"Nej kära Piri, det går inte! Det är ingenting för små flickor som du!"

"Men far! Jag är ju faktiskt snart nitton höstar gammal! Om jag blir kapten ska jag leda en armé av modiga soldater som ska erövra den onde kungens borg! Och sedan ska du bli kung av Erkelzaar!"

Den drygt femtio år gamle bonden skrattade hjärtligt, reste sig från köksbordet och kramade om sin äldsta dotter. Han höll sina väderbitna händer på hennes axlar och var på vippen att sjunka ner på huk som om hon fortfarande var ett litet barn.

"Min kära lilla tös!" sa han ömt. "Det skulle bara fungera i en saga, men nu lever vi i verkligheten. Varifrån skulle du få vapen och rustningar till din armé?"

Piri drog sig i sin rågblonda fläta och såg på sin far med varma bruna ögon. "Rustningar kan väl bysmeden ordna och vad vapen anbelangar så har väl alla bönder yxor, skäror, liar, hötjugor, dynggrepar och knivar!"

"Min kära lilla tös, det du behöver är en god make! Många flickor yngre än du är redan gifta! Som du själv sa så är du snart nitton höstar gammal och ..."

"Och ändå kallar du mig för ’lilla tös’ och ’flicka’! Varför får jag gifta mig, men inte leda en armé?"

"Men snälla, rara Piri! Du kan ju inte ens bruka ett svärd!"

"Därför att jag aldrig har fått öva med det utan att få smisk! Och förresten så ska jag ju leda armén, inte strida själv!"

"Men lyssna nu på mig, Piri! Vilken soldat skulle vilja följa en flicka som du?"

Piri fnös högljutt. "Karlar! Vore jag kapten så skulle jag minsann visa dem!"

"Piri!" ropade en kvinnoröst från köket. "Har du hittat de torkade rödsipporna?"

"Jadå mor, en pung full!"

"Bra, Piri! Vill du komma hit med dem och ..."

Ett kraftigt bultande på dörren avbröt modern. Fadern ryckte till.

"Öppna i kung Zakastvurs namn!" vrålade en kraftig röst.

"Åh nej! Fogden!" väste fadern förskräckt. "Han har tydligen fått reda på att jag lät barden Targan berätta den Heliga legenden för byborna! Jag tyckte väl att det var något skumt när den där underlige drängen smög ut mitt under berättelsen om Auterian den Heliges kamp mot Mörkrets gud!"

Dörren sparkades upp med ett brak så att de små blyinfattade rutorna i fönstren skallrade. Elden i den öppna spisen flammade upp av den kyliga vinterluften som blåste in några torra fjolårslöv i storstugan. Fadern höll sina armar utbredda medan hans hustru, äldste son och båda döttrar gömde sig bakom honom. Den yngste sonen hade hunnit krypa in i klädkistan.

Den muskulöse fogden och fem bredaxlade knektar i gula örnprydda vapenrockar bildade skräckinjagande silhuetter i dörröppningens motljus. Den låga vintersolens röda sken blänkte i deras spetsiga hjälmar och de fem rödgula styva banden i toppen på fogdens hjälm fladdrade i det kalla luftdraget. De sex männen klev in i stugan med hänsynslösa steg så att deras ringbrynjor rasslade. I ljuset från köksfönstret syntes fogdens hårda ansikte som omgavs av ett ljusblont, svallande helskägg. Han ställde sig bredbent med sitt svärd riktat rakt mot faderns bröst och de föraktfullt flinande knektarna vid honom pekade hotfullt med sina treuddade stångvapen.

Den yngsta dottern gömde skräckslaget ansiktet i sin nötbruna fläta. Hon var nästan femton vårar gammal och kände sig nu som om hon stod inför en farlig vargflock med en blodtörstig ledarvarg i spetsen. Fogden i sitt skinande förgyllda bröstharnesk prydd en stor röd örn med utbredda vingar, såg ut att vara tillräckligt stark för att kunna strypa henne med bara en hand. Hans stickande blick utstrålade arrogans och hans köttiga vänstra hand var hårt knuten.

"Byäldste Tamgen Furulaan!" röt fogden. "Du och din maka är arresterade för uppror mot hans majestät kung Zakastvur!"

"Men ers nåd, vad har de gjort?" undrade Piri som beskyddande stod vid sin skräckslagna syster.

"Vet du inte det, din lilla slyna?! Medan ditt svin till far har uppviglat alla männen med den där förbjudna legenden så har din trollkona till mor uppviglat alla kvinnorna! Och nu säger alla skitiga bondlurkar överallt att de inte har någon mat kvar att betala skatt med!"

"Men ers nåd!" vädjade fadern. "Vi har inte uppviglat någon! Vi svälter! Ni tar all vår mat och alla våra djur!"

"Veklingar! Om ni arbetade hårdare och inte var så lata skulle ni ha mat och djur kvar!"

"Men ers nåd! Vi sliter och släpar dag ut och dag in, till och med på helgerna, och ändå har vi inget kvar när ni har besökt oss!"

"Såå?!" Fogden log elakt. "Hos en av bondlurkarna hittade vi minsann en tunna med råg som han hade gömt i vedboden!"

"Men ers nåd, det var ju till utsäde!"

"Han får låna utsäde av hans majestät kung Zakastvur precis som alla ni andra!"

"Som måste betalas igen tiofaldigt!" Fadern suckade uppgivet. "Inte konstigt att vi ständigt är fattiga och går omkring hungriga!"

"Må så vara! Jag kan inte hjälpa att ni bondtölpar är så lata och slösaktiga!" Fogden spottade föraktfullt på köksgolvets trasmatta och bakom honom flinade de fem knektarna.

Nu klev den äldste dottern fram och hon var så ursinnig att blodet kokade i hennes ådror. "Slösaktiga tölpar?! Vi?! Ska ni säga som roffar åt er det sista vi har för att sedan slösa bort det på era eviga brakfester!"

"Lugn, kära Piri, lugn!" sa fadern stilla och tog varsamt tag i sin dotters arm.

"Vilken tåga det är i den lilla duvan!" flinade fogden och vände sig till knektarna. "Arrestera dem allihop för uppror mot hans majestät! Och de båda unga bönorna här blir bra glädjeflickor i det kungliga slottet!"

"Nej! Mina systrar ska inte bli några horor!" skrek äldste sonen, tog kökskniven som låg på en hylla vid den öppna spisen och kastade den mot fogden. Kniven borrade in sig i dörrposten bredvid fogdens huvud. En av knektarna rände sin treuddade bardisan rakt i äldste sonens bröst.

"Dramo! Neej!" skrek modern förtvivlat, rusade fram och bultade med sina rynkiga knytnävar på fogdens pansarklädda bröst. "Era odjur! Må den Ende straffa er!"

Knekten drog ut bardisanen ur Dramos kropp och pillade oberört bort köttslamsor från hullingarna. Fogden såg hånflinande på byäldstens fru som med tårarna rinnande nerför kinderna trummade på hans hårda bröstharnesk. För honom var hon bara som en oansenlig grå liten åkersork och han lät sig inte bekomma av hennes desperata vrede, likt en sköldpadda som dragit in sig i sitt skal.

"Ta dem till borgen!" befallde fogden och en knekt tog tag i byäldstens magra och seniga arm.

Kvinnorna försökte smita men knektarna fick tag i två av dem. Den yngsta dottern lyckades slinka ut genom ett fönster. De tre övriga familjemedlemmarna släpades ut till de tjudrade svarta hästarna medan en knekt sökte efter den yngsta dottern runt det timrade huset. En annan knekt gick in i köket och satte fyr på en fackla i den öppna spisen. Elakt skrattande kastade han den på köksbordet. Elden tog sig snabbt i de broderade gardinerna och snart var köksfönstret täckt av fladdrande flammor.

"Spring Agi, spring!" skrek modern. Inifrån huset hördes ett tjut och tjock rök började bolma ut genom dörren.

"Titta vad jag fann!" flinade knekten som hade tänt eld. Han kom ut dragandes en vilt skrikande och sparkande pojke i armen.

"Ando! Åh nej!" Fadern föll vädjade på knä inför fogden. "Ers nåd! Snälla! Jag ber er! Skona vår son!"

"Varför det?" sa fogden med hånfullt sammetslen röst.

"Snälla! Vi är gamla och kommer inte att kunna få fler! Och se på honom! Han är bara tolv år gammal! Vem kan han göra illa?"

"Naturligtvis får han leva ..."

Fogden gjorde en konstpaus och såg elakt på den hoppfulle byäldsten.

"... eftersom han blir en utmärkt gruvslav! Så liten och spenslig som han är kommer han åt i de trängsta gångarna!"

"Neej! Varför är ni så ond mot oss?" skrek modern.

"Jag är god som låter ynglet leva!" sa fogden barskt och höll svärdspetsen mot hennes ansikte.

Ett klirrande hördes från köksfönstret som sprack av hettan. Eldslågor började slicka de timrade ytterväggarna så att de spretande ändarna på halmtaket ovanför krullade ihop sig och svartnade. Husets inre fylldes snabbt av de rasande flammorna som spräckte alla återstående fönster som kom att likna eldsprutande drakars fyrkantiga gap.

Knekten som hade sökt efter den yngsta dottern kring huset och i vedboden återvände tomhänt. "Den slampan hann smita!"

"Från och med nu är den slynan fredlös!" morrade fogden. "Tur att vi har en slinka kvar ..."

"Ingen kallar mina döttrar för slinkor!" röt modern. "Era förbannade odjur!"

"Lugn, kära Gara, lugn!" sa fadern lågt. "Dra inte på dig fogdens vrede!"

"Och stackars Dramo! Era förbannade ... !" snyftade modern. Hennes magra axlar skakade när hon brast i gråt.

"Titta, nu dränker hon sina loppor!" skrockade knekten som höll fast den yngste sonen.

"Till kungaborgen!" befallde fogden och pekade med handen mot en stor grå stenbyggnad på en kulle som skymtade fram bakom en skogsdunge med kala träd inte långt från byn.

Byäldsten, hans hustru, dotter och son bands till händer och fötter och hivades upp på varsin svart hingst. Där hängde de framstupa tvärs över hästryggarna och kunde ingenting göra medan fogden och de fem knektarna red i väg med dem.

Byäldstens yngsta dotter Agi hade klättrat upp i en stor ek och såg nu mellan grenarna hur familjemedlemmarna fördes bort. Storstugan gick nu knappt att se för alla flammor som slukade den med ett rytande. Den nergående vintersolen förmörkades av den tjocka röken och Agi kände några kalla vattendroppar i nacken som sipprade genom de kvarsittande grå fjolårslöven. Hon knöt händerna i vanmakt. Hon hade sett och hört allt. Hon visste också vad fredlöshet innebar.

Agi grät förtvivlat och tårarna blandades med svetten i hennes ansikte. Åh käre gud, tänkte hon. Vad ska jag ta mig till? Jag kan inte bo någon annanstans här eftersom vem som helst kan ta mitt liv utan att bli straffad och han eller hon blir dessutom belönad! Och vem som helst som försöker skydda mig kommer själv att bli straffad! Jag måste fly härifrån!

Ett brak hördes när det som en gång hade varit Agis barndomshem rasade ihop till en stor hög av brinnande bråte. Gnistorna yrde i luften men som tur var blåste vinden bort dem från Agis gömställe. Hon såg en liten grupp eländigt magra bybor som hade kommit med trähinkar och försökte släcka elden som hade börjat sprida sig i det torra fjolårsgräset.

Hon torkade sig i ansiktet med sin nötbruna fläta. Jag måste vänta här tills mörkret har fallit, tänkte hon, och då ger jag mig av österut och förhoppningsvis kan jag kanske hålla mig undan i skogen ...

Ryttarna kom ut ur skogsdungen och passerade med sina fångar förbi en stor stad som omgavs av en kraftig mur med åttakantiga vakttorn. Utanför stadsmuren fanns små fallfärdiga träkåkar som trängdes invid muren i ett hopplöst försök att bli en del av staden.

Ett stenkast från stadsmurens södra port låg ett tempel som inte var särskilt gammalt. Det var en gråvit rektangulär kalkstensbyggnad med rött sadeltak och åttakantiga pelare hela vägen runt om. Byäldsten som låg bunden över hästryggen rynkade ilsket pannan mot den och spottade en stor loska. Kung Zakastvurs förbannade soltempel! Må Ljusets gud krossa det!

Fogden och hans följe red förbi templet och uppför en backe till kungaborgen som tronade högst upp på en hög kulle. Det var en stor anläggning med bastanta murar och tjocka fyrkantiga hörntorn. Porten omgavs av två runda torn som liksom hörntornen hade platta tak med kreneleringar. Fällgallret höjdes och följet red in. Ando, som var nyfiken liksom alla pojkar i hans ålder, vred på huvudet för att se så mycket som möjligt av borgen, nu när han hade fått chansen att se den inifrån. Han såg det kungliga slottet som reste sig på borggårdens södra ände med ett sju våningar högt åttakantigt mittorn med en krans av spetsiga tinnar. På ömse sidor om mittornet såg han ytterligare två fyrkantiga torn som hade platta tak precis som hörntornen, och mellan dem fanns ett par stora fyravåningsbyggnader med branta tak och strävpelare. På alla torn såg han vajande gula flaggor med en röd örn som hade utbredda vingar och en krona på huvudet.

Knektarna lyfte av fångarna från hästryggarna och satte dem omilt på den kullerstensbelagda borggården. Ett gråsvart moln skuggade den nergående solen och levererade en skur som knappt hann börja innan den tog slut. Fogden möttes av en ståtligt klädd herre med pipskägg, mustasch och en myndig uppsyn. Adelsmannen bar en rödkantad klargul och örnprydd sidentunika som var spänd som ett korvskinn över hans väldiga buk och han hade en slät guldring som höll ihop hans yviga rågblonda hår. Ando trodde först att det var han som var kung Zakastvur.

Fogden ställde sig i givakt inför den korpulente adelsmannen. "Furst Tengur! Här är byäldsten Tamgen Furulaan och hans fru som jag har arresterat för uppvigling enligt din befallning! Vad ska jag göra med dem?"

"Ett lämpligt straff är att offra dem till Solgudinnan på veckoslutet!"

"Gott, käre bror! Eftersom de är för gamla kan man ändå inte ha dem till slavar!"

"Vad tänker du göra med kvinnan och pojken?"

"Jungfrun ska bli min glädjeflicka och gossen blir en utmärkt slav i kung Zakastvurs silvergruva!"

Den elakt leende fogden fick en kamratlig klapp på axeln.

"Så ska det låta, Erazak!"

Piris ansikte förvreds av avsmak. Sällan! Ando ska inte bli någon gruvslav och jag ska inte bli till glädje för någon som har dödat min käre storebror! Stackars Dramo! Han var den ende av mankön som kunde förstå mig och nu är han dräpt! Alla andra män tänker bara med det de har mellan benen! Odjur! De vill bara ha makt, makt och mera makt! Och i synnerhet över oss kvinnor!

Ando var för ung för att oroa sig, men hans fader och moder var förfärade. De var betydligt mer oroliga för Andos och Piris liv än för sina egna. Gruvslav och glädjeflicka, tänkte fadern med fasa. Vid Ljusets gud! Vår käre son kommer aldrig mer att se solen och vår kära dotter kommer att bli skändad! Vad fruktansvärt!

En lång och mörkhårig herre i trettioårsåldern med kraftiga axlar och välansat helskägg satt vid skrivbordet i sitt gemak, där det låg en stor läderinbunden gammal bok med ett bokmärke av siden i. Han bar en guldkantad klarblå sidentunika som var prydd med guldbroderade liljor och runt kragen hade han en bred juvelbesatt guldkedja i form av liljor. Mittemot honom stod tio män i uniform som bestod av en klarblå vapenrock med en stor gul lilja på bröstet över en ringbrynja och i händerna hade de toppiga hjälmar med plymer av styva band i gult och blått. De tio officerarna bugade sig mot den skäggige adelsmannen som högtidligt reste sig upp och visade med handen ut genom det öppna fönstret som vette mot det väldiga Krothonmassivet som reste sig mot en djupblå fond med sina ständigt snötäckta toppar. De isblå ögonen sken av förväntan i adelsmannens bistra men stiliga ansikte.

"Tappra överstar! Nu är tiden snart inne för en visit som ska ändra tillbaka tronföljden till den sanna och riktiga! Jag, Nikoforaz av huset Kanfagris, stadsfurste av Krahan och ättling i rakt nedstigande led till majestatis Auterian I, även kallad ’den Helige’, ska med er värdefulla hjälp rädda Erkelzaar, vårt sargade rike! Den Ende har visat oss vårt öde genom att sätta tyrannen Zakastvur på tronen och den Ende har även givit oss värdefull hjälp i form av min skicklige ingenjör!"

En försynt knackning hördes på den snidade ekdörren.

"Kom in!" Furst Nikoforaz vände sig mot dörren. "Ser man på! När man talar om trollen ..."

En ljuslockig mustaschprydd man i enkel ljusblå tunika och brunt skinnförkläde bugade sig i dörren. "Ers nåd! Nu är krigsvargen klar!"

"Utmärkt, ingenjör! Och om tio dagar ska den användas!"

"Ingenjör! Hur är den konstruerad?" undrade den ene översten.

"Det är en träställning som håller en kastbjälke som svingar i väg stora stenklot över 600 fot och krossar stenmurar med full kraft. Jag ökade effekten genom att sätta ställningen på hjul och genom att byta ut motvikterna av bly mot en fritt svängande träkorg full med grus och sten. Jag har dessutom gjort en demonstrationsmodell av maskinen i halv skala så att ni kan se hur den kan tas i sär och sättas ihop och hur man laddar och skjuter med den."

"Det låter mycket lovande!"

"Tack, överste! Och nu är den dessutom mer praktisk och ekonomisk eftersom grus och sten är billigare än bly och lättare att få tag i."

"Utmärkt, ingenjör!" Furst Nikoforaz var mycket nöjd. "Visa mig din modell om en timme. Om din krigsmaskin fungerar som den ska, kan vi störta kung Zakastvur som planerat! Och då blir du liksom de närvarande överstarna här rikt belönad!"

Ingenjören bugade sig och gick ut ur rummet. Fursten vände sig till de tio officerarna.

"Lyssna nu noga, det här är min anfallsplan! Från Krahan till Melkor är det en dagsritt och till kungaborgen vid huvudstaden Thakandor ytterligare en och en halv. Vi blir tvungna att montera ihop krigsvargen i skogen inte långt från huvudstaden och vi måste se till att ingen av kungens män får syn på den. Eftersom byborna kring Thakandor är hårt förtryckta av kung Zakastvur kan vi räkna med hjälp från dem, i synnerhet som kungen har tvingat på dem den ogudaktiga solkulten med människooffer. Om nio dagar, den sjätte dagen i den andra månaden, kommer kung Zakastvur att ordna ett jättestort gästabud eftersom han fyller tjugofem år, och alla hans vidriga vänner och bekanta kommer att närvara vid festen och de kommer allihop att dricka och bli ordentligt bakfulla i ottan därpå. Och det är då vi inleder vårt anfall!"

"Det är en förträfflig plan, ers nåd!" sa en av de tio officerarna respektfullt.

"Nu kan ni gå!"

De tio överstarna bugade sig och hälsade genom att slå den högra knytnäven på bröstet innan de lämnade rummet.

Furst Nikoforaz öppnade en låda i skrivbordet och tog upp ett silvermynt. Han tittade på myntet med rynkad panna och hård min. Ena sidan var prydd med ett skönt men strängt kvinnohuvud omgivet av solstrålar och den andra sidan med ett krönt huvud med pepparkornsögon, tjocka kinder och dubbelhaka.

"Kung Zakastvur! Dina dagar på tronen är räknade!" morrade han mot myntet, slängde föraktfullt tillbaka det i lådan och stängde lådan med en smäll.

Han drog sig i skägget och såg åter ut mot den snötäckta bergskedjan som avtecknade sig skarpt mot den djupblå himlen. Äntligen, tänkte han. Efter sjuttiotvå år kommer huset Kanfagris äntligen att återta tronen efter huset Shanathels orättfärdiga styre! Och dessutom kommer jag också äntligen att få tag i furstinnan Takaara! Och när jag har intagit kungaborgen, kommer jag äntligen åt den kungliga skattkammaren där nyckeln till Mortir, den kungliga begravningsplatsen, finns!

Furst Nikoforaz stängde fönstret så att det inte skulle bli alltför kallt i rummet. Min farfars farfars far, kung Arbogastim IV, är nämligen begravd i Mortir tillsammans med en spira som inte är något annat än Ljusets guds Heliga spira, som min förfader majestatis Kharaan den Store hade tagit som trofé från krothonerna för över sexhundra år sedan! Den varnar för fara och med den kan man finna Maktens tiaror eftersom den blå kristallen i dess topp lyser starkare ju närmre en tiara den är. Enligt den Heliga legenden skänker den första tiaran osårbarhet, den andra råstyrka och den tredje läkedom och vederkvickelse som gör att man aldrig behöver vila eller sova. Tillsammans skänker de odödlighet och tillsammans med den Heliga spiran gör de bäraren oövervinnerlig, ja mäktigast i hela världen! Men jag behöver faktiskt bara en tiara för att kunna bli majestatis, rättmätig härskare av Ljusets guds nåd över Erkelzaar!

Furst Nikoforaz sträckte stolt på sig. Och genom att störta kung Zakastvur kommer jag att bli lika berömd som båda mina förfäder majestatis Kharaan I som fick tillnamnet ’den Store’, eftersom han hade erövrat Krothon i norr år 682, Chika’maar längre österut år 695 och Matebia i sydost år 704; samt majestatis Auterian IV – med tillnamnet ’erövraren’ – som år 731 hade erövrat hela Evendaboro i söder – förutom den starkt befästa staden Khuzul Daar – och som ända till katastrofen år 924 och matebernas erövring av östra Erkelzaar år 937, hade kuvat de ondskefulla mateberna och skapat en erkelzaariansk stormakt!

Fursten slog näven på bröstet så att guldkedjan klirrade. Den härskare som bär blott en enda av Maktens tiaror får tituleras majestatis, eftersom de enligt den Heliga legenden är en gåva från Ljusets gud, den Ende guden. Och det var majestatis Auterian I, min helige förfader, som vid vår tideräknings början fick Osårbarhetens tiara och det är den jag ska finna. Med en rättrådig bärare som jag kommer Erkelzaars folk att uppleva en ny guldålder! Tyvärr är tiaran någonstans ute i Mögalirträsket och utan den Heliga spiran kan jag aldrig finna den ...

Furst Nikoforaz slog upp boken vid bokmärket, lutade sig över den och läste återigen den sekelgamla krönikan:

Jag Arbogastim IV av huset Kanfagris, konung af Erkelzaar, har i dag den 8:e dagen i den 11:e månaden uti Ljusets år 1215 erhållit den helige och urgamle men ej fördärvade platina-medaljong som min trogne general fann i ruinerna efter den onda staden Khuzul Daar då han eftersökte Botens tiara. Sten-jättarna var honom hack i häl, men med hjälp af Ljusets guds nåd undkom han med livet i behåll. Halva garnisonen blev dock sten-jättarnas byte, ty hvarken svärd, spjut eller pilar bet på dem. Mina tappra soldater togos lefvande och förtärdes hela, må Ljusets gud bevara deras själar. Jag erinrar mig att min äldre broder Kuzikenaz II, majestatis af Erkelzaar, velat utforska Mögalir-träskets hemligheter i Ljusets år 1173 och han red därför i spetsen af en garnison och med Osårbarhetens tiara på huvudet, rakt västerut ifrån Khorta. Inga träsk-ell eller sten-jättar kunde åsamka honom harm, dock återvände han icke då han troligtvis nedsjunkit i kvicksand. Ingen har därefter haft mod i barm att eftersöka honom, trots att den Helige spiran har en stor infattad blå ädelsten som lyser kraftigare ju närmre en Tiara den kommer. Och en Tiara kan man ej fördärva, icke heller nedsänka även ifall man fastbinder en kvarnsten vid densamma. Detta innebär att tiarans topplilja skall uppsticka ur moraset. Den helige medaljongen från Khuzul Daar skall ersätta den likaledes helige medaljongen som kvarblev i Östra Erkelzaar efter Eld-ravinens uppkomst uti Ljusets år 924 då den onda staden Khuzul Daar förintades af den gudasända kometen och den skall bäras af ärkebiskopen. Och må Ljusets gud hindra Mögalir-träsket från att tillväxa, nu är staden Striate helt uppslukad!

Furst Nikoforaz drog sig tankfullt i skägget. Den medaljong Auterian den Helige fick försvann alltså i Mögalirträsket med majestatis Kuzikenaz II, och efterträdaren fick bära den krothonska medaljong som majestatis Kharaan den Store hade tagit som trofé. Den medaljongen är nu hos kung Zakastvur liksom den från Evendaboro som den nu försvunne ärkebiskopen bar. Den fjärde medaljongen som hade tillhört chika’maarerna är tyvärr kvar i riket bortom Eldravinen, ett rike som en gång var erkelzaarianskt men som nu återigen är matebskt.

Fursten slog ihop boken med en smäll så att dammet yrde. Allra först ska jag befria det erkelzaarianska folket från tyrannen Zakastvur och hans hedniska solkult! Sedan ska jag dräpa furstinnan Takaara och hämta nyckeln i skattkammaren så att jag kan låsa upp kryptan i Mortir. Och då ska jag hämta den Heliga spiran och med den ska jag finna Osårbarhetens tiara i Mögalirträsket. Det här året, Ljusets år 1320, ska bli ihågkommet som Befrielsens år! Och när jag sitter på tronen ska jag se till att det erkelzaarianska folket aldrig mer ska svälta och pinas! Rättvisa och förnuft ska råda och ...

En bestämd knackning på dörren avbröt furstens storslagna tankar.

"Kom in!" ropade han.

En högväxt kvinna i en klarblå klänning översållad med små påsydda guldliljor stack glatt leende in huvudet så att hennes mörkbruna fläta föll fram. Förväntansfullt såg hon på sin storebror med sina stora, himmelsblå ögon. "Nikoforaz! Får jag gå ut och rida?"

"Naturligtvis, Fenestra! Men använd damsadel denna gång!"

"Äsch, damsadel!" skrattade furstinnan spydigt. "Med den kan man ju inte hoppa över gärdsgårdar och åar! Eller har du kanske försökt?"

"Varför måste du hoppa? Kan du inte rida normalt som alla andra damer?"

"Jag vill inte vara någon dam! Jag vill bli en hjälte!"

Fursten skakade leende på huvudet. "Käraste syster min! Slå de där fantasierna ur huvudet! Inga kvinnor kan bli hjältar!"

"Varför det?"

"Därför att det är mansgöra! Seså, gå nu! Jag har mycket att göra! Och glöm inte damsadeln!"

Furstinnan räckte spefullt ut tungan åt Nikoforaz när han vände ryggen till. "Mansgöra! Pfff!" fnös hon i dörren.

"Fenestra, Fenestra!" skrattade fursten utan att märka att hans syster redan hade gått ut ur rummet. "När ska du någonsin växa upp? Du är nästan tjugotre år gammal och borde ha funnit dig en stilig adelsman att gifta dig med vid det här laget, om det inte är så att du vill bli nunna!" Nikoforaz vände sig om mot dörren och såg att den var stängd och drog sig förtretat i sitt välansade skägg och snurrade mustaschen kring fingret. Nåja, tänkte han, hon kommer väl att falla för någon förr eller senare. Måtte det bara inte vara någon av huset Shanathel.

Apropå det. Vilka furstar kan jag lita på? Stadsfursten av Melkor är det inga problem med, han är min yngre bror som efterträdde min avlidne farbror. Stadsfursten av Biranak är däremot en girig vällusting. Han vänder kappan efter vinden, särskilt om vinden för med sig pengar till hans skattkista. I Strem är stadsfursten absolut inte pålitlig eftersom han är kung Zakastvurs vän. Honom måste jag vara försiktig med. Och i Fonodem där ...

Det knackade på dörren igen.

Nikoforaz tog sig för pannan. Nu igen! Aldrig får jag tänka i fred!

"Kom in!" suckade han till slut.

En förvirrad och svettig soldat iförd ringbrynja och klarblå liljeprydd vapenrock visade sig i dörröppningen. Han höll vänster hand mellan benen och förde sin toppiga hjälm som han höll i den högra mot bröstet i en tafatt hälsning.

"Ursäkta, var finns dasset någonstans? Kapten sa att jag skulle ta korridoren till vänster och sedan den andra dörren till höger eller tvärtom och så uppför trappan och sedan vänster eller höger kammare i höger eller vänster vestibul bortom pelarhallen men på något sätt har jag rört ihop det hela så jag har gått fullkomligt vils..."

"Vet hut!" morrade Nikoforaz. "Så talar man inte med fursten av Krahan! Eller vet du kanske inte vem jag är, din lymmel?!"

"Oj förlåt ers nåd, det var inte meningen att störa er! Jag ska genast gå och pissa någon annanstans, äsch förlåt jag menar alltså det vill säga ..."

En örfil avbröt svadan.

"Ut!" väste Nikoforaz och pekade ut genom dörren. Den nervöse soldaten försvann genast.

"Förbannat! Bondtölpen glömde att stänga efter sig!" Fursten reste sig och gick fram till den halvöppna dörren när han plötsligt hörde ett metalliskt skvalande ljud som ekade i stenkorridoren utanför. Han knep ihop ögonen av vämjelse. Tvi! Måtte den byfånen tvätta sin hjälm noga efteråt! Var var jag ... jo, just det ... i Fonodem, där är stadsfursten en av furst Tengurs närmaste vänner och absolut inte att lita på, och i Orotir ...

"Ers nåd, ett ögonblick! Jag har ett viktigt meddelande!" En ung blåklädd budbärare satte foten i dörren så att fursten inte skulle stänga den mitt framför näsan på honom. "Furst Tengurs hustru Takaara har lämnat kungaborgen och rest i väg västerut nedströms Bruna floden, troligen till sin fader, stadsfursten av Strem."

"Förbannat! Hur kan hon göra så, när kung Zakastvur snart ska ha sin födelsedagsfest?!"

"Ingen aning, ers nåd. Antagligen därför att stadsfursten av Strem kanske är sjuk, eftersom inte han heller har dykt upp. Förresten, såg du soldaten här utanför?" Budbäraren flinade och pekade bakåt med tummen. "Han ..."

"Jag vet. Strunt i det. Huvudsaken är att inte en droppe hamnade på golvet, annars hade soldaten fått prygel. Vissa beter sig som navelsvin. Gå nu."

Furst Nikoforaz satte sig och slog ilsket näven i bordet. Förbannat! Efter all den här långa och noggranna planeringen så passar Takaara på att smita i väg! Och Takaara förstörde mitt liv så grundligt att Osårbarhetens tiara är min enda räddning undan vanäran! Förbannade häxa! När jag en vacker dag får tag på henne då ska hon bittert få ångra sig att hon någonsin blev född!

Riket Erkelzaar som enligt furst Nikoforaz skulle befrias från kung Zakastvurs tyrannvälde, begränsades av det skyhöga Krothonmassivet i nordost och det farliga Mögalirträsket i sydväst, som i sin tur gränsade mot de branta Evendaborobergen i sydöst. I nordväst låg Dimmornas hav där ingen vind någonsin blåste och i sydöst, bortom staden Krahan och Evendaborobergen, fanns Chika’maarslätten i norr och Chikaboroöknen i söder. Såväl Chika’maarslätten som Chikaboroöknen delades mitt itu av en bred, lavafylld klyfta, Eldravinen, som gick i nordost-sydvästlig riktning och som utgjorde ett näst intill oöverstigligt hinder.

Furst Nikoforaz tog på sig sin blodröda mantel, gick till sitt privata kapell och föll på knä framför altaret. Han såg upp mot de höga, spetsbågiga ribbvalven och de smäckra pelarna med blyinfattade färggranna fönster emellan. Hans blick fixerades vid det utsirade och helförgyllda altarskåpet som var prytt med spetsiga små tinnar och torn. Det föreställde Ljusets gud med Osårbarhetens tiara ovanför majestatis Auterian den heliges huvud.

"Det finns inga gudar utom Ljusets gud som för alltid besegrade Mörkrets gud!" mässade fursten med hög röst. "Du o Ljusets gud är den Ende guden, Skaparen och Livgivaren! Jag ber dig o Ljusets gud du Ende gud: hjälp mig att krossa kung Zakastvur och hans hädiska avgudatro som han prackar på det stackars folket i mitt fädernesland Erkelzaar! Jag ber dig o Ende gud, hjälp mig att befria Erkelzaars folk från detta gissel! O Ende gud, du är oändligt god och kräver inga offer förutom daglig lovprisning! O Ende gud jag prisar dig! O Ende gud jag tillber dig! O Ende gud jag tackar dig för dina verk! Hör min bön o Ende gud! Hjälp mig att rädda mitt folk! Hjälp mig att rädda mitt rike! Sannerligen, jag ska inte vila förrän kung Zakastvur är krossad! Det svär jag på vid ditt heliga namn! Amen!"

Furst Nikoforaz bugade sig djupt mot altaret innan han med lättat hjärta lämnade kapellet för att tillsammans med sina tio trogna överstar se på den stora modellen av krigsvargen som stod på borggården.

Kungaborgens fällgaller höjdes med ett gnisslande och ut red en skara välnärda knektar i ringbrynjor, örnprydda gula vapenrockar och spetsiga hjälmar med furst Tengur och fogden Erazak i spetsen. Ryttarna som var beväpnade med svärd och treuddade stångvapen delade upp sig i två grupper. Den större gruppen med fogden i täten skulle till alla byar som låg utspridda runt Thakandor i det kuperade landskapet medan den mindre med furst Tengur fortsatte rakt mot själva huvudstaden. Ett sus av förfäran gick genom folket i slumbyn intill stadsmuren.

"Åh nej!" flämtade en gammal man i lappade kläder. "Kung Zakastvurs män är i antågande!"

"Vi är dömda!" suckade en kvinna som ammade ett spädbarn. "Vi kan inte betala mer i skatt eller offra något till Solgudinnan!"

"Ser de inte att vi svälter?!" klagade en gammal gumma i huckle.

"Ha förtröstan!" sa en ung arrendebonde lågmält till en annan. "Ni kan lita på att den Ende ständigt vakar över oss! Jag har på känn att kung Zakastvurs tyrannvälde är på väg att ta slut! Jag har hört att stadsborna håller på att organisera ett uppror!"

Knektarna red lugnt och värdigt in bland korsvirkeshusen i staden och stannade på det stora torget vid den brända och till hälften raserade katedralen. Regndroppar glittrade i solen på deras spetsiga hjälmar och på furstens förgyllda bröstplåt. Furst Tengur klev stånkande upp på tribunen mittemot katedralruinen i sällskap med åtta knektar och ställde sig bredbent med händerna i sidorna så att hans stora mage putade. De fem breda fjäderplymerna i gult och rött på toppen av örnen som prydde hans förgyllda hjälm rörde sig sakta i den svaga vinden och pipskägget på hans dubbelhaka pekade anklagande mot folkmassan när han med en föraktfull min böjde huvudet bakåt.

"Har ni glömt att det är Solgudinnans dag i dag?"

Folksamlingen vred sina mössor i händerna och skrapade med fötterna. Furst Tengur såg ner på stadsborna med nerdragna mungipor och en föraktfullt stickande blick.

"Solgudinnans dag inträffar alltid vid fullmåne! Ett år har tretton månader, en månad har 28 dagar vilket är fyra veckor med sju dagar i varje, förutom den sista månaden som har 29 eller 30 dagar, beroende på om det är skottår eller inte! Detta gör att det alltid är fullmåne på samma dag i varje månad under ett helt år! I år är det således fullmåne i månadens första dag och i dag är det den första dagen i den andra månaden! Kan ni inte hålla reda på det, era sakramentskade lushankar?!"

En mager äldre man klättrade upp på tribunen och kastade sig framför furstens fötter. "Ers nåd, vi kan inte räkna och vi ser inte månen för alla regnmoln ..."

Den fete fursten sparkade bryskt ner honom. "Bah! Undanflykter och bortförklaringar! Marsch i väg till soltemplet och glöm inte gåvorna! Annars får ni med mig att göra så sant som jag är furst Tengur, Thakandors herre!"

De åtta knektarna bakom fursten gick ner från tribunen, sänkte sina bardisaner och började gå mot folkmassan. En ung rödhårig man med tät skäggkrans som lämnade överläppen bar, klev fram och ställde sig framför knektarna.

"Ers nåd! Folk dör av svält! Om nu Solgudinnan är så mäktig som ni säger kan hon väl låta oss få ta del av gåvorna. Solgudinnan har ju fått så mycket, lite kan hon väl avstå?"

"Om ni inte ger Solgudinnan hennes gåvor så kommer vi att välja ut några av er som ska bli hennes gåvor!" svarade fursten uppifrån tribunen med ett elakt flin.

Den rödskäggige skar tänder av ilska. "Människooffer nu igen! Blod och eldsvåda! Ni får aldrig nog!"

"Såå?! Den lilla sparven vågar kvittra minsann!" sa fursten med sammetslen röst.

En rödhårig man med tjock mustasch och liten markerad haka trängde sig fram i folkvimlet. "Akta dig, Rasmo! Det betyder tortyr!" ropade han.

"Ingen fara, Fremo! Den Ende beskyddar oss!" svarade den rödskäggige lugnande.

"Sakramentskade lymmel!" röt furst Tengur och pekade på Rasmo. "Hur vågar du nämna den strängt förbjudne avgudens namn på Solgudinnans dag?! Jag skulle kunna spetsa dig på mitt svärd, men istället får du bli kung Zakastvurs leksak!" Han vände sig till ett par knektar nedanför tribunen. "Arrestera det här kräket och för honom till kungen!"

"Ja, ers nåd!"

De båda knektarna tog ett hårt tag i Rasmos armar, tryckte ner honom på den hårda kullerstensbelagda marken och band honom till händer och fötter. Sedan slängde de upp honom på en svart häst och den ene knekten satt upp och red i väg med honom.

Furst Tengur och hans övriga män stannade kvar och såg till att stadsborna hämtade fram sina offergåvor. En knekt knuffade bryskt till Fremo som med tårar i sina gröna ögon stod och tittade mot kungaborgen.

"Rör på dig, din sillmjölke!"

"Aj! Blod och eldbrasa! Får jag inte ens ta mig en sista titt på min tvillingbror?"

De trasiga och magra byborna gick med dystra steg till soltemplet, med sina offerbördor i säckar och korgar på ryggen och på små kärror. De var omringade av örnprydda knektar till häst som hotfullt pekade på dem med sina bardisaner och byborna visste att den som vågade protestera skulle bli spetsad. Ett följe med lika eländiga stadsbor anslöt sig till byborna och de föstes ihop som boskap mot det fyrkantiga stentemplet strax utanför huvudstaden.

"Förbannade avgudatempel!" skrek en vithårig stadsbo som en gång hade varit en välbärgad köpman. "Förbannade Solgudinna! Ljusets gud, den Ende guden, vare lovprisad och ärad i all evighet!"

En knekt rände sin bardisan rakt i bröstkorgen på den gamle köpmannen som rosslande föll ihop med blodet forsande ur munnen. De som stod närmast höll förfärat handen för ansiktet. En kvinna viskade till sin väninna bredvid: "Stackars Vakareh! Han kunde inte stå ut med skammen att vara så fattig att han varken kunde äta sig mätt eller ta på sig anständiga kläder!"

Väninnan nickade. "Men han fick åtminstone dö som en rättrogen erkelzaarian. Döden är en befriare, såvida man inte begår självmord eller blir halshuggen likt en brottsling."

"Stämmer! Den som begår självmord hamnar omedelbart i det Underjordiska helvetet eftersom vederbörande inte har värdesatt det heligaste som Ljusets gud har skänkt världen, nämligen livet självt."

"Må kung Zakastvur och hans gelikar brinna där! Tur att det Underjordiska helvetet inte blev förintat samtidigt med Mörkrets gud för 1320 år sedan."

"Men köpmannen Vakareh som dräptes för att han hade förbannat avguden och lovprisat Ljusets gud, kommer sannerligen att hamna i det Himmelska paradiset där arkangler ska se till att han får vila och njuta i all evighet! Han ..."

"Vakta era tungor!" viskade en tredje kvinna oroligt. "Om knektarna hör er är ni dödens!"

De tunga bronsportarna innanför pelarraden öppnades med ett dovt gnisslande av två välnärda solpräster som bar fotsida röda skrudar med svarta kanter och brett svart bälte. På bröstet hade prästerna en stor strålande guldsol och samma sorts sol, fast mindre, prydde deras röda, spetsiga filthättor. De såg på folkmassan ett kort ögonblick innan de gick in i templet till sina kollegor.

Folket klev moloket in med sina offergåvor, följda av knektarna som ställde sig som en spärr mellan dem och utgången. I det svagt upplysta soltemplet, där luften var tjock av tunga rökelsedofter, fanns en helförgylld bronsstaty mitt i ett stort cirkelrunt offerkar. Statyn föreställde en korpulent kvinna draperad i en fotsid tunika med lodräta veck. Hon hade ett bildskönt, men strängt ansikte krönt av ett diadem på huvudet som var omgivet av guldstrålar. I sin högra hand höll hon upp en fackla mot det platta taket medan hon i den vänstra höll ett klot i brösthöjd. På ömse sidor om offerkaret stod sex solpräster. De skred sakta tre och tre runt karet och ställde sig i rad framför den med ryggarna vända mot folket. Mellan prästerna i mitten lämnades en öppning stor nog för fyra män i bredd.

Folket tågade fram till offerkaret med stora järnkittlar fyllda med soppor och stuvningar och kannor med mjölk och öl. Hela tiden stod knektarna på vakt så att ingen skulle försöka ta så mycket som en slick av maten.

"Heliga Solgudinna! Ta emot våra gåvor och skänk oss fruktbarhet och sol!" mässade prästerna vördnadsfullt med armarna lyfta mot statyn. I tur och ordning hälldes maten i offerkaret av magra och seniga män som två och två höll i kittlarna. Sedan kom alla kvinnorna fram med sina vackert dekorerade stengodskannor som de hade i varje hand och hällde i ölet och mjölken.

Under hela ceremonin tittade folket på det nästan till brädden fyllda offerkaret och deras hungriga ögon blev större och större. En liten tanig pojke med armar som pinnar och uppsvälld mage kunde inte behärska sig. Han kastade sig fram mot karet och sörplade i sig den tjocka vätskan ur kupade händer. En kvinna tjöt till och sträckte sig efter pojken, men det var för sent. En knekt grep honom i armen, slet honom omilt från offerkaret och släpade ut honom från templet.

"Stackars liten!" viskade en gumma till en yngre kvinna. "Nu är han dömd att slava tills han dör av utmattning i kung Zakastvurs silvergruva!"

De rödsvartklädda prästerna verkade inte bry sig om incidenten, men de tittade i offerkaret och diskuterade lågmält inbördes så att folket inte skulle uppfatta vad de sa. Sedan vinkade översteprästen till sig furst Tengur och fogden Erazak. Folket började skruva på sig eftersom de visste vad som nu var på väg att ske.

"Det är inte tillräckligt med mat i offerkaret!" viskade översteprästen till furst Tengur. "Det behövs ett par människooffer till!"

"Utmärkt! Vi har ett par redo! Erazak! För hit den dömde byäldsten och hans fru!"

Fogden föste fram Piris fader och moder som stod omsvepta av en grå yllefilt. Ett förfärat sus gick genom församlingen som genast kände igen sina osjälviska beskyddare som pressades ner på knä vid karets kant rakt framför bronsstatyn. Två präster ställde sig på var sin sida om dem och ryckte av dem filtarna. Under var de helt nakna.

"Heliga Solgudinna! Vi ser att du inte är nöjd med gåvorna! Tag så emot dessa offer och skänk oss fruktbarhet och sol!" Prästerna tog tag i håret på det äkta paret och skar av deras halsar med sina förgyllda dolkar. Folket flämtade till av förskräckelse och sorg men vågade inget göra.

Prästerna tog tag i offren och hivade dem i offerkaret. Där sjönk de sakta ner i den bubblande sörjan. Nu ville ingen av de hungrande smaka av maten som fanns i karet. Tanken på att äta eller dricka något som det fanns döda människor i fick deras magar att vända sig.

"Heliga Solgudinna! Vi ser att du är nöjd med våra gåvor! Svälj dem och skänk oss fruktbarhet och sol!" Alla sex prästerna höjde armarna i tillbedjan och folket tvingades göra likadant. Med ens öppnades ett hål i bassängens botten och med ett gurglande ljud tömdes hela offerkaret.

"Varför gör ni detta?!" tjöt en liten flicka med gäll röst och mamman hyssjade förskräckt åt henne. Men solprästen som kom fram var inte arg, tvärtom. Han sjönk ner på knä framför flickan och klappade henne ömt på kinden.

"Lilla vännen! Solgudinnan är en livsviktig fruktbarhetsgud. Se bara på åkrarna runt soltemplet hur bördiga de är! Solgudinnan själv har välsignat marken kring templet! Men hon behöver mat, mycket mat, annars kommer hon inte att orka stiga upp på himlen för att skina och då skulle det bli natt mitt på dagen! Och ingen vill väl ha en natt som varar för evigt! Förstår du?"

Med en tårfylld nick visade flickan att hon hade förstått och solprästen gick till sina kollegor vid offerbassängen.

"Hehe! Får bondläpparna veta vad som döljer sig under soltemplens murar får de spader!" viskade han sarkastiskt medan han kliade sig under guldsolen på bröstet. "De skulle bara veta vad vi egentligen dyrkar ... !"

"Schh! Tyst! Den som vågar avslöja solkultens hemlighet blir genast halshuggen!"

Nästa kapitel Tillbaka

Uppdaterad 9 mars 2008