Radioapparaten med Kjell Alinge

Söndag 18 december 1983 (helt komplett spellista)

Ordinarie hallåman: Två över tio, dags för Radioapparaten med Kjell Alinge och Lennart Wretlind.

Kjell Alinge: Suck � näe � här har � här har vi arbetat alltså hela veckan som saltgruvebestar för att framställa världens i särklass mest fullmatade och fullödiga radioshow. Det är ett panorama av prakt och passion, ett kalejdoskop över mänsklighetens storhet, nånting alldeles �åh! Vad händer? Detta! Vilket bemötande! Vi får alltså �! Återigen har det blivit så här. Samma ramsa, samma rantande hit och dit hemma hos er i lägenheterna, hafsigt oklädda i gamla morgonrockar, eller radion påskrälld vid macken i bilen, och ut och tanka och skrapa rutan, och det här springandet alltså, rastlöst, det är �! Jag ska verkligen säga er en sak: svenska folket [på] söndagsmorgon, det är en oinspirerad föreställning som vevas vecka efter vecka, det är ju ingen tanke bakom det här! Bara klädseln till exempel: korviga sockor och koftor krängda utanpå nattlinnen. Och så scenografin! Samma gamla trista kaffebrickor nerkörda i sängarna med söndagsbilagorna uppbläddrade i kuddvaren, helt på måfå! Det finns ingen tanke, det finns ingen, det finns ingen planering med hur ni håller på, ingen regi! Och dialogen, den är genomgående seg och disträ med mackan på sne i munnen, Marlon Brandostilen, det är bara monotont i Marstrand. Och är det nånting som jag hört, så är det den här sängkammarrealismen, typ det här: Måste du smula med pepparkakerna på min sida nu igen? Det bär ju helt enkelt inte, det här. Det har gått slentrian, tycker jag, också i det här uppvevandet av persienner, och det vanliga utbristandet över: Det är så tjusigt nu när det har blivit vitt, och vi får verkligen hoppas att det ligger till den tjugefjärde! (Alinge suckar) Här behövs det verkligen nya grepp. Va? Nya tapeter, ärtigare barn, fränare fruar och framför allt � framför allt! � ett effektfullt och tvärt slut på det här maratonintroducerandet av ett alldeles vanligt litet ditt-och-dattmagasin med flört och spurt och tvätt på tork och tvärt slut.

Coste Apetrea � Radioapparatensignatur

Kjell Alinge (i bakgrunden Vladimir Cosma � Promenade Sentimentale från filmen Diva ): Vintern är ett vilddjur. Mmmhrrmhrrrmm! Den tassar med tundrans trampdynor över tysta trottoarer. Och vräker sig plötsligt! Med uppslagen käft runt hörnet, stinger och fläker i äldre damers kompakta konfektion. Vintern lägger ut sina elaka små såphala kanor för bräckliga små barn som slår sig sanslösa och snurriga, och tjurar under stjärnorna; kälkarna ligger i flis och spånor. Gamla majorer spräcker kavajerna, ohjälpligt när de smäller omkull på sina blybakar. Vintern är ett vilddjur som nafsar i nymfetternas bjällerkladd. Vintern är en vidöppen, vidrig vurpa i almanackan.

Mark Knopfler � The Way It Always Starts (från filmen Local Hero , Gerry Rafferty sjunger)

Global Infantilists � I Look Into Your Eyes (med Mare Kandre och Olle Sjödin )

Rakel Granditsky intervjuar dansaren Per Arthur Segerström på Operan i Stockholm

Dolly Parton & Kenny Rogers � Islands In The Stream

Rakel Granditsky intervjuar Per Arthur Segerström (forts.), aktuell i Tre Systrar och Nötknäpparen

Paul Young � No Parlez (titelspåret från LP:n)

Björn Holm � Invitation To The Blues

Kjell Alinge & Janne Forssell humor: (Alinge:) Ja, hörrudu, jag är så glad att du kunde komma hit, och prata sönder en stund, så här apropå. (Forssell:) Ja, det var ingenting det, egentligen. Att jag får vara här, det är väl jag som får tacka dig för att, haha, att jag får chansen. � Egentligen är det jag som har sett fram emot det här, det ska du ha klart för dig, att du kunde komma hit, det tror jag faktiskt att väldigt, väldigt många andra tycker också. � Många, jag ska säga dig att det inte finns en levande själ som inte är helt såld på det här som du har haft på gång. � Ja, det förstår jag alltså [�]

Nona Hendryx � B-Boys

Kjell Alinge & Janne Forssell humor: (fortsättning på ovanstående sketch där de försöker överträffa varandra med smicker, samtidigt som Forssell inte får en chans att presentera sig själv)

Sally Oldfield � A Million Lightyears Away From Home

Jingel: söndag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag (upprepas i bakgrunden). Välkomna. Vi ligger alltid i luften. (Med ekoeffekt:) Radioapparaten.

Adolphson-Falk � Mer Jul (Eldoradoversionen, den som finns på LP:n Stjärnornas Musik )

50 år tillbaka i tiden: Alice Faye � Here's The Key To My Heart (ur musikalen She Learnt About Sailors från 1934)

På samma våglängd: Tony Banks � This Is Love (avbryts efter en och en halv minut)

Avbrott för en sammanfattning av morgonens nyheter från TT

*

Ljudeffekt: Tryckpress

Coste Apetrea � Radioapparatensignatur (kort)

Kjell Alinge (som predikant i ekande kyrka, lugnt piano i bakgrunden): Och här, kära församling, ser vi Gittan och Lisa och Bellan och Tuttis med nya trotjänarlooken. Lägg märke till de sladdriga lönnesjoken(?) från Boutique Heliga Birgitta. Och här har vi Putte i liten hög mössa. [�] Pastor Janssons korsfästelse med Ansjovis Hansson, Biblisk böckling och annan krusig fisk. Öh-öhöm, pinsamt är det här. Ännu, ännu en tanke som ser ut som en hädelse. Fort på med ett heligt vax!

The Temptations � Silent Night

Film på bio med Kjell Alinge (ödsligt träskljud med insekter och paddor i bakgrunden): En knasterkall söndag i december går jag och ser Dagen efter ( The Day After , Nicholas Meyer, 1983), filmen om det totala kärnvapenkriget. Jag önskar att jag kunde säga att jag hade gråten i halsen när jag lämnade bion. Jag önskar att jag kunde påstå att jag fick hjärtat i halsgropen. Men det låter för trevligt och för tarvligt. När jag sett Dagen efter känner jag mig tom. Tom. Tom. Vinden blåser rakt igenom. Efter ett vanligt biobesök känner man sig fullmöblerad i skallen: infallen, uppslagen, dumheter i repliker surrar runt. Nu efter Dagen efter , är jag i ett rum där golv och tak och väggar skjutits i smulor, det finns ingenting kvar, det är alldeles iskallt inne i rocken. Och jag känner hur den promenerar genom Humlegården tillsammans med mina skor och strumpor och min mössa. Själv är jag osynlig. Dagen efter visar hur allting utplånas, slits i strimlor, brinner och förgasas. Världen går under. Människorna förintas. Det är inte en skräckfilm. Alltsammans kan inträffa. I själva verket har hundratusentals målmedvetna män i decennier satsat all sin kraft på att detta verkligen ska kunna hända, enligt ritningarna. Världens undergång är välplanerad, sen länge. Vapensystemen är trimmade och testade, sen mycket länge. Dagen efter sticker in sitt periskop i en framtid som punkterats för gott. Den berättar om en tid som ingen kommer att räkna. Filmen är gjord så nära människorna i samhället Lawrence i Kansas, att du inte har en chans att missa detaljerna. Du förstår att världens undergång betyder att den du älskar kommer att kvävas i ett skyddsrum. Att din hund kommer att antändas och fara som ett eldklot över gräsmattam, att parfymdisken på NK kommer att splittras i miljoner skärvor, att ditt frimärksalbum kommer att ligga förkolnat i rännstenen intill mina nersmälta Jackson Browne-skivor. För det är så det är planerat. Det är så det är uttänkt. Vad var det? Femtiotusen stridsspetsar på vardera sidan. Det finns inte ett kryphål ur denna helvetiska sprängverkan. Om du älskar världen med dess skoaffärer, syrenbersåer, talgoxar, trådrullar, prinsesstårtor, kobbar och skär, läppar och näsor, bakgator, dragspel, pupiller och plommondagg, då vill jag att du ser den här filmen. Den fick snorkiga, nästan stolliga, recensioner i de stora tidningarna. Aftonbladet s Jörgen Schildt påstod att den var ett beställningsverk av [president] Reagan. Att den bara var lagom, lagom, skrämmande. Vad vill han egentligen? Ska man dö på biografen?! Carl Rudbeck i Svenska Dagbladet svamlar om att den är nån sorts kommersiell kommunistpropaganda. Va, hur �? Recensionerna har varit ljumma. Stumma. Det är som recensenterna fått en så hård spark i ansiktet att de blivit bedövade och gått i baklås. Du skall se Dagen efter . Nu. Filmen om helvetet är inte farlig, bara tystnaden och apatin och strutspåsen. Förresten, Sandrews som tagit upp filmen borde helst göra ett raskt avtal med tv, så att den visades över hela landet. För filmen kommer att förändra dig. Och det är lämpligt att det sker nu, dagen efter är det för sent.

Totte Wallin � Dan Före Dan (specialinspelning för Radioapparaten , aldrig utgiven på skiva)

Kjell Alinge (ödsligt träskljud i bakgrunden): Ur fredagens Svenska dagbladet läser jag: Västmakterna skulle snabbt tvingas sätta in kärnvapen för att slå tillbaka en eventuell sovjetisk offensiv med konventionella styrkor i Europa, säger den amerikanske NATO-befälhavaren Bernhard Rodericks. Rodericks hävdar att Atlantpaktens skulle tvingas bli först med att tillgripa kärnvapen, därför att deras konventionella styrkor brister i uthållighet. Atlantpakten har länge i sin avskräckningspolitik hotat med ett förstaanvändande av kärnvapen i händelse av en sovjetisk offensiv mot Västeuropa på bred front. Detta är inte en film. Så talar man idag. Just nu!

Jackson Browne � Say It Isn't True

Roberta Flack � Feel Like Makin' Love (1974)

Reportage: Tomtebloss i tutorna och knäck i lurarna, hela stan kokar av [jul]kommers. Intervju med granförsäljare samt med deras kunder och kundernas barn.

Coste Apetrea � Tomtarnas Julnatt (specialinspelning för Radioapparaten , aldrig utgiven på skiva)

Coste Apetrea � Julstress (ett potpurri av kända julvisor, kort specialinspelning för Radioapparaten , aldrig utgiven på skiva)

The Raincoats � Animal Rhapsody

Russell Smith � Hesitation

Kjell Alinge: Så här i juletid så glider tanken bakåt till svunna tider på gyllene medar, och minns ni '71? Det var väl ett härligt år man kommer ihåg? Man stod på stan där i utsvängda jeans, och man hade såna här Looping-brallor tror jag, och cut-down- väst som satt, och så stod man där och tänkte, man tänkte, man liksom tänkte, man tänkte � man hade sällan nåt att säga egentligen.

Stephen Stills � Love The One You're With (1970)

Kjell Alinge: Det var faktiskt ifrån nittonhundra sju-noll istället för som jag sa alldeles åt �! Ja, fel var det i alla fall. Programmet är nästan alldeles utrunnet, en sak bara, innan jag berättar att jag själv heter Kjell Alinge och att Lennart Wretlind har suttit och producerat det ihop tillsammans med mig, så ska jag berätta att Lennart kan ni höra på julafton med en massa pygméjojk och zulu-surf.

Lennart Wretlind: Tusen och en låt , julafton, klockan 23.

Jethro Tull � Ring Out Solstice Bells

Ordinarie hallåman: Ring Out Solstice Bells med Jethro Tull avslutade Radioapparaten . Ljudtekniker var Bosse Olsson och Ulf Bodemark. Janne Forssell och Rakel Granditsky fanns med, och det gjorde Kjell Alinge och Lennart Wretlind också, bland många andra. På måndag, imorgon alltså, kommer Radioapparaten tillbaka, då är det Kersti Adams-Rey som svarar för presentationen och Lasse Lind har producerat. Eller ska producera, för det är ju direktsänt program på vardagar. Vi ska om sju minuter fortsätta här i P3 med Skivstaffetten efter nyheterna [�]

 

 

 

fil.mag. Sandra Petojevic, 26 november 2021