Söndag 11 maj 1986 (helt komplett spellista)
Adolphson-Falk � Vårrapp (specialinspelning som gavs ut på LP:n Äventyret fortsätter 1987)
Rupert Hine � Eldoradosignatur (vanlig)
Kjell Alinge (i bakgrunden måsar och Mark Knopfler � Smooching ): Nu är det semester. Nu är det vår, nu är det helgdagar, veckorna en och en halv dag korta och alla människorna i landet flyr den stora staden där kontorena ligger som stim, tätt-tätt-tätt. Nu tar också Eldorado lite slarv-semester. Någonstans emellan Dover-Calais (sjunget av Style). Men det blir ett program idag, inget genomarbetat, väl uttänkt och djuplodande perspektiv på den svenska tillvaron eller om de internationella affärerna, utan en tillbakablick, ett musikaliskt pärlband. En hel del utav Eldoradofavoriterna, dom som är dagens favoriter, men framför allt en tillbakablick i Eldoradoarkivet. Eldorado i det förflutna. Det började med dom här vampyrputande blodrödsläppade vamparna som väste med giftiga drinkar skvättandes i näven. Minns ni dom, i åttiotalets början? En av dom hette Anna.
Anna � Like They Do In The Movies (1980)
Kjell Alinge (i bakgrunden en lugn Smooching -liknande mandolinlåt (som påminner om Ry Cooder � Not Even Key West )): En stor Eldoradofavorit en gång i tiden, i det här decenniets start. Och så faller vi, som en bomb, rakt genom decennierna tillbaka till den tid då brassektionerna stod som vass i orkesterdikena, gnistrade i solen. Ni såg kanske en film om Glenn Miller på tv i veckan som gick. Det här är väl en av Glenn Millers största insatser:
(Eldorado i 30-talet) Glenn Miller And His Orchestra � Moonlight Serenade (1939)
Kjell Alinge (i bakgrunden en lugn Smooching -liknande mandolinlåt): Numera så kan man ju ha ett blåsband, ett blåsinstrument i bandet, utan att publiken springer mot dörren. Trots att publiken kanske är en yngre publik van vid pop. Jazzen flyter långsamt in i dagens populärmusik; det dyker upp saxofoner och tromboner och trumpeter, och diverse blåsinstrument, i de tidigare gitarrdominerade banden. Där man tidigare såg röda elgitarrer blänka, där gnistrar nu som kobror, blåsinstrumenten. Men så där var det ju inte alls, bara för tio år sedan var detta nånting speciellt, då fanns det ju vissa såna här jazz-rockorkestrar typ Blood Sweat 'n' Tears. Men annars, näe, då var det gitarr, bara. Dire Straits är ett gitarrband, ungefär, men ett svängande gitarrband, inte tungrock. Och dom har gjort en sång om ett band som spelar musik med blås, av ett annat slag. Ett gammaldags dansband. Ni förstår vad jag menar.
Dire Straits � Sultans Of Swing (1985)
Kjell Alinge (i bakgrunden Sweet People � Et Les Oiseaux Chantaient ): Låten som plötsligt sköt fram Dire Straits, ifrån deras första LP. Och så befinner vi oss i den trumpetfanfar som skjuter genom naturen. Jag cyklar genom Liljanskogen och vitsipporna smattrar överallt i dungarna. Kråkorna går och pickar i gölarna; det är fullt med fåglar som letar kryp och jag närmar mig nu villaområdena, och kastanjerna slår ut som doftande korallrev av marsipan som klänger högt däruppe i luften. Våren regnar ner över stan. Ja, det är ett mirakel och Ted Ström har gjort en sång om det.
Ted Ström � Sång Om Ett Mirakel (specialinspelning för Eldorado, kom år 1987 att ges ut på LP:n När Natten Vänder )
Actionfilmsjingel med saftblandare: Äventyret fortsätter. Regi: Kjell Alinge.
Kjell Alinge (i bakgrunden en lugn Smooching -liknande mandolinlåt): En av dom stora rösterna, från den stora världen, som ofta slår ner i Eldorado, är Frank Sinatras. Och varje gång han öppnar munnen blir jag lika lycklig. Det här är så konventionellt och vanligt, som en brevlåda, som en apoteksskylt. Det är bekant som mina gamla nergångna skor, och just därför, skönt. Och det är lätt, när någonting blir så bekant och hemtamt, att faktiskt missa hur vansinnigt bra den här karln sjunger. Frank Sinatra.
Eldorado i 60-talet: Frank Sinatra � Nice 'N' Easy (1960)
Kjell Alinge (i bakgrunden Sweet People � Et Les Oiseaux Chantaient ): Och som så ofta när Frank Sinatra sjunger, så blir det en kombination utav, nonchalans-elegans. Han vill gärna posera som sång, med nyputsade skor, promenerande längs gatan med en cigarett i mungipan och ett lätt leende som sprider sig över ansiktet. Passar med den posen extra bra här när våren spricker ut över stan, när molntäckena detonerar och människorna känner att (sniffar) tjälen går ur själen, och vi anar inte bara ett mirakel, utan ett under av badstränder och de gamla vanliga glassorterna. Jo, jag gjorde en specialinspelning som hamnade på Stjärnornas Musik , LP:n som heter Stjärnornas Musik , apropå detta med vår. Det är Beppe Wolgers text som lyfter den här låten, det är en utländsk melodi, Walking My Baby Back Home , den översattes till svenska och kom att heta Sakta Vi Gå Genom Stan . Monica Zetterlund gjorde den på 50-talet och vi spelade in den för Eldorado, den finns på samlingsskivan Stjärnornas Musik . Detta är Stockholm, när Mälardrottningen släpper ut sitt hår som befunnit sig i en blytjock permanent under hela vintern. Bottenfrusna papiljotter som hon nu kastar, roströda sjunker dom i Bottenhavet. Och Västerbrons väldiga spann reser sig befriat. Sakta Vi Gå Genom Stan .
Eva Dahlgren � Sakta Vi Gå Genom Stan (1980)
Jingel från skobutik i Stockholm: Vackra vårskor här i nya färger, nya modeller, matchande vårens kläder. Jag heter Josefine Soubrette Watasin. Vacker i linjerna, också i vårens färger: cyklamen, orange, och blått och rött och svart, lätt att matcha till vårens mode. Sen har vi en Eldorado, och den kan jag verkligen rekommendera. Fin kvalitet, helt foträt, i P3 söndagar, elva till ett.
Kjell Alinge (i bakgrunden Sweet People � Et Les Oiseaux Chantaient ): Musik lätt att förknippa med, dofter, smaker, syner. Musik för med sig minnen. När jag hör Sakta Vi Gå Genom Stan , så tänker jag på mazarinerna och wienerbröna som vi äter i den stora fabriken Radiohuset. Vi satt där på serveringen Gästers i åttotalets början och bollade med titlar. Vad skulle man hitta på för bra svensk låt att föreslå Björn J:son Lindh att arrangera om för Eva Dahlgren? Och vi beställde in mer och mer mazariner och wienerbröd, och tog påtår på kaffet och det blev stora, stora porslinssamlingar och vi skrev på block och kastade titlar fram och tillbaka, och till slut så sa jag, vill jag minnas alldeles bestämt att jag plockade fram min lilla paradlapp ur fickan där det stod: Sakta Vi Gå Genom Stan . Ja, just det. Så var det. Och det är ju Björns och Evas förtjänst att det låter så gnistrande nytt och klart och nyutslaget om den här melodin varje gång. Det vi skall höra härnäst, får mig att tänka på juli månad och stora megafoner uppmonterade på badplatsens tak där man då säger: �Vi har en liten flicka fem år gammal som heter Ulrika som letar efter sin mamma.� Samtidigt som jag dricker kaffe ur porslin som klirrar då där extra som det bara gör i solen. Ni vet, sked mot porslinsfat, och så lyfter du koppen och sörplar, och det låter också sol om själva sörplet. Det är märkvärdigt hur solljuset färgar om också ljuden. Och badplatsen är förstås full av transistorapparater. Och en sommar var transistorapparaterna fulla av den här killens låt.
Paul Young � Wherever I Lay My Hat (1983)
Kjell Alinge (i bakgrunden en lugn Smooching -liknande mandolinlåt): Det är musik som rinner, den är svår att fånga in. Den är blank, den är elegant, den låter ny. Det kom en LP med ett svenskt band; det har inte varit mycket svensk musik i Eldorado den här gången. Det är ofta en liten portion svensk musik, därför att den svenska musiken så gärna har hambohängbak eller låter tung och bedrövad, och vi tänkte att Eldorado skulle vara ett program som lyfter och flyger över taken. Då finns det få svenska band som passar. Men från starten har Hansson De Wolfe varit ett band som hör dit. Och för att bevisa det tar jag fram skivan som var deras första. Och titelspåret där, det kunde nästan varit nyutgivet. Isigt, varmt, hett. Iskalla Killen .
(Eldorado i 70-talet) Hansson De Wolfe United � Iskalla Killen (Full Av Mänsklig Värme) (1979)
Kjell Alinge (i bakgrunden en lugn Smooching -liknande mandolinlåt): Det där bandets musikaliska hjul började rulla ungefär parallellt med att programmet Eldorado satte igång, 1980-79 så där. På den tiden var just denna klirrande cocktailbubblande musik ovanlig, och den är fortfarande � vad man brukar kalla den för � osvensk, inom citationstecken. Det tror jag inte alls är sant att den har nåt främmande i sig, att den inte skulle höra hemma i det här landet. Det är bara det att vanligt har hittills inte varit. Och det är förmodligen en mera sofistikerad sort, det är svårare helt enkelt. I Amerika på västkusten har detta varit ett stilideal länge. Det flammade upp extra med disco-erans glansiga och ytsnabba, smarta musik. Den disco-studsen blandades ofta med rockmusiken, det fanns många som försökte göra, jaa, en musik som skulle passa dels i bilradion, dels när du satt hemma och bara lyssnade, drack ett glas vin. Och på diskoteket. Discorockballadpop, ja det finns egentligen inte nån titel som täcker allt. Boz Scaggs är en av dom få personer som blev mycket bekant för denna försöken. En annan hette Elliott Lurie, han gjorde en skiva som är konfekt-glam 1975. Och den tog jag fram igen för det här tillfället. Pröva det här. Rainbow Girl , om tjejen som går ner till det berömda stället Rainbow Bar 'n' Grill och drömmer fåfänga drömmar om att flyta in i den stora smeten. Jag beställer en drink till och låter en önsketanke till tändas i planeten.
(Eldorado i 70-talet) Elliott Lurie � Rainbow Girl (1975)
Avbrott för nyheter från Ekoredaktionen
*
Adolphson-Falk � Vårrapp (specialinspelning som gavs ut på LP:n Äventyret fortsätter 1987)
Rupert Hine � Eldoradosignatur (vanlig)
Kjell Alinge (i bakgrunden Mark Knopfler � Smooching ): Vad är Eldoradomusik? Det kan du fråga dig. Det står i tidningarna ibland. Det används som skällsord, det kan användas som en smeksam liten komplimang, själv vet jag inte vad folk menar. Programmet Eldorado, som här fortsätter med sin andra timme, har ändrat karaktär så många gånger vi har styrt i såpass många riktningar att jag inte vet vad man syftar på. Men vissa namn har stått sig. Vissa namn har funnits kvar hela tiden. Och vissa attityder, skulle alltid ha passat. Jag tar fram skivan med bandet från England, som låter så nya, så tidstypiska, att dom skulle aldrig kunna göra detta förrän det år som dom gör det. Det är väl en utav Eldoradoingredienserna. Att det speglar tiden så snabbt, det är som att rycka det direkt ur tidens käft. Den heta andedräkten, musiken innan den svalnat. Och Eurythmics musik är het ännu.
Eurythmics � There Must Be An Angel (Playing With My Heart) (1986)
Kjell Alinge (i bakgrunden Sweet People � Et Les Oiseaux Chantaient ): Annie Lennox med den karaktäristiskt pepprade rösten. Det här är Eldoradomusik. Och ingenting annat är det, så är Eurythmics Eldoradomusk. Har varit det från bandets start. Har velat adoptera dom. Men vad var det som hände förra söndan, undrar du nu. Den där låten med Style lät så underlig i radion. Ja, det är många som har hoppat högt, som har vaknat och satt på radion, och som har ringt upprörda eller euforiskt lyckliga samtal, och föreställer sig att dom hört en utav landets mest firade dramatiska skådespelare vara insyltad i den här svensktopps-slagdängan Dover-Calais . Ja, det är ett rykte som går på stan, folk sprider det, och man påstår att det skedde i förra upplagan utav Eldorado, förra söndan alltså. Ernst-Hugo Järegård tillsammans med gruppen Style. Ja men det är bara inte möjligt! Ha! Näe, det är ju inte möjligt. Så därför gjorde vi den kombinationen. Välkomna igen! Nu!
Ernst-Hugo Järegård � Dover-Calais (specialinspelning som gavs ut på LP:n Äventyret fortsätter 1987)
Kjell Alinge: Aah, ljuv landsplåga! Jag tar fram en annan, i kategorin ljuva landsplågor. Den här sprutade ur varenda megafon när den var aktuell. Kvinnan med tänder så bastanta och gnistriga som en hel stjärnhop, som en hel klaviatur: Dionne Warwick. Och låten som Bee Gees serverade henne på silverfatet: Heartbreaker .
Dionne Warwick � Heartbreaker (1983)
Kjell Alinge: Om jag blev väckt så där brrryckt upp ur lakanen och omskakad och så säger du en snygg låt, annars så...! Då skulle jag säga: Släpp mig, jag vet! Jag vet, det är den här låten med Mark-Almond, You Look Just Like A Girl Again . Den är vacker! (gäspar) Kan jag få sova nu?
(Eldorado i 70-talet) Mark-Almond � You Look Just Like A Girl Again (1978)
Kjell Alinge: Men Eldorado har en alldeles aktuell favorit. Maj månads Eldoradofavorit, tamtaram-tamtaratam-tatapaparamparam-pampahpahpa-papapampampah-pappri-rappam-pruttipapamtaram-proverbpuh-pam-paa, Eldoradofavorit för maj månad heter Driving Away From Home med It's Immaterial.
Månadens melodi: It's Immaterial � Driving Away From Home (Jim's Tune)
Kjell Alinge: Det här vill jag höra hela sommaren, när jag ligger i solen och biter i glassen. En sommarlåt, varför inte? It's immaterial med Driving Away From Home . Fria horisonter i lycklig ny engelsk blåsig popmusik.
Actionfilmsjingel med saftblandare: Äventyret fortsätter! Regi: Kjell Alinge.
Kjell Alinge (i bakgrunden Mark Knopfler � Smooching ): Ingen genomgång nu utav Eldoradofavoriterna vore korrekt, skulle stämma med ordningen, om inte Bill plötsligt stod där. Bastant som en brädvägg, Bill LaBounty. Med den vemodiga rösten, som skräddarsydd för det här programmet. Vi var ju tvungna att uppfinna Eldorado när Bill LaBounty fanns, det var ju nödvändigt, åtminstone för att skapa ett forum för honom, och hans låtar. Så här kastar jag ut ännu en orkidé mitt i det svenska vårvimlet.
Bill LaBounty � Slow Fade (1982)
Jingel från dieselbuss som kör i Stockholm (Repris från 4 maj 1986)
(Eldorado i 50-talet) Elvis Presley � Heartbreak Hotel (1955)
Kjell Alinge (i bakgrunden Mark Knopfler � Smooching ): Skulle jag nu ta nånting ur den stora svärmen utav svenska låtar som har, bara gått rakt ned i glömskans ocean, ja då skulle jag ta den här singeln som Coste Apetrea gjorde. Med titeln som är så bestickande, som träffar rakt i den ömma och jättestora punkten. Ingenting Är Säkert I En Tidning .
Coste Apetrea � Ingenting Är Säkert I En Tidning (1983)
Kjell Alinge (i bakgrunden Mark Knopfler � Smooching ): Det är en singel med Coste Apetrea, glittrande glad och ostyrig, bångstyrig, lekfull svensk musik. Sån finns. Eldorado ur det förflutna. Fleetwood Mac då?
(Eldorado i 70-talet) Fleetwood Mac � Dreams (1977)
Kjell Alinge (i bakgrunden Mark Knopfler � Smooching ): Kalifornisk 70-talsmusik. Jag tar fram en parhäst som galopperar i skymningen tillsammans med Fleetwood Mac. Men han skall väl antagligen lyftas av ryggen, för det här är inte jordbundet. Det är nånting som svävar ovanför Los Angeles skyskrapor. Det är en korp, på vingar som fläktar, som hörs genom musiken. Som strävar, vingar som lyfter korpen på vägen in över den internationella flygplatsen och ut över havet. John Stewart och The Raven .
John Stewart � The Raven (1980)
Jingel från kommunalkontoret: Ska man bli flygare har man en blankett om det, ska man bli bilsko-lä... (fnissar till) bilskollärare så han man en blankett om det. Om ska man ansöka om vapenlicenser finns det blanketter. Om man ska spränga, blanketter. Och så har vi naturligtvis lilla Eldorado som är i Program 3 på söndagar mellan klockan elva och ett.
Grace Jones � Walking In The Rain (1981)
Ordinarie hallåman:
Walking In The Rain med Grace (slut på ljudfilen)
fil.mag. Sandra Petojevic, 22 augusti 2022 (korrigerad 17 september 2022)
