Söndag 8 juni 1986 (helt komplett spellista)
Odinarie hallåman: Och här i P3, Eldorado i regi av Kjell Alinge.
Rupert Hine � Eldoradosignatur (vanlig)
Kjell Alinge (strandljud i bakgrunden samt Chris Rea � And When She Smiles ): Och sommaren är här, och Stockholm öppnar sig som en blomma. Och jag besöker bassängbadet för första gången, och dom salta snablarna finns där igen bakom disken. Folk ligger utspridda över gräsmattorna. De ser ut över stadens tak. Folk ligger utspridda över betongplattor. Under klipphällen, under den branta klippan som är översållad med växtlighet, [ett] riktigt grönt vattenfall-växtlighet, yppig. Människor från alla åldersgrupper. Så tycks det, till en början. Där finns dom väldigt små barnen som knuffas och sparkar och ramlar på alla fyra, på huvudet, på arschlet, som skvätter och stänker och springer genom duschar, och låter som gälla fåglar tvärs igenom dom vuxnas bufflarnas trygga lunk. Alla barnen, alla dom små övergivna skrikande bebisarna. Och tonåringarna, rastlösa, springer och slår varandras tidningar. Kastar glåpord, retas, nyper varandra på flörtvis. Och dom något äldre. Och vidare upp i åldrarna. Här sitter seniga fjälliga reptilliknande solbrända män i 60-70-75-årsåldern ledigt. Men en grupp saknas, och det här är antagligen ett uppslag för en sociolog. Vart tar alla kvinnor över 52 år vägen, på utomhusbaden under sommaren? Varför är dom inte där? Var är dom istället? Vad har dom för sig, egentligen? All vetenskap säger: kvinnor lever längre. Egentligen borde klipphyllorna vara fulla av äldre damer som stickade och bytte kakrecept eller bara solade helt fridfullt med en ny diktsamling som sällskap. Dom ensamma männen, dom är tydligen tillåtna att sitta här. Med italienska solglasögon spanande in i dom unga kropparnas ständigt växlande mönster. Men näe. På vägen till bassängbadet har jag passerat konditorierna. Det är inte så att kvinnorna över 52 år har upphört existera, dom sitter inne på konditorierna och talar med varandra, ända upp i 80-årsåldern. Och på högmässan ser man dem igen, och vid besök på museets abonnerade utflykt, rikligt med damer, klassisk musik mitt i Stockholm, överallt sorlande välskötta kvinnor. Men inte bassängbadet, det är tydligen nåt extra fel. Ja, sociologerna väntar. Jag fäller kroppen bakåt och tittar upp bland molntussarna. Flygfäna, dom tunna, dom tunna jetplanen.
Björn Holm � Änglarna Ger Mej Ingen Ro (1985)
På samma våglängd: Ed Bruce � Fifteen To Forty-Three (Man In The Mirror) (b-sidan på countrysingeln Nights )
Actionfilmsjingel med saftblandare: Äventyret fortsätter! Regi: Kjell Alinge.
Randy Crawford � Can't Stand The Pain (ny singel)
Jingel från Bronetts Cirkus, direktör Francois Bronett: Mina herrar, vi presenterar Eldorado mellan elva och ett. Får jag be om största möjliga tyssstnad. (trumvirvel med publikjubel)
Peter Ericson � Den Katolska Klockan (specialinspelning för Eldorado som kom att ges ut 1987 ut på LP:n Eldorado Äventyret Fortsätter )
Magdalena Johannesson intervjuar cirkus- och clownbröderna Henri och Robert Bronett om det välkända tapetserarnumret och hur de moderniserat det.
(Eldorado i 70-talet) Mungo Jerry � In The Summertime (1970)
Månadens Melodi: Eurythmics � When Tomorrow Comes
Video med Kjell Alinge (i bakgrunden smygande ambientmusik samt Sweet People � Et Les Oiseaux Chantaient ): Ja, videon har hård konkurrens nu utav hägg och syrén, ett strålande skådespel dygnet runt. Naturen står i full låga och blom. Och även andra skärmar, dom interna, dom reguljära, dom som sänds via stat och kommun, via Rikets normala kanaler, är fulla utav bilder, märkligt överdåd. Men det blir som vanligt, för mycket och för lite skämmer allt. Fotbollen är full utav, det är som ett kalhygge på planen därnere i Mexiko. Bara svartmuskiga seniga gubbar som sparkar omkull varandra och så ligger dom där � Ajooaj-ojoj-ajee! � och rullar som sönderkörda grodor. Och aldrig blir det frispark, och domaren är en idiot. Då är det på sätt och vis säkrare att stoppa in en hyrd videofilm. Jag tog ett sånt här kombinat, ett collage: skräck på konserv. Det finns en videofilm som heter Terror i biomörkret . Och det här är då en samling av det värsta, det hemskaste, det otäckaste, det mest uuh-ahh-hjälp-jag-trillar-ur-sängen-scener som har gjorts, hoppas förstås dom som satt samman detta collage. Och � näe. Så går det ju inte. För om man klipper ut dom hemskaste bitarna och lägger dom som smultron på stråt, på rad, så får det motsatt effekt. Man ser, när det är ryckt ur sitt sammanhang, alldeles för lätt att det här är bio, det är gallskriksscener med musiken påskruvad för full volym, och folk som springer genom speglar och väggar och dörrar. Och då blir det närmast komiskt. Om du tänker dig att en annan korkad filmproducent fick för sig att han skulle klippa ihop mat genom tiderna på bioduken, och du fick se ett en och en halv timme långt collage utav brakmiddagar genom filmhistorien när folk åt sig [genom], simmar genom pastejer och smörgåsbord; Chaplin åt kalkon och James Dean bet i en hamburgare, och alla åt och lassar in och Sophia Loren slaskade meloner och vadade och vadade och bet och rullade igenom mat, mat, tonvis av mat, så skulle du inte bli hungrig. Och inte mätt. Troligen uttråkad. På samma sätt fungerar alla dom här skräckscenerna trädda på varandra, det blir för mycket. Det blir ett stort lass, det blir som en släpvagn full med kålhuvuden, som plötsligt bara rullar ut över gatan. Platt och meningslöst. Undvik alltså filmen, på video, Terror i biomörkret . Du har mycket roligare för dig nån annanstans.
Eldorado i 30-talet: Teddy Wilson And His Orchestra f. Billie Holiday � That's Life I Guess (19 nov 1936)
Kjell Alinge (i bakgrunden Aeoliah � Temple Bells ): Och vi flyger framåt i tiden. Med sekundens svetssnabbhet och vi är här nu. Hos dig. Vi befinner oss just under ditt öra. Eldorado landstiger i din lägenhet, på ditt sommarställe. Varje söndag, om du vill. Finns där inom räckhåll i radion. På knapptrycksavstånd. Någonstans emellan Dover-Calais . (snutt ur Styles låt) Och ni får höra Coste Apetrea med nånting alldeles nytt. Igen.
Coste Apetrea � Alla Hjärtan (från hans nya LP Stilla Regn )
Jingel från korsettbutik i Stockholm: Vi ska bejaka vår kvinnlighet. Mycket spets, vackra färger, vi ska inte vara rädda för färger, och kombinera sötaste trosor, gärna strumphållare till. Ja, och sen får vi inte glömma, här har vi Eldorado, det allra senaste i underkläder, egentligen inte, för det är ett gammalt plagg som har funnits långt tillbaka i tiden. Med bygel, det är som en korsett alltså, med snörning fram, som gör oss raka i ryggen och högbystade. Så glöm inte Eldorado, söndagar i P3 mellan elva och ett.
Steely Dan � Hey Nineteen (1980, avbryts efter knappt två minuter)
Avbrott för nyheter från Ekoredaktionen
*
Rupert Hine � Eldoradosignatur (vanlig)
Kjell Alinge (i bakgrunden Chris Rea � And When She Smiles samt Sweet People � Et Les Oiseaux Chantaient ): Hallå där, det är Riksradion som tittar in till dig. Hur har veckan varit, va? Det är mycket att stå i så här års, allt ska putsas och rivas ut och dammas av. Och kanoten ska vaxas och nu gäller det att sticka en ny swimmingpool enligt Lill-Babs recept. Men ta det lugnt, äventyret fortsätter, hela sommaren. Sommaren alltså, det är äventyret det. Eldorado kommer att fortsätta juni ut och sen är vi tillbaka i höst (viskar) men då fördubblat bra! (med vanlig röst) Och mycket! Du kommer att få två stycken upplagor, två editioner utav Eldorado. (telefonen ringer) Och så ringde jag, nej det ringde i min telefon. Totte Wallin i den andra änden, det lät som om han satt i en dykarklocka, det rasslade utav sladdar och luftbubblor, fiskstim. Han satt på Ålandsfärjan, berättade han; han ringde i en sån här portabel biltelefon i hytten. Och då och då så stötte det in reklammeddelanden i nåt högtalerisystem. ( Karlaplan, Radiohuset, och så har vi Eldorado i P3, söndagar mellan elva och tretton. (från jingeln 4 maj)) Totte Wallin här har jag pratat mycket i telefon med genom åren. När jag gjorde ett program som hette Café Midnatt så gjorde han en massa rufsiga snabba lekfulla låtar för programmet. Det var roligt, vi pratade i timtal. Nu satt han på Ålandsfärjan och berättade att han hade tränat in det där rätta Lasse Lönndahl-leendet. Och på kvällen så skulle han smälla upp det på vid gavel, för han underhöll på scenen. Ni kanske har sett honom, ni som åkte med färjan, gjorde ni givetvis. Det sprider sig. Sånt är artistens liv. Man rullar på havet, på dom stora Ålandsfärjorna som är som losslitna kvarter som drivit ut rakt i sjön. Men Totte Wallin finns i behändigare format just nu. På den här LP:n som jag tycker det är synd om den försvinner i den stora skvalpan, LP:n som heter Den Lekfulla Lögnen . Det här är nog Tottes stiligaste stund genom tiderna, för nu försöker han landa i den vuxna musiken. Med en elegant klackvändning. Vi tar nånting från den, med den stolta titeln Kärlek Och Anarki . Det är alltid en början.
Totte Wallin � Kärlek Och Anarki (från den nya LP:n Den Lekfulla Lögnen )
Kjell Alinge (i bakgrunden Sweet People � Et Les Oiseaux Chantaient ): Totte Wallin återkommer med Den Lekfulla Lögnen . Medans Miami Vice försvinner från skärmarna, för att ge plats för science fiction-serien V . Som jag aldrig såg. Jag är drabbad utav Spielberg-effekten, Special Effects -effekten. När jag var liten, en liten, liten gurka som sprang mellan Pressbyråkioskerna och matinébiograferna, och tittade och tittade på bilderna och hoppades. Åh nu kommer det nåt kuligt med rymdskepp, tyckte jag då när jag var så hemskt liten. Då tyckte jag science fiction var fan-det är inte klokt vad dom gör! Det var superfa- men ooh vilka tankar! Man kunde åka i rymden, man kunde bli liten som en knappnål och komma in i nåns blodsystem, och det fanns såna konstiga idéer, det var ju rent märk-otrolig-fantastisk-modiga...! Tanken svindlade som en torktumlare. I dag har science fiction förvandlats till nånting alldeles vanligt: kålsoppa. Dyrbart och mycket effekter. Jag begriper inte riktigt, plötsligt så sitter hela svenska folket i soffan och applåderar åt en serie som V . Som jag förstås hade älskat som liten gurka, men nu tycker [jag] det är dötrist. Jag hoppas Miami Vice får återvända. Dom skriver till programmet och vill höra låtar från serien, det var till och med en tjej som ville höra Sonny Crockett, det vill säga skådespelaren Don Johnson, hans röst, undrade om jag hade nåt prov på, vi har inte det här än. Du vill höra den för att du tyckte hans röst var så härligt raspig och len på en gång. Och jag förstår precis vad du menar, för han har den sönderrökta Miami-rösten. (hostattack) Ja, det blir alltså inte mer Miami Vice på ett tag. Det fanns en låt som flödade friskt i sista avsnittet som sändes. Har ni förresten märkt hur TV här skyfflar ut det som just nånting för packet. Dom sänder dom här sekvenserna, dom här avsnitten, i lite godtycklig ordning. Man märker att: men nu har ju hans tjej, nu har han varit tillsammans, nu har den svarta killen varit tillsammans med en tjej länge, och sen plötsligt kommer det ett avsnitt där han träffar henne för första gången. Det är så nonchalant och slarvigt gjort som alltid när TV har tv-serier från utlandet. Och skyfflar ut dem som om dom inte ens hade tittat på dem. Och sett till att dom här undertexterna kommer underst i bilden och inte tvärs över eller högst upp i rutan. I alla fall låten som låg i bakgrunden och ibland hördes mycket, mycket starkt under det sista avsnittet, det var den här I Want To Know What Love Is . Den hör vi på igen.
Foreigner � I Want To Know What Love Is
På samma våglängd: Don McLean � American Pie (1971)
Fredrik Grundel intervjuar gruppmedlemmarna i hobbygruppen Centrifugera Kunden som består av revisorn Lars Fonzer med artistnamnet Viadunk; art director och gitarristen Stefan Holte med artistnamnet Charlie Tätting; art director och gitarristen Göran Larsson med artistnamnet Elvis Corallo; reklamtecknaren och basisten Stefan Olsson med artistnamnet Jussi Zanussi; originaltecknaren och sångerskan, gitarristen Kattis Bergqvist med artistnamnet Cylinda Evans; grafiske formgivaren, filmaren och percussionisten Lasse Åberg med artistnamnet Bio Luvil samt copywritern och saxofonisten, klarinettisten, sångaren Tom Hård af Segerstad med artistnamnet Stig Zelmer Sigge Sunlight. Lasse Åberg: Vi har inga skamkänslor alltså. Vi hackar oss igenom Dire Straits-låtar som anses väldigt svårspelade. Vi är fruktansvärt okritiska, ja vi dånar igenom vad som helst. You name it, we play it , brukar vi säga. (smakprov från livespelning, denna grupp har aldrig gett ut någon skiva) Tom Hård af Segerstad: Jag är några år och fyrtio, och jag började spela ganska sent, vid 30-årsåldern först. Det var nämligen ungefär i den åldern jag lärde känna Klasse Möllberg , och vi satte ihop en liten trio i Göteborg i början på 70-talet. Och på den vägen är det. Jag har mest spelat swing och dixiejazz, så det här är min rockdebut liksom det är Åbergs rockdebut. Vi är lite pappor här i bandet kan man säga, och det var faktiskt jag som sammanförde Lasse Åberg och Klasse Möllberg så att dom sedan kunde bilda teamet Trazan & Banarne ( Hälsan för halsen, banan! ) Lasse Åberg: Det härligaste hade varit att kallas för Bosse Rönnbergs Kapell, men det låter väl lite trist också, så att det blev Centrifugera Kunden. Eller som vi säger i branschen: C-K. [�] Vi har en pay-off som man säger i reklambranschen. Centrifugera Kunden står det med stora bokstäver och under står det, med mindre bokstäver, programförklaringen, nämligen: No own material, no message, no money, no fanclub, no nothing, no phone-number. (gökklockan i Trazan & Banarne med pistolskott, hostning och ropet Joddeltajm! ) Totte Wallin: Jodelaholahodi, jodelaholahodi! Detta är Totte Wallin för Eldorado!
Kjell Alinge (i bakgrunden Sweet People � Et Les Oiseaux Chantaient ): Centrifugera Kunden uppträder på en vårfinalfest på Alexandra, det skulle egentligen ha varit gruppens finalfest också, men det gick inte. Det var omöjligt. Det gick inte att sluta. Det gick alldeles för bra. Publiken stod upp i sitsarna och studsade och applåderade så att handflatorna började pyra och brinna. Gruppen får fortsätta, får finna sig i att spela vidare. Centrifugera Kunden, det var Fredrik Grundel som hade träffat dom.
Patti LaBelle And Michael McDonald � On My Own (från LP:n Winner In You )
Jingel från frisörsalong i Stockholm: När det handlar om sommarens frisyrer och sommarens linjer, så anser jag att det hela håller på och tenderar till en mjukare, friare form, och det är mer upp till individen och frisörens fria skapande. Man kan gå in i färger, du får gärna färga in mörka bottnar och du har lite ljusare toppar, du kan vända på det hela, så det är ganska fritt så att säga. Sen har vi den andra, den största, lite mera lyxigare linjen som många kunder nu frågar efter och som du också har här på salongen just nu. Anders här borta står med just den frisyren, och kunden ser mycket nöjd ut. Det är mera jordfärger, mera dämpat, mer sofistikerat, lite mera lyx och mera tyngd bakom det hela, och den frisyren kallas för Eldorado, söndagar, P3, elva till ett.
Phil Collins � Take Me Home (singel)
Actionfilmsjingel med saftblandare: Äventyret fortsätter! Regi: Kjell Alinge.
Kjell Alinge (i bakgrunden Sweet People � Et Les Oiseaux Chantaient ): På ett hotell, närmare bestämt Hotell Kung Carl vid Stureplan i Stockholm, satt två stycken medlemmar i gruppen Thinkman och tog emot pressen för några dagar sedan. Thinkman, ja det är ju med flit ett namn som låter som Walkman eller Talkman, sånt här automatiskt namn, högteknologiskt namn. Det här är en grupp som kommer att jobba inom media för att göra folk medvetna om hur media påverkar oss, vad det finns för krafter som driver på. Men bakom gruppen står Rupert Hine, framför allt Rupert Hine, ett namn som ni har stött på om ni har hört på Eldorado genom åren. Så jag gick dit och bad Rupert välja en låt från skivan. Han kan tala för sig själv.
Rupert Hine: Hi, this is Rupert Hine, I got you listening to Eldorado. I have a new band called Thinkman, and we are four people who had come together to highlight all kinds and different aspects of the media. Each song on the album has a different attitude, and I hope it will be a helpful one. The album ends with the track that is most praised to my heart as it looks at the future, very far into the future, and it's my favourite on the album. It is simply called There Shines Our Promised Land .
Thinkman � There Shines Our Promised Land (från debut-LP:n The Formula )
Eurythmics � When Tomorrow Comes (Extended Version) (maxisingel)
Odinarie hallåman:
When Tomorrow Comes med Eurythmics avslutade Eldorado, som vanligt i regi av Kjell Alinge och producerat av Fredrik Grundel. Programtekniker var Tomas Lindewall och Lasse Beijer. I dagens program medverkade dessutom bland andra Magdalena Johannesson, Per Fontander, Ingrid Munthe, Monica Schmidt, Francois, Henry och Robert Bronett, Tom Hård af Segerstad, Lasse Åberg, Cylinda Evans(sic!) och den hela och rena hobbygruppen Centrifugera Kunden. Vi har inga meddelanden, men vi har lite programinformation.
fil.mag. Sandra Petojevic, 17 september 2022
