Det var sent på eftermiddagen och vårsolen värmde högersidorna på kung Nikoforaz’ och hans sex ryttares ryggar. Det hade förflutit mer än ett dygn sedan de hade lämnat krothonernas heliga bro över Eldravinen och hela gårdagen hade de ägnat åt att ta sig nerför köpmännens smala serpentinväg som betryggande nog var så fiffigt placerad att det var omöjligt för någon att ligga i bakhåll.

Nu red de i plan terräng och trots att hästarna började bli trötta gick det ändå ganska fort. På deras vänstersida avtecknade sig Krothonmassivets snötäckta berg mot en djupblå himmel och på deras högra sida bredde en väldig slätt ut sig likt ett hav, ända till horisonten. Det högvuxna vetet på ömse sidor om den torra grusvägen var friskt ljusgrönt och en svag bris fick det att krusas i långa, böljande vågor. Långt framför dem på en stenig bergssluttning låg en kraftigt befäst stad och de kunde skönja de grågula stenhusen som likt klossar täckte sluttningen innanför de bastanta murarna.

"Det där är Valeriak!" sa kung Nikoforaz och slog ut med handen mot bosättningen. "Östra Erkelzaars nordligaste stad!"

"Vazhin, Matebias nordligaste stad, menar du väl, ers majestät?" rättade kapten Targan försynt.

"Inte efter att jag har befriat staden från de förbannade mateberna som i århundraden har plågat oss erkelzaarianer! Fast tills dess kan vi kalla den och alla andra städer vid deras nuvarande matebska namn för enkelhetens skull. Och titulera mig inte ’ers majestät’, ni ska nu titulera mig ’majestatis’ så att mateberna behandlar mig med respekt, ifall vi möter några! De vet ju inte att jag ännu inte är krönt, men de har säkert inte glömt majestatis Kharaan den Store som erövrade deras rike och krossade deras välde!"

"Mycket listigt, majestatis!" Kapten Targan nickade gillande.

"Och förresten har vi bara tre fyra dagsritter kvar till Portelan där Råstyrkans tiara finns!"

"Ska vi rida in i staden där, ers ma... hm... majestatis?" undrade menige Logon och pekade.

"Nej, vi ska runt Vazhin i en vid båge. Vi övernattar en bra bit utanför den i våra tält. Just nu är den lika trevlig som ett getingbo och vi måste undvika alla städer utom Portelan."

"Majestatis! Apropå getingar så är ett femtiotal ryttare på väg hit."

"Mateber! Ett femtiotal?!" Kung Nikoforaz såg oroligt innanför linningen på sin vapenrock. "Och spirans kristall lyser rött! Tack för varningen, Logon! Vi måste härifrån kvickt!"

"Hur fick de syn på oss över det stora avståndet?"

"Säkert med hjälp av svartmagi! Följ mig!" Kung Nikoforaz sporrade sin häst och red med full fart över åkern med sina sex män hack i häl. Men de matebska ryttarna svängde av och började genast förfölja dem. Snart var mateberna i kapp eftersom deras hästar var utvilade. De överlägset flinande ryttarna var klädda i orange kaftaner med svartvitmönstrade skärp, stora metallkragar som skyddade deras axlar och på huvudet hade de runda kaskar som var prydda med en genombruten knopp som påminde om ett uppochnervänt päron. I skidor på ryggen hade de två sablar och de drog den ena med ett metalliskt ljud. De omringade kungen och hans män.

"Ska vi inte ge dem en omgång, ers majestät?" mullrade Fakareh och tog tag om svärdshjaltet med sin väldiga näve.

"Ingen idé att strida!" suckade Nikoforaz uppgivet. "De är för många och de är kända för sin utmärkta krigskonst! Vi får stryka vapen!"

Anföraren som var klädd i en blodröd kaftan och hade en rikt utsirad konkav solskiva i toppen på sin gyllene kask red fram. I hans slätrakade ansikte syntes ett triumferande leende.

"Ser man på!" sa han på bruten men fullt förståelig theranska. "Nya slavar till khobir Vazanov!"

"Vet hut!" röt kapten Targan på samma språk. "Det här är majestatis Nikoforaz II av huset Kanfagris, Erkelzaars enväldige härskare av Ljusets guds nåd! Släpp oss genast!"

Kung Nikoforaz och hans meniga soldater kastade en hastig blick av förvåning på kaptenen som uppenbarligen kunde det uråldriga språket.

"Åhå, ’majestatis Nikoforaz’?" Den matebske anföraren såg hånfullt men samtidigt mycket förväntansfullt på kungen. "Har ni fått vingar och flugit över Glödande djupet eller vad?"

"Krothonerna släppte över oss eftersom de ..." började kaptenen men anföraren avbröt honom högljutt:

"Lögnare och bedragare, det är vad ni erkelzaarianer är! Skulle krothonerna ha släppt över er när de aldrig någonsin har släppt över någon icke-krothon?! Knappast! Ge hit era vapen och ert guld! Och nu är ni så vänliga och följer med oss, om ni vill behålla era huvuden!"

Kung Nikoforaz blev häpen inför matebens brist på respekt, men han höll rösten lugn och myndig. "Jag är majestatis Nikoforaz II, Erkelzaars enväldige härskare av Ljusets guds nåd. Om du inte tror mig, så försök med att hugga huvudet av mig."

"Nog kan jag försöka!" skrattade anföraren. "Men då provar jag det på en av dina män, eftersom du inte ska dö så enkelt och smärtfritt! Du är ju ..." Anföraren hejdade sig som om han var på väg att försäga sig. "Du är för värdefull! En ung och stark slav som du kan överleva i flera år, han där är däremot för spinkig!" Anföraren drog sin sabel och siktade mot menige Logons hals.

Nikoforaz höjde hastigt en hand. "Vid den ende! Nej!"

"Trodde väl det. Ge hit era svärd och ert guld, följ med oss och inga tricks, annars rullar era lusbitna huvuden!"

Förkrossad nickade Nikoforaz och tog av sig sitt gehäng och släppte det på marken. De övriga männen gjorde likadant efter en kort befallning. En matebsk krigare samlade upp svärden och gav dem till en annan krigare som satt till häst.

"Och nu ert guld! Vi kan börja med din fula huvudbonad!" Anföraren red fram till kungen och ryckte av Osårbarhetens tiara.

Kung Nikoforaz blev förfärad. Herre min skapare! Tiaran! Den får inte falla i matebernas smutsiga händer!

Anföraren såg på tiaran med rynkad panna, vägde den i handen och kastade den sedan föraktfullt ifrån sig. Därefter ryckte han åt sig skinnpåsen med kung Zakastvurs guldkopia av Osårbarhetens tiara. Han öppnade påsen och det bruna etuiet, och såg hur det gnistrade av diamanter på taggarna i kanterna på tiaran och av den stora rubinen i dess topp.

"Ser man på! Den riktiga tiaran! Trodde du att du kunde lura oss genom att bära en billig blufftiara fullt synlig? Hähä! Så dumma är vi inte! Den falska tiaran är ju på tok för lätt! Och nu ska vi se om du är en riktig majestatis!"

Anföraren tog av sig sin solprydda kask, satte på sig guldtiaran och sa en kort befallning på matebska. En soldat drog sin sabel och höll fram den mot anföraren som tryckte pekfingret mot dess spets. Utan att anföraren gav ett ljud ifrån sig började blod rinna från hans finger. Han höjde triumferande fingret och visade upp det för sina krigare. Därefter vände han sig mot kungen.

"Som jag trodde! Inte ens Osårbarhetens tiara är riktig, men den är åtminstone av guld! Det var väl det jag trodde, eftersom vi alla vet att Erkelzaars siste majestatis drunknade i Dödens träsk för över hundra år sedan!"

"Krothonerna ..." viskade kapten Targan till kungen. "De säljer tydligen mer än bara varor ... hur tror du annars att vi har fått reda på så mycket om Matebia efter Eldravinens uppkomst?"

"Förbannade krothoner!" väste kung Nikoforaz mellan tänderna. "Om inte mateberna hade vetat att majestatis Kuzikenaz II hade gått ner sig i Mögalirträsket ..."

Anföraren pekade på tiaran han bar och sa något på sitt hårda konsonantrika språk till sina krigare som därefter muddrade sadelväskorna och la beslag på alla penningpungar de kunde finna, liksom på alla gulbjörnssfällarna. Därefter tog han av sig tiaran, satte på sig sin gyllene kask och la tillbaka tiaran i etuiet som han i sin tur la i skinnpåsen. Därefter vände han sig mot kungen och pekade mot staden. "Sätt fart nu! Mot Vazhin!"

Dystert manade kung Nikoforaz på sin häst. Osårbarhetens tiara är förlorad om jag inte på något sätt lyckas återvända hit innan någon annan finner den! Tur att de matebska avskummen inte beslagtog spiran som jag har innanför tunikan ...

En matebsk krigare pekade på Osårbarhetens tiara som låg i gräset och sa något som fick anföraren att skratta. Anföraren yttrade en kort befallning och en av krigarna red tillbaka, tog upp tiaran med sin sabel och gav den till anföraren.

Vid den Endes heliga namn, tänkte kung Nikoforaz. Nu har de upptäckt att det är något skumt med tiaran i alla fall! Nu är den verkligen förlorad ...

Anföraren red fram till Nikoforaz med ett elakt leende. "Här får du tillbaka din fula dumstrut, så att alla i Vazhin kan se att vi har tillfångatagit ett gäng erkelzaarianska fånar! Bara de är så dumma att de försöker med samma bluff gång på gång sedan Glödande djupets uppkomst och bara du är så dum att du har uttalat din egen dödsdom!" Anföraren satte hånfullt Osårbarhetens tiara på kungen och drog ner den över hans ögon. De matebska ryttarna vrålskrattade.

Kung Nikoforaz muttrade ilsket över krigarna som pekade finger, men inombords jublade han. Han makade tiaran till rätta på huvudet och red så nära kaptenen som möjligt.

"Den Ende guden vare tack och lov!" viskade han. "Mateberna tror fortfarande att Osårbarhetens tiara är falsk, eftersom generationer av erkelzaarianer som hade hamnat på ’fel’ sida om Eldravinen efter dess uppkomst uppenbarligen har försökt göra uppror mot dem genom att utge sig för att vara majestatis!"

"Det var ju tur i oturen, majestatis!"

"Men en sak undrar jag: hur kan du tala theranska, ett språk som är förbehållet adeln och prästerskapet?"

"Jag är ju bard, majestatis, och som bard måste jag kunna det uråldriga språket ..."

"Jaha!" sa den kortväxte soldaten spydigt. "Det var ju väldigt respektfullt som vi blev bemötta, fast vi kallade kungen ’majestatis’!"

"Tyst nu, Dimal!" förmanade kaptenen. "Gör inte saken värre!"

"Vi skulle ha gett dem en omgång redan från början!" morrade Fakareh och knöt sin väldiga näve. "Med en osårbar härskare hade vi segrat!"

"Och dött!" tillade kapten Targan. "Ni är ju inte osårbara som majestatis och han behöver er!"

"Men han har ju Osårbarhetens tiara! Varför ... ?"

Kapten Targan red närmare smedsonen och sänkte rösten. "Nikoforaz är inte osårbar mot trötthet, tyvärr. Vid varje midnatt faller han i djup sömn och då kan någon rycka av honom tiaran. Men med Råstyrkans tiara kan han kanske hålla sig vaken ..."

"Majestatis! Är vi matebernas fångar nu?" undrade menige Fremo ängsligt som red vid kungens andra sida.

"Ja. Min förhoppning är att vi på något sätt lyckas fly så att vi kan fortsätta till Portelan. Bara bra att de inte har beslagtagit Osårbarhetens tiara och den Heliga spiran. Men vad menade det matebske navelsvinet med att jag hade uttalat min egen döds..."

En vinande smäll avbröt kungen.

"Inget barbarpladder mellan slavar!" röt anföraren som hade tagit fram en lång läderpiska ur sin packning. "Den förste av er som hädanefter öppnar munnen får smaka på den här!"

Omringade av de matebska ryttarna fördes kung Nikoforaz och hans sex män in i staden Vazhin. De red förbi stenhus med platta tak och putsade, rikt utsirade fasader och fönsterluckor av metall som på de pampigaste byggnaderna var helförgyllda. Mitt på det stora torget framför dem fanns ett cirkelrunt soltempel med kupoltak och kolonnförsedd portik och framför templet stod en stor järnbur på en platt vagn. Kung Nikoforaz och hans kamrater tvingades av hästarna, föstes in i buren och den breda grinden bakom dem reglades med ett kraftigt lås. Burens golv var gjort av hopnitade järnplåtar och i mitten fanns en liten lucka som gick att öppna, men den ledde bara till en gallerförsedd avfallsöppning i vagnens botten.

Den matebske anföraren i sin blodröda kaftan och solprydda gyllene kask såg hånfullt på kung Nikoforaz och hans män. "Slavar! Nu har ni tillåtelse att babbla hur mycket ni vill på er barbariska rotvälska!"

"Nu skulle jag verkligen behöva Råstyrkans tiara!" suckade kung Nikoforaz moloket.

"Det förstår jag!" väste kapten Targan ilsket. "Så att du kunde lära de där tölparna en läxa! Att de bara vågar behandla dig så här! De är ju sjufaldigt värre än kung Zakastvur den Elake och hans gelikar!"

En slätrakad matebsk länsherre tronade majestätiskt i en öppen och rikt dekorerad gyllene bärstol som bars fram av åtta stolta vitklädda och välnärda slätrakade tjänare. Länsherrens kaftan i ljusgrön och röd sammetsbrokad skimrade i solen och hans juvelbesatta sidenskärp spände över hans tjocka mage som var gödd av kostbara delikatesser. En bred förgylld krage prydd med medaljonger i sidenband täckte hans axlar, och från hans solprydda och grönröda sammetshätta hängde armslånga pärlbroderade öronlappar som vajade i den svaga vinden. Hans knubbiga fingrar var översållade av ringar med jade, smaragder och rubiner, i sin högra hand höll han en gyllene spira med en stor päronformad rubin omgiven av ett päronformat guldgaller i toppen och i den vänstra en liten modell av en tronsläde som i aktern hade en konkav och rikt utsirad solskiva av koppar med dekorativa nitar på kanterna och på de fyra åsarna som utgick likt ekrar från skivans nav. Bakom den sittande länsherren fanns en solskiva likt en stor sköld av samma form och med exakt samma ornament, men den var helförgylld med prydnadsnitar av jade, smaragder och rubiner vilket fick honom att se ännu mer imponerande ut.

Länsherren log med fylliga, nästan feminina läppar mot anföraren som ännu satt till häst. "Zadam erkelzaari! Bravko, tranishek Anvorov!"

Den matebske anföraren pekade hånfullt på kungen och skrattade elakt. "A on mistri da on majestatis od Erkelzaar! Glupo jarakratz!"

Kapten Targan blev ursinnig, slog ut med handen mot kungen och röt på theranska: "Det här är majestatis Nikoforaz II av huset Kanfagris, Erkelzaars enväldige härskare! Och nåde er om ni kröker ett hår på hans och mina kamraters huvuden!"

Anföraren log triumferande, hoppade vigt av hästen och såg ömsom på den matebske länsherren och ömsom på kungen och hans män i buren. Länsherren som satt bekvämt tillbakalutad, betraktade Nikoforaz tyst med lättjefullt halvslutna ögon som var iskalla av orubblig arrogans i hans runda, nästan spädbarnsaktiga ansikte.

Kung Nikoforaz sträckte myndigt på sig. "Jag, majestatis Nikoforaz II av huset Kanfagris, Erkelzaars enväldige härskare av Ljusets guds nåd, har kommit hit till Matebia för att begära audiens hos er solkejsare." Han pekade ilsket på länsherren, men till skillnad från Targan höll han rösten behärskad. "Och jag tolererar inte att bli behandlad som en simpel slav. Släpper ni oss inte genast, så kommer jag i Ljusets guds namn att förklara krig mot er."

Den matebske länsherren började elakt le och brast sedan ut i ett gapskratt så att medaljongerna klirrade mot varandra. Därefter vände han sig till anföraren och yttrade sig på theranska så att fångarna skulle förstå utan att han nedlät sig till att tala med dem.

"Ser man på! Slavarna kan minsann tala det uråldriga språket! Och välklädda är de också, speciellt den där som vågar peka mot mig, khobir Dimitro Vazanov! Och den där träskallen med dumstruten har precis uttalat sin egen dödsdom, eftersom han kallar sig ’majestatis Nikoforaz’!"

"Vet hut!" röt kapten Targan. "Hur vågar du kalla majestatis Nikoforaz ’träskalle’?!"

"Tig!" fräste anföraren och snärtade med piskan mot kaptenen. "Slavar har ingen rätt att tilltala en khobir!"

Targan stirrade rosenrasande på khobiren som la den lilla tronsläden på sin runda buk, satte ett tjockt pekfinger mot sin dubbelhaka så att spirans topprubin pekade åt vänster och tittade demonstrativt snett upp mot himlen med oberörd min.

Anföraren lutade sig närmre kaptenen. "Och hur mycket ni än skäller, så kommer han inte att lyssna på smutsiga kryp som ni! Men hans kejserlige helighet traniboren, vår gudomlige härskare, känner minsann till er, eller rättare sagt din vän med dumstruten! Vid varje vårdagjämning har hans kejserlige helighet frågat om vi har träffat på någon med namnet ’majestatis Nikoforaz’ och när vi hade frågat hans kejserlige helighet vad vi skulle göra med honom, hade hans kejserlige helighet svarat med att han skulle dö en så hemsk och plågsam död som möjligt!"

Kapten Targan blev så häpen att vreden rann snabbt av honom. "Hur kan han känna till majestatis Nikoforaz?"

"Därför att hans kejserlige helighet traniboren är Solens son! Och ni ska bli utmärkta offer till de Sju heliga!"

Kung Nikoforaz blev med ens mycket orolig, men han visade det inte utåt. Herre min skapare! Matebernas onde solkejsare är sannerligen en häxmästare! Jag har aldrig i hela mitt liv varit bortom Eldravinen och jag är ju inte ens krönt till majestatis än!

"Vilka är de Sju heliga?" undrade Targan.

"Chika’maarernas gudar såklart!" Anföraren log snett med smala ögon. "Till dem skickade vi er så kallade ’vicemajestatis’ efter det stora frihetskriget för snart trehundraåttio år sedan! Och varken han eller någon annan har återvänt levande från dem, eftersom de slukar sina offer hela!"

"Det finns inga gudar utom Ljusets gud, den Ende guden!" morrade Nikoforaz.

"Dumma erkelzaarianska getter!" fnös anföraren, gjorde en föraktfull gest med handflatan nervänd och vände ryggen åt dem.

Khobiren höll upp spiran med en högtidlig gest och yttrade sig på matebska. "Tranishek Anvorov! På banketten i kväll sitter du med dina män vid min sida och ni ska bli serverade samma goda och dyrbara läckerheter som jag! Det är er ärofulla belöning för att ni har tillfångatagit hans kejserlige helighet traniborens dödsfiende levande!"

Anföraren bugade sig ödmjukt mot länsherren, höjde handflatan och svarade på samma språk: "Stort tack, khobir Vazanov! Må Solen alltid skina över dig!"

"Men innan detta träder i kraft måste du utföra ett sista uppdrag! Kom hit!"

Anföraren gick fram till khobiren som högtidligt sträckte fram modellen av tronsläden som uppenbarligen var ett sorts heligt ämbetstecken. Den hade elegant svängda medar och reling av mässing, någon sorts svart cylinderformad konsol framför en sammetsklädd länstol av mörkt trä och bakom länstolen fanns en grön anordning med två sidoställda svartvitmönstrade koner och en svarvad stolpe av mässing som höll uppe den konkava kopparsolskivan bakom länstolen. Allt detta stod på en nästan oval bottenplatta av mörkt trä med fyra krumma små ben.

"Vid din egen och din familjs heder, Solens heliga strålar, traniborens heliga namn och den Namnlöse Profetens heliga tronsläde ska du svära att du och dina män inte släpper majestatis Nikoforaz ur sikte förrän de blir offrade till de Sju Heliga i hövdingariket Chika’maars huvudstad Shana’chik."

"Jag lovar och svär vid min egen och min familjs heder, Solens heliga strålar, traniborens heliga namn och den Namnlöse Profetens heliga tronsläde att jag inte ska släppa majestatis Nikoforaz och hans män ur sikte tills de blir offrade till de Sju Heliga i Shana’chik!" Anföraren gav den lilla tronsläden en vördnadsfull kyss på främre delen av dess bottenplatta och khobiren vidrörde anförarens panna med spirans topprubin.

"Nu är ditt löfte beseglat av Solens gud, hans son traniboren och den Namnlöse Profetens ande. Bryter du detta drabbas du och din familjer av den värsta tänkbara vanäran, uteslutning. Du och dina män kan gå."

Den matebske anföraren bugade sig återigen, vände sig till sina män och sa en lång befallning på matebska som i erkelzaarianernas öron lät likt stenar som rullar mot varandra. Åtta starka draghästar hästar spändes för vagnen med buren och snart var de på väg ut ur staden.

"Det här är ju horribelt!" morrade kapten Targan ilsket. "Ingen av de här barbarerna ville ens lyssna på dig! Och jag som trodde att det bara var rykten att mateber var fullständigt omöjliga mot främlingar!"

"Nåja", sa kung Nikoforaz lugnt men inombords sjöd han av ilska mot den iskallt arrogante länsherren som hade uppträtt med en upphöjt kunglig värdighet, men ändå inte ägnat honom en enda blick. "Mateberna må vara ondskefulla tölpar, men vi får åtminstone gratisskjuts åt rätt håll, mot Portelan eftersom kungariket Chika’maar ligger söderut ..."

Det var gråväder på eftermiddagen, fyra dagar efter avfärden från Melkor. Det kalla regnet hängde som draperier under de tjocka molnen över den mörkblå slupen som gled ut i Stilla bukten. Vattnet som krusades av regndropparna var helt utan böljor bortsett från svallvågorna bakom fartyget där furstinnan Fenestra och hennes båda väninnor satt inspärrade i en liten hytt. Ingen bris blåste någonsin över Stilla bukten i likhet med resten av Dimmornas hav. Slupen kunde inte röra sig på havet med hjälp av älvens vattenström längre, och skepparen beordrade sina män att sätta sig på drivarna. Tjugo starka män satt i två rader på sadlar och höll sig i handtag medan de vevade runt hjul med sina fötter. Dessa hjul drev i sin tur runt de båda båtvridarna, anordningar som såg ut som blommor med fyra vridna kronblad vardera och som befann sig i aktern under vattenlinjen på ömse sidor om rodret.

Systrarna Furulaan satt tysta i ett hörn i hytten efter att ha diskuterat alla flyktmöjligheter. Furstinnan Fenestra som alltid hade varit så optimistisk började nu misströsta. Detta var första gången som saker och ting inte verkade ordna upp sig som vanligt.

"Har du verkligen tänkt igenom alla sätt?" undrade Agi.

"Hyttfönstret är alldeles för litet att krypa ut genom och vi har varken svärdet, kortspjutet eller kniven!" sa Fenestra förtvivlat. "Tro mig, jag har tänkt igenom alla möjligheter men det kan inte vara möjligt att det här problemet inte har en lösning!"

"De ger oss i alla fall något att äta och dricka!" konstaterade Piri och pekade på den minimala luckan i dörrens nederkant.

"Nåja. Det hade varit mycket värre om de hade torterat oss eller låtit oss svälta!" sa Agi. "Det här är ju inte så farligt ändå. Vi har tak över huvudet, kojer att sova i, mat att äta ..."

"Men Agi!" sa Piri förtretad. "Vi är ju fångar!"

"Hellre vara en fånge som är mätt och har det bekvämt, än att vara fri och hungrig utan någonstans att ta vägen!"

"Jag begriper inte hur du tänker, Agi!" sa Piri upprört. "Menar du att du hellre är männens slav än en fri kvinna?"

"Ja, så länge de inte gör mig illa!"

"Inte gör dig illa?!" sa Piri förskräckt. "De kommer ju att våldta dig! Du vet väl hur män är?!"

"Jag har aldrig berättat det förut, men jag har faktiskt legat med en man", sa Agi sakligt. "Det kändes skönt!"

Piri såg ut som om hon hade druckit ett stort glas ättika.

"Vem då?" undrade Fenestra.

"Min käre pojkvän Taramo som tyvärr försökte skydda sin jordkällare i fjol. Kung Zakastvurs män tog både hans sättpotatis och hans liv. Frid över Taramos minne!"

"Saken är klar, Agi!" sa Piri sarkastiskt. "När vi kommer hem kan du fara direkt till Biranak och tjäna pengar som glädjeflicka!"

"Agi!" sa Fenestra saktmodigt. "Om vi lyckas rymma i Minarbi vill du då inte följa med oss?"

"Nej! Jag stannar! Jag vill inte återvända till skogen igen!"

"Men vi ska inte till någon skog, vi ska upp i bergen!" sa Fenestra lugnt.

"Det är samma sak! Att frysa under bar himmel, att ständigt gå omkring rädd och hungrig! Jag är trött på det! Då är jag hellre glädjeflicka!"

Piri suckade och himlade med ögonen. Det här är inte sant! Min egen syster som hora! Nyp mig så att jag kommer ur den här mardrömmen!

"Vad ska dina föräldrar säga?" sa Fenestra stilla till Agi.

"Ingenting! De är ju döda!"

"Jag ber om ursäkt, det hade jag alldeles glömt ..."

"Då skiljs våra vägar, Agi!" fräste Piri. "Jag vill inte vara syster till en hora!"

Systrarna satte sig trotsigt i varsitt hörn av hytten och surade. Furstinnan kunde inget annat göra än att ställa sig vid det lilla runda fönstret och titta ut mot kusten som sakta rörde sig förbi. Det enda chansen för oss att rymma är att Agi avleder uppmärksamheten så att jag och Piri obemärkta kan smita i väg. Det finns bara ett problem, och det är att våra hjälmar, vapen och pengar är konfiskerade liksom ränseln och vattensäcken. Utan dem kommer vi inte långt, såvida inte ...

"Nää!" stönade menige Atan medan han liksom de sex övriga i fångvagnen, fick något slags tjock soppa i sin trämugg som han sträckte ut genom gallret. "Bönor igen!"

"Du får vara glad att vi får någon mat överhuvudtaget!" sa menige Dimal surt. "Nu har vi skumpat omkring i den här förbaskade buren som djur i tre dygn! Vad hade du väntat dig? Oxfilé eller stekt kyckling?"

"Jag ville ju bara ha lite omväxling!"

Menige Fakareh dunkade den knubbige soldaten broderligt på ryggen med sin stora labb. "Du tog värvning som soldat, Atan! Och i armén måste man vara beredd på att få tåla lite!"

"Ja, men det var ju utlovat att soldaterna skulle få god och närande mat!"

"Atan!" fräste Dimal. "Ser du någon trossvagn här? Nä, just det! Och just nu sitter vi fångna i en matebsk bur!"

"Men jag är så trött på bönor!"

"Sluta upp med att äta dem, då! Så blir det mer över till oss andra!"

"Aldrig i livet!"

"Varför gnäller du då?"

"För att jag är sugen på nybakat bröd, korv, salami, ost, fläskstek, kalops, lammstuvning, gåsbröst, frukt, gräddbakelser ..."

"Atan! Håll truten! Nu gör du mig sugen!"

Menige Logon satte sig mellan den knubbige soldaten som olyckligt slickade sig om munnen och den kortväxte och uppretade soldaten.

"Lugna er! Tänk på att majestatis Auterian den Helige inte åt någonting under sin långa vandring upp till Världens tak!"

"Ja, men det var väl inte så konstigt!" invände Atan. "Han bar ju Osårbarhetens tiara!"

"Och hans tre följeslagare åt bara kirskål och maskrosor, rötter och bär, ödlor och lämlar! Men poängen är att de alla fyra drevs av sin orubbliga tro på Ljusets gud, den Ende guden!"

"Där hör du, Atan!" sa den kortväxte soldaten triumferande. "Majestatis Auterian den Helige och hans tre följeslagare var minsann inga finsmakare som du!"

"Ja, men de åt säkert ogräs ena dagen och lämlar nästa, och inte som vi bönor dag ut och dag in!"

"Ska du ha det där?" Fakareh pekade med sin väldiga näve på Atans trämugg som var till brädden full med en stuvning på vita bönor.

"Självklart! Något måste jag ha i magen!"

"Synd! Jag är fortfarande mycket hungrig!"

"Se på Fakareh!" utropade Dimal. "Han är minsann inte den som fnyser åt bönor! Han har till och med slickat ur sin mugg likt en katt!"

"Det är väl inte så konstigt! Portionerna är ju alldeles för små!"

"Du kan få resten av min portion!" Kapten Targan sträckte fram en halvfull mugg till den storvuxne soldaten. "Jag är mätt och nöjd!"

"Tack, kapten!"

"Se på majestatis Nikoforaz!" sa Logon vördnadsfullt. "Han låter sig styras av Ljusets gud allena!"

"Han bär ju Osårbarhetens tiara, dummer!" fräste Dimal. "Därför behöver han inte äta eller dricka något!"

"Det var inte det jag menade! Jag menar att han är generös!"

"Visst! Kapten Targan får alltid hans portion och vi får slicka de ynkliga resterna som är kvar i muggen efter kaptenen ..."

"Förolämpa inte kaptenen, Dimal! Annars kanske han häller ut resterna genom avfallsluckan!"

Den kortväxte soldaten höjde rösten. "Skulle jag ha förolämpat kaptenen?! Men snälle Logon! Det var ju Atan som började med att han inte tyckte om bönor!"

"Snälla ni!" bad den rödhårige soldaten. "Om ni börjar gräla igen kommer ni återigen att reta upp den matebske officeren! Och ni vet väl vad som hände i går kväll? Han tömde sin blåsa i ..."

"Men Fremo!" stönade Atan med munnen full. "Vi försöker faktiskt äta!"

"Men då får ni lova att inte vara så högljudda! Annars kommer den matebske officeren att förorena maten igen!"

"Jag tror att han kommer att göra det ändå!" sa Dimal snett leende. "Bara för att vara elak, precis som kung Zakastvur som gjorde exakt samma sak på din tvillingbror Rasmo!"

"Jag hoppas inte det! Jag hoppas verkligen inte det ... med tanke på att Rasmo därefter lämnades för att dö med bruten rygg i en fängelsehåla ..."

Det sänkte sig en obehaglig tystnad över de sju männen i buren. Det taktfasta klappret av hovar mot den stenlagda och väl underhållna vägen och fångvagnens skrammel och gnissel var det enda som hördes. Solen sken från bar himmel och högt däruppe svävade en örn. På vänster hand reste sig Matebianbergen med sina taggiga branter och på höger hand bredde den vidsträckta Chika’maarslätten ut sig med sina gröna åkrar och ängar. Framför dem fortsatte vägen till synes ändlöst rakt fram.

Atan slurpade i sig det sista ur trämuggen och vände sig mot kungen för att säga något, men hejdade sig när han såg att kungen med stigande ilska stirrade på ett snurrade vattenhjul en bit bort som försåg de väldiga bevattningskanalerna med vatten.

"... och här sitter jag i en bur med käbblande soldater och kan inget göra trots att jag är osårbar!" morrade kung Nikoforaz för sig själv och knöt nävarna i vanmakt.

Vattenhjulet drevs av magra, smutsiga och skäggiga slavar som då och då tjöt till när de piskades av sina slätrakade slavdrivare. Maktlöst kunde kungen bara se på hur slavarna tröstlöst gick runt, runt och hur skopa efter skopa med vatten hälldes i kanalen.

Atan såg moloket på hjulet, på sina medfångar, på de matebska ryttarna och på vägen framför buren. Till slut såg han ner i sin renslickade mugg och drog en djup suck. "Det här kommer att bli en mycket, mycket lång färd ..."

Det var tidig morgon följande dag och det var fortfarande gråmulet, men uppehållsväder. Den mörkblå slupen där de tre väninnorna hölls fångna närmade sig hamnen i Minarbi där det myllrade av fartyg som alla saknade segel, eftersom vinden aldrig blåste i Dimmornas hav. De låg likt barkbåtar i ett badkar, i ett alldeles spegelblankt vatten. Långskepp trängdes med pråmar, galärer och slupar och det var svårt att se kajen för alla båtar.

Furstinnan Fenestra såg hoppfullt ut genom fängelsehyttens lilla runda fönster. Så många skepp, tänkte hon, och ett av dem kommer att fara till Världens ände. Om vi ankrar i hamnen har vi en chans att fly, men det finns en risk att Agi blir kvar ...

Systrarna Furulaan satt fortfarande i varsitt hörn med ryggarna vända mot varandra och surade.

Fenestra klappade Piri vänligt på axeln. "Vi är framme nu. Vill du se hamnen?"

"Nä!" fräste Piri. "Så länge Agi vill vara en hora, har jag inte lust att se henne!"

"Ska du säga, din karlhatare!" morrade Agi.

"Men det är ju hamnen ni ska se!" vädjade Fenestra. "Inte varandra!"

"Jaså det tror du! Om jag ställer mig vid fönstret så gör Agi det också och då ser jag hennes fula nuna!"

"Samma här!"

"Sluta nu, ni båda!" sa Fenestra skarpt. "Det är ju hopplöst att ni inte ska kunna hålla sams in i det sista! Vem vet hur länge vi kommer att överleva på den där galären som far till Världens ände om inte ni båda skärper er! I egenskap av furstinna befaller jag er att lyssna på mig!"

Piri och Agi slutade tvärt att gräla och Fenestra sänkte rösten.

"Lyssna nu på mig. Agi, du som är så förtjust i män, du ska avleda skepparens och besättningens uppmärksamhet så att vi kan smita. Och nu kommer det fruktansvärda. Det är inte säkert att du lyckas komma undan med oss .."

"Det gör inget, bara jag slipper se Piri!" fräste Agi.

"Samma här!" morrade Piri från sitt hörn.

"Agi, det är mycket stor risk att du hamnar på den där galären som ..."

"Det gör inget, roddarna är säkert snygga karlar!"

Fenestra suckade. "Kan ni sluta upp med att avbryta mig hela tiden? Alltså, Agi, det kan hända att du hamnar på den där galären, men då ska du inte misströsta. Om Ljusets gud skyddade dig i skogen så kommer han att skydda dig på galären. Vi kommer alltid att be för dig ..."

"Vilka vi?!" fräste Piri.

"Sluta nu med det där, Piri! Vi kommer alltid att be för dig, Agi! Vi kommer alltid att ha dig i våra tankar! Fast helst skulle jag vilja att du lyckades fly med oss ..."

"En hora på en galär full med män!" muttrade Piri surt.

Fenestra rätade på sig och satte händerna i sidorna. "Lyssna nu på mig! Så här ska vi göra ..."

Furstinnan berättade tålmodigt sin plan och systrarna lyssnade motvilligt men noggrant på. Under tiden hade slupen kastat ankar och en frän lukt av gammal fisk, skämt havsvatten och unket sjögräs sipprade in. Det skramlade i låset till hyttens bastanta dörr.

"Nu är han här!" viskade Fenestra. "Sätt igång, Agi!"

Dörren öppnades av den kortväxte skepparen med två bastanta besättningsmän bakom sig. Under de fem dagar som de hade färdats med slupen hade skepparen sett till att de fick gott om mat och Agi var inte längre så utmärglad. Då männen fick syn på henne, tänkte de inte på att furstinnan och hennes väninna stod gömda bakom den inåtgående dörren.

Agi lyfte sakta och förföriskt upp fållen på klänningen. "Kom hit så får ni känna på mina beeen ..."

Skepparen rodnade. "Nä, vänta! Inte nu! Sluta! ..."

"Det är inte för dig jag visar mig, utan för honom där!" sa Agi mjukt och flörtade mot de båda sjömännen. "Han är ju sååå stilig ..."

"Menar du mig?" undrade besättningsmannen med svart helskägg.

"Nää, hon menar mig!" morrade den andre sjömannen som var blond.

"Inte alls!" fräste skepparen. "Hon är min och ska säljas!"

"Då köper jag henne!" ropade den svartskäggige. "Jag har två silvermynt!"

"Jag bjuder över!" sa den blonde triumferande. "Jag har tre silvermynt!"

Skepparen stirrade på sjömännen. "Vadå tre silvermynt?! Vad är det här för dumheter?!"

"Men hon är väl ingen dumhet?" Den svartskäggige knuffade sig fram till Agi, kramade henne och kupade handen runt hennes vänstra bröst. "Jag heter Feron Bondarwan, min sköna blomma!"

"Bry dig inte om honom!" sa den blonde, trängde sig fram och tog Agis högra bröst i sin grova hand. "Jag heter Balak Dorolaan, min sköna fjäril!"

"Jag såg henne först!" morrade Feron.

"Det var mot mig hon flörtade!" fräste Balak och knuffade den svartskäggige som svarade med ett knytnävsslag.

"Sluta nu!!" röt skepparen rasande och försökte dra isär de båda besättningsmännen som försökte hålla fast Agi medan de tampades med varandra. "Kvinnorna är min egendom!"

"Nu flyr vi!" ropade Fenestra och rusade ut ur hytten med Piri hack i häl.

"Alarm!" skrek skepparen, blåste i sin båtvissla och låste snabbt in Agi med de båda sjömännen. "Fånga de där kvinnorna!"

Väninnorna kom upp på däck och sprang mot landgången. En hel drös besättningsmän dök snabbt upp och började jaga dem. Landgången sviktade mjukt när Fenestra och Piri rusade över.

Skepparen kom upp på däck och fortsatte ilsket att blåsa i visslan medan han pekade mot de flyende kvinnorna som redan hade hunnit försvinna in i folkvimlet i hamnen. De övriga sjömännen fortsatte efter dem. "Nåja. Fyra guldmynt är ju inte så illa det heller! Men Feron och Balak får slita spö för att de sumpade åtta guldmynt för mig!"

Furstinnan och Piri knuffade sig fram genom folkvimlet i Minarbi. Sjömännen som jagade dem hade det inte mycket lättare att ta sig fram. Till slut befann sig de båda kvinnorna utom synhåll för dem i trängseln på det stora torget där det pågick auktioner och marknader med diverse varor. Husen kring torget såg märkliga ut, de hade en stenvåning med två trävåningar på.

"Sablar!" svor Piri. "Stackars Agi blev kvar på slupen! Hur ska vi rädda henne?"

"Konstigt! Nyss ville du inte se henne mer!" sa Fenestra andfått.

"Ja, men hon är ju min lillasyster! Jag kan väl inte lämna henne hos de där grobianerna!"

"Det viktiga nu är att vi själva inte blir fångar igen, för då kan vi inte rädda din lillasyster!"

"Men vart ska vi ta vägen nu? Våra hjälmar, vapen och ränslar blev kvar i slupen! För att inte tala om våra pengar! Utan pengar kan vi inte köpa något att äta!"

"Ingen fara! Vi springer till stadsfursten!"

"Till stadsfursten?! Så här i smutsig kaptensuniform utan hjälm? Vi kommer att bli ..."

"Oroa dig inte. Furst Gerondo är en mycket god vän till mig och mina bröder!"

"Det hoppas jag verkligen!"

"Och jag är nästan som en fosterdotter för honom eftersom jag tänker helt annorlunda än hans egna tre. Så oroa dig inte, Piri, jag lovar att vi kommer att bli väl bemö..."

"Halt!"

Ett par barska stadsväktare i gröna uniformer spärrade vägen för Piri och Fenestra genom att korsa sina bardisaner. "Mina damer! Ni är arresterade för uniformsbrott!"

"Sablar! Vad ska vi göra nu?" kved Piri. "Framför oss väktarna och bakom oss sjömännen!"

"Snälla, jag ber er!" vädjade Fenestra. "Jag är furstinnan Fenestra av huset Kanfagris och jag har ett viktigt ärende hos furst Gerondo av huset Nidaraan!"

Den ene stadsväktaren tog bryskt tag i Fenestras arm. "Om du är furstinna så är jag majestatis! Inga furstinnor går omkring i skitiga kaptensuniformer! Glöm det där med stadsfursten av Minarbi!"

"Men ni får gratis husrum i arresten!" flinade den andre stadsväktaren och tog tag i Piri.

"Män! Man kan aldrig lita på dem och än mindre litar de på oss kvinnor!"

"Lugn, Piri!" viskade Fenestra. "Vi slipper åtminstone de där elaka sjömännen från den mörkblå slupen!"

"Ska jag vara lugn?! Nu är vi ju fångar igen!"

Nästa kapitel Tillbaka

Uppdaterad 8 mars 2008