De båda grönklädda stadsväktarna föste in furstinnan Fenestra och hennes väninna i ett litet mottagningsrum klätt med ljus träpanel. Vid ett rikt snidat ljust skrivbord satt en bredaxlad officer med smal midja, kort blont helskägg och myndig uppsyn. Han sken upp i ett spydigt leende.

"Ser man på! Två lösdrivande flickor i uniform!"

"Vi är inte alls lösdrivande!" invände Fenestra barskt. "Vi rymde från en slavhandlare!"

Den blonde officeren lutade sig häftigt framåt med ilsken min. "Lögnare! Det finns inga slavar i Erkelzaar!"

"Ja, men den där skepparen på den blå slupen är ju ..."

"Tig! Ni ska svara på mina frågor och inget annat!"

Fenestra knep trumpet ihop munnen.

"Typiskt män som inte vill lyssna!" viskade Piri.

"Varför är ni klädda i kaptensuniformer?"

"Vi ville ut på äventyr och enda sättet att ta sig ut ..."

"Äventyr! Bah! Vilka är ni förresten?"

"Jag är furstinnan Fenestra av huset Kanfagris och ..."

Officeren lutade sig bakåt med ett gapskratt. "Furstinna! Det här blir ju bara värre och värre! Snart säger du väl att din följeslagare är drottning av Erkelzaar! Och vilket är ert ärende här i Minarbi?"

"Vi tänkte besöka furst Gerondo av huset Nidaraan ..."

Officeren slog handflatan i skrivbordet och vrålskrattade. "Två ensamma flickor på vift som vill besöka stadsfursten av Minarbi! Jag tror snarare att ni tänkte nästla er in i närmaste kasern för att tjäna pengar på soldater som längtar efter en varm och pilsk hora!"

Piri blev rasande. Hon drämde näven i bordet mitt framför officeren och vrålade: "Nu räcker det! Nu räcker det med era snuskiga fasoner! Att ni bara vågar håna furstinnan av Krahan! Det här ska jag tala om för hennes bror, kung Nikoforaz, när vi återvänder hem!"

Under bråkdelen av ett ögonblick såg Fenestra häpet på sin väninna. Därefter tog även hon till orda: "Vi hade tänkt överraska furst Gerondo och anlände därför hit inkognito! Jag råkar faktiskt vara furst Gerondos väninna!"

"På så vis?" sa officeren misstänksamt och höll fingertopparna mot varandra. "Det var synnerligen märkligt! Men då har ni väl inget emot att vi eskorterar er till furst Gerondos palats!"

"Inte alls! Och då ska jag även tala om för furst Gerondo hur du har behandlat oss, och då kommer han säkert att degradera dig till menig!"

Officeren började besvärat skruva på sig i den stoppade karmstolen. Han öppnade en låda och tog fram en svart läderpung.

"Jag ber er, det hela är bara ett stort missförstånd! Ni håller väl tyst om det här?" Officeren vände sig till de båda stadsväktarna. "Ni två! Eskortera damerna här till furst Gerondos palats och blir de insläppta ska ni ge dem de här så att de håller tyst om det här! Annars ska ni föra dem tillbaka hit." Officeren gav stadsväktarna fyra guldmynt.

"Mutor!" fnös Piri tyst mot furstinnan. "Så att officeren kan rädda sitt eget skinn!"

"Han kunde inte veta vilka vi var! Men tills nästa gång kanske han behandlar sina ’gäster’ bättre så att han inte behöver punga ut med en massa guld!"

Eskorterade av två grönklädda stadsväktare lämnade furstinnan Fenestra och hennes väninna staden genom den östra porten och gick mot en grönskande park strax utanför. Parken var strikt planterad med formklippta träd och buskar i raka rader med blommor planterade i ornament emellan. Gruset knastrade under deras fötter medan de närmade sig en grön trevåningsbyggnad med utsirad fasad och brant takfall. När de båda kvinnorna kom närmare såg de att den första våningen var av grönglaserat tegel och de övriga av trä. I vinklar omslöt det symmetriska palatsets långa flyglar en mindre innergård. På alla taknockar vajade gröna flaggor med Nidaraans vapen, tre vita eklöv med ett par ekollon emellan.

"Vart är vi på väg egentligen?" undrade Piri och pekade snett bakåt mot en förfallen grå stenbyggnad vid stadsmuren. "Fursteborgen ligger ju där borta!"

"Till furst Gerondo såklart!" sa Fenestra.

"Men det finns ju ingen befäst mur runt det här palatset!" utbrast Piri häpet och pekade rakt fram.

"Furst Gerondo tyckte det kändes kallt och instängt i det gamla slottet och han tyckte det var förfärligt fult också. Utan mur kan köpmännen dessutom lättare besöka honom såväl i affärer som i fest."

"Och tjuvar och rövare!" sa Piri misstroget.

"Det tror jag knappast. Köpmannagillet bevakar detta palats mycket noga eftersom deras samlade rikedomar befinner sig i den. Och palatsvakterna bevakar alla några rum var, eftersom ingen av dem är helt säker på var furst Gerondo har gömt sina pengar."

"Men är de inte rädda för att någon av grannstäderna ska storma palatset?"

"Knappast, eftersom såväl adelsmän som köpmän i de städerna är beroende av handeln här. Att anfalla Minarbi för att erövra alla rikedomar skulle ge samma resultat som nacka hönan som värper guldägg. Tack vare den flitiga handeln här, har de flesta av invånarna i norra Erkelzaar klarat sig undan den värsta svälten under kung Zakastvur den Elake. Minarbi är i dag faktiskt en mäktigare stad än Thakandor!"

"Då kanske furst Gerondo är en hård och sträng stadsfurste?"

"Inte alls! Furst Gerondo är mer fritänkande än alla de andra stadsfurstarna i hela Erkelzaar. Se dig omkring! Varför tror du att Minarbi är en sån blomstrande handelsstad trots att den ligger så långt norrut? Jo, därför att köpmännen liksom folket här, inte alls har så stora skattepålagor som i resten av Erkelzaar."

"Men då kanske furst Gerondo är fattig?"

"Inte alls! Många köpmän förvaltar mot skattebefrielse sina pengar som de har fått i vinst hos honom. På så sätt slipper de oroa sig för tjuvar och rövare och när det går dåligt för dem kan de låna pengar av honom, mot en viss ränta förstås. Detta har faktiskt gjort honom till den rikaste fursten i hela Erkelzaar!"

Furstinnan och Piri var nu framme vid palatset och gick in i portvalvet. En av de båda stadsväktarna som hade eskorterat kvinnorna bultade på den bastanta och rikt snidade ekporten. En elegant gulklädd man öppnade den ena porthalvan på glänt och frågade vilka ärende han hade.

"Den ena av dessa båda kvinnor påstår sig vara furstinnan Fenestra av huset Kanfagris, väninna till furst Gerondo!"

Tjänaren såg misstroget på Fenestra som talade om vem hon var och stängde porten.

"Vad var det jag sa?" suckade Piri. "Vi kommer ingen vart när vi ser ut som vi gör, i dammiga uniformer och utan hjälm!"

"Oroa dig inte, Piri! Det skulle vara konstigt om furst Gerondo inte känner igen mig, eftersom han så gärna skulle vilja ha mig till svärdotter om han bara hade haft söner."

Porten öppnades igen och den här gången blev de insläppta av en lönnfet och vänligt leende herre i välansat blont helskägg och grön sidenrock. "Fenestra! Min lilla blomma! Vad roligt att du kunde komma och hälsa på!"

"Åh vad jag är glad att se dig igen, Gerondo!" sa Fenestra och gav fursten en hjärtlig kram.

"Tack för eskorten, ni kan gå!" sa fursten till stadsväktarna som gav Fenestra och Piri de fyra guldmynten och lämnade porten. Fursten la sina stora händer på furstinnans axlar. "Jag har hört den glada nyheten att din yngre bror Nikoforaz störtade den där hedniske tyrannen Zakastvur! Men varför går du klädd i uniform?"

Fenestra behövde tid att tänka efter vad hon skulle svara, så hon presenterade Piri för fursten. Under tiden tänkte hon febrilt. Furst Gerondo är en av mina vänner! Men det kan hända att han skvallrar för furst Deragaz och kung Nikoforaz! Ska jag säga sanningen eller att vi råkade ut för rövare på vägen hit?

Fenestra svalde. "Det här är min nya väninna Piri Furulaan från Thakandor och vi är ute på äventyr eftersom vi söker efter Visdomens nyckel. Eftersom vi ville resa inkognito klädde vi ut oss till kaptener."

Furst Gerondo skrattade bullrande och gemytligt så att hans mage hoppade. "Det var det bästa jag har hört, Fenestra! Om bara en av mina döttrar kunde vara likadan som ni! De tänker hela tiden bara på att göra sig fina till olika köpmannafester så de sitter vid spegeln hela dagarna och är borta hela kvällarna! Kom och sätt er till bords och berätta mera!"

De båda väninnorna tog tacksamt emot stadsfurstens inbjudan, då de var både trötta och hungriga. Medan de åt middag berättade de snabbt om sina äventur för stadsfursten då de var oroliga. Furstinnan ville inte verka framfusig, men till slut kunde hon inte behärska sig längre.

"Snälla Gerondo!" bad Fenestra. "Du måste hjälpa oss med en sak! Piris syster Agi blev såld av en elak skeppare till en galär som ska fara till Världens ände!"

"Det är ingen fara med henne! Det är min galär och dess skeppare Dalak Frandalar är en bra karl. Han är även en skicklig vetenskapsman och han blir den förste att ta reda på vad Världens ände är för något egentligen och om den över huvud taget existerar. Det var förresten hans farfars far som uppfann båtvridarna som de flesta båtar av i dag använder."

"Men då går vi genast och hämtar henne, ers nåd!" sa Piri oroligt. "Vem vet vad som finns vid Världens ände?"

"Synd att ni inte sa detta redan i morse. Galären avgick redan då, strax efter att ni hade anlänt."

"Åh nej!" sa Piri och Fenestra i munnen på varandra. "Om vi bara inte hade blivit arresterade ..."

Furst Gerondo kliade sig bekymrat i sitt blonda välansade helskägg. "Det är omöjligt att finna en båt i den tjocka som råder på Dimmornas hav om den har varit borta i mer än ett halvt dygn, men Dalak har lovat att vara försiktig. En sådan bra galär som den han använder tillverkas inte längre, eftersom det inte längre finns några sjörövare i Kandor. Men när Agi återvänder med Dalak lovar jag att mina hovdamer tar väl hand om henne under min frånvaro."

"Vart ska du fara någonstans, ers nåd?" undrade furstinnan Fenestra.

"Jag måste följa med er!"

"Men furst Gerondo!" vädjade Fenestra. "Det här är ju faktiskt vårt äventyr!"

"Och hur gick det med Agi? Nej, det här är inget för kvinnfolk!"

"Hur kan du säga så! Du som alltid klagar över att dina döttrar är för kvinnliga!"

"Det är en sak att rida och fara med båt hit till Minarbi. Det var farligt nog för er, enligt vad ni har berättat för mig. Men ni tänker alltså rida upp till Porten till Världens tak. Innan ni har kommit så långt, så har ni dukat under av hunger och köld. Och får kung Nikoforaz veta att jag lät dig rida ensam så kommer han inte att vara nådig mot mig, i synnerhet om han blir krönt till majestatis av Erkelzaar!"

"Men jag är ju inte ensam, jag har ju Piri!"

"Förvisso! Men jag råkar veta att många som har försökt att finna Visdomens nyckel aldrig har återvänt. Om de inte dog av utmattning i bergen så blev de drakens rov!"

"Drake?" undrade Piri.

"Ja, du vet den som står omnämnd i legenden i medaljongen", förklarade Fenestra. "Draken som vaktar Visdomens nyckel och som inte släpper igenom någon som inte har ett rent hjärta och ett öppet sinne. Men jag är helt säker på att jag har ett rent hjärta, så vitt jag vet har jag inte gjort ens en fluga förnär. Öppet sinne har jag också eftersom jag gärna går på äventyr för att upptäcka nya saker."

"Var inte så säker på det, Fenestra!" förmanade Gerondo. "Draken ser verkligen rakt in i ditt hjärta! Du kan inte dölja någonting! Dina innersta önskningar kommer att avslöja dig!"

"Jag har inget att dölja!" sa Fenestra självsäkert.

"Som du vill, men jag följer med ändå, med tre följeslagare som jag kan lita på. Jag vill inte dra på mig din brors vrede!"

Fenestra suckade uppgivet och tog en klunk av den färska mjölken som var överraskande frisk och kall.

"Första anhalten blir Novgord, dit kommer vi med min slup på två dagar, och därifrån finns en gammal nomadstig upp i bergen."

"Men Gerondo! Ska vi inte fara med båt uppför Blå floden via Etengord? Det är enklare väg till Världens tak den vägen."

"Trodde du, ja! Det märks att du inte riktigt känner till Krothonmassivet, kära Fenestra! Floden är farbar med större båtar upp till en liten bit norr om Etengord, sedan kan endast en skicklig paddlare i en liten stadig kanot ta sig igenom. Och där bergen börjar är floden en strid fors full av vassa klippor och vattenfall."

"Oj! Det visste jag inte eftersom jag inte såg det på kartan hemma. Vilken tur att vi hamnade här hos dig, annars hade vi fått vända snopna hem ..."

"Ska vi fara i morgon bitti? Då kommer vi fram redan i övermorgon kväll och vi kan övernatta hos min vän furst Haraldan i Novgord."

"Det blir bra, Gerondo! Eller vad säger du Piri?"

"Finemang!"

Det var förmiddag men solen var ännu gömd bakom Matebianbergen. Det hade gått sex dagar sedan kung Nikoforaz och hans kamrater hade blivit tillfångatagna av mateberna i Vazhin. I en stor bur dragen av åtta hästar och omringad av en stor skara matebska ryttare fördes de nu mot en stad som till och med var större än Thakandor och som säkert rymde minst hundratusen invånare. Utanför stadsmurarna hade många nya stenhus byggts vilket fick staden att se ut som om den svämmade över sina bräddar. De fördes mot stadsporten som bestod av en sex våningar hög kvadratisk stenbyggnad med enorma järnbeslagna bronsportar. Ovanför porten glänste en mycket stor och rikt dekorerad konkav guldsol med nitar i kanterna och fyra smala ekrar ordnade i kryss runt ett litet nav, och på krönet ovanför solen i toppen på bukiga stenurnor vajade flaggor prydda med ett strålande solhjul i gult och rött på himmelsblå botten.

"Detta är Portelan, östra Erkelzaars stolta huvudstad!" sa kung Nikoforaz pompöst och visade med handen genom gallret.

Snopet nog svängde vagnen åt höger vid porten och fortsatte längs med yttersidan av den svagt svängda stadsmuren. Mellan vägen och muren rann en bred vallgrav och här och var spydde runda gallerförsedda kloaköppningar i muren ut sitt stinkande avlopp som grumlade det annars klara vattnet. Den kortväxte soldaten kvävde ett fniss. Kungen sänkte rösten när han såg hur skadeglatt den matebske anföraren såg på honom.

"Portelan kallas även den Heliga staden, eftersom det var där Profeten Utan Namn talade om var Maktens tiaror fanns och som förebådade Ljusets guds hämnd på den onda staden Khuzul Daar."

"Majestatis! Vem var Profeten Utan Namn egentligen?" undrade den rödhårige soldaten.

"Det vet vi inte eftersom han aldrig sa sitt namn innan han avrättades för grov hädelse på vårdagjämningen ett halvår före Nedstigningen. Han kallade sig nämligen för Ljusets guds sändebud och solkungen Arkan VIII, matebernas härskare, insåg inte att Profeten var äkta och avrättade honom. Översteprästen Leonov avsatte solkungen och han lät uppföra ett tempel för Profetens kvarlevor där solkungens palats tidigare stått. Det templet blev ersatt av en mycket ståtligare katedral som grundlades av majestatis Kharaan den Store för sexhundra år sedan och jag hoppas vid den Endes heliga namn att mateberna inte har vanhelgat den!"

Kung Nikoforaz vände sig vördnadsfullt med öppna handflator mot himlen som syntes genom burens takgaller. "Utan Profeten Utan Namn hade Auterian och hans tre kamrater aldrig fått reda på var Maktens tiaror och den Heliga spiran fanns! Må han vara prisad i evigheters evighet!"

"Hur kommer det sig att Råstyrkans tiara finns i Portelan?"

"Majestatis Kharaan den Store erövrade Chika’maar år 695 och därmed Råstyrkans tiara. När han hade erövrat Matebia år 704 behövdes en vicekung som skulle regera över de östra områdena och efter att hans son, majestatis Auterian IV, hade erövrat Evendaboro – förutom Khuzul Daar förstås – år 731, blev hans bror vicemajestatis Nikoforaz I och kröntes med Råstyrkans tiara. Hans tron kom att befinna sig i kejsarpalatset i Portelan och därifrån styrde hans ärofulla ätt över Östra Erkelzaar ända tills de förbannade mateberna återtog makten år 937. Alltså är det matebernas solkejsare som bär Råstyrkans tiara i dag liksom även en helig platinamedaljong som Kharaan den Store hade erövrat från Chika’maar och som hade burits av vicemajestatis Bethamon V som blev offrad till Chika’maarernas avgudar år 937. Och nu när vi färdas längs med stadsmuren borde vi vara tillräckligt nära solkejsaren och Tiaran ..."

I smyg såg kung Nikoforaz innanför linningen på sin violetta tunika och blev med ens alldeles kallsvettig.

Inte den minsta glöd syntes i den Heliga spirans blå kristall.

Alltså befann sig Råstyrkans tiara inte längre i Portelan! Det knöt sig i kungens mage. Vid den Endes heliga namn! Vem har rövat bort Råstyrkans tiara?!

"Kapten ... !" viskade han till Targan. "Tiaran är borta ... ! Vi har kommit hit förgäves!"

"Ingen fara, majestatis!" sa kapten Targan lugnande. "Det är nog bara så att solkejsaren för tillfället befinner sig på besök i en annan stad!"

"Det var skönt att höra, men ... men vilken av dem?"

Kapten Targan vände sig mot den matebske anföraren och frågade på theranska. "Var befinner sig er solkejsare just nu?"

"Han befinner sig där du och dina gelikar aldrig någonsin kommer att få tillträde!" hånflinade anföraren. "I Solens himmelska rike!"

"Är han död??"

"Ånej! Tro inte att hans kejserlige helighet traniboren dör i första taget! Han har nu levat i över trettonhundra år och han kommer att leva mycket, mycket längre än ni!"

"Men var ligger ’Solens himmelska rike’?"

"Där!" vrålskrattade anföraren och pekade rakt upp i vädret. Några krigare undrade på matebska vad anföraren hade roligt åt och när de fick höra en översättning av samtalet brast även de ut i tjutande gapskratt och pekade hånfullt finger åt kungen och hans män.

"Förbannade barbarer!" röt kapten Targan och skakade gallret. "Må Ljusets gud straffa er!"

Anföraren svarade med en pisksnärt tvärs över kaptenens fingrar.

Targan skrek till, slickade och blåste på sin blödande högernäve. "Aj som tusan!" kved han ilsket på erkelzaarianska. "Vänta bara! När majestatis Nikoforaz II har alla tiaror då blir det minsann synd om er!"

"Om vi inte blir offrade först ..." viskade Fremo ängsligt.

"Var lugn!" viskade kung Nikoforaz. "Jag har ju Osårbarhetens tiara på mig, jag ska minsann se till att vi inte blir offrade! Men jag undrar verkligen vart Råstyrkans tiara kan ha tagit vägen ..."

Den lågt stående solen hade en skimrande halo som om den sken genom ett gråvitt sidentyg och kvällsluften var råkall och kändes vintrig. Färden från Minarbi hade tagit två dagar över det disiga och vindstilla havet. Sjömännen på furst Gerondos slup kastade över förtöjningarna och fäste dem vid pollarna på kajen. Det var inte lika många fartyg här i Novgords hamn som i Minarbis, och de flesta av dem var pråmar lastade med timmerstockar. Furst Gerondo klev av landgången följd av furstinnan Fenestra och hennes väninna Piri, samt tre livvakter som sinsemellan såg mycket olika ut: en var kort och satt, en var lång och senig och en var stor och kraftig, men alla hade de gröna uniformer med furst Gerondos vapen på bröstet, tre vita eklöv med två vita ekollon emellan, och furst Gerondo själv hade sitt vapen i silver som en ståtlig plym på sin pälsbrämade hjälm.

De passerade genom en stad som enbart bestod av två och tre våningar höga trähus med takspån och snickarglädje. Alla hus doftade starkt av den röda och svarta trätjäran som väggarna var bestrukna med.

"Åh fy så illa det luktar!" Piri höll för näsan.

"Jag tycker beck luktar gott", sa Fenestra glatt. "Det luktar faktiskt mycket bättre här än i Melkor ..."

"Jag tycker det stinker, för det påminner mig om hur kung Zakastvurs elake fogde brände ner mitt hem!"

"Jag förstår det, men för mig påminner det om alla båtar i floderna hemma i Krahan, och hur de kittlade min äventyrslusta. Och trähus är vackrare än stenhus tycker jag, de påminner om lantlig idyll. Se förresten vilka fina drakhuvuden det är på alla taknockar!"

"Det beror på att folket här är ganska skrockfullt", förklarade furst Gerondo. "De tror nämligen att de där grinande drakhuvudena ska skrämma bort eldsvådans demoner. Det är nämligen ett påbud här i Novgord med omnejd att alla hus och kyrkor ska byggas av trä. Sten får enbart användas till grunden."

"Varför är det förbjudet att bygga hus av sten här?"

"Det är inte förbjudet, men den som bygger ett stenhus måste betala skyhög skatt till furst Haraldan. Så är det inte i min stad Minarbi där det istället är förbjudet att bygga högre trähus än två våningar, just på grund av brandrisken. Men invånarna i min stad är ju kända för att vara fiffiga så de kom på att bygga trevåningshus med en våning av den dyrbara stenen och två av det billiga trät. Jag tyckte det var en mycket bra idé och byggde därför mitt palats på samma sätt och sedan dess kallar de vitsigt sin hustyp för ’nidaraanhus’ eftersom jag är av huset Nidaraan."

Sällskapet promenerade vidare genom staden. Fenestra såg hur andedräkten blev till små moln och huttrade till. Närheten till Krothonmassivet och det nordliga läget gjorde Novgord till den kallaste staden i hela Erkelzaar trots att det nästan alltid var vindstilla. De få vindilarna kom alltid från land eller från bergen och de hade svårt att tränga genom Norra skogen, en skog bestående mest av granar och furor. Timret från denna del av Erkelzaar var välkänt för sin motståndskraft mot röta, och därför var alla hus i Novgord byggda av trä. På grund av brandrisken stod husen ganska glest och även domkyrkan stod fritt mitt på ett stort torg. Själva staden saknade helt de i Erkelzaar sedvanliga stadsmurarna, men bara några manslängder från de yttersta stugorna började skogen med sina stolplika stammar.

Så småningom kom furst Gerondo, hans tre utvalda livvakter och de båda väninnorna till stadsfurstens träpalats som var tjärat i rött med svarta lister. Det stod på en kulle vid stadens östra ände och var översållat av tinnar och torn, burspråk och balkonger, allt i en överdådig snickarglädje. Även palatset hade drakhuvuden på alla nockarna och från en balkong ovanför porten hängde en fana med furstens vapen, en grön fura på vit botten.

"... och ändå är det ovanligt varmt här. För ett halvsekel sedan skulle det vara snö överallt så här års i slutet av den tredje månaden."

"Gerondo! Hur skyddar sig furst Haraldan mot fienden?" undrade furstinnan. "En skur brandpilar skulle räcka för att tända eld på alltsammans!"

"Vilken fiende? Men snälla Fenestra? Jag är ju hans närmaste granne! Och skulle jag göra en av mina bästa vänner något ont?!" Furst Gerondo skrattade hjärtligt. "En av mina förfäder blev rikt belönad när han hjälpte till med grundandet av Novgord. Och sedan dess har vi alltid levat i bästa grannsämja."

"Men Etengord då? Där är stadsfursten en av kung Zakastvur den Elakes forna vänner!"

"Om någon skulle få för sig att hota staden skulle de endast kunna göra det sjövägen, eftersom inga vägar går hit genom den täta skogen som täcker nästan allt land norr om Blå floden. De enda vägarna hit är bergsnomadernas stigar från Krothonmassivet. "

"Bergsnomader? Är de krothoner?"

"Alldeles riktigt, kära Fenestra! Och därför har den stora bergskedjan fått namn efter dem, eftersom den numera utgör deras rike! De lever i bergen och handlar med pälsverk, mattor, ylle, bergshjortron, is ..."

"Is?!" undrade Piri häpet. "Vad ska man med is till? Man är ju glad när den smälter bort på våren ..."

"Då har du inte hört talas om isskåp? Man lägger ett stort isblock i ett skåp som är isolerat med sågspån och berglav och maten i skåpet håller sig kall så att den inte blir skämd. Och det godaste jag vet är färsk, iskall mjölk ..."

"Visst ja ..." Piri mindes den ljuvligt söta mjölken. Hemma vankades det mest surmjölk som filbunke och kvarg om den inte blev till smör och ost som kung Zakastvurs knektar hade lagt beslag på. Hemma förresten, tänkte hon. Var någonstans är "hemma" nu? I storstugan vid Thakandor där min far byäldsten Tamgen bodde? Nu är alla mina släktingar döda utom lillebror Ando som är skadad och lillasyster Agi som är på väg till Världens ände och av storstugan som farfars far byggde är det bara aska kvar. Är "hemma" i Krahan i borgen hos kung Nikoforaz? Eller varhelst där jag går till sängs?

De klev upp på furstepalatsets rikt utsirade veranda och furst Gerondo slog tre slag med den bastanta järnringen på porten. En liten lucka i porten öppnades och en tjänare tittade ut. När han såg furst Gerondos gemytliga anlete stängde han kvickt luckan och öppnade porten med ett knarrande.

"Furst Haraldan!" ropade furst Gerondo glatt.

"Furst Gerondo!" En jovialisk man med långt rågblont helskägg klädd i en grankvistmönstrad vit rock kom furst Gerondo till mötes och gav honom en stor kram och klappade honom på ryggen. "Välkommen till mitt vackra palats! Vad roligt att se dig igen! Det var minsann inte i går!"

"Jag ber om ursäkt för att jag inte har kunnat komma och hälsa på tidigare, men jag har haft fullt upp med att restaurera mina affärer efter kung Zakastvur den Elakes fall!"

"Fy för den lede, nämn inte den usle kungens namn här!" skrattade furst Haraldan. "Det får mitt vackra palats att ruttna och rasa ihop! Men se! Du har ett par sköna damer med dig! Vilken överraskning! Fast uniformerna får de byta mot något mer passande ..." Fursten vände sig till Fenestra och Piri, och kysste deras händer. "Jag är furst Haraldan av huset Borgundak, stadsfursten av Novgord. Vilka är ni, mina sköna?"

"Jag är furstinnan Fenestra av huset Kanfagris."

"Oj, systern till kung Nikoforaz och furst Deragaz är på besök i mitt vackra palats!"

"Och jag är Piri Furulaan, furstinnans väninna."

"Furulaan? Konstigt, den ätten har jag aldrig hört talas om ..."

"Det beror på att jag, min syster Agi och min bror Ando är de sista överlevande av denna ätt. Alla de övriga mördades av kung Za... ja, av den elake kungen som avskydde alla rättrogna."

"Vilket fruktansvärt öde! Jag vet! De prästätter som inte sökte skydd här hos mig överlevde inte den tyrannen. De förföljdes skoningslöst. Men de som lyckades ta sig hit fick bo gratis i mitt vackra palats. Dessutom har prästerna varit mäkta imponerade av våra vackra kyrkor i och kring Novgord!"

"Hur så?"

"De är byggda av trä på ett sätt som gör att de aldrig ruttnar. Istället för stolpar ner i jorden så är det stolpar på stengrund som utgör kyrkans stomme. Och när prästerna återvänder hem till sina förstörda stenkyrkor i resten av Erkelzaar så kommer de att ha med sig byggmästare som på nolltid kan resa nya såna här träkyrkor i varenda by tills stenkyrkorna blir återuppbyggda! Och gissa vem som exporterar timret ..."

"Vem?" undrade Piri uppriktigt.

"Jag så klart! Varför tror du att alla bönder lever i välmåga här? Därför att de allihop äger sina åkertegar mellan träden. Men jag äger skogarna. Och under vintern brukar bönderna extraknäcka som skogsarbetare då de ändå inte har så mycket att göra och då timret dessutom är som bäst att fälla. Inga transportproblem heller, eftersom timret dras på slädar i snön till pråmarna i hamnen. Det har faktiskt inte varit några bondeuppror här sedan Novgord grundades." Furst Haraldan vände sig till ett par tjänare. "Duka fram det godaste vi har! Vi har min bäste vän som är kung Nikoforaz’ och furst Deragaz’ syster samt en prästdotter på besök!"

Piri log i mjugg. Prästdotter! Det var inte dåligt det! Det var ju nästan bättre än att vara kapten! Men det var väldigt vad furst Haraldan tjatar om sitt vackra palats hela tiden! Men det kan man stå ut med. Det är ju inte så konstigt att han är så stolt över det med tanke på att det är tillverkat av hans främsta exportvara. Men oj, nu måste jag ... och vi som just har kommit innanför dörren ... precis som i Krahan ... usch, vad pinsamt ...

"Furst Haraldan, jag ber om ursäkt men ..." Piri rodnade. "... ähum ... naturen kallar ..."

"Det gör inget! Avträdet finns där i den högra korridoren längst bort till vänster!"

"Tack!"

Piri var glad över den enkla vägbeskrivningen men råkade istället ta den vänstra korridoren och rusade fram till dörren längst bort till höger.

Plötsligt hörde hon svagt en underlig men vacker sång och hon kände inte längre att det tryckte på. En flicka sjöng någonstans utanför med en ljus och späd röst som fick Piris hjärta att blöda. Det påminde om hennes lillasyster Agi när hon var liten och sprang bland blommorna som just hade slagit ut på ängen. Sången doftade sommar och sol och grönskande träd. Piri tyckte till och med att de snidade småfåglarna på korridorens väggpaneler fick liv och flög kvittrande runt henne. Den underbara sången kom bakifrån, från dörren mittemot. Piri vände sig om och la handen på dörrhandtaget ...

"Vad gör du här?"

En barsk röst fick Piris hjärta att slå extraslag. En gulklädd tjänare såg strängt på henne som om hon var i färd med att stjäla något.

"Det är förbjudet att beträda det där rummet!"

"Men varför ..."

"För att det inte är tillåtet! Seså! Gå nu! Furst Haraldan väntar vid middagsbordet!"

Tjänaren knuffade milt men bestämt bort Piri från dörren.

"Vem sjunger så underbart vack..."

"Det har du inte med att göra!"

"Övar hon till en överraskning som furst Haraldan har ordnat för oss? Jag är ledsen om jag har ..."

"Där är matsalen!" Tjänaren pekade samtidigt som han puffade Piri i riktning mot den som om hon var ett vilsegånget litet barn.

"Jag lovar att inget säga som skulle förstöra överraskningen för de andra ..."

"Bra!" sa tjänaren, vände på klacken och gick.

Maten bestod av olika fisk- och skaldjursrätter som smakade ljuvligt men Piri hade svårt att koncentrera sig på att äta. Hon fumlade med kniven och gaffeln medan hon otåligt väntade på att den skönsjungande flickan skulle göra entré.

När middagen var över kände furst Haraldan på Piris panna. "Hur är det fatt? Du har sett så konstig ut hela tiden!"

"När kommer den där flickan som ska underhålla oss?"

"Men kära du! Det här var bara en enkel middag, inte en fest! Men om ni återkommer om ett par månader så fyller jag år och då ska jag ordna ett stort gästabud här i mitt vackra palats!"

"Nä tack, det är inte nödvändigt. Men jag skulle vilja träffa flickan som sjöng så vackert i rummet längst bort i korridoren."

"Det går inte!" Furst Haraldan svävade på målet. "Hon är inte ... eh ... hon är inte anträffbar. Hon tycker inte om att få besök för att ... öh... för att hon vill vara i fred för alla nyfikna blickar."

"Vem är hon?"

"Jaa, hon är ... hm... hon är en tjänarinna som älskar att sjunga. Men hon är inte någon glädjeflicka ifall ni tror det."

"Vad heter hon?"

"Ti... eh... Timora, en dotter till en av mina tjänare.

"Hon kanske dyker upp på din födelsedagsfest?"

"Kanske det, ja!"

Piri var djupt besviken. Ett par månaders väntan innan jag får träffa den gåtfulla flickan! Sällan! Jag vill träffa henne nu! Jag vill veta vem hon är! Det är något lurt här. Tjänaren som jagade bort mig och furst Haraldan som verkar dölja något. Typiskt män! Man kan aldrig lita på dem! Särskilt inte när de är överdrivet vänliga! Något säger mig att den skönsjungande flickan är fånge här ...

Piri låg i sängen och väntade otåligt tills alla hade gått och lagt sig. Sedan smög hon över till furstinnan i sängen vid väggen mittemot.

"Fenestra! Vakna!" väste Piri. "Du måste hjälpa mig att befria den där flickan!"

"Vem?" rosslade furstinnan yrvaket. Sömnig som hon var efter den goda maten hade hon somnat bums.

"När jag råkde rusa till rummet längst bort i fel korridor hörde jag en ljuvlig sång, men när jag ville träffa flickan som sjöng så blev jag bortföst! Furst Haraldan må vara en gästfri furste, men han håller henne fången och hindrar alla från att träffa henne!"

"Vad konstigt!" Fenestra gäspade och gnuggade sig i ögonen. "Men vänta ... tänk om hon är inlåst för att hon är en häxa? Du vet ju att alla häxor och häxmästare genast blir avrättade, annars skulle de ta makten över folket!"

"Men jag kan inte tänka mig att en flicka som sjunger så vackert skulle syssla med magi och svartkonst ..."

"Just därför!" Furstinnan satte upp ett pekfinger. "Hon förtrollar alla med sin silkeslena röst!"

"En sak stämmer inte, Fenestra! Du sa att alla häxor avrättas genast, varför lever hon i så fall fortfarande?"

"Du har rätt! Detta måste undersökas! Men ... tänk om vi blir avslöjade? Då blir vi också utkastade! Tänk på att vi är gäster hos stadsfursten av Minarbi!"

"Det finns knappt några vakter i hennes korridor så här dags, och tjänstefolket har säkert gått till sängs efter dagens arbete. Snälla Fenestra! Hjälp mig!" Piris hjärta blödde för den mystiska flickan som så intensivt hade påmint henne om Agi. Åh kära syster, välkommen tillbaka! Du är förlåten!

Piri och Fenestra klädde på sig och smög ut i korridoren. De fick treva sig försiktigt fram i dunklet eftersom alla ljus var släckta på grund av brandrisken. Eftersom Piri hade bra lokalsinne, fann de snart den korridor som ledde till flickans rum längst bort. Lyckligtvis var det nästan fullmåne och änden av korridoren badade i ett silvrigt ljus. Piri såg sig noga omkring innan hon försiktigt tog tag i dörrhandtaget.

"Ska vi inte knacka först?" viskade Fenestra.

"Och väcka hela palatset? Sällan heller!"

Piri tryckte sakta ner handtaget. Hon drog i dörren. Sedan tryckte hon sig mot den.

"Sablar! Dörren är låst!"

"Äsch också! Det måste finnas en lösning på detta problem!" sa Fenestra besviket. Hon hade nu blivit lika nyfiken på den gåtfulla flickan som Piri.

I änden av korridoren vette ett småspröjsat fönster ut mot en trädgård med växthus som reflekterade månens sken. Piri haspade ljudlöst upp fönstret och tittade ut.

"Fenestra! Vi befinner oss på marknivå! Flickans rum har säkert också ett fönster! Kom!"

Piri hasade sig ut genom fönstret i korridoren med hjälp av Fenestra. Sedan hjälpte hon furstinnan att klättra ut. De stod i det daggvåta gräset och betraktade fönstret till den märkliga flickans rum. Andedräkten var som små dimmoln i månskenet.

"Jag visste det!" väste Piri och pekade. Fönstret var täckt av ett järngaller som var smitt i form av blomrankor med fjärilar. "Hon är helt klart en fånge!"

Piri gick fram, stack in handen mellan två järnfjärilar och knackade på rutan. En lång stund hände ingenting och hon fick knacka igen. Med ens öppnades fönstret och Fenestra stirrade lika andlöst som Piri. En yrvaken men gladlynt flicka med långt rakt mörkt hår tittade ut.

"Åååh! Så fiiina spöken ni är!" sa hon beundrande med mjuk sjungande röst.

Piri och Fenestra såg förläget på sig själva där de stod i sina vita nattlinnen av siden som skimrade i månljuset.

"Jag heter Piri Furulaan och det här är Fenestra av huset Kanfagris! Vem är du?"

"Titioona! Ååhh, så roooligt att få spöööken till vänner!"

"Vi är inga ..."

"Titioona ska sjunga en sååång för er!"

"Tyst! Inte nu!" väste Piri. "Då blir vi upptäckta!"

"Det gööör inget! Pappa kommer att tycka att ni är sååå fina!"

"Vänta lite! Vem är din pappa?"

"Veeet ni inte det? Pappa är ju Titioonas faaar!"

"Var finns din pappa?"

"Hääär i huset men inte i Titioonas rum."

"Vem är din mor?"

"Mamma, som är i det Himmelska paaaradiset!"

"Flickan har uppenbarligen inte fått kalla sin far något annat än pappa och hennes mor är död", viskade Fenestra till Piri. "Jag undrar verkligen vem hennes far är! Det måste vara någon som bor här i palatset, en tjänare eller rentav en hovman. Vem kan ha varit så grym att han har sålt henne till furst Haraldan som om hon vore en näktergal i bur?!"

"Har ni näktergalar i burar?" undrade Piri uppriktigt. "Varför det?"

"Det är mycket vanligt hos adliga hov, eftersom de likt Titioona här sjunger så vackert."

"En fri fågel är en lycklig fågel! Vi måste ..."

De avbröts av en sång så hjärtenypande ljuvlig att huden knottrade sig på armarna. Det var en sång utan begripliga ord, men det lät som om det Himmelska paradisets arkangler hade stigit ner på jorden. Piri och furstinnan stod som förhäxade, oförmögna att röra sig ur fläcken medan det pirrade i hela kroppen av lidelsefulla rysningar.

När sången slutade kunde varken Piri eller Fenestra avgöra om det bara hade gått en liten stund eller om det hade passerat flera timmar. Det pirrade fortfarande i kroppen så att de hade svårt att röra sig och tala.

"T-t-tack för din fina sång!" stammade Fenestra.

"D-d-det var ..." Piri svalde en stor klump av glädjefylld sorg. "Det var det vackraste vi har hört ..."

"Så roooligt att ni tyckte det, kääära spöken! Men nu ska Titioona sooova för hon är sååå sömnig! Farväääl!" Den långhåriga flickan stängde fönstret med ett svagt gnissel.

"Vi ses snart igen ..." viskade Piri mot det stängda gallerförsedda fönstret.

"Det hoppas jag verkligen", tillade Fenestra. "Hon påminner om … om min egen far på ett konstigt sätt. Frid vare över hans minne …"

"Märkligt, hon borde i så fall ha påmint dig om din mor ... Frid vare över hennes minne också …"

På darriga ben gick de båda väninnorna tillbaka till det öppna korridorfönstret och Piri klättrade försiktigt in. Men så svag i benen som hon hade blivit av sången bar det sig inte bättre än att hon klumpigt dråsade ner på golvet med en ljudlig duns. Inifrån rummet bredvid hördes den fångna flickans mjuka röst.

"Oooj! Hoppas det gick braaa! Kom i morgon igen så ska Titioona sjunga dig en tröstesång! Just nu är Titioona så sööömnig!" En högljudd men melodiös gäspning hördes.

"Vilken tur att hon inte tänker sjunga en gång till!" väste Piri. "Bara den här olyckan kan ha väckt hela pala... hupp! Huka dig under fönsterblecket!"

Steg hördes och ett fladdrande ljus syntes i korridoren. Piri rusade kvickt in i rummet mittemot som visade sig vara ett förråd med gammal spindelvävstäckt bråte.

"Vem har varit slarvig och lämnat fönstret öppet?! Detta måste rapporteras!"

Piri hörde hur tjänaren haspade igen fönstret innan hans steg försvann bort i korridoren. Piri kom darrande ut. Uff, det var nära ögat!

Piri öppnade fönstret och hjälpte in furstinnan som kom in betydligt smidigare eftersom hon hade hunnit vila upp sig litet där utanför. När Piri stängt fönstret smög de båda försiktigt tillbaka till sina sängar och lade sig.

"Stackars Titioona!" viskade Piri. "Hur ska vi få ut henne? Det är inte rätt att en så god och skönsjungande flicka ska sitta inspärrad som en simpel tjuv!"

Det var tyst en liten stund. Sedan sken Fenestra upp. "Jag vet! Jag kom nämligen på en sak som jag inte har tänkt på!"

"Vad då?"

"Min bror, kung Nikoforaz ska ju snart bli krönt till majestatis av Erkelzaar! Alltså borde jag i egenskap av hans syster vara mäktigare än furst Haraldan! Jag kan alltså beordra att Titioona befrias!"

"Går det? Blir vi inte utkastade istället?"

"Vem fruktar inte härskarens vrede om någon bär hand på hans syster?"

"Bra! Då gör vi så!"

Piri och furstinnan hade mycket svårt att somna. De kunde knappt bärga sig inför morgondagens stora befrielseakt.

"Haraldan! Jag har en önskan!"

"Jaha vad då, Fenestra?" Fursten tog en klunk av sitt ännu varma frukostte.

"Släpp Titioona fri!"

Furst Gerondo tappade sin kanelbulle och furst Haraldan fick teet i vrångstrupen.

"Khhkhm ... hrrhm ... eh, jag vet inte vad du menar."

"Det gör du visst det, ers nåd!" fräste Piri, men Fenestra la sin hand på hennes näve.

"Lugna dig, Piri! Tänk på att vi är gäster!"

"Men …"

"Låt mig sköta detta så att vi inte blir utslängda!" Fenestra vände sig till furst Haraldan.

"Alltså … Titioona, den vackert sjungande flickan som du har låst in i rummet längst bort till vänster i korridoren, vi ber om att hon blir frisläppt."

"Ni vet inte vad ni ber om, och förresten vill hon inte bli fri!" Furst Haraldan pekade mot korridoren med sin halvätna bulle. "Hon trivs där i sitt rum och är nöjd med sin tillvaro! Där är hon trygg och ingen kan skada henne!"

"Men Haraldan, vem skulle vilja skada en så oskyldig och skönsjungande varelse? Och vi skulle gärna vilja fråga henne om hon inte vill komma ut lite."

"Fråga på bara, så får ni själva höra vad hon svarar!"

Piri Furulaan och furstinnan Fenestra reste sig med pirr i magen från matbordet och marscherade med furst Haraldan i täten omedelbart till rummet längst bort i korridoren. Fenestra knackade på den låsta dörren.

"Titioona! Vill du komma ut?"

"Uuut? Vad är deeet?" hördes den sjungande stämman inifrån.

"Ut i trädgården till exempel?

"Titioona ser trädgården hääärifrån! Titioona tycker den är sååå fiiin!"

"Men vill du inte komma ut och se Novgord?"

"Novgord? Vad är deeet?"

"Staden väster om palatset!"

"Staaaden? Vad är deeet?"

"Där ser ni!" sa furst Haraldan triumferande. "Hon vill inte komma ut!"

"Det är för att hon har suttit inspärrad hela sitt liv och inte känner till något annat!" fräste Piri.

"Lugn, Piri, lugn", sa Fenestra och la handen på Piris axel.

"Är du lycklig, Titioona?" frågade furst Haraldan med ett bitskt leende mot Piri.

"Jaaa, kära pappa!"

Fenestra och Piri tappade hakan medan fursten rodnade.

"Hon ... hon kallar alla män för pappa! Men jag är inte alls hennes far!"

"Pappa tycker om att skoja för det är sååå roligt! Titioona ääälskar pappa!"

Med en blick som skulle kunna skjuta vassa pilar blängde Piri på fursten. "Ers nåd! Hon är din dotter, eller hur?"

"Du är bara en prästdotter!" morrade han. "Du kan inte befalla mig att erkänna något! Om ni fortsätter att vara så här ohövliga så tänker jag kasta ut er från mitt vackra palats!"

"Jag är kung Nikoforaz syster", sa Fenestra med en försåtligt mild röst. "Och han har redan funnit Osårbarhetens tiara och kommer att bli krönt till majestatis när som helst. Vill du reta upp honom så att han kommer med sin armé och bränner ner ditt vackra palats? Säg mig, är Titioona din dotter?"

Furst Haraldan ryste, eftersom han var mera rädd för att hans palats skulle bli förstört än för att han skulle dö. Med ens förvreds hans bistra min av sorg och skam.

"Snälla ni!" vädjade han. "Låt ingen annan få veta min pinsamma hemlighet! Svär vid Ljusets gud att ni inte ska berätta det för någon!"

"Vi lovar och svär vid Ljusets gud!"

"För tolv år sedan for jag ut på ett uppdrag, men jag kunde inte återvända förrän nära ett år senare. En liten tid senare upptäckte jag att min kära hustru var gravid och jag blev överlycklig, ända tills barnet föddes sju månader efter min hemkomst."

Furst Haraldan drog en djup suck. "Det var ett underbart vackert och välskapt flickebarn, men jag insåg direkt att det var oäkta. Min kära hustru sa att hon hade blivit våldtagen, men hon ville inte avslöja av vem och hon dog strax efter i barnsängsfeber och tog med sig sin hemlighet i graven. Det förstår ni ju själva, vilket skvaller det skulle ha blivit om alla fick reda på att min hustru som jag hade bedyrat min kärlek till, i lönndom hade vänsterprasslat i tron att jag var död. Så min lösning blev att övertyga alla om att hon hade fått missfall."

"Vi förstår", sa Fenestra och Piri unisont.

"Jag lät alltså spärra in barnet i det som än i dag är hennes rum och hon fick namnet Titioona, det namn som min kära hustru utandades i dödsögonblicket."

Såväl Piri som Fenestra kände hur tårar började trilla nerför deras kinder.

"Och när Titioona var sex år gammal insåg jag att hon för alltid skulle vara lika begåvad som en treåring. Och nu är hon tolv år gammal. Snälla ni! Jag vill till varje pris behålla denna hemlighet eftersom jag inte vill att de andra furstehusen och prästätterna ska få reda på att jag är far till ett efterblivet barn som dessutom är oäkta. Skammen skulle bli alltför svår att bära. Så jag ber er! Begrav denna hemlighet i era hjärtan och yppa den inte för någon!"

"Vi lovar det vid Ljusets Guds heliga namn om du bara befriar henne!"

"Neej, kära ni! Det är omöjligt! Hon skulle inte kunna klara sig själv! Världen utanför är grym mot sådana som hon! Här i palatset är hon alltid i säkerhet och jag ser alltid till att hon har det bekvämt! Dessutom skulle hon avslöja mig!"

"Inte alls!" sa Piri tvärsäkert, vände sig mot den stängda dörren, knackade på den och ropade högljutt:

"Titioona! Vem är din riktige far?"

"Veeet ni inte det?" hördes det glatt sjungande svaret inifrån rummet. "Det är ju pappa såklaaart!"

"Vad heter han?"

"Pappa, såklaaart! Vaaad annars?" Ett pärlande skratt började ljuda.

"Där hör du, ers nåd!" sa Piri triumferande. "Och om vi tar med henne hem till Krahan så kommer ingen att veta att hon är din oäkta dotter! Och jag ska dessutom säga att hon är min syster!"

"Och vi lovar att ta hand om henne som om hon verkligen vore vår syster", sa Fenestra tillitsfullt. "Och jag måste få säga att hon känns som om hon vore min syster …"

"Om Agi inte återvänder så kommer Titioona att vara min enda syster, min enda levande släkting förutom Ando av familjen Furulaan!"

"Så du vill adoptera henne som din syster?" undrade furst Haraldan skeptiskt vänd mot Piri. "Nåja, då kan du hämta henne när ni återvänder från Porten till Världens tak. Men kom ihåg: hon kan därefter aldrig mer återvända hit till mitt vackra palats!"

"Jag adopterar henne", sa Piri med lättat leende. "Lås upp dörren."

"Ni får henne när ni återvänder hit till mitt vackra palats."

"Nej, hon ska följa med oss. Hon är ju en familjemedlem nu."

"Men kära ni, hur ska det gå? Hon skulle bara äventyra hela ert uppdrag! Hon har suttit inspärrad i hela sitt liv. Några dagar till gör väl varken till eller ifrån. Hon väntar här!"

Piri tog furstinnan lite avsides och sänkte rösten. "Jag litar inte på fursten. Om vi återvänder så har han säkert gömt henne nånstans så att vi aldrig mer hittar henne! Och dessutom har jag på känn att hon kan bringa tur!"

"Jag har samma känsla!" viskade Fenestra tilbaka.

Furstinnan gick tillbaka med Piri och vände sig åter till Novgords stadsfurste. "Snälla Haraldan, Vi ber dig! Lås upp dörren!"

"Kom ihåg att hon trots allt har varit som en dotter för mig. Trots allt … är hon det enda jag har kvar av min kära hustru!" sa Haraldan sorgset. "Ta väl hand om henne!"

"Det lovar vi verkligen, Haraldan. Vi lovar och svär vid … vid vårt eget blod …"

"Kära ni, ni har räddat både Titioona och min heder!"

Haraldan gav Fenestra och Piri en stor kram. "Men kom ihåg …", snyftade han, "Kom ihåg det jag har sagt … glöm det aldrig … skydda Titioona … var rädd om henne … hon är en liten ängel …"

Fursten drog upp en nyckel som han hade haft fastknuten i sitt bälte, satte in den i låset och vred om. Dörren gick upp och en glatt förvånad flicka med långt, rakt mörkt hår och färggrant blommigt nattlinne såg på dem.

"Vilka är niii?" undrade Titioona med sjungande röst.

"Jag är din syster Piri!"

"Och jag är Piris vän Fenestra!"

"Du ska följa med oss! Ut i vida världen!"

Titioona tog emot Piris utsträckta hand och för första gången i hela sitt liv klev hon över tröskeln ut ur sitt rum.

Nästa kapitel Tillbaka

Uppdaterad 4 februari 2008