Det var sen morgon och en muskulös och storvuxen officer iklädd gul vapenrock med en röd örn på bröstet knackade på en bastant ekdörr i kungaborgen.

"Vem där?" hördes en yrvaken röst inifrån.

"Det är jag, överste Vunrak, ers majestät! Och jag har med mig en present till dig!"

Det hördes ett knäppande ljud från låset i dörren som därefter öppnades. Officeren gick in och bugade sig inför en monstruöst fet herre som hade ett plufsigt ansikte där pepparkornsögonen nästan försvann i fettvalkarna. Ett rågblont hårsvall samt samma sorts pipskägg som överstens prydde det. Herren var klädd i en gul nattsärk stor som ett tält och som var prydd med röda örnar och på huvudet hade han en röd nattmössa med guldbroderad kant.

"Grattis på födelsedagen, ers majestät!"

"Tack så mycket, käre vän!" Kung Zakastvur tog emot ett litet paket som var inlindat i rött sidentyg. Han öppnade förväntansfullt paketet med sina knubbiga fingrar och fick fram en fasetterad kristallflaska med en grönskimrande vätska i. "Vad är detta?"

"Det är ett elixir som är dödligt giftigt för allt levande, men om det hälls i en död man återupplivas han om han begravs i Mögalirträsket. Då blir han outtröttlig och lika stark som en stenjätte och han blir alltid starkare än sin motståndare, även om denne skulle råka bära Råstyrkans tiara. I annat fall bevarar elixiret kroppen intakt för all framtid."

"Underbart!"

"Dessutom kommer han att veta var hans baneman befinner sig i hela världen och kommer därför lätt att finna sin baneman för att förgöra honom."

"Fantastiskt! Var fick du tag i det?"

"Jag köpte det av Biranaks stadsfurste som har skaffat det från den chika’maariske vicekungen i Kisik som är giftblandare med kunskaper i svartkonst. Vicekungen garanterar att det är äkta vara, eftersom kunskapen att blanda trolldrycker och droger har gått i generationer i mer än tusen år, från far till son. Han sa att Mörkrets gud är borta, men att hans skapelser består. Enda nackdelarna är att ingredienserna ofta är mycket svåra att finna och att det tar tid för många trolldrycker att mogna: för detta elixir behövdes det hundratolv år i ett blykärl."

"Det låter som en jättebra trolldryck! Jag ska lägga den i skrinet med dokumentet om tronföljden."

"Och jag har även fyra glasflaskor med kraftdroppar som gör att man blir nykter, men samtidigt starkare och snabbare ju mer vin man har druckit. De är gjorda på den starka och dyrbara drogen fmalak och jag har skaffat även dem i Biranak. En till dig, en till mig, en till Tengur och en till Erazak. Varsågod!" Den storvuxne officeren gav kungen en liten glasflaska med en rödbrun vätska i.

"Tack så mycket!"

Officeren tog fram en liten förseglad ametistflaska och höll vördnadsfullt fram den. "Och nu, ers majestät, här får du det bästa och dyrbaraste av allt: matebska stjärntårar, ett oerhört sällsynt potenshöjande elixir från riket bortom Eldravinen, gjord på sekret från de legendariska stjärnälvorna! Glöm bara inte att dricka upp allt så fort du har öppnat den, annars blir drycken snart skämd!"

"Hjärtligt tack, käre vän! det var verkligen mycket fina presenter!"

"Jag länsade alla kyrkor i hela Thakandor på guld för att kunna skaffa dem! Och nu måste jag gå och kontrollera alla inbjudna gäster, så att inte någon vän till huset Kanfagris har smugit sig in för att förstöra kvällens gästabud till din ära, ers majestät."

"Utmärkt, överste Vunrak!"

Officeren bugade sig lätt, gick ut ur rummet och stängde dörren. Kung Zakastvur kliade sig på dubbelhakan och på sin väldiga hängbuk. När jag dör, tänkte han, ska furst Tengur bli kung efter mig, eftersom han är min kusin. Men för att han inte ska få för sig att mörda mig för att bli kung tidigare, har jag skrivit ner det i ett dokument och förseglat med ett sigill som enbart får brytas efter min bortgång, och detta dokument har jag lagt i ett skrin som står i ett ständigt bevakat rött skåp vid krönet av stora trappan. Faktum är att jag bara litar på min ende riktige vän, knekten Vunrak, men han är tyvärr inte av huset Shanathel och kan därför inte bli kung. Däremot ska han bli fogde istället för Erazak som då ska bli huvudstaden Thakandors stadsfurste istället för Tengur.

Men nu måste jag hämta dokumentet och lägga till en ny viktig sak i den. Där ska nu även stå att allt elixir ska hällas i min mun efter min död, så att min kropp inte ruttnar när jag sedan begravs i Mortir. Men i dokumentet ska jag inte skriva någonting om elixirets sanna effekt, som gör att jag vaknar lika stark som en stenjätte på grund av att Mögalirträsket drabbar Mortir! Och då kommer ingen någonsin att skratta åt mig! Ingen! Och nåde den skitstövel som vågar röra det röda skåpet före min död! Den som gör det blir omedelbart halshuggen!

Sent samma eftermiddag knuffades Rasmo in i kungaborgens matsal och bakbands vid en av pelarna med handbojor. En obeskrivlig stank av matos, spyor, svett och spillt vin gav honom kväljningar.

Kung Zakastvur brukade ha en fest varje dag, men denna var mycket storslagnare än vanligt och hade pågått sedan middagstid, eftersom det var den femte dagen i den andra månaden, hans tjugofemte födelsedag. De inbjudna adelsmännen, knektarna och hovfolket satt bakom tre stora långbord som dignade av karotter och fat med olika rätter, främst mustiga gratänger, fettdrypande pajer och massor av mört och saftigt kött. På sidenkuddar i ett hörn låg några slöa hundar som fes av mättnad och som inte brydde sig om alla matrester som föll omkring dem på det kala, nersölade stengolvet.

Vid det kortaste, tvärställda långbordet i fonden, i ett sammetsklätt och helförgyllt högsäte som var prytt med en krönt örn med utbredda vingar, tronade kung Zakastvur i egen hög person och fyllde lystet leende sin svällande buk med stora mängder kryddstark mat som han sköljde ner med välsmakande vin. Hans gula sidendräkt mönstrad med röda örnar var full av flottfläckar, hans fettglänsande panna dröp av svett och hans plufsiga kinder var rödmosiga. Rasmo kände genast igen honom då han hade en rikt ornamenterad och juvelbesatt guldring med glest sittande triangulära spetsar på huvudet samt en rund platinamedaljong i en kedja kring halsen. Så var kung Zakastvur av huset Shanathel avbildad på alla mynt i hela Erkelzaar.

Rasmos hungriga gröna ögon vidgades när han såg hur kungen och hans hov vällustigt vräkte i sig portion efter portion med möra köttstycken. Ibland gick någon av dem till en tunna som stod i hörnet av matsalen, kittlade sig i halsen med en fjäder, kastade upp all maten och gick sedan belåtet stönande tillbaka till bords med orden: "Det lättade! Nu finns det plats för mera!"

Rasmo blundade med en plågad min. Vilket vansinnigt slöseri, tänkte han. Medan hårt arbetande folk som vi får svälta, sitter kungen och hans hov på sina feta bakar och skyfflar i sig mat som skulle kunna mätta hela Thakandor i en månad! Det kan inte vara rätt att de får leva i ett ofattbart överflöd medan vi ser våra barn tyna bort av hunger!

Rasmo skymtade plötsligt något vitt som promenerade vid bordet längst bort och åt det som hundarna ratade. Sedan stack det upp trynet ovanför bordskanten vid kungen och fick några bitar rostbiff i sitt dreglande gap och en vänlig klapp på huvudet. Han blundade och gjorde en grimas av vämjelse. Blod och eldsvåda! Ett navelsvin! Hur kan man ha ett navelsvin till keldjur?! Det glufsar i sig mat som skulle kunna mätta två vanliga svin, tjugo vuxna män eller femtio barn!

Rasmo stönade äcklat. Ett navelsvin, usch! Fattades bara det!

På en läktare ovanför den stora dörren spelade fyra blåklädda hovmusiker fioler, flöjt och trummor men de överröstades ofta av skrattsalvorna från hovet som berättade oanständiga historier för varandra medan de tuggade och åt.

"... hon smekte den och sa: ’Ååh så stor och fin den är, och så hård och styv!’ Men då svarade bonden: ’Det där är ju mitt träben!’"

"Hähähä, den var bra!" gnäggade en av de rödklädda vakterna vid dubbeldörrarna och klappade sig på bröstet med huset Shanathels vapen. "Det påminner mig om en händelse i ett värdshus där en knekt bad att få en bägare varm och färsk mjölk. Då halade värdinnan fram sitt bröst, klämde på det tills bägaren var fylld och räckte över den till knekten! Och vet du vad knekten sa då?"

"Nää?"

"’Vilken tur att jag inte bad om en mugg varmt te’!"

"Apropå det, kolla där! Han dricker och pissar samtidigt!" Knekten pekade skrattande på navelsvinet som stod bredbent med bakbenen och med framklövarna på bordskanten. Det var klumpigt och övergött, kritvitt och hårlöst och det gick runt och tiggde mat, fast dess buk redan var proppfull. Den storvuxne överste Vunrak hällde vin i munnen på svinet som samtidigt lät en stråle skvala in under bordet. Damerna var glada över att de hade skor med höga sulor och klackar, herrarna däremot var för druckna för att lyfta på sina stövelklädda fötter.

"Det är ju därför ett navelsvin aldrig blir på örat! Det låter ju vinet rinna rakt genom kroppen!" anmärkte en hovdam med rosiga kinder.

"Det gör säkert samma sak med maten!" inflikade en annan. "Jag har då aldrig hört talas om ett navelsvin som har ätit ihjäl sig!"

"Nä fy, nu ska vi inte tala om navelsvin mer!" fnissade en tredje. "Gissa gåtor är mycket roligare!"

"Bra idé!" sa den rosenkindade. "Vet ni vad det är för något som är fuktigt, omgivet av hår och mycket känsligt för berörning?"

"Det är vad hon har mellan benen!" skrockade den storvuxne översten och pekade med tummen på hovdamen samtidigt som han blinkade menande mot sina flinande manliga kamrater.

"Fy på dig, Vunrak! Rätt svar är ’ögat’! Men kan ni lösa denna gåta: Siktar på hälen men träffar näsan?"

"Lätt som en plätt, det är en fjärt!" svarade den andra hovdamen med pipig röst och framkallade fnittriga skrattsalvor hos de övriga. Överste Vunrak gapskrattade så att han välte sin bägare när han dunkade handflatan i bordet.

"Apropå fjärt, vet ni vem som har släppt världens kraftigaste fis?" frågade han högljutt samtidigt som han gav det tomma vinkruset till den gråklädda pigan bakom.

"Det måste vara Tengur, stadsfursten av Thakandor, hans favoriträtt är bönor och fläsk med surkål och katrinplommon!" frustade en baron med stora mustascher så att matsmulor sprutade omkring. Furst Tengur log illmarigt, lutade sig en aning åt sidan på sin förgyllda stol, stönade högljutt och släppte en rejäl brakare. Kungen och hans bordsgrannar vred sig av skratt.

"Det var fel ..." sa överste Vunrak flinande. "... eftersom rätt svar är ... rumpan, såklart!" Några satte maten i vrångstrupen av vrålskratt och furst Tengur föll av stolen.

"Det var en bra idé, överste! Hämta in kalaspruttaren!" ropade kung Zakastvur med munnen full av mat och in klev en man i brokig narrdräkt som, till skillnad från de flesta åskådarna, inte var speciellt fet. Rasmo fick kväljningar när hovnarren presenterade sig som Väderguden och började fjärta fram en känd vacker kärleksballad. Kungen kluckade av skratt så att hans stora mage hoppade.

När narren slutade bugade han sig, samtidigt som det matstinna navelsvinet högljutt pruttande tömde sin tarm snett bakom honom. Hovet vrålade av skratt och applåderade. Hovnarren undrade om det var för hans konster eller för det som galten hade gjort i rätt ögonblick. En piga kom in med en skyffel och skopade upp den stinkande högen med en grimas som fick kungen och hans hov att skratta ännu mer.

Rasmo vred sig av kväljningar och magkramper. Blod och eldsvåda! Och de tycker att det här svineriet är roligt!

"Herre min skapare, det var en brakare, hähä! Bravo! Hämta in en stor skål med grädde!" hojtade kungen och en piga gick ut. Under tiden ställde sig navelsvinet inte långt från Rasmo för att glupskt tigga mat från ett närbeläget bord.

Nu serverades fågel av alla sorter såsom fasan, kyckling, vaktel, påfågel, gås och anka och silverbrickorna dignade av läckerheterna. De stora fåglarna serverades iklädda sina fjäderdräkter så att de nästan såg levande ut. En köksdräng med en bricka full av rödvinsmarinerade blåduvor svor högljutt när han nästan snavade över navelsvinet som korsade hans väg och möttes förstås av hovets skadeglada skrattsalvor. Pigan som kom efter honom med mera vin var betydligt försiktigare men lyckades ändå trampa rakt i hundlort och hela hovet tjöt av skratt.

En annan piga gick rakt mot Rasmo med en skål bräddfylld med grädde. Medan hon ställde grädden utom räckhåll för Rasmo på golvet muttrade hon: "En vacker dag kommer jag att vrida nacken av kungens vidriga odjur! När jag tog en liten kopp grädde till min hungrige son fick jag fem piskrapp!"

Innan Rasmo hann undra vad pigan menade, kom navelsvinet till skålen och började vällustigt slafsa i sig grädde så att dess plufsiga kinder och hals skälvde.

"Vi får bara äta de ynkliga resterna efter att slottsvakterna fått sitt och min son svälter medan det här vidriga odjuret får diarré av all grädde!" morrade pigan innan hon gick i väg för sina fortsatta sysslor. Rasmo stirrade äcklat på svinets vita kropp som stank och svällde av all mat, på trynet som rörde om i grädden och på svansen som klafsade över den lortiga bakdelen.

En vakt lockade till sig navelsvinet med ett kycklingbröst, men innan galten lämnade skålen lyfte den på benet likt en hund och lät en skvätt urin missfärga grädden. Rasmo försökte kräkas men det kom bara upp galla som sved bittert i halsen.

Kungens keldjur slukade girigt den möra köttbiten och återvände till sin gräddskål för att äta. Rasmo försökte vrida sig så att han slapp se det, men han kunde inte blunda med öronen. Med glupande svälj försvann grädden ner i galtens omättliga mage och när gräddskålen var tom rapade den belåtet, släppte en utdragen fis som stank av mat och den lämnade vällustigt grymtande en urinpöl efter sig innan den med kluckande mage och trynet i vädret promenerade i väg för att tigga mera mat. Om svinet hade kommit inom räckhåll, hade Rasmo sparkat det hårt. Det vände sig i magen på honom. Blod och eldsvåda! Hur kan man ha ett navelsvin till keldjur? Hur?!

Plötsligt fick kungen syn på Rasmo, reste sig ur högsätet och vaggade runt bordet och fram till honom med ett anklår i ena handen och en remmare vin i den andra. Kungen stank djuriskt av svett, mat och vin, och hans isterbuk gungade. Rasmo väntade sig slag och sparkar men fick till sin stora förvåning en vänlig fråga:

"Vill du ha vin?"

"Ja tack, ers majestät!" sa Rasmo hoppfullt, men snart upptäckte han att det hela var ett grymt skämt.

Kung Zakastvur förde bägaren till sin plufsiga mun, hävde i sig allt vin och flinade elakt. "Nu ska det bara passera mina njurar först!" stönade han vällustigt, la ankbenet åt sidan och ställde sig bredbent framför Rasmo.

"Nej ... !" Rasmo flämtade och knep äcklat ihop ögonen. Han kände den varma illaluktande vätskan i ansiktet och hur den rann nerför bröstet och ryggen. Hela hovet tittade på honom och gapskrattade hånfullt. Rasmo kände hur förödmjukelsen och ilskan sved i magen. Blod och eldsvåda, tänkte han. Hur kan denne berusade fetknopp vara Erkelzaars härskare? Han förnedrar och svälter ut oss och plågar oss med sin förhatliga solkult! Han tänker bara på att fylla sin fläskiga buk och göda sitt vidriga keldjur med vår mat! Han ...

Rasmo skakade av raseri och hans ansikte var lika eldrött som hans hår och skäggkrans. "Du din förbannade ... !"

"Elden är lös!" ropade kung Zakastvur med ett brett flin.

"Jag släcker den, ers majestät!" skrockade furst Tengur illmarigt och klev fram till Rasmo som exploderade när han återigen kände en motbjudande varm ström över sig.

"Era vidriga svin! Ni borde inte få leva! Förbannelse över er!"

Tyvärr fick ederna inte avsedd effekt, istället dränktes de av hovets skrattsalvor. De hade ännu roligare när Rasmo var arg. Furst Tengur släppte en fjärt med ena benet spefullt lyft mot Rasmo och kung Zakastvur rapade med munnen full rakt i ansiktet på Rasmo.

Då fick Rasmo plötsligt oanade krafter av sin vrede. Han kastade upp sina ben kring Zakastvurs nästan obefintliga hals och klämde till av alla krafter.

"Hjälp ... ggghh..." kved kungen medan hans rödmosiga ansikte blev allt blåare. Överste Vunrak klev fram och gav Rasmo en hård och välriktad spark i ryggen. Strypgreppet kring kungens hals slaknade och Rasmo kunde inte längre känna sina ben. Istället kände han en intensiv smärta som brann i ryggslutet.

Kung Zakastvur brydde sig inte längre om den rödskäggige mannen då en ny leksak uppenbarade sig som var betydligt ofarligare: en pigas båda döttrar. Pigan själv var mycket upptagen och märkte därför inte att hennes hungriga döttrar, en tolvårig och en nioårig, hade smugit sig in i matsalen. De gick fram till kung Zakastvur som åter hade satt sig till bords och sträckte fram sina träskålar med stora och bedjande ögon.

"Ers snälle majestät! Får vi be om lite mat?" frågade de och neg. "Vi är så hungriga, och ni har så mycket mat ..."

"Vad gulliga de är!" skrockade kung Zakastvur sarkastiskt. "De ser precis ut som tiggande hundvalpar! Visst ska ni få lite mat!" Han tog de yttersta delarna från två kycklingvingar och la dem i flickornas skålar. "Varsågod, ät och njut, hähähä!"

Flickorna tittade besviket i sina skålar, men tog mod till sig och sa med en aning starkare röst: "Ers snälle majestät! Får vi be om lite mera mat så att vi kan äta oss mätta?"

"Ers snälle majestät ..." upprepade kung Zakastvur med avsmak och rapade. "Jag är inte snäll, jag är mäktig! Det är bara veklingar och byfånar som är snälla!"

Flickorna svalde men gav inte upp. "Ers mäktige majestät! Får vi be om lite mera mat så att vi kan äta oss mätta?"

"Så ska det låta!" Kung Zakastvur stönade vällustigt med handen på magen och släppte en lång fjärt i sitt gyllene högsäte. "Varsågoda, det finns gott om mat i tunnan där i hörnet! Begagnad mat! Ni får ta så mycket ni vill!"

Pigans båda döttrar såg villrådigt på varandra och alla brast ut i skrattsalvor när de begrep att flickorna inte visste vad som menades med "begagnad mat".

"Tack så mycket, Ers snä... mäktige majestät" sa flickorna och neg. Sedan gick de förväntansfullt till tunnan och skrek till av äckel när de lyfte på locket. Kungen och hela hans hov dunkade nävarna i bordet så att fat och bägare hoppade medan de kiknade av flatskratt. Vakterna vek sig dubbla så att de fick stödja sig mot väggarna eller på sina bardisaner. Flickorna vände sig trumpet mot kung Zakastvur.

"Vilken elak konung ni är!" sa de med plutande underläppar och ögon fulla av tårar.

"Visst är jag det!" skrockade Zakastvur och slog sig på buken med en smäll. "Det är bättre än att vara en snäll och mjäkig bonnläpp!"

Plötsligt nappade pigans döttrar åt sig varsin stekt blåduva och slank kvickt ut genom matsalens dubbeldörrar.

"Era listiga små ..." började fogden Erazak men barnen var redan försvunna.

"Låt flickorna löpa!" befallde kung Zakastvur. "Men släpp inte in dem igen! Och i morgon ska de få bevittna sin moders prygel vid straffpålen, så att hon lär sig att inte uppfostra dem till små tjuvar!"

När pigans döttrar var borta ville kungen ha roligt igen och kallade in en hovnarr iklädd en blåvitrutig dräkt. Denne började skickligt jonglera med fem bollar.

"Trist och tråkigt!" Kung Zakastvur viftade nonchalant med handen. "För ut honom och hämta in en ny narr!"

"Vänta, ni har inte sett mig jonglera med nio hattar eller sju brinnande facklor!" sa narren förtvivlat medan han knuffades ut av vakterna.

"Så att du tänder eld på hela stället?" sa kungen och pekade mot utgången. "Glöm det! Ut härifrån!"

En annan narr kom in som hade en mässingskrona på huvudet, röd lappad sammetsmantel över ryggen samt en kudde på magen under den gula tunikan. Narren klappade sig på magen, pruttade med tungan och sa med gäll röst:

"Ååh, jag är konungen av Erkelzaar och oj, vad min mage är stor! Ååh, den är så stor att jag tror jag ska föda barn och oj, jag tror jag får tvillingar!"

Skrattsalvorna ekade i matsalen men kung Zakastvur blev rosenrasande. Högsätet knakade högljutt av hans häftiga framåtlutning och han slog näven i bordet så att flera bägare välte omkull.

"Helvetes demoner! Ingen skämtar om mig! Hör ni det?! Ingen!"

Kung Zakastvur tog fram sin förgyllda oxpiska som han brukade ha under sin stol och klev förvånandsvärt vigt över bordet så att fat och karotter åkte i golvet. Han slog en smällande snärt i luften och narren flydde hals över huvud. Kungen darrade av ilska och kramade piskan så att knogarna vitnade. Med ens fick han syn på Rasmo som grinade av ryggsmärtan.

"Flinar du, din skitstövel?!" skrek han och började piska honom. Rasmo knep ihop ögonen men kunde inte krypa ihop under de svidande rappen med förlamade ben och armarna fjättrade bakom ryggen runt pelaren. Han kände en järnaktig smak i munnen när han fick ett piskrapp mitt i ansiktet. Kungen var vild av raseri och skrek ursinnigt: "Här har du! Och här! Och här!"

Kung Zakastvur slutade inte förrän Rasmo låg avsvimmad på golvet med trasig och blodig skjorta.

"Kasta honom i fängelsehålan!" röt Zakastvur och pekade på den medvetslöse Rasmo. Två vakter lossade hans bojor och släpade ut honom från matsalen. Kung Zakastvur höjde piskan och morrade hotfullt åt de övriga gästerna: "Ingen får skratta åt mig! Hör ni det? Ingen! Den som vågar skratta åt mig ska randas med hundra piskrapp!"

"Tusan också, nu får det vara nog!"

En gänglig tjugoåttaårig man med kortklippt helskägg stod på ett podium framför brunnen på torget och såg ut över folkhavet. Hans rågblonda stripiga hår rufsades av vindbyar och senorna spändes under hans hud. Vinden var bitande kall och de trasiga molnen jagade varandra över himlen framför den djupröda vintersolen som nu hade nått ner till horisonten. Den rågblonde mannens smala ögon glödde av hat och vrede.

"Kung Zakastvurs män har dödat vår käre byäldste Tamgen Furulaan och hans hustru Ichiri för att blidka en avgud, en solgudinna som han tvingar oss att tillbe och offra till! Som om vi inte hade nog med skatter att betala!"

Många människor blev ängsliga för att den högljudde talaren skulle locka till sig knektar som skulle arrestera dem för uppror och började därför lämna torget. Talaren slog avvärjande ut med handen.

"Stanna kvar! Var inte rädda för att stå här och lyssna, för kung Zakastvur fyller tjugofem år i dag och alla hans män är bjudna till hans storslagna gästabud! Ett gästabud som består av mat och dryck som de har roffat åt sig från oss och våra barn!"

Den gänglige talaren höjde sin klangfulla röst. "I tolv somrar har vi fått stå ut med kung Zakastvur och hans fördömda solgudinna! I tolv vintrar har vi fått slita och släpa för att föda kung Zakastvur och hans onda män! I tolv vårar har vi sått, i tolv höstar har vi skördat, för att kung Zakastvur och hans män ska bli rika, tjocka och feta! Och vad har vi fått för det? Ingenting, utom hugg och slag och en fullkomligt vidrig avgud!"

"Död åt kungen! Död åt kungen!" ropade några modiga ilskna män med stark röst. Den rågblonde mannen höjde händerna för att tysta dem så att han kunde fortsätta med sitt tal. Han slog näven i handflatan.

"Nej! Kung Zakastvur har ingen rätt att stjäla det som vi har odlat och arbetat ihop med vårt svett och vårt blod! Kung Zakastvur har ingen rätt att hindra oss från att dyrka Ljusets gud, den Ende guden! Kung Zakastvur har ingen rätt att förstöra våra liv! Vi måste kämpa, vi måste slå tillbaka! Vi måste göra motstånd! Innan det är för sent, innan våra krafter är slut! Det är bättre att dö i strid för Ljusets gud och för våra familjer än att stumt och likgiltigt lida i tysthet! Och dör vi i tysthet sitter kung Zakastvur kvar med sin feta bak på tronen och plågar våra barn! Gå nu hem och ta fram yxor, knivar, påkar, ja allt som är bra till vapen! I morgon bitti anfaller vi kungaborgen! Vi överrumplar kung Zakastvur tidigt på morgonen medan han ännu sover ruset av sig med sina gelikar! Först då kan vi bli fria! Gå nu och tala om för alla att vi samlas här på torget igen vid gryningen!"

Den rågblonde talaren tystnade och folket höjde sina nävar i luften och ropade och skrek: "Död åt kungen! Död åt kungen!"

Det hela avslutades med en stormande applåd och talaren lämnade nöjt podiet. Han såg att folkets ögon hade fått en annan lyster. Deras blickar var fulla av tillförsikt och förväntan.

"Det var bra sagt av barden Targan!" sa de sinsemellan. "Vi måste göra motstånd! Först då kan vi bli fria!"

"Och då ska jag befria min tvillingbror Rasmo", tillade den mustaschprydde rödhårige mannen för sig själv, "så sant jag heter Fremo Kontara!"

Skymningen föll och den starka vinden mojnade. Furst Nikoforaz betraktade nöjt en stor katapult av ek och furu som hade sammansatts av hans soldater i en skogsdunge inte långt från kungaborgen vid huvudstaden Thakandor.

"Krigsvargen ser ut att hålla vad den lovar! Nu ska vi bara föra fram den till kung Zakastvurs borg! Vi ger oss av nu medan kungen ännu har sitt stora gästabud med alla sina män! Må den Ende välsigna oss!"

Katapulten med sin starka hävarm började röra på sig när tolv kraftiga draghästar fick lätta klatschar på ryggarna av tömmarna. I hävarmens korta ände hängde en träkorg som vid borgen skulle fyllas med sten. I den långa änden satt en stor anordning likt en stenslunga som barn använder vid jakt. Hävarmen var fäst på mitten i ett nav som befann sig i toppen av en stadig pyramidformad konstruktion av bjälkar.

Ett lätt duggregn började sila genom den kyliga luften som nu var helt vindstilla. Krigsmaskinen rullade sakta mot Thakandor på sina sex tjocka ekhjul. Soldaterna var ständigt på vakt, men ingen av kung Zakastvurs knektar hade synts till under de fem dagar som katapulten hade monterats ihop. Någon knekt kunde ha spionerat på dem och därför var alla soldater på helspänn. De skulle ge sina liv för krigsmaskinen ifall knektarna hade planerat ett överfall.

Furstens soldater som gick före och efter katapulten, var alla klädda i ringbrynjor, gulkantade klarblå vapenrockar samt toppiga hjälmar som slutade i en vass spets. Alla hade de furstens vapen påsytt på bröstet och målat på de trekantiga blå sköldarna, en gyllene lilja. De blå vimplarna på de sextio kaptenernas hjälmar fladdrade i den råkalla vintervinden liksom de styva hjälmbanden på de tio överstarna som red före kaptenerna. Varje kapten hade en manipel på hundra soldater till förfogande och varje överste hade en kohort på sexhundra soldater samt sex kaptener under sig.

Furst Nikoforaz som stolt red i täten för sin legion var klädd i sin elegantaste guldkantade blå vapenrock, eftersom han även var arméns överbefälhavare. Han hade en gyllene lilja samt fem stora plymer i blått och gult som vajade stolt i toppen på sin förgyllda hjälm och hans klarröda mantel veckades av vinden över ryggen på hans vita stridshingst. Han var full av förväntan inför den kommande händelsen. Det är minst ett par hundra år sedan en stadsfurste fick för sig att anfalla Erkelzaars härskare, tänkte han. Denna erövring kommer att bli historisk!

Kung Zakastvur vaknade mitt i natten av en mardröm. Han låg kallsvettig i sin stora himmelssäng och gläntade försiktigt på draperierna för att se om det stod någon utanför. Navelsvinet som var hans keldjur, låg och snarkade i en sidenklädd korg likt en vit jäsande deg och pruttade i sömnen medan det smälte den ymniga festmåltiden.

Kung Zakastvur hade drömt en mardröm om sin far, kung Uburshak. I drömmen hade Uburshak kommit med en stor dunkudde och försökt kväva honom i sängen. Men kung Uburshak var död och Zakastvur var ensam i rummet.

Han mindes med en rysning att hans fader hade hatat honom för att hans älskade fru, drottning Eloona hade dött i barnsängsfeber när hon hade fött honom. Min far hatade mig också för att jag tyckte om mat och matlagning istället för att intressera sig för landet Erkelzaar och ville bli kock istället för kung. Hur mycket stryk med bältet och käppen har jag inte fått! En gång när jag hjälpte till i köket istället för att lära mig majestatis Auterian den Heliges tråkiga lagar och trist hövisk uppfostran kom min far på mig. Jag var bara åtta år gammal, men min far låste in mig i en fängelsecell med de där förbaskade böckerna och en stor kanna vatten i tre dagar. Jag glömmer aldrig hur hungern slet i mina inälvor!

Min far, kung Uburshak, var starkt religiös och ville till varje pris pränta in tron på Ljusets gud i mig med hjälp av sin livrem! Men efter hans död upptäckte jag att det fanns en urgammal matebsk solkult. Jag bytte helt enkelt ut deras solgud mot en solgudinna och nu tillber hela mitt folk henne och ingen får någonsin nämna min fars gud, Ljusets gud! Och med överste Vunraks elixir kommer jag dessutom att bli odödlig likt matebernas legendariske solkejsare som inte ens majestatis Kharaan den Store lyckade dräpa trots att han bar såväl osårbarhetens som råstyrkans tiara!

Kung Zakastvur kliade sig i sitt blonda långa hår, på sin väldiga blekfeta hängbuk och i skrevet. Han släppte en lång och utdragen fjärt som luktade fränt av allt kött som han hade satt i sig under sitt överdådiga gästabud. Han gnuggade sina små, gråblå ögon som nästan doldes av kindernas fettvalkar och steg gäspande upp. Han gick fram till det blyspröjsade fönstret som han öppnade med ett svagt gnissel och ställde sig bredbent framför det. Medan han slog en stråle ut i det fria tänkte han på alla de gånger han hade fått stryk för att han var sängvätare som liten.

Hu, tänkte han och huttrade till. Min stora skräck var att vakna på morgonen och finna att lakanet var blött och dunbolstren fuktiga! Då hånskrattade alltid pigorna åt mig och skvallrade för min far som alltid blev så fruktansvärt arg och för min farbror, furst Zagulak som hånskrattade åt mig ännu mer! Min käre vän, överste Vunrak, då bara en liten junker, var den ende som kom till mitt försvar och oj, vad han slogs med sina små nävar! Han blev retad för att han var så spinkig, men då rådde jag honom att äta ofta och mycket som jag! Fast han gjorde även hårda kroppsövningar som jag inte hade lust till ...

Kvällen före min fars död var jag så trött efter min trettonde födelsedagsfest att jag hade smugit in i tronsalen, krupit upp i hans kungliga tron och somnat där med en flik av sammetsbaldakinen som täcke. På morgonen fann min far mig där jag sov, men när jag steg upp upptäckte min far att tronens sits var fuktig med en skvallrande lukt! Jag glömmer aldrig min fars ansikte, förvridet av ilska och smärta och hur han segnade ner på trappan framför mig! Två vakter hade sett det hela och medan den ene sprang efter hovläkaren gick den andre fram till tronen. Min fars blick var stel och han höll sig krampaktigt om sin vänstra arm. Jag gömde mig bakom tronen och såg skräckslaget på min far. När hovläkaren kom var han redan död!

Kung Zakastvur stod och tittade ut i den kyliga natten genom fönstret. Små regndroppar silade genom luften men det var vindstilla. En rand av ljus syntes långt borta i mörkret men han brydde sig inte om den. Istället greps han av en misstanke och kände efter på sin gula örnprydda nattsärk där bak. Den var torr.

Jag blev krönt till kung strax efter min fars begravning, men förmyndare regerade tills jag fyllde femton år. Till förmyndare hade jag mina kusiner furst Tengur och baron Erazak som snart kom att utnämnas till kunglig fogde. Det första jag gjorde som nykrönt kung var att befalla köket att ständigt tillaga så mycket mat att jag aldrig mer skulle gå hungrig! Min andra befallning som omedelbart åtlyddes var att soltempel skulle byggas över hela Erkelzaar och att Ljusets gud skulle totalförbjudas och att katedralen och alla kyrkor skulle stängas! Aldrig mer Ljusets gud! Aldrig mer livremmar! Aldrig mer hånskratt!

Kung Zakastvur stängde fönstret och gick till ett vackert snidat ekskåp där han förvarade sin nattamat. Han brydde sig inte om att kalla på en piga, utan åt sin mat direkt från skåpet som alltid fylldes på av köksdrängarna under dagen.

Navelsvinet vaknade, lyfte på benet och lät en skummande urinpöl strömma ut över golvet. Det klev upp ur korgen och gick grymtande fram till kungen. Det satte sig, slickade sig förväntansfullt om sin kladdiga mun och tittade på honom med sina pepparkornsögon. Saliven droppade och det hördes ett ivrigt bubblande ljud från dess svällande mage.

"Jaså, har du inte fått tillräckligt, din lille läckergom?" sa kung Zakastvur leende och klappade vänligt på dess matstinna buk som pöste mellan benen. "Men nu ska du få något riktigt gott! Läckra rostbiffar och vaniljkrämsfyllda smörbakelser till efterrrätt!"

Galten glufsade i sig fyra skålpund kött och åtta bakelser i en snabb följd som om den aldrig hade sett mat förut och kung Zakastvur log kärleksfullt.

"I morgon bitti ska du få honungssötad havregröt med mandlar och färsk gräddmjölk och mycket äppelmos, och vid middagstid, när jag har blivit krönt till solkungen av Erkelzaar med den fantastiskt vackra tiaran jag fick i födelsedagspresent av fogden Erazak, ska du få möra oxfiléer och vitlökskryddade feta lammkotletter med smörspäckat potatismos och till efterrätt en stor gräddtårta med syltad frukt och vaniljkräm! Och när våra magar är proppfulla av all den goda maten ska vi slå oss ner i den underbart vackra öppna bärstol av rent guld som jag fick i present av furst Tengur och föras ut på borggården där vi ska inspektera fångar som bara får vatten och bröd nere i fängelset! De ska se våra friska och välgödda kroppar och när vi fiser av mättnad åt dem, kommer de att sukta efter mat som de bara kan drömma om!"

Kung Zakastvur sträckte på sig. "Därefter kommer de att sitta inne länge, tills de är så försvagade av svält att jag kan utan fara kan släppa ut dem. Och då kommer de aldrig att glömma vem som är deras herre! De kommer att darra varje gång mitt namn nämns och de kommer att se till att alla andra också gör det!" Han böjde sig ner mot sitt keldjur. "Och nu min lille vän ska du få mera godsaker!"

Navelsvinet grymtade lystet och smackade med munnen när kung Zakastvur kastade kanderade äpplen och mandelkonfekt i dess dreglande gap. Efter en liten stund grymtade svinet till och smackade med munnen samtidigt som den såg på kungen med sina tillgivna pepparkornsögon.

"Åhå, är du törstig min lille vän?" Kung Zakastvur tog fram en liten kagge öl och drog ur korken. "Fattiga bondläppar skulle ha gett dig vatten att dricka, men eftersom du är min käre lille vän får du dricka gott öl och vin som jag! Och du ska veta en sak, Bimbidli, att jag minsann inte har druckit eller vidrört vatten sedan jag kröntes till kung!"

Kung Zakastvur hällde ölet direkt i svinets mun och det klunkade girigt i sig alltihop, rapade och lommade sakta med kluckande mage tillbaka till sin korg och lade sig för att smälta godsakerna. Där svinet hade suttit på golvet fanns en klick avföring.

"Jaså, har du blivit lös i magen av all den goda kalasmaten, din lille rackare?" sa kungen kärleksfullt och klappade galten på huvudet. Den svarade med att belåtet grymtande slicka sig om munnen samtidigt som den tryckte ur sig en stinkande ljusbrun sörja som var grynig av osmält föda.

Kung Zakastvur visste att pigorna inte skulle komma och torka upp olyckan nu, eftersom han alltid sov med sovrumsdörren låst. Endast han och hans närmaste vän, överste Vunrak hade nyckel till dörren. Äsch, tänkte han, lite dålig lukt kan man alltid stå ut med, det har väl ingen dött av, tänkte han och ryckte på axlarna. Men usch för att sänkas ner i ett kar skållhett vatten och bli skrubbad med en hård borste så skinnet nästan lossnar! För att inte tala om när pigorna tyckte att jag hade badat färdigt, då lyfte de upp mig i den iskalla luften och gav mig bara ett tunt lakan att svepa in mig i! Brrrrr! Varje vecka tvingade min far mig att göra om proceduren! Varje vecka! Och pigorna fnittrade åt mig eftersom de tyckte att jag såg så rolig ut då jag blev rödknottrig och pissade på mig av kylan! Helvetes demoner! Aldrig mer!

Men nu är det som i det Himmelska paradiset! Jag är riket Erkelzaars enväldige härskare! Härligt! Mat och dryck i överflöd! Jag behöver precis som matebernas legendariske solkejsare inte göra något annat än att äta och dricka, skita och pissa, roa mig och lata mig! Och min käre kusin, furst Tengur sköter allt det trista och tråkiga som att stifta lagar, skatteintäkter och sådant. Och att uppfostra sin son till tronföljare. Min kusin är verkligen mycket hjälpsam! Må Solgudinnan beskydda honom och hans son i all evighet!

Efter fyra tjocka brödskivor med smör, ost, rökt skinka, rostbiff och salami, ett dussin kakor, sju bullar och tre marsipanbakelser samt en karaff med vin kände sig kung Zakastvur nöjd och belåten, rapade vällustigt och gick fjärtande av mättnad till sängs.

När himlen började ljusna marscherade furst Nikoforaz och hans legion ut ur skogen rakt mot kung Zakastvurs borg utanför huvudstaden. Hjulen under furstens väldiga krigsmaskin knakade och knarrade dovt medan den obönhörligen fördes allt närmare kungaborgen. Annars var det inte så mycket ljud som hördes då fursten hade beordrat tystnad. Endast knarrande från läder och klirr från beslag hördes från soldaterna liksom hästhovarnas mjuka dunsar mot grässluttningen. Borgens släta vita kalkstensmurar sken svagt mot den ännu mörka västhimlen. I öster rodnade redan molnens ulliga undersidor.

Furst Nikoforaz höjde en hand och alla soldaterna stannade. En svag vind lekte med plymerna i furstens toppiga hjälm.

"Rikta in krigsvargen mot kungaborgens port och ladda den!" befallde han.

"Ska ske, ers nåd!" Soldaterna vred den stora katapulten i läge och hämtade stenar i skottkärror från en halvt hoprasad stenmur. Därefter skyndade de sig att fylla katapultens motviktskorg med sten och grus. När träkorgen var fylld fick en överste plötsligt syn på något och pekade mot huvudstaden mittemot borgen.

"Ers nåd! Det samlas en massa beväpnade människor vid stadsporten!"

"Och de rör sig hitåt!" Furst Nikoforaz blev förskräckt. "Herre min skapare! Vi har väckt hela Thakandor! Var beredda på strid!"

Några soldater la ett stort järnklot i krigsmaskinens slunga och spände hävarmen bakåt. De övriga soldaterna gjorde sig beredda att kämpa mot den annalkande armén och drog sina svärd.

Den stora folksamlingen kom orubbligt allt närmare. Snart såg fursten, officerarna och soldaterna till sin lättnad att den utgjordes av magra människor i trasiga kläder och gamla ringbrynjor, rostiga harnesk och buckliga hjälmar.

"Soldater! Sänk era vapen!" befallde Nikoforaz. "De är våra allierade!"

Folkarmén var en gråbrun samling människor med diverse tillhyggen som bestod av vanliga redskap som liar och dynggrepar, skäror, och yxor, släggor och knivar. En och annan hade en knölpåk eller ett gammalt svärd som mest hade används som vedklyvare om den inte hade hängt på väggen till prydnad eller legat bortglömd på någon vind eller i något uthus de senaste seklerna.

Folkets anförare, en gänglig rågblond man med kortklippt helskägg närmade sig med ett leende fyllt av hopp och tillförsikt. Han bugade sig respektfullt inför fursten. "Ers nåd! Jag ser att ni riktat ett stort vapen mot den onde kung Zakastvurs borg. Jag är barden Targan Bogomil, folkarméns utvalde ledare. Även vårt mål är att inta kungaborgen. Tar ni emot mitt erbjudande att låta min folkarmé ansluta sig till er armé så att vi med förenade krafter kan besegra kung Zakastvur?"

"Naturligtvis!" Furst Nikoforaz log tillbaka. "Ni är sända av Ljusets gud! Jag vet inte exakt hur många män som finns i kungaborgen så alla män som ansluter sig till min armé är välkomna!"

"Tack ers nåd! Och dessutom råkar jag veta att kung Zakastvur för närvarande bara har en handfull nyktra män som vaktar kungaborgen - resten är stupfulla knektar!"

"Som jag trodde! Och med den Ende gudens välsignelse ska vi tillsammans störta den onde tyrannen Zakastvur! Mitt stora vapen som är det första i sitt slag, är den magnifika krigsvargen här, och den är kraftfull nog att krossa murar! Targan, du ska få äran att skjuta den första kulan mot borgen!"

"Tack, ers nåd!"

Fursten pekade på krigsmaskinen. "Dra i spaken där!"

"Ja, ers nåd!" Targan gick fram till katapulten och med ett hämndlystet leende drog han i dess långa järnstång. Hävarmen reste sig hastigt från sitt vågräta läge. Med ett knarrade och vinande slungade den långa armen i väg järnklotet. Häpet följde folket klotets bana tills det med full kraft träffade tornet till höger om huvudporten. Likt ilskna bålgetingar som fått sitt bo genomborrat började ett femtiotal vakter att rusa hit och dit på bröstvärnet innan de samlades i klungor och spände sina pilbågar. En liten del av tornet hade rasat men avslöjade bara att det hade tjocka murar.

"Rikta krigsvargen en aning åt höger!" befallde fursten. "Tornen på ömse sidor om porten är kraftiga men inte murarna vid sidan av!"

Katapulten laddades och skickade i väg en ny kula. Den träffade muren till höger om det skadade porttornet strax under bröstvärnet. En stor sektion av muren rasade in och ett tiotal vakter föll som höstlöv. Ett tredje järnklot brakade in i muren snart följt av ett fjärde som fick muren att kollapsa halvvägs ner. Några av kungens vakter sköt pilar, men till ingen nytta eftersom ingen pilbåge hade krigsmaskinens räckvidd. Furst Nikoforaz skrattade triumferande när den sjunde kulan hade skapat en bräsch i muren, stor nog för tolv män i bredd.

"Nu är kung Zakastvurs borg mogen att intas i den Endes heliga namn! Skona ingen som bär något gult med röda örnar på! Till attack!"

Med ett stridsvrål från hundratals strupar rusade furstens och folkets arméer mot sitt gemensamma mål. De stormade oskyddade över den branta uppförsbacken mot kungaborgen och åtskilliga stupade under vakternas pilsalvor. Men de gav inte upp, inte nu när de hade befrielsen inom räckhåll, befrielsen från en grym härskare som hade plågat dem i tolv år. Vakterna formerade sig i bräschen med sina treuddade bardisaner för att spärra vägen, men de föll under Nikoforaz' och Targans tjutande män som vällde in i borgen.

Ett stort antal knektar vacklade ut från de båda byggnaderna som flankerade huvudbyggnaden. De var sömndruckna och bakfulla efter det stora gästabudet och de flesta av dem hade tagit på sig ringbrynjan eller harnesket över nattsärken och hjälmen över nattmössan. De hade i stort sett ingen chans mot furstens vältränade soldater och mot folkets ursinniga män. Däremot slogs de kungliga livvakterna för allt vad tygen höll, eftersom de inte hade festat sig lika redlösa, men då de inte var tillräckligt många låg de snart dräpta bland de vinstinkande knektarna. Furstens soldater var nöjda, men folkets kämpar, vars familjer nästan hade utplånats av svält och umbäranden, högg ursinnigt med sina knivar i knektarnas plufsiga lik och med glödande hat stack de slottsvakternas välnärda kroppar med sina dynggrepar. Blodet flöt i bäckar över den kullerstensbelagda borggården och det luktade som hos slaktaren.

"Ers nåd!" flåsade en överste. "Var håller kung Zakastvur till?"

"I huvudbyggnaden, men den är tyvärr igenbommad från insidan och det finns bara smala gångar in till den från sidoflyglarna som även de är låsta eller välbevakade!" Fursten pekade på det stora åttkantiga mittornet som utgjorde själva hjärtat i kungaborgen. Dess enda ingång utifrån utgjordes av en bastant dubbelport av järn. "Vi måste in där, för har vi väl besegrat kung Zakastvur så får vi förhoppningsvis de kungliga hovmännen och tjänstefolket på vår sida! Sannerligen, den som hjälper oss in kommer att få sin högsta önskan uppfylld! Detta svär jag på vid den Endes heliga namn!"

Nästa kapitel Tillbaka

Uppdaterad 9 mars 2008