bang � Eldoradojangel I

Avbrott för ett nyhetssammandrag från Ekoredaktionen

*

Ljudeffekt: Havsvågor och mistlur samt rop från japansk gatuförsäljare med megafon

Rupert Hine � Eldoradosignatur (kort)

Kjell Alinge (mjuk mandolinmelodi i bakgrunden): Nu på våren kommer de ut, i naturen, alla djuren. De stora bulliga korna trampar sönder marken. De lyckliga djuren kommer äntligen ut. Kycklingarna, rådjuren, den stora hästen som står och fnyser. Det verkar skönt att vara ett djur. De låtsas aldrig. De parar sig och biter ihjäl varann, och jag tänker: ah, man skulle nog vara en panter. Och ligga och halvsova, i en klyka. Men så bestämmer jag mig till slut för att låta bli ändå. Det verkar lite långtråkigt att ligga och se stilig ut i profil hela dan. Och sen, det värsta, tugga i sig antiloper vid vadstället � UTAN bernaisesås! Näe, jag håller mig nog i skinnet.

Marianne Faithfull � Running For Our Lives

På samma våglängd: Steely Dan � Do it Again (1972)

Reportage: Lena Palmkvist på Antikmässan i Älvsjö intervjuar Janeck Björklund om Swedish Modern

(Eldorado i 20-talet) Cliff Edwards � Singin' In The Rain (1929)

Coste Apetrea � Jojja Ja Ja (alldeles ny singel, med latinska rytmer!)

Eldorado Nippon med Lennart Wretlind: Tokyo är världens vackraste bullermatta (dränks nästan av trafikbuller). Jo, jag sa att Tokyo är världens vackraste bullermatta! Stan är full av ljud. Fula ljud, snygga ljud. Nytt och gammalt blandas i Tokyo. Nya digitala kli-kli-kli-klickljud samtidigt med mässande, halvsjungande, halvpratande, gamla gatuförsäljare. I Tokyo finns det lilla intill det stora. Som tre våningar betongmotorvägar som brusar fram över ett gammalt bräckligt litet shintotempel av trä. Allting i Tokyo är för mycket. Det är som om man tagit efter USA och gjort ett förbättrat super-New York och plattat ut det. New York har ju alla sina skyskrapor, i Tokyo brer stan ut sig istället. Låga hus, sällan över tio våningar på grund av jordbävningsrisken. Jämfört med New York så har Tokyo mer av allting. Mer av både elegans och smaklöshet. Mer av både gammal tradition och av det senaste, modernaste. Mera neon, mera reklam. Där har de världens största ölburkar som man kan köpa i jättelika automater. Man stoppar in motsvarande 50 kr i sedlar i automaten, och får ut en fyralitersburk med Sapporo-öl. Man kan också köpa sake och whisky, direkt i automater på gatan. Eller låta sig serveras på nån av de åttiotusen barerna i Tokyo. Aha, då har de flera alkoholister där, undrar nån. Nej. Japanerna har rekordlåga siffror på alkoholism och våld och mord. Japanerna är ett präktigt och hårt arbetande folk, nyktra och fridsamma. (våldsamma ljud från en karatefilm) Det är bara på tv som japanerna slår ihjäl varann, hundratals mord varje vecka, på låtsas i tv-rutan. (reklampopmusik, pistolskott med japansk sammetsröst) Ja, de har skjutvapen i tv-reklamen också. (intensivt hurtiga japaner med glättig reklampopjingel) Nu sitter jag på hotellrummet i Tokyo framför tv:n. Näe, jag fick inte nog ute på stan. Hemma i Stockholm, i rusningstid, på varuhuset Åhléns, blir jag alldeles nervös efter bara fem minuter. Men Tokyo? Ja, den här röran passar mig precis. För det här är ju ett stimulerande kaos. Och det är för mig alldeles nytt och exotiskt. Först begriper jag nästan ingenting, det flimrar framför ögonen av nya intryck. Och jag har inte ens tålamod att titta på tv-programmen. Nä, istället så kryssar jag mellan de åtta olika tv-kanalerna, så att jag hela tiden kan se på tv-reklamen. Jag byter kanal så fort det blir ett vanligt, långsamt program, och kastar mig raskt in i nästa tv-reklam, jag vill bara ha mer och mer! (kraftfull samurajröst som gör reklam)

Yoshiko Hara � Usagi No Uta (Kaninsången, The Rabbit Song , från Japan)

Eldorado Japan med Lennart Wretlind: Det är märkligt med japansk tv, att reklamen faktiskt är så mycket bättre än själva tv-programmen. En vanlig japansk tv-kväll innehåller alldeles för mycket gammaldags, sega frågeprogram eller såsiga musikshower med dockliknande spröda sångerskor. De nya djärva greppen finns istället i tv-reklamen. Där är de kanske bäst i världen, japanerna. Och mycket riktigt så vinner de också pris vid reklamfilmfestivalerna i Cannes. (snutt ur Holger Czukay � Persian Love (1979) en varm synthlåt med rop från minaret) Det här är musiken till tv-reklam för Suntory Whisky, japansk whisky. Låten är med tysken Holger Czukay, en artist som annars ägnar sig åt experimentell avant-gardistisk rock. I en annan reklamfilm, för det japanska risvinet sake , där har David Bowie gjort musiken; han är också själv med i bild, en allvarlig, prydlig, välkammad David Bowie. Andra artister jag sett i japansk tv-reklam är Ry Cooder, Sammy Davis, Swamp Dog och The Bee Gees. Och alldeles nyligen var Grace Jones över i Tokyo och gjorde reklam för Seiko-klockor. I de vanliga, mesiga, japanska tv-programmen, där får man aldrig se de här lite exklusiva artisterna. Utan det är, märkligt nog, japansk tv-reklam som vågar ta in ovanlig och ny musik. Och detsamma gäller bilderna, där japanerna är fräcka, raffinerade och lekfulla. Jag tror att hemligheten med deras tv-reklam � och deras reklam över huvud taget � att de gör bilder på det de gillar. Nästan vad det än är: gräddtårtor, monster, halvnakna tjejer, majskolvar som trycks in i sopptallrikar. Ja, det verkar inte finnas några gränser för vad som är lämpligt och passande. I Sverige är reklamen präktig. Budskapen är: �smakar mindre sött�, �en sked räcker� eller �finns nu i dryg ekonomiflaska�. I den japanska reklamen däremot, där är man fortfarande både förförisk � och för jävlig.

Uropa Lula � She Appears To Vanish

Björn J:Son Lindh � Västlig Bris (instrumental fusion/jazz-rock)

Video med Kjell Alinge (i bakgrunden Vladimir Cosma � Promenade Sentimentale ): Förra söndan kunde du, ständige lyxlyssnare, höra det här lätta klinket av Vladimir Cosmas piano. Det är musik hämtad ur filmen Diva ( Diva , Jean-Jacques Beineix, Frankrike, 1981, fick aldrig premiär på svensk bio). Det är en film som jag kräver av dig att du försöker se. Du behöver den. Filmen finns på video, men det är nu du ska höra upp noga: eftersom filmtitelöversättarna hålls i branchens hårda gastkram så har filmen fått en fullständigt feltäckande titel. På video heter den Dödligt intermezzo . Du skall alltså leta efter en film som heter Dödligt intermezzo . Ja, det låter stryp-wire och krypskyttelins. Men om du hittar Dödligt intermezzo i videovimlet, då har du hittat filmen Diva . Personligt meddelande till svenske distributören: byt genast titel! Tryck upp nya, klatschiga askar, pryd dem med den slagkraftiga och lockande � och så vitt jag förstår � helt kommersiella titeln Diva . Diva ska den heta. För den handlar om en diva. En svart diva på operascen i Paris. Ett magiskt nattligt Paris med drömlikt dansande bilder. Filmen Diva tar dig på en rundtur i den undre världen, Sjunde himlen. Och överst i tårtan, står den svarta divan och sjunger med stor passion; en självklar person. Diva är en elegant virvel. Den är spännande, full av gangsters och gatnymfetter, kassettpirater från laglösa Asien, fimptuggande poliser. Och genom storstadsdjungelns ljuva gytter knattrar hjälten, ett mopedburet postbud. Det är en färgstark, vacker rövarhistoria med flera röda trådar, och en stark blå ton. Här blir storstaden inte ett smatter som i biljaktsfilmerna från USA. Här stiger det sällsamma fram. Ett cityskimmer av spänning, strömförande i samma drömska väv, samma säkra sväv som själva Seinefloden. Så ställ dig på bron och se ner i Divas dunkla värld. Ett delikat koncentrat, ett spänstigt svikt i spat. Det var mitt bästa napp i videovågorna. Filmen Diva , på svenska uthyrd som Dödligt intermezzo ; utomlands har den blivit en kultfilm. Begripligt. För det är en stor föreställning, gåta och gala. Och nu får du här, rösten från andra sidan ridån. Mitt i virveln sjunger hon så videon får vingar: Wilhelmina Wiggins Fernandez.

Catalani /Cosma / Wilhelmenia Wiggins Fernandez � Aria From �La Wally� (1982)

Kjell Alinge: Det här är hämtat ur operan La Wally , Wilhelmina Wiggins Fernandez sjöng här, också från filmen Diva som på svenska tyvärr är kallad Dödligt intermezzo . Den finns på video som sagt och Diva får av Eldorado Lyx betyget GULD!

Lyxproducenterna heter: (kanonkule-plums i havet) Kjell Alinge, (förbipasserande militärt jaktplan) Lennart Wretlind. I stjärnsystemet: (ljust metalliskt pärlpingel) Lena Palmkvist, (tresträngad shamisen -luta och shakuhachi -flöjt) Noko Kawasaki, (varmt metalliskt pärlpingel) Rakel Granditsky.

Eurythmics � Sweet Dreams (Are Made Of This)

Ljudteknikerna ej medtagna på ljudfilen

 

 

fil.mag. Sandra Petojevic, 29 november 2017 (uppdaterad 6 september 2021)