Söndag 4 maj 1986 (helt komplett spellista)
Ordinarie hallåkvinna: Nu ska vi fortsätta söndagens program här i P3 med Eldorado , regi Kjell Alinge.
Fredrik Grundel (sjunger i skala): Do-re-mi-fa-så-vill-komma, so-la-ti-då-kan-vi-börja.
Kjell Alinge (som liten pojke): Mamma? Mamma, vakna! Det är dags nu! Mamma, pappa, vakna nu! Nu är det dags, nu ska vi sitta i soffan allihop! Mamma, pappa, vakna! Ligg inte, inte ligga som stora valrossar här och snarka! Alltid blir det så här med dom där drinkiga partiesarna när den där Lundbergs kommer över, och så sitter ni och gallskrattar utanför mitt rum! Så blir det så här nästa dag! Vakna nu! Vi ska sitta här i soffan och höra Eldorado, och så ska du och pappa vara sådär flörtigt fjumstiga och nypa varann i sidan och säga: kommer du ihåg när vi träffades, och nu spelar han den där låten som var när vi dansade med varann i Enköping. Mamma, pappa, vakna, vakna, vakna nu, så ska vi ha sådär roligt hela familjen, ska vi sitta här och ha det mysigt och vara tillsammans och höra på Eldorado. Det är så härligt på sön� Mamma, pappa, vakna! Har ni vaknat? Nämen ska ni börja med det där nu? Inte nu igen, näääeeööhö, njä� hm� Då sätter jag på Eldorado då. Ensam. För det är det bästa radioprogrammet i hela vääärldeen.
Rupert Hine � Eldoradosignatur (vanlig, tyvärr aldrig utgiven på skiva)
Kjell Alinge (ingen musik i bakgrunden): Här har du det. En regnbåge i din radio. Eldorado. Och se hur hela listan går i vågor. Ett hav av inhemska hits. Hela vintern har det snickrats och smitts. Schlagersnickaren har hammare och skära. Spik sitter bra i orange panik och pistasch publik. Ja, det är mycket fråga om Style. Dom som gungar mellan Dover-Calais . Styv kuling, största succén Style slog huvet av publiken. Folket joddlar och jäser, lyckligt så det lyser i listan där Style tog hem flesta-platsen. Om en gång och sen igen, och sagan är en sång, men hur ska den här sluta? Snarare fortsätta? Hur följa upp schabrak-schlagern Dover-Calais ? Eldorado har möjligen svaret. Kanske heter uppföljaren Dover-Calais ? Ja, men nu med tillsats från tiljan, en dramatisk kombination, en kollision mellan kraftkorn, Style med Ernst-Hugo! (Pampig orkesterfanfar) Och vi har redan provpremiär! Just efter att tanken yttrats, så plötsligt materialiseras den i din radio. Världsfanfar, premiär första gången, Ernst-Hugo med Style, med samma sången.
Ernst-Hugo Järegård � Dover-Calais (specialinspelning för Eldorado som gavs ut på LP:n Äventyret fortsätter 1987)
Kjell Alinge (i bakgrunden Mark Knopfler � Smooching (från LP:n Local Hero , 1983)): Kryddstark kombination. Ernst-Hugo Järegård och Style med Dover-Calais . En Eldorado-mix. En Eldorado-exklusiv. Doften från Dover-Calais, som dimma över landet. Det snöhöljda fosterlandet som förmodligen är befriat. Hatten av på hela riket. In svepa fågelsvärmar och söderns dofter. Nya kryddor i varje kvarter. Jag går genom staden och dofterna driver in. (Alinge drar en lång sniff) Hmmmm-ahaa, näsan är befriad! Himlen av neon. I city växer (sniff) neon-näsan; så många nya dofter. På några trottoarmeter hinner jag känna (sniff) mmm, kanel ur ett öppet fönster; det är bullbak för turen till landet. Calzone och Cacchiatora(sic!), det är pizzorna i min kartong, het i mina fingrar. Kanel, Calzone, Cacchiatora(sic ibidem!) i kvällsvinden blandas med Kawasaki. Det är en nybromsad Kawasaki , svart-blank, gungar fortfarande lite på fotstödet. Tyst japansk motorcykel, avgasdoftig hetmetall-lukt. Nytt läder, alldeles blankt, till styrreglage och säte. Det doftar (sniff) svart-blank stjärnstänkig stekpanna. Eldorado, mitt i dofternas dans. Nu en doft på danska.
Anne Dorte Michelsen � Næste Dans (titelspåret från hennes nya LP)
Jingel från dieselbuss som kör i Stockholm, med hållplatsutrop (och pling för avstigning): Sibyllegatan, Skepparegatan, Karlaplan, Radiohuset, och så har vi Eldorado i P3, söndagar mellan elva och tretton.
(Eldorado i 50-talet) Siw Malmkvist � Flickor Bak I Bilen (dec 1959)
Eldorado i 50-talet: Neil Sedaka � Oh! Carol (1959)
Actionfilmsjingel med saftblandare: Äventyret fortsätter. Regi: Kjell Alinge.
Kjell Alinge (i bakgrunden Sweet People � Et Les Oiseaux Chantaient a.k.a. And The Birds Were Singing (1981)): Sverige är ett kungarike. Du tysta, du glädjerika sköna. Kungen är tyst och glädjerik, kan man misstänka att han är, också där han går med sitt fyrtio år gamla och fria flin på läpparna, vid drottningen den sköna. Ibland tycker jag att han ser ut som en riktig spelevink. Han går alldeles seriöst tudumpa-du , fort fram, och liksom på prov, med steg som en stumfilmskådis på vägen vid ett minfält. Han håller alltid masken, och stannar då och då på måfå och vinkar åt en gapande och hurrande folkmängd, men det ser ut som om han försöker skaka loss en bit osynlig marmelad, uff, från den där vita handsken. Eller som han fäktar mot en osynlig bzzz -fluga. Han är en figur helt i Buster Keaton-klassen. Jämför honom med drottning Silvia. Hon kan stå där alldeles vanligt och lite himse-hamsigt vinka med avslappnade fingrar, och le och knycka med nacken. Vanligt. Inte kungen. Nähä, han står där och ser ut som om han polerade någonting osynligt, ett ufo i luften. Kungen inför publik har en härlig plastik. Varje gång han sätter sig, ser han ut att göra det så glidande, has bakåt, neråt, försiktigt, så man alltid tror att nu har hovmarskalken lagt en pruttblåsa på stolen, för att skoja med mig. Men aldrig gör hovmarskalken nånting sånt. Aldrig! Så kungen får nöja sig med tanken, och så ser han så illmarigt, inåtvänt flinande ut, som om han tänkte: nu har den här prillan Tarras-Wahlberg lagt en riktigt stor Buttericks-påse på trondynan, haha! Men inte. Näe. Aldrig. Han sjunker ner, sitter rak i ryggen som en honnör från gamla Karlberg, och så öppnar han munnen, klunk , och börjar tala. Åh, vilken känsla! Tänk att få vara en svensk kung med medaljer och epåletter och kraschaner och ordensband över hela kroppen, fastspänt som säkerhetsbälten, och stå mitt i folkmassan, och så säger man: jag måste få säga att det varit mycket fint. Vi tycker, min hustru och jag, att det varit en väldigt bra upplevelse, och är glada att � öh� Och så skriver alla upp det. Som om det betydde nåt. Omistligt viktigt, tänk att få säga alla de där sakerna som ingen kan komma ihåg, och ändå bli förevigad, jämt, av en armé skribenter som raspar med pennorna och allesammans skriver: så glada att vi fått vara med om � vad var det han sa? Vara med om detta , var det, va? Vara med om detta. Och det står det på alla hundra blocken, ord för ord. Det måste vara en jättekick! Jag menar, jätteklick! Öh, vad jag nu sa.
Thompson Twins � King For A Day
På samma våglängd med Kjell Alinge (i bakgrunden Mark Knopfler � Smooching ): Och så kom det ett brev ifrån Spånga. Mitt i den stora säcken, i den stora cisternen, låg det ett litet prydligt textat brev. Avpostat då, öh, 28 april i Spånga. Eldorado, På samma våglängd, Riksradion, 105 10 Stockholm. Det var så hon skrev, Elisabeth Silvhagen, och det är på pricken, det är på spiken, det är exakt, det är korrekt, det är så man gör! Eldorado, På samma våglängd, Riksradion 105 10 Stockholm. Adressen kommer igen efter hennes önskelåt, så håll pennan i anfallsberedskap. Och så skriver hon en arbetsplatsrapport: Hej, på mitt jobb Telebutiken har vi en tv som är ansluten till omdiskuterade kabeltv. Den står på hela dan från åtta till arton, och för det mesta är det MusicBox som vi har inkopplat, bara videos, nästan. Och ofta dom allra nyaste. Och så berättar hon hur hon skriver små lappar med låttitlar och artister som hon fastnar för. Rätt var det är, är fickorna på uniformen, förlåt det ska visst heta profilkläderna, fulla med i all hast nedrafsade meddelanden. Och så har hon en brorsa som heter Berndt som då och då ringer och � därför att han har en skivklubb på sin arbetsplats. När det är dags för dom att köpa in nytt så ringer han till mig och får reda på vad det står på mina lappar. På så sätt hittade vi Double, ett för oss alldeles okänt annat par som heter Total Contrast som jag tror inte att du gillar, skriver hon. Vadårå? Ja som är alldeles nya, säger hon. Simply Red, snälla får man be dig spela nåt från hans LP Picture Book ? Det får man väl göra. Särskilt, berättar hon om en låt här, och så fortsätter hon: eller Lloyd Cole And The Commotions, Cut Me Down ? Det skulle du inte ha skrivit, för den spelar jag ju direkt! Hörru, Elisabeth Silvhagen, och brorsan Berndt. Elisabeth skrev brev! Hörru? Hör du det? Ni är i Eldorado! Båda två! Och Lloyd Cole, för Telebutiken, för hela Spånga, för hela Sverige: Lloyd Cole And The Commotions!
Lloyd Cole And The Commotions � Cut Me Down
Eldorado i 30-talet: Bunny Berigan � I Can't Get Started (trumpetjazz från 1936)
Pernilla Wahlgren � Faces In The Crowd
Kjell Alinge(i bakgrunden Mark Knopfler � Smooching ): Såg du på televisionen, första maj på kvällen? Jag gjorde reklam förra söndan för jubileumsprogrammet. Skivbolaget Motown fyllde 25 år 1983, gjorde en jätteshow, och detta sändes första maj på kvällen. Det där missade ju du, förstås. För du var på fest hos Hasse och Viran, eller låg i badet hela kvällen och läste Simenon, eller det där som du alltid gör när du� Men då finns det en liten, liten chans här. Vi tar ifrån föreställningen en utav höjdpunkterna, när grupperna Temptations och Four Tops möts i ett långt pärlband utav favoritlåtar.
The Temptations & Four Tops � The Temptations And Four Tops Medley (Live �Motown 25�)
Ordinarie hallåkvinna: Reach Out I Be There, Get Ready, It's The Same Old Song, Ain't Too Proud To Beg, Baby I Need Your Lovin', My Girl, I Can Get Next To You, I Can't Help Myself och I'm Losing You , det var dom titlar vi hörde i det här potpurriet med The Temptations och Four Tops, och det var också det som fick avsluta denna första Eldorado timme, men äventyret fortsätter efter nyheterna.
Nyheter från Ekoredaktionen
*
Kjell Alinge humor (stänger en dörr): Här har vi, här har vi alltså kung Lasses dörr, det var den han gick in igenom, och här har vi då kung Lasses stol, eh, den är här bakom. Det var här han satte sig och vilade sig på våren 1814 och på så vis missade slaget vid Sloppohecken � mycket underligt namn där, bör utredas � och blev så jävla förbannad att han faktiskt avrättade hela hovet och sin favoritpudel Uno. Och här har ni kung Nisses stol (dunkar på stolen) från åttiotalet och det var kung Lasses bytta, nä, det här är kung Jannes lilla kommod, där han hade sin � den så kallade uppfinnarkungen, känd för besöket på � det var då han hade den här stolen med sig, på biografen � titta där du på vad den nu heter � då han i pausen uppfann strålkastaren för att kunna glo rakt ner i primadonnans urringning. Vilka fasoner! Vi tar bort den, usch! (ställer undan stolen) Vi ställer den bakom kung, bakom drottning Lovisas draperi, så. Och så har vi � öm� jaa� vad har vi mer? Vi har, jaa, Solkungen Eldorado. Uppträder varje söndag i P3, elva till ett.
Rupert Hine � Eldoradosignatur (vanlig)
Kjell Alinge (i bakgrunden porlande ambientmusik som börjar med tre pysande ljud): När jag var liten hade jag en massa fantasier. Vilka idéer! Jag drömde om att kunna flyga, men när jag sen försökte ute i skogen ramlade jag som en bomb ur trädkronan och bröt armen, gips på lasarettet. Men sen när jag gick med armen i band då fantiserade jag ihop att jag var en sårad krigshjälte från invasionen av Normandie, så där sex-sju års krigshjälte med Kalle Anka [& Co.] under armen, mycket ung krigshjälte. Men sen när jag då började skolan drömde jag om att lära mig sjunga. Inte som dom i kyrkokören, utan som Paul Anka och Neil Sedaka. Men det lät mest som Snoddas, när jag lyssnade på kompisens bandspelare. Nja, jag tänkte � gitarr! Jag får bli gitarrhjälte och så övar jag ögonbryn och näsrot och vipp i knäna och bensprätt från sidan framför spegeln, för själva gitarren den var lite för dyr, sån där elektrisk Stratocaster. Så då ändrade jag igen, och nu skulle jag bli flygande reporter. Men Elvis hann bli fet och degig och död, innan jag hann till Graceland. Ja, en gång har jag träffat Eric Clapton, bakfull på ett fik, alltså Eric. Men det var bara hans trummis som orkade prata, så det var inte så roligt � Ny fantasi: dramatenskådis! Och sen kom jag på en ny, om en ny uppfinnare, ärkebiskop, serietecknare, vilka idéer! Fel och farligt, orealistiskt sa yrkesvägledaren. Men det mest orealistiska och orimliga av alla idéer, det var den där helt stolliga om att bli pamp på radion, och sitta och prata så det hördes över hela landet, så varenda en av mina gamla, snipiga lärare och bullriga kompisar fick höra det här mitt i helgfriden. Och så skulle jag spela skivor, hade jag tänkt. Jo, massor av skivor, fantiserade jag ihop, som fräste och visslade in på låg höjd i Höganäsfanvakten. Och programmet skulle ha ett ångande tropiskt namn: Xanadu, Atlantis, Shangri-La eller Eldorado. Nån gång får du sluta drömma, sa alla åt mig, nån gång får du faktiskt bli vuxen. Du får bli realist! Men det var ingenting som bet. Jag har troligen hakat upp mig. Ja. Så är det. Jag håller mig mycket hellre till den här fantasin jag har kokat ihop, den här drömmen om äventyret som fortsätter. Vilka idéer!
Paul Simon � Still Crazy After All These Years
Jingel från järnhandel i Stockholm: Ja, vi har slagspik, elförzinkad, elförzinkade krampor, fransk träskruv, elförzinkad vingmutter, elförzinkad fiberplattspik, och så har vi Eldoradoskruven, i P3-sändaren mellan elva och tretton.
Anna-Lotta Larsson � Vilda Orkidéer
Kjell Alinge (i bakgrunden Sweet People � Et Les Oiseaux Chantaient ): Jag får en stor bägare glass i solen, för tio kronor. Och hon som står i kiosken, hon låter som om hon kom ifrån öststaterna av brytningen att döma. Men bägaren är ifrån Italien. Den är full av kiwi- och krusbär- och björnbärsglass, och jag slevar i mig och prövar på tungan, och beundrar samtidigt dekoren på bägarens sida. Tittar in på undersidan och ser nånting tryckt där med liten stil: Piacenza. Ja, den är gjord där, bägaren är ifrån den här lilla stan i Syditalien. Med min Piacenza-bägare går jag ut i staden. Och våren är här nu med flera väderstreck än förut, skatorna har fått nyare ungar, gatorna har förökat sig; i vintermörkret har de stora genomfartslederna korsat sig och fått tvärgator, små näpna stumpar som ligger och skälver i det starka ljuset. Piacenza-bägaren räcker länge. Solen är sval, i maj. Man kan gå nonchalant och slicka. Längre fram får man se upp, då svetsar solen glassen till slask på fyra kvarter. Nu räcker den ända ner till Norrmalmstorg och över rödlysena. Nu ser jag längs Strandvägen. Och det är där igen. Det är maj. Nu hänger det, det svävande dimpaketet hänger där igen. Hela allén är på väg att slå ut. Än så länge är det bara lite mikro-put i varje knopp. Men står man och kikar längs träden, åker man förbi i bil långsamt och ser igenom alla trädkronorna, så märker man att det inte går att se igenom längre. Luften har koagulerat. Knopparna fyller igen som en violett gas. En dimkartong över Strandvägen. En hel vinter höll träden andan, knotiga, buttert barkade, men nu stiger ett gyllene rop från roten. Isen är bortbaxad, trastarna passerar klirrande blå linjen och snart blommar benskydden.
Ted Ström � Sång Om Ett Mirakel (specialinspelning för Eldorado, kom år 1987 att ges ut på LP:n När Natten Vänder )
På samma våglängd: Jan Hammer & The Rock The Dance � The Original Miami Vice Dance Theme (12'' Radio Dance Version)
The Blow Monkeys � I Nearly Died Laughing (från LP:n Animial Magic )
Video med Kjell Alinge(i bakgrunden ambientmusik med harpa): Nu kan man inte lita på nån. Inte ens dyngan är pålitlig. Det här enkla som vi matas med, det brukade vi ju lita på. Det följer rutiner. Vi tar några exempel: hittills har vi kunnat vara säkra på att Miss Marple, den gamla deckartanten i Agatha Christie-filmerna, löser problemet på slutet. Det är ju ingen risk att hon blir förkyld och trött och måste gå och lägga sig och andas tungt och inte orka hålla ihop trådarna. Hittills har vi kunnat lita på också att Mike Hammer hämnas i slutet av sin hårdkokta berättelse, att han slår tillbaka med full kraft. Ingen risk att han blir religiös och bestämmer sig för att förlåta, och istället omfamnar svinen och bödlarna. Och hittills har vi också kunnat lita på att sagorna om den lilla pojken och den stora jätten slutar med att pojken besegrar den väldige. Ingen risk att jätten trampar sönder pojken till mos. Det där kan vi inte lita på längre. Jag har sett en en och en halv timme lång tv-film på förstamajkvällen � sändes då � som slutade som om Miss Marple hade blivit förkyld, Mike Hammer religiös, och jätten trampat sönder pojken. Den slutade alltså helt fel, mot alla spelregler. Mördande press var det svenska namnet, Scandal sheet (David Lowell Rich, 1985) på amerikanska. Det var en sån här tv-melodram där man får sitta och bli förbannad på stora seriefigurer i rutan. Supersvin och slödder, och så var det en liten sockersöt liten ängel som lurade sig alla till. En sån tv-film hetsar upp tittaren efter givet mönster: man blir förbannad och så väntar man på den där urladdningen på slutet, precis som man vet att Rocky [Balboa] kommer att mosa motståndaren i slutscenerna. Ingen risk att Rocky helt plötsligt och realistiskt dör av svåra inre skador. Denna dynga jag såg, Mördande press , slutade med att den lilla reportern blev uppäten av de stora gamarna. Det är oanständigt! Fullständigt! Så går det till i verkligheten! Och det var inte vad det handlade om. Här gör man plötsligt en sagofilm med kartongfigurer med Dallas -känslor, och så har man mage att lägga in ett realistiskt slut. Den lilla pojke på tv � för det är det väl troligen, eller kanske en liten, söt liten flicka � som bestämt att vi skulle få se den här filmen, gör nog mycket klokt i att stänga både dörrar och grindar när den stora jätten närmar sig nästa gång!
Marvin Gaye � The World Is Rated X (Alternate Mix) (ursprungligen inspelad 1971, från LP:n Motown Remembers Marvin Gaye )
Kjell Alinge (i bakgrunden mjukt soundtrack med harpa): Åttiotalet. Det är än så länge osynligt. Vad som ska kallas typiskt för idag, det har man ännu inte kunnat slå fast i enstaka punkter. 80-talet rullar förbi ditt fönster därute som ett spöktåg. 80-talet är än så länge ånga, dimma, rök, doft, gas, nåt som man inte får tag i. Kan inte sträcka ut handen och hala in en bit typiskt 80-tal. Nä, men om vi nu håller oss till dagens låtar på listorna, ja inte blir det lättare. Det mesta låter gammalt, det låter 77, 78 om mycket musik och så smattrar det till då och då med en synthmaskin. Men vad är 80-talsmusik? Du vet vad 30-talsmusik är, sådär. Och 60-talsmusik det är en stor stilig stämpel. Åttital, ja det är i alla fall inte Lasse Holm och Monica Törnells låt, det är alldeles säkert. Men häromdan satt jag mig käpprak framför teven och tänkte att: Aha, där! Så är det, åttiotal. Jag såg engelska BBC:s listprogram Top of the Pops, och plötsligt � på en videokassett � och plötsligt, mitt bland alla koreograferade svarta soultrikåer och Freddie Mercurys broilerbringa, stod en gänglig Nils Ferlin-smal kille, med kostymkavaj och lite poetsläng i luggen, nonchalant hästansikte och sjöng-pratade nånting. Jo det här är bestämt åttiotal. Det tänkte jag meddetsamma. Svalt och svängigt som Double och Sade, och gjort med mycket luft och vind i musiken. Det här är engelsmän alltså, en engelsk grupp som heter It's Immaterial. En låt som rullar upp på engelska hitlistan, den utnämns härmed till Eldoradofavorit, låten Driving Away From Home . Bamparampaa bampara-pam-pam-pam-paa! Där! Eldoradofavorit! It's Immaterial, en låt om att sticka iväg bara. Varför inte? Det är ju så mycket att se därute med vinden rufsande i håret och bilen i rullning, glad och spinnande soldränkt, Driving Away From Home .
Månadens låt: It's Immaterial � Driving Away From Home (Jim's Tune)
Eldorado i 50-talet: Siw Malmkvist � Jazzbacillen (1959)
Ordinarie hallåman:
Jazzbacillen med Siw Malmkvist avslutade dagens
Eldorado i regi av Kjell Alinge. Programtekniker var Per Löwenmark och Fredrik Grundel hade producerat. Ett nytt
Eldorado blir det om en vecka, samma tid och samma kanal, alltså söndag P3, 11:05.
fil.mag. Sandra Petojevic, 15 augusti 2022 (korrigerad 17 september 2022)
