Den klarblå himlen var full av ulliga stackmoln när kung Nikoforaz, rak i ryggen på sin vita hingst, i triumf red genom huvudstaden med ärkebiskopen, stadsfurstarna och överstarna i täten. Bakom honom kom en skara biskopar, baroner och kaptener följda av en kohort soldater. En lång procession av glada stadsbor slöt upp bakom soldaterna och processionen tågade sakta mot Stora torget. Kung Nikoforaz hälsades som ’den store Befriaren’ och även som ’den mäktige majestatis’ fast han ännu inte var krönt. Råstyrkans kopparröda tiara blänkte eldrött i solen på kungens huvud och var nästan lika bländande som hans stolta leende mot folket som vinkade och jublade.

När kung Nikoforaz kom fram till Stora torget framför den nästan färdiga katedralen befallde han byggmästaren att komma fram. Kungen och byggmästaren stod en liten stund och viskade i varandras öron medan alla som fyllde torget förväntansfullt såg på.

"Nu ska ni få se ett gudomligt under!" kungjorde byggmästaren med stark stämma och kung Nikoforaz satte igång.

Han kastade upp stenblock efter stenblock med stor precision på den arton manshöjder höga katedralmuren. De landade på murens kant framför murarna som fick arbeta snabbt för att få dem på plats. Folket jublade vid varje sten som flög upp. Eftersom dagen gick, begav sig en del hemåt eller till sitt arbete men avlöstes hela tiden av andra nyfikna. På kvällen hade murarna rest sig ytterligare fyra manshöjder hela vägen runt om och nu återstod endast ribbvalven. Nikoforaz borstade av sig och utropade de ord som skulle komma att bli bevingade:

"Så som jag i dag bygger upp katedralen här som kung, så kommer jag i morgon att bygga upp vårt rike Erkelzaar som majestatis!"

Byggmästaren kastade en snabb blick på Nikoforaz och förkunnade leende till de församlade invånarna:

"Gott folk! Jag har äran och glädjen att meddela er att kung Nikoforaz av huset Kanfagris i morgon, den tjugoandra dagen i den fjärde månaden i Ljusets år 1320 kommer att inviga katedralen tillsammans med ärkebiskop Mantoran Kantraamon och därefter krönas till majestatis av Erkelzaar!"

Detta möttes av ett öronbedövande jubel från tusentals strupar och kung Nikoforaz kände sig så stolt att det pirrade i hans mage. Folket dyrkar mig som en gud, men jag är blott den Ende gudens redskap! Men å andra sidan ska jag bli ett redskap som ska göra Erkelzaar till ett mäktigt rike där förtryck, svält och misär kommer att bli ett minne blott!

Följande morgon var klar och solig när kung Nikoforaz gjorde sig i ordning för sin kröning. Han lät hovbarberaren ansa hans skägg och vaxa hans mustascher. De gulklädda lakejerna tog på honom en alldeles nysydd violett och guldkantad tunika ovanpå en guldkantad klarblå skjorta och byxor. Eftersom majestatis Auterian den helige hade burit violetta kläder då han kämpade mot Mörkrets gud, fick endast följande erkelzaarianska härskare bära samma färg.

Kung Nikoforaz höjde armarna över huvudet och tjänarna krängde på honom ett gyllene genombrutet praktharnesk som den skickligaste hovsmeden hade konstruerat och som var sammansatt med en purpurröd mantel. De taggiga spetsarna satt perfekt på hans axlar och framhävde hans maskulina former. Slutligen spändes en purpurröd sidengördel kring hans midja och hans mörkbruna axellånga hår kammades omsorgsfullt.

I den bortre änden av kung Nikoforaz’ sovkammare stod ärkebiskop Mantoran Kantraamon klädd i fotsid guldkantad vit sidenskrud samt en lökformig guldtiara på sitt vithåriga huvud. Med vita handskar höll han tiarorna, den kopparröda inuti den gyllene, på en violett sidenkudde med guldtofsar. Nikoforaz kände sig lugn när han hade Maktens tiaror inom ständigt synhåll, buret av den för honom mest helige och pålitlige personen i hela Erkelzaar.

Hela helgdagen var behaglig med strålande sol och folket trängdes kring vallgraven. Vid middagstid fälldes vindbryggan ner och soldater i ståtliga rustningar och hjälmar med långa sidenvimplar vajande i vinden red ut med överstarna i täten som stolt sträckte på sig i sina nya klarblå uniformer som på bröstet hade en gyllene lilja på en violett sköld. Efter dem kom en öppen vagn i blått och guld där Nikoforaz och Mantoran satt och vinkade åt folket.

Vagnen stannade på torget, en purpurröd matta rullades ut och kungen och ärkebiskopen klev ut. Fyra soldater som höll en klarblå baldakin med gyllene liljor på spetsarna anlände genast och höll upp den ovanför kungens huvud. Ärkebiskopen som gick före fick en vit baldakin med gyllene strålar på spetsarna. Med högburet huvud och spikrak rygg marscherade Nikoforaz efter Mantoran in i katedralen med överste Kazareh och en svans av befälhavare samt en skara soldater som utgjorde det kungliga livgardet efter sig. Trumpeterna smattrade och orgelmusiken brusade men överröstades nästan av folkets leverop.

Kung Nikoforaz kom fram till altaret där han föll på knä inför ärkebiskop Mantoran som välsignade honom. Ärkebiskopen tog fram en liten prismaformig kristallflaska med helig olja från Manastir från ett litet juvelbesatt guldskrin i det rikt utsirade altarskåpet med scener ur majestatis Auterian den Heliges äventyr. Denna olja var pressad av oliver från ett träd som Auterian den Helige hade planterat i Manastir, den forna erkelzaarianska huvudstaden, nu för länge sedan uppslukad av Mögalirträsket. En präst drog av ärkebiskopens högerhandske och på pek- och långfingret tog ärkebiskopen några droppar olja som han smorde kungens panna med. Därefter torkade en präst av ärkebiskopens fingrar med en vit sidenduk som sedan lades i ett litet guldskrin. Sedan höll prästen fram den vita handsken så att ärkebiskopen kunde stoppa ner handen i den och en annan präst höll fram kudden med Maktens tiaror. Ärkebiskopen tog tiarorna från kudden och höll dem ovanför Nikoforaz’ huvud.

Med hög röst förkunnade ärkebiskopen: "Härmed kröns kung Nikoforaz II, son till furst Bethamon av huset Kanfagris som även majestatis Auterian den Helige tillhörde, till majestatis Nikoforaz II av Erkelzaar, det Goda riket välsignat av Ljusets gud! Härmed ska ni att titulera honom ’majestatis’, vilket betyder ’store härskare’! Denna titel skänkte Ljusets Gud till Auterian den Helige, förste majestatis av Erkelzaar, det Goda riket som tack för att han hjälpte Ljusets gud att besegra Mörkrets gud! Må denna heliga förvandling ske i dag, den tjugoandra dagen i den fjärde månaden i Ljusets år 1320, med Ljusets guds välsignelse!"

Tiarorna sänktes sakta och vördnadsfullt ner på Nikoforaz’ välkammade huvud och det var så tyst att man kunde höra en fluga surra. När ärkebiskopen släppte tiarorna brusade trumpeterna och orgeln ut i en mäktig lovsång. Folket jublade och slängde upp sina huvudbonader i luften medan majestatis Nikoforaz bugade sig mot ärkebiskopen och altaret. I en ståtlig procession kom han ut ur katedralen med en ny purpurviolett baldakin prydd med guldtofsar och guldfransar ovanför sig. Soldaterna och folket slöt upp i ett långt led bakom honom och gick under pompa och ståt ut genom stadsporten och genom den nybyggda förstaden till den kungliga borgen som nu skulle kallas Erkelzaars hjärta.

Majestatis Nikoforaz skred in i den nya, färdigbyggda tronsalen som såg ut som katedralen i miniatyr. Solen sken in genom de höga och smala spetsbågiga fönstren och fick de smäckra strävpelarna som gav stöd åt det vackert målade ribbvalvet att skimra i olika färger. Den tjocka purpurröda mattan kändes behagligt mjuk under hans fötter medan han med högburet huvud gick mot fonden där en ståtlig purpurviolett sammetsbaldakin omgav en tribun med tre trappsteg. Där satte han sig på en guldtron som var klädd med mjuk purpurröd sammet och hade en mycket hög och spetsig rygg med dekorativa taggar på sidorna och hans ätts gyllene lilja högst upp och på två sidotinnar. Tronsalen blev snart full av folk men majestatis Nikoforaz såg tankfullt ut genom den vidöppna dubbelporten av delvis förgyllt valnötsträ där kvällssolen sken in. Blåklädda livvakter stod på ömse sidor om porten och hade varsin gyllene lilja på bröstet och liljeuddade bardisaner.

Nu har jag äntligen fått tillbaka min rättmätiga färg, tänkte majestatis Nikoforaz. När majestatis Kuzikenaz II gick ner sig i Mögalirträsket blev vår ätt tvungen att byta ut den heliga violetta färgen mot en annan färg eftersom vi inte längre hade Osårbarhetens tiara. Kung Arbogastim IV valde klarblått eftersom det var hans favoritfärg men han kunde aldrig riktigt komma över att såväl tiaran som den violetta färgen verkade förlorade för alltid. Nu återstår endast Läkedomens tiara och den har sedan länge ansetts förlorad i den evendaboriska staden Khuzul Daar som fick känna på den Ende Gudens vrede år 924 efter Nedstigningen. General Kholmak sökte efter den tiaran redan år 1215 på befallning av kung Arbogastim IV för att den skulle ersätta Osårbarhetens tiara, men fann istället en av de fyra Heliga medaljongerna. Men kunde Osårbarhetens tiara och Råstyrkans tiara återfinnas, då kan även den sista tiaran återfinnas!

"Nu är vi äntligen på väg hem!"

Furstinnan Fenestra lutade sig över relingen och såg mot flodstränderna som kantades av friskt gröna träd och buskar. "Först ska vi till min bror, furst Deragaz i Melkor som jag vet inte kommer att bli arg över vårt stora äventyr, eftersom vi har klarat oss helskinnade hem och dessutom ska han få tre bergshästar i gåva! Fast han kommer säkert att envisas med att vilja ge oss en vagn med eskort så att vi bekvämt kan fara hem den sista biten till Krahan!"

"Hoppas bara att vi blir väl mottagna i Krahan", sa Piri och sneglade mot sin syster Agi och Veriata som stod vid relingen en bit ifrån dem.

"Det blir vi, oavsett vem som nu väntar på oss där! Vi ska ersätta de tre sålda hästarna med våra resterande fem bergshästar som är mycket bättre och uthålligare trots att de är mindre, och dessutom har vi ju Visdomens nyckel med oss!" Fenestra kramade om den gröna stenen som hon bar i en läderpung kring halsen. "Först av allt ska vi bota din lillebror Ando och hans rumskamrat Rasmo, och därefter skickar vi bud till min bror Nikoforaz att han inte längre behöver söka efter Läkedomens tiara! Och då hoppas jag att han inte blir sur över att vi missade hans kröning som säkert pågår just nu!"

"Nä, det får man väl hoppas ... !"

Slut på Maktens Tiaror Del I: Bortom Eldravinen.
Fortsättning följer i Maktens Tiaror Del II: Bortom Khuzul Daar
och i Maktens Tiaror Del III: Bortom Världens mur.
Dessa båda delar är skrivna men inte utlagda på hemsidan, då de är under bearbetning.

Tillbaka

Uppdaterad 7 mars 2008