"Det kommer inte på fråga! Titioona stannar här!"

"Gerondo!" sa furstinnan Fenestra skarpt. "Det här är inte din expedition, utan min! Du fick följa med för att du var rädd för att min bror, kung Nikoforaz skulle straffa dig om något hände mig! Om du vill så kan du stanna här med min och furst Haraldans välsignelse, men vi fortsätter!"

Piri Furulaan såg stint i furst Gerondos ögon. "Du visste det här med Titioona, eller hur?"

"Naturligtvis! Eftersom furst Haraldan är min bäste vän sedan vi tillsammans lärde oss att läsa, skriva och räkna som barn, har vi alltid kunnat dela hemligheter med varandra."

"Nu går vi!" Fenestra tog sin ränsel som hon hade fått av furst Gerondo på ryggen medan Piri, furst Gerondo och hans tre livvakter tog sina. De gick till stallet med furst Haraldan i täten och hämtade ut åtta hästar. De var inte särskilt stora men de var betydligt kraftigare byggda än hästarna hemma i Krahan och de hade dessutom tjockare päls. Titioona blev betagen i dem.

"Åååh vilka fiiina djur!"

"Det här är bergshästar som jag har köpt av krothonerna", sa furst Haraldan inte utan stolthet till Fenestra och Piri som också beundrade dem. "De tål stark kyla, orkar upp i branta backar och de äter torrt gräs, lavar och mossor. Ni kommer dessutom att sitta bekvämt på dem eftersom de töltar."

"Töltar?" undrade de båda kvinnorna samstämmigt.

"Hästarna skrittar på ett speciellt sätt så att ni inte skumpar i sadeln!"

"Tack och lov!" sa Piri som ännu inte hade glömt hur ont i rumpan hon hade haft efter ritten till Melkor.

"Bra för Titioona också, som inte har någon ridvana ... nej, men titta!"

Titioona hade klättrat upp på en av bergshästarna och nu red hon barbacka runt sällskapet. Hästen var from som ett lamm under hennes varsamma händer.

"Vänta litet, Titioona! Man ska ha en sadel på hästen."

"Saaadel? Vad är deeet?"

Furst Haraldan och Titioona gick in i stallet för att välja en sadel medan de övriga stannade kvar utanför. Fenestra och furst Gerondo lastade tältet och provianten på en av hästarna.

"Vad var det ni hette nu igen?" sa Piri till furst Gerondos tre livvakter som höll på att sadla sina bergshästar.

"Jag heter Lomon Stribor", sa den store och kraftige livvakten med djup basröst.

"Jag är Brimo Dipankrin", sa den långe och senige strävt.

"Och jag heter Olaz Atashon", sa den korte och satte vänligt leende.

"Tack! Jag känner mig tryggare nu när jag vet vad ni heter", sa Piri.

Fenestra blinkade retfullt mot sin väninna. "Men snälla Piri! De är väl inga gråbjörnar heller!"

"Värre än så!" viskade Piri förtroligt. "De är män!"

"Nu ger vi oss av!" befallde furst Gerondo. "Eller hur, min blomma?"

"Det gör vi!" sa Fenestra glatt. Den sjuhövdade gruppen satt upp på sina hästar, lämnade träpalatset i Novgord och tog vägen västerut. Furst Haraldan stod länge kvar på gången framför porten och vinkade efter dem.

Under hela dagen red de på en smal och lerig väg som slingrade sig genom en skog så tätvuxen att det nästan rådde natt under barrträdens yviga kronor. På marken fanns inget annat än mossiga stenar, fjolårsbarr och en och annan vårtidig svamp. Färden skulle ha varit mycket enahanda om det inte var så att Titioona då och då sjöng sin särpräglade sång. När solen stod lågt på den rödspräckliga himlen rundade de sju ryttarna en vägkrök, kom äntligen ut ur Norra skogen – och tappade andan.

En ofantlig bergskedja tornade upp sig framför de sju ryttarna och badade i kvällssolens flammande färger. De högsta topparna var ännu täckta av stora snötäcken som brann i gyllengult mot den djupblå himlen. De var framme vid Krothonmassivet. Nu skulle den verkligt ansträngande färden börja.

Galären som sedan tre dagar var på väg mot Världens ände gled med god fart genom det stilla vattnet. Den var smäckert byggd och drevs framåt av såväl åror som båtvridare. När roddarna blev trötta i armarna satte de sig på sadlarna för att trampa runt båtvridarna och männen under däck som bytte plats med dem satte sig vid årorna. Ingen vind blåste någonsin i Dimmornas hav och galären saknade därför segel, men den hade en mast för utkikens skull även om denne inte kunde se särskilt mycket i det ständiga diset. Ett halvsekel tidigare hade denna galär använts i kampen mot sjörövarna från Konarbi och var därför utrustad med en kraftig ramm i fören.

Agi gick dystert fram och åter på däcket och kände sig som en kalkon bland svanar, ful och klumpig. I egenskap av glädjeflicka behövde hon inte ro eller trampa, men i stället var det meningen att hon skulle sporra männen genom att promenera framför dem. Männen i sin tur verkade inte bry sig om henne, sa ofta att de var för trötta för att vilja sällskapa med henne, vilket gjorde att hon hade tråkigt samtidigt som hon kände sig bortstött.

Vad gör jag för fel, undrade hon. Är jag verkligen så hemskt oattraktiv? Är min näsa för stor eller är jag för kort? Luktar jag illa eller är jag för mager? Ingen man vill ha en kvinna utan hull, jag måste alltså vara på tok för mager …

Timmarna släpade sig fram och Agi gick sakta från för till akter och från akter till för uppe på däck där roddarna satt. Överallt såg hon nakna svettiga ryggar som höjdes och sänktes till pukslagarens taktfasta dunkande. Därefter gick hon ner under däck till männen som trampade båtvridarna. De första dagarna hade de åtminstone sjungit, nu var de helt tysta medan svetten rann från deras ansikten och böjda ryggar.

Agi gick upp på däck igen och gick fram till masten. Utkiken stod och spejade och spanade men kunde inte se något annat än ett gråvitt töcken. Hon gick till rorsmannen som noga betraktade galärens dyrbaraste del, en antik evendaborisk kompass.

"Skulle du vilja ..."

"Nej! För femtioelfte gången: jag är upptagen! Ser du inte att jag hela tiden måste hålla ögonen på kompassen så att vi inte kommer ur kurs?"

Slokörad gick Agi mot styrbords sida. Åh, typiskt! Varför blev jag så arg på min kära syster Piri innan vi skildes? Hur har det gått med henne och furstinnan Fenestra? Har de funnit Visdomens nyckel än, eller är de ...

Agi huttrade till trots värmen och bestämde sig för att göra något annat för att skingra den ytterst kusliga tanken. Hon gick till utkiksmastens ena lejdare och såg upp mot masttoppen. Kanske jag kan klättra upp och hälsa på hos utkiken? Nej, det går ju inte, skepparen sa ju att där bara fanns plats för en person ... åh, äntligen, där är han ju!

Skepparen stod vid relingen och såg tyst in i dimman och Agi gick fram och gjorde likadant. Gråvitt, gråvitt, överallt gråvitt, inga konturer, inga färger, ingenting utom dimman. Agi kunde inte låta bli att grubbla högt.

"Tänk om vi verkligen finner Världens ände, men utan att vi märker det, så att vi glider över kanten? Och vart tar vi i så fall vägen sen? Hur djup är en avgrund vid Världens ände? Kommer vi då att falla ... och falla ... i all evighet ... ?"

Skepparen vände sig mot Agi och såg hennes molokna min. "Jag hoppas förstås att vi i tid hinner se Världens ände så att vi inte råkar ut för den, eftersom jag måste avlägga rapport till fursten. Och eftersom jag själv är mycket nyfiken på Världens ände så hoppas jag verkligen att jag helskinnad ska lyckas med mitt uppdrag. Och jag måste säga att det är mycket bra att ha dig ombord. Männen får extra kraft bara av att se dig promenera omkring. Ingen har väl förresten antastat dig?"

"Nejdå, inte alls! Men min kära syster Piri är säkert livrädd för att jag ska bli våldtagen."

"Våldtagen på furst Gerondos skepp!" Skepparen skrattade. "Din syster oroar sig i onödan! Synd att ingen kunde tala om för henne att jag, Dalak Frandalar, är furst Gerondos vetenskapsman som har fått i uppdrag av honom att utforska Världens ände. Jag är liksom furst Gerondo en civiliserad man och skulle aldrig tillåta något sådant. Alla män ombord vet att stränga straff väntar dem i land om de bryter mot reglerna som råder här ombord."

"Vad är det för strängt straff som väntar männen i land om de skulle bryta mot reglerna?" undrade hon till slut.

"De skulle bli kastrerade. De skulle få familjejuvelerna avskurna."

"Åh, kära nån! Inte konstigt att de inte vill röra mig!"

Agi kände sig skamsen men samtidigt mycket lättad. Hon hade under hela resan försökt förföra männen utan att veta att de var förbjudna att röra henne. Hon förstod nu att de mer än gärna ville vänslas med henne men inte fått och därför skyllt på att de var trötta. Det var alltså inget fel på henne!

"Om de hade fått som de ville hade de ägnat all sin kraft åt dig istället för åt att driva fartyget framåt som är deras uppgift som anställda."

"Är de inte slavar då?"

"Nej, inte alls!" skrattade skepparen. "De får allihop rejäl sold av furst Gerondo när vi kommer i land. Jag vet inte vad skepparen på Spyflugan trodde, men han är inte riktigt navlad."

"Inte riktigt vad då?"

"Han är konstig i huvudet helt enkelt. Men han är för girig och slug för att bli en byfåne. Hade jag inte ’köpt’ dig av honom, så hade han kanske sålt dig till en bordell i Biranak."

"Vem är han egentligen?"

"Ingen som vet. Han säger aldrig sitt namn så vi kallar honom för Knoppen. Se upp för honom, han är inte att lita på. Men furst Gerondo däremot kan du alltid lita på, det svär jag på vid den Endes heliga namn! Och naturligtvis kan du lita på mig också!"

"Det låter bra!" Agi såg på skepparen med tacksam min och tog varsamt hans hand i sin. Om Piri och Fenestra är döda, tänkte hon, så är min enda chans till fortsatt överlevnad att skaffa en bra make och skeppare Dalak här verkar vara en ypperlig kandidat ...

Solen hade gått ner bakom Chika’maarbergen när kung Nikoforaz och hans medfångar efter en hel veckas färd och vistelse i buren fick syn på något märkligt. De gnuggade sig i ögonen och nöp sig oavbrutet på armarna.

"Jag trodde hela tiden att det var en hägring!" sa menige Logon andlöst.

"Jag med!" sa menige Fremo med vidöppen mun och bägge händerna om burens järnstänger. "Det är ju som i en saga! Helt fantastiskt!"

Framför dem tornade en omfångsrik stad upp sig som de dittills aldrig hade skådat. Innanför den rikt ornamenterade stadsmuren sträckte sig höga och smala torn upp mot den djupblå himlen och på varje topp tronade en lökkupol med takplattor av kakel lagda i vackra mönster. Här och där sträckte sig smäckra broar genom luften från torn till torn och överallt fanns eleganta strävbågar som gav tornen och de omgivande byggnaderna stöd.

"Detta måste vara Shana’chik, storhövdingariket Chika’maars legendariska huvudstad!" sa kapten Targan. "Som ni ser finns det inga hörn någonstans, eftersom chika’maarerna tror att onda andar annars kan bosätta sig i dem."

Kungen och hans sex män fördes genom den parabelformade stadsporten in i staden där de möttes av en jublande folkmassa som var klädda i rikt ornamenterade höftskynken, mantlar och sandaler samt färgglada pannband och fjäderprydda huvudbonader. De hurrade på chika’maarernas egendomligt sjungande och diftongrika språk. Kungen och hans fångkamrater häpnade mer och mer över den säregna och för dem helt främmande staden. Inte nog med att byggnaderna var sirliga, det verkade inte finnas någon rät vinkel någonstans så det föreföll som om byggnaderna först hade modellerats i vax som därefter hade råkat smälta en aning i solen.

Buren anlände till ett märkligt torn som var klätt med röda kakelplattor och som påminde om en kunglig spira med ett skaft som höll upp ett klot. Buren kopplades loss från den platta hästdragna vagnen och fästes i en hissanordning som stod intill tornet. Kraftiga träbjälkar stönade och knakade när buren hissades upp tills den befann sig ovanför klotet. Tornets kupol öppnade sig som klyftorna i en apelsin och buren sänktes ner i ett runt tornrum som invändigt var klätt med vita kakelplattor. Därinne syntes inga vakter till och påsar med bröd och vatten i läglar sänktes ner i buren mellan stängerna innan taket slöts.

"Utmärkt! Nu kan vi passa på att försöka fly!" sa kung Nikoforaz. "Jag har en reservdolk i stöveln som de matebska krigarna missade att konfiskera, och med den ska jag försöka dyrka upp låset!"

Med den smala och spetsiga kniven försökte han pilla upp grindens hänglås, men det var omöjligt att få upp den. Därefter började han bearbeta låsets bygel, men det blev knappt rispor i den och det blev samma resultat när han försökte skära av grindarnas gångjärn. Inte heller de båda stängerna som låset omslöt gick att repa. Under tiden tittade kapten Targan i avträdesluckan.

"Tyvärr, majestatis! Avloppsröret inunder är alldeles för smalt för att någon skulle kunna ta sig ut den vägen och det finns ingen trappa ner heller."

"Förbannat!" suckade kung Nikoforaz uppgivet. "Mateberna visste vad de gjorde när de satte oss i buren! Det här låset är inte av den vanliga sorten som går att dyrka upp! Förbannat! Om jag bara hade haft Råstyrkans tiara ..."

Det var tidig eftermiddag två dagar efter avfärden från Novgord, och furstinnan och hennes väninna hade hunnit rida en bra bit upp i Krothonmassivet med sina fem följeslagare. Åskan mullrade mellan de taggiga branterna och luften blev allt kyligare. I öster var himlen svart av tjocka moln med fransiga kanter.

"Vad är det som låååter?" Titioona såg mot molnbanken som tornade upp sig över de snöklädda bergstopparna.

"Det är åskan", svarade Piri.

"Ååå! Åskan!"

En blixt sicksackade över en av de högsta topparna. Strax efteråt hördes en dov knall.

"Vaaad är det för ljus?"

"Det är blixten!"

"Ååå! Blixten! Kommer åskan från blixten?"

"Jaa, det gör den!"

"Kommer blixten från molnet?"

Piri suckade. "Jaa, det gör den!" sa hon med alltmer ansträngd röst. Sablar, vad Titioona är tjatig med sina eviga frågor! Har hon verkligen inte fått lära sig någonting alls i furst Haraldans "vackra" palats? Hon frågar om vartenda djur och varenda växt, varenda sten och varenda pinne sedan vi lämnade skogen! Nää, vad jag blir trött på det! Om hon kunde ta och sjunga en sång istället ...

"Vaaarifrån kommer molnet med blixten i?"

"Snälla söta rara Titioona, kan du inte sjunga istället?"

"Jaaa! Titioona sjunger en sååång för er!"

Att det var så enkelt att avbryta hennes ständiga frågor, det anade jag aldrig, tänkte Piri lättat. Jag trodde hon skulle bli sårad!

Titioona började nynna på en mjuk ordlös melodi som undan för undan blev allt starkare. Till sist så sjöng hon så att ekot mellan bergstopparna bildade ett säreget kanonackompanjemang. Ingen kunde rida oberörd, och de höll i grimman med ena handen och torkade tårarna på ärmen. Piri som red närmast Titioona grät hejdlöst. Sången fick henne att tänka på Ando som hade fått sina ben amputerade. Och på Agi som blev kvarlämnad i Minarbi. Var finns hon nu? Har galären kommit fram till Världens ände ännu?

Fenestra som red i täten snyftade och tänkte på alla fattiga och hjälplösa erkelzaarianer som inte ens hade mat för dagen. Och så tänkte hon på sin bror, kung Nikoforaz. Har han klarat sig hem välbehållen än?

Bakom furstinnan lipade furst Gerondo och torkade ideligen sina rödgråtna ögon. Hur kunde jag vara så hjärtlös att jag lät en så späd och oskuldsfull varelse sitta inspärrad? Varför bad jag inte min vän furst Haraldan att släppa henne fri för länge sedan?

Lomon tänkte på sin familj därhemma i Minarbi och hur den hade splittrats för att han ville göra tjänst som livvakt hos furst Gerondo. Brimo hade inga släktingar eftersom hans familj hade dött i en eldsvåda när han var liten, och han var olyckligt kär i en av furst Gerondos döttrar. Olaz längtade efter sin käresta som var dotter till en rik köpman från Espor som inte ville att hon skulle gifta sig med en livvakt. Sången var fylld av bitterljuv smärta, men också av glädjefyllt hopp. Lomon trumpetade högljutt i sin gamla snorfana, men det var inget som störde Titioona, inte heller att himlen blev kolsvart med åskmuller som dånade allt högre. Först när luften fylldes av ettriga iskorn tystnade sången tvärt.

"Vaaad är detta för hååårda små kulor som faller?"

"Hagel!" ropade furstinnan. "Vi tar skydd i grottan där borta tills det värsta är över!"

När den sista bergshästen – den med packningen – precis hade hunnit in i grottan, brakade ovädret loss på allvar. Blixtar ljungade kors och tvärs och smällde som pisksnärtar och hagelkornen blev stora som valnötter. Med ens hördes ytterligare ett dovt ljud som överröstade oväsendet utanför eftersom det kom inifrån grottan.

Ett morrande ljud.

"Vad är det som låååter?" Titioona såg mot mörkret längst in i grottan och började gå mot det. Hästarna gnäggade vilt och skulle ha flytt om de inte var tjudrade vid ett par droppstenar. Något stort och mörkgrått rörde sig därinne.

Piri stirrade med fasa åt samma håll som Titioona. "Gode Gud! Akta dig, Titioona! Det är en ..."

"Gråbjörn!!" Furst Gerondos röst var halvkvävd av fasa.

Det lurviga djuret lufsade rakt fram mot Titioona och nosade på henne med sänkt huvud och upprättstående öron under dova brummanden och fnysningar. Björnen stod på alla fyra och dess fuktiga nos var i höjd med Titioonas panna.

"Gråååbjörn! Vad fiiin du är! Titioona ska sjunga en sååång för dig ..."

"Nej, Titioona, nej!" Furst Gerondo drog sitt svärd, gick mot Titioona och knuffade henne åt sidan. Gråbjörnen fällde öronen bakåt och ställde sig rytande på bakbenen så att dess lurviga huvud nådde grottans skrovliga tak. Björnens käft var full av stora tänder, lika spetsiga som klorna på labbarna.

De tre livvakterna drog sina svärd och gick till anfall sida vid sida med fursten. Brimo högg björnen i den högra labben, furst Gerondo i den vänstra, Olaz i höger bakben och Lomon i vänster. Gråbjörnen snodde vrålande runt och slog Lomon i bröstet med sin högra labb. Brimo hade inte huggit djupt nog och den store och kraftige Lomon kastades som en trasdocka mot grottväggen.

Gråbjörnen följde snabbt efter och bet Lomon i benet så att det krasade. De övriga männen fortsatte ursinnigt att hugga tills björnen segnade ner på sina svårt sargade ben. Olaz fick en lång reva på sin rockärm av de vassa klorna och björnen vägrade att ge upp trots att den nu låg på sidan. Till sist gav furst Gerondo djuret nådastöten genom att sticka sitt svärd genom dess ena öga.

Fenestra och Piri var skärrade men samtidigt imponerade över männens modiga insats medan Titioona enbart var häpen. Utanför grottan forsade regnet ner i strida strömmar som fick de stora hagelkornen att sakta smälta bort. Åskan mullrade fortfarande, men inte längre så högljutt. Furst Gerondo torkade av svärdet i björnens päls och gick mot de tre kvinnorna.

"Vad skickliga ni är!" sa Fenestra beundrande.

"De tillhör min livvakt och därför är de specialtränade att genast attackera och besegra alla hot. Deras motto är ’anfall eller dö’ och de är inte alls som de där blåbären som kung Zakastvur den Elake hade och som enbart behövde slåss mot obeväpnade och svältande bönder. Och själv kunde jag inte låta bli att vara med på deras träningar! Såna här män behövs när man är ute med stora summor pengar, till exempel i den rika men farliga staden Minarbi. Se bara på Olaz hur snabb och smidig han är! Och på Brimos listiga finter! Och på Lomons styrka ... Lomon? Lomon!"

Furst Gerondo kastade sig över den livlösa livvakten som låg mellan grottväggen och gråbjörnens väldiga kropp. Lomons svårt sargade ben släpade i en onaturlig vinkel när han lyfte upp honom i sittande ställning.

"Lomon! Neeej!" tjöt Gerondo.

"Vaaad har hänt Lomooon?" undrade Titioona som var helt lugn trots all uppståndelse.

"Lomon är död!"

"Döööd? Vad är deeet?"

Piri och Fenestra såg på varandra liksom Olaz och Brimo. Titioona vet inte vad "död" är!

"Död är när själen har lämnat kroppen", försökte Piri förklara.

"Vad är sjäääl?"

"Något som alla levande varelser har som kan tänka och älska."

"Vart tar själen vääägen när den har lämnat kroppen?"

"Till det Himmelska paradiset där uppe om man har varit god och till det Underjordiska helvetet där nere om man har varit ond."

"Åååh, det Himmelska paaaradiset! Det är ju dääär Titioonas mooor är!"

Plötsligt kvicknade livvakten till och slog upp ögonen. Furst Gerondo som satt intill honom såg det och ropade högt.

"Lomon! Jag trodde du var död!" Han vände sig till Fenestra. "Lomon lever! Hjälp mig att förbinda hans ben så att han inte förblöder!"

Piri svalde när hon såg livvaktens sönderbitna ben. Hon tänkte på sin lillebror Ando och sa med låg röst till såväl fursten som sin väninna: "Det finns inget att förbinda. Benet måste kapas och såret brännas."

Men även livvakten hörde vad hon sa.

"Kapa benet?!" stönade han. "Och därefter bränna?! Aldrig i livet! Hellre dör jag!"

"Men Lomon, vi kommer att …"

"Ni hörde vad jag sa! Ingen kapning och ingen bränning!"

"Män!" fräste Piri. "De vill aldrig lyssna på goda råd!"

"Vi förbinder det så gott det går tills vidare." sa Fenestra och rev av en lång bit av livvaktens mantel som hon därefter virade runt hans ben. När hon var klar torkade hon hans svettiga panna med fliken av hans mantel.

"Se till att han får det ordentligt varmt!"

Brimo gjorde genast upp en lägereld med lav och torr björnspillning som det fanns gott om av i grottan medan Fenestra plockade fram bröd och cider ur ränseln. Den rökta skinkan och salamin behövdes inte då de alla snart skulle få smaka på välstekt björnbiff. Furst Gerondo plockade fran salt och kryddor medan Piri gjorde i ordning biffarna. Olaz tog fram nål och tråd och började laga revan på sin rockärm. Titioona kom fram till Piri, såg på henne och därefter på de färdigskurna biffarna som skulle spetsas på svärden för att grillas över glöden.

"Goood? Ooond? Vad är deeet?"

Piri suckade uppgivet. Sablar! Jag visste det! För varje fråga som besvaras får man minst två nya! Och hur ska jag svara på denna fråga så att Titioona förstår?

Furstinnan Fenestra kom till Piris hjälp. "Att vara god är att hjälpa någon och att vara ond är att skada någon."

"Hjälpa? Skada? Vad är deeet?"

"Vi hjälpte dig ut ur borgen i Novgord, Titioona, och vi dödade gråbjörnen som ville skada oss."

"Skada? Vad är deeet?"

"Det är att såra och döda någon. Se på Lomon, han är sårad i benet, och se på björnen, den är död."

"Gerondo dödade gråååbjörnen eftersom gråååbjörnen ville döda Gerondo?"

"Alldeles riktigt, Titioona!"

"Då är Gerondo ond. Gerondo dödade gråååbjörnen."

"Nej, Titioona, Gerondo är god! Han har hjälpt dig genom att skydda dig från att bli dödad av den onda gråbjörnen."

"Ond gråååbjörn? Gråååbjörnen ville inte döda Titioona."

"Det ville den visst det! Och den dödade ju nästan Lomon!"

"Gerondo skadade gråååbjörnen först."

"Nej, Titioona! Lyssna nu!" Fenestra såg förtvivlat mot Piri som fnissade med handen framför munnen. Hon drog efter andan. "Gråbjörnen är köttätare. Den dödar andra för att äta upp dem, alltså är den ond!"

"Kött? Vad är deeet?"

"Det är ätbara saker från djur, sånt som korv och skinka och biffen här."

"Då är Titioona ond. Titioona äter korv och skinka. Korv och skinka är kött. Titioona äter kött!"

Piri pekade på furstinnans halätna björnbiff och brast ut i skratt. "Och även du äter kött, Fenestra!"

Furstinnan gav upp. Hon såg mot Piri och furst Gerondo som spetsade två nya köttstycken till grillning på sina svärd och suckade. Titioona är hopplös! Nu förstår jag furst Haraldan som ansåg henne efterbliven! Men ändå ... det är något hos Titioona som tilltalar mig, men jag kan inte sätta fingret på vad, och då är det inte enbart hennes skönsång jag menar ...

Piri kom till furstinnans undsättning. "Titioona, man är inte ond för att man äter kött! Det gör vi ju alla!"

"Då är gråååbjörnen inte ond."

"Förvisso! Men den är farlig för oss!"

"Faaarlig? Vad är deeet?"

Piri såg desperat på furstinnan. "Ge mig styrka!"

"Det var ju din idé att befria henne och att ta henne med oss!" sa Fenestra och log skadeglatt.

Piri ryckte på axlarna och vände sig åter till flickan. "Titioona! Det som är farligt är sånt som vill skada oss!"

"Är det som är faaarligt ooont?"

"Javisst!"

"Gråååbjörnen är inte ond, gråååbjörnen är inte faaarlig!"

Piri stönade och tog sig för pannan. "Snälla söta rara Titioona, sjung en sång istället!"

I nästa ögonblick fyllde Titioonas smekande toner ut hela grottan och överröstade regnets skval. Snart tårades ögonen på alla, denna gång av nostalgisk lycka. Fenestra tänkte på sin sjunde födelsedag och när hon fick en alldeles egen häst som hon döpte till Månstråle eftersom den var silvergrå. Piri mindes hur hon som åttaåring byggde en koja tillsammans med sina syskon Agi och Dramo uppe i eken vid hemmet. Furst Gerondo mindes hur han som nioåring brukade rida i kapp med den tre år äldre Haraldan på ängarna utanför Minarbi. Medan Olaz tänkte på fisketurerna han hade gjort som pojke med sina bröder i Stilla bukten mindes Brimo sina roliga lekkamrater på klostrets barnhem.

När Titioona slutade sjunga hade ovädret upphört. De åtta hästarna stod i grottöppningen och tuggade på gräset och mossan utanför. De sex kamraterna flådde gråbjörnen och la Lomon på den stora och varma björnfällen som de hade surrat fast på två långa störar som släpade efter Lomons häst. På så vis låg Lomon liksom i en bekväm hängkoj fast ordentligt täckt av den uppvikta björnfällens sidor. Sedan skar de nya köttstycken från gråbjörnen som de stekte spetsade på sina svärd.

Efter maten red de vidare efter att ha lagt resten av köttet utanför grottan så att inte fler hungriga gråbjörnar skulle förfölja dem. Solen tittade fram mellan de trasiga molnen och det mullrade svagt långt borta i väster. Dimslöjor låg här och där i dalgångarna och den fuktiga marken doftade starkt av mossa. De hade hunnit halvvägs uppför en kort men brant uppförsbacke när Titioona plötsligt fick syn på något.

"Åååh, så fiiina!"

Titioona hoppade av hästen och kastade sig framstupa mot små, vita blommor på marken. Alla såg mot Titioona och furst Gerondo visste vad det var.

"Det där är fjällsippor, de är vanliga här i bergen."

"Ååå! Fjällsippor! Så fiiina!"

Titioona låg en lång stund på mage och betraktade den lilla tuvan med blommor tills Fenestra förlorade tålamodet.

"Kom nu Titioona, vi fortsätter!"

Titioona plockade en blomma och klev upp på sin häst. De fortsatte mellan några klippor som var alldeles övertäckta av lavar och påminde om håriga troll. Några bulliga moln seglade framför solen och fick luften att kännas kylig. De kom till en liten sjö vid en porlande bäck där de släckte sin törst. När de kom till krönet på en liten kulle fick de syn på ett bylte av urblekta tygremsor som låg högt upp på en klippa. Byltet var prytt med horn och päls och hade en ansiktsmask av keramik.

"Vad är deeet?"

"Det är en mumie", sa furst Gerondo med ohöljd fascination. "Eftersom marken är hård och stenig här, kan krothonerna inte begrava någon på vanligt sätt eller bränna dem eftersom det är ont om bränsle. Men vid Eldravinen kastas de döda i en högtidlig ceremoni i lavan."

"Ååå! Muuumie! Så fiiin! Vem ska fååå den?"

"Få den?!" sa Piri häpet. "Det är ju en död människa inuti!"

"Är det ingen preseeent?"

Piri förstod att alla inslagna paket, vad de än innehöll, tolkades av Titioona som gåvor. "Joo, det är en present till Ljusets gud."

"Vill Ljusets gud ha en döööd människa?"

"Jaa, så att han kan göra jord av den så att blommorna får något att växa i."

"Blommor! Åååh, så fiiint!"

Piri sken som en sol. Bra! Det här svaret var Titioona nöjd med!

De red bort från klippan med den mumifierade bergsnomaden och fortsatte uppför en brant slänt. De lurviga hästarna töltade tålmodigt vidare och blev inte lika andfådda av den tunna luften som ryttarna. Plötsligt hoppade Titioona av hästen och plockade upp något från den karga marken.

"Åååh, vilken fiiin!"

Flickan höll upp det svartvita avlånga föremålet framför Piri som konstaterade: "Det är en örnfjäder!"

"Ååå! Örnfjäääder! Så fiiin!"

Titioona la fjädern i sin ränsel som redan var fylld med litet av varje: runda och glänsande stenar, brokiga fjädrar, torkade blommor, krokiga pinnar och olika slags frökapslar och kottar. Detta var Titioonas skatter, små intressanta ting med fascinerande former, vilket de övriga ryttarna inte kunde begripa.

"Tusan hakar! Hon plockar upp allt möjligt skräp utefter vägen!" klagade furst Gerondo. "Snart kommer hon att slänga ut sina ombyteskläder ur sin ränsel för att göra plats för all sin smörja!"

Piri vände sig till flickan. "Snälla söta rara Titioona! Ska du ideligen plocka upp allt jox du hittar bredvid vägen, kommer det att ta veckor innan vi kommer fram till Porten vid Världens tak. Och under dessa veckor ligger min lillebror Ando till sängs utan ben."

"Utan beeen? Hur kan Ando gå utan beeen?"

"Det är just det han inte kan, kära Titioona, eftersom han är skadad precis som Lomon och därför rider vi nu så fort som möjligt till Porten vid Världens tak för att finna Visdomens nyckel som kan bota honom!"

"Visdomens nyckel! Åååh, Andos beeen är inlåsta i ett rum och ni måste låsa upp dörren till rummet för att få ut Andos beeen!"

"På sätt och vis, ja ..." Piri tystnade och började grubbla. Den Ende guden ska veta att jag inte har den blekaste aning om ifall Visdomens nyckel verkligen kan hjälpa Ando! Men för hans skull griper jag efter minsta lilla halmstrå, hur obetydlig den än verkar! Ando är ju den ende som kan föra släkten Furulaan vidare även om han just nu bara är nio år gammal!

"Majestatis, kommer vi någonsin ut härifrån?" undrade menige Fremo och rev sig på hakan som vid det här laget var täckt av ett tätt, eldrött skägg.

"Jag vet inte, Fremo, jag vet inte ..." Kung Nikoforaz stirrade på gallret, drog sig i sitt mörkbruna skägg och vred mustaschen kring pekfingret. Här sitter jag med Osårbarhetens tiara och är ... totalt maktlös ...

Kung Nikoforaz drog uppgivet en djup suck. Mot fångenskap hjälper inte osårbarhet, om jag bara hade haft Råstyrkans tiara ...

De sju männen från Erkelzaar hade nu i två dygn suttit fångna i buren i ett torn i chika’maarernas huvudstad Shana’chik. Genom åtta runda fönster kunde de se den blå himlen och stadens kakelklädda lökkupoler. Kapten Targan och menige Fremo låg på sidan i buren och betraktade de övriga soldaterna som satt och spelade firshavist med en kortlek som menige Dimal hade haft med sig.

"De här tar jag!" Den fete soldaten la sitt sista kort han hade på hand och tog de tre sticken på golvet mellan männen. "Och med dem har jag sammanlagt tvåhundratrettifem poäng!"

"Anfäkta och fördömelse!" mullrade menige Fakareh och kastade sina kort. "Atan vann igen!"

Menige Dimal log illmarigt. "Jag hade säkert vunnit, men han fes så jag tappade koncentrationen!"

"Det gjorde jag visst inte!" sa menige Atan förnärmat. "Du hade dåliga kort på hand helt enkelt!"

"Visst! Ska du säga som delade ut dem!"

"Jag har bara nittitvå poäng ..." sa menige Logon lågt.

"Alltid nåt!" sa Dimal spydigt. "Jag har bara åttisju poäng!"

"Då är det Dimal som blandar och ger!" Fakareh samlade ihop korten och gav dem till den kortväxte soldaten.

Efter en kort stund satt alla med fjorton kort på hand och studerade dem. Atan som hade vunnit fick välja färg för denna omgångs trumfkort.

"Nää!" klagade Dimal och tog ett grabbatag i sitt lurviga, svarta hår. "Vad är detta för dynga?!"

"Det var ju du som delade ut dem ..." skrattade Atan illmarigt.

"Visst! Det var ju du som valde färg!" Dimal daskade sitt kort i burgolvet. "Nu sitter du med alla trumf på hand och har gjort mina kort helt värdelösa!"

"Kom igen nu!" tröstade Fakareh och dunkade den kortväxte soldaten på ryggen så att denne hostade. "Nån gång kommer även du att vinna!"

"Visst! Om hundra år eller så ..."

"Om vi hade börjat spela långt tidigare, så hade du säkert vunnit flera gånger, Dimal!"

"Knappast! Då hade de där elaka mateberna säkert beslagtagit kortleken istället! Varför tror du annars att jag har hållit den gömd ända tills nu? Förresten så är det din tur!"

Den rödhårige soldaten som hade tröttnat att titta på kortspelet vände sig till kungen. "Majestatis, jag undrar en sak ..."

"Vad då, Fremo?"

"Jo, din Heliga spira som du har visat och berättat om, enligt den Heliga legenden så borde den tillhöra krothonerna. Hur har den hamnat i Erkelzaar?"

"Minns du majestatis Kharaan I av huset Kanfagris som erövrade Matebia i Ljusets år 704 och fick tillnamnet ’den Store’?"

"Ja?"

"Han var min förfader och år 682 erövrade han Krothon som låg där Erkelzaar ligger i dag och därmed den Heliga spiran som har gått i arv i min ätt tills den hamnade i Mortir där jag fick hämta den."

"Och han erövrade även två heliga medaljonger, en från krothonerna och en från chika’maarerna. Den krothonska bars av ärkebiskopen ända tills den erkelzaarianska försvann med majestatis Kuzikenaz II i Mögalirträsket år 1173. Och det var den som jag gav till krothonernas hövding Feraal så att han gav oss fri lejd över bron tur och retur. Den chika’maariska bars av vicemajestatis i Portelan, men de förbannade mateberna stal den då de tog över makten i östra Erkelzaar år 937, och den bärs säkert av solkejsaren."

"Hur många medaljonger finns det?"

"Fyra. Ljusets gud hade skapat fyra och delat ut dem då han gjorde sin heliga nedstigning på Världens tak. Och öppnar man dem så står hela legenden om Maktens tiaror inuti på theranska, det uråldriga språket. Den tredje medaljongen fick Auterian den Helige och den fjärde fick evendaborerna som också fick Läkedomens tiara. Minns du majestatis Kuzikenaz II som gick ner sig i Mögalirträsket med Auterian den Heliges medaljong?"

"Ja?"

"Han hade en yngre bror, Arbogastim IV, som var min farfars farfars far. Han kröntes till kung år 1176 och hade en trogen general som fann den evendaboriska medaljongen i Khuzul Daar år 1215 och det är den som ärkebiskopen kom att bära hädanefter. Tyvärr hade inte ärkebiskop Mantoran den medaljongen på sig."

"Vart kan den ha tagit vägen?"

"Vet inte. När furst Sharzuk av huset Shanathel, som var Zakastvur den Elakes farfars far tog över tronen år 1248 la han beslag på både den och kung Kuzikenaz III:s krothonska medaljong som jag fann i Zakastvur den Elakes sängkammare, men tyvärr hade furst Tengur ingen medaljong kring halsen, inte heller fogde Erazak. Kanske är den evendaboriska medaljongen någonstans i skattkammaren i Thakandor, kanske blev den bortskänkt som gåva till någon av stadsfurstarna."

"Aha. Men varför tog huset Shanathel över tronen?"

"Det ... det är en pinsam historia. Men eftersom vi sitter här inspärrade i en bur i ett högt torn kan jag lika gärna berätta. Min farfars farfar, kung Kuzikenaz III av huset Kanfagris, var oerhört begåvad men samtidigt ... galen. Han älskade teaterspel och spelade gärna själv huvudrollerna och lär ha haft en mycket vacker sångröst. Men han passade inte som kung. Efter kröningen år 1223 blev han misstänksam mot allt och alla och i synnerhet mot stadsfurstarna. Kuzikenaz III lät riva det kungliga slottet som låg invid Thakandors stadsmur för att kunna uppföra ett nytt, mycket starkt befäst på en kulle en bit längre bort från huvudstaden."

"Är det den kungaborgen som finns idag?"

"Ja. Och det restes med rekordfart. Det tog bara sjutton år att bygga men många arbetare fick sätta livet till och skatterna höjdes avsevärt. Och vad han därefter gjorde med ingenjören och byggmästarna när slottet stod klart vågar jag knappt berätta!"

"Blev de utan lön?"

"Inte alls! De fick sitt guld precis som Kuzikenaz III hade lovat, men han stack även ut ögonen på dem så att de inte skulle bygga en likadan borg åt någon rivaliserande stadsfurste!"

Fremo ryste till. "Blod och eldbrasa, vad hemskt!"

"Därefter beslöt kung Kuzikenaz III sig för att göra sig av med stadsfurstarna en gång för alla och började erövra den ena staden efter den andra. Först föll Melkor, därefter Krahan, men när han skulle erövra Biranak gick det snett."

"Hur då?"

"Stadsfursten Sharzuk i Biranak hade med hjälp av sin trogne och listige överste, Segurak Karandil, gillrat en fälla som slog igen om Kuzikenaz III:s armé. Han hade nämligen sänt bud efter alla glädjeflickor i hela Erkelzaar och placerat ut dem i sin stad. När soldaterna sedan skulle anfalla Biranak möttes de av öppna stadsportar och en armé av glada kvinnor med gungande bröst i lätta kläder som förförde dem."

"Nu förstår jag varför Biranak blev så illa känt!"

"Efter flera veckors hårda strider hade soldaterna fått nog och blev naturligtvis överlyckliga över detta mottagande. Kung Kuzikenaz III och hans lojale general blev rasande över soldaternas desertering men kunde inget göra."

"Och vad hände med dem då?"

"Vad tror du? Sharzuk skickade sina soldater på dem och strimlade kungen och hans general i bitar! Därefter fördes furst Sharzuk i triumf till Thakandor där han kröntes till kung. Och han skänkte sin stad Biranak till sin överste som hade kommit på den strategiska planen med glädjeflickorna. Därmed blev överste Segurak stadsfurste och grundade ett nytt hus, Duranthel. Hans vapen blev ett rött lejon på silverbotten eftersom han brukade kallas för ’det rytande lejonet’ och lejonets röda färg var en hyllning till beskyddaren kung Sharzuk som hade en röd örn i sitt vapen."

"Är Segurak släkt med den nuvarande stadsfursten av Minarbi?"

"Ja, han är furst Gordaks farfar."

"Men vad hände med dina förfäder?"

"Kung Sharzuk utvisade alla från Thakandor som tillhörde huset Kanfagris, däribland min farfars far Bardanim och hans yngre bröder Loragon och Rigadan som båda hade tagit avstånd från kung Kuzikenaz III:s krigiska galenskaper."

"Vart tog de vägen?"

"Bardanim bosatte sig i Krahan och Loragon i den mindre staden Melkor. Dessa städer var ju utan stadsfurstar och eftersom de ändå var erövrade av huset Kanfagris blev Bardanim och Loragon helt enkelt deras nya stadsfurstar. Och de båda städerna har sedan dess tillhört huset Kanfagris. Rigadan som hatade sin far kung Kuzikenaz III grundade en helt ny stad i norra Erkelzaar år 1250 som fick det enkla namnet Novgord, den Nya staden. Rigadan grundade även huset Borgundak och han är furst Haraldans farfar. Och än i dag är huset Borgundaks vapen en grön fura på silverbotten eftersom trävaror var Novgords största exportvara redan på Rigadans tid."

"Det där var väl ingen pinsam historia, majestatis!" Fremo rev sig i sitt lurviga röda hår. "I så fall är min och min tvillingbror Rasmos värre!"

"Verkligen?"

"Fast den är inte så lång. Det var så att vi båda föddes för 27 vårar sedan och det var väl inte så ovanligt om det inte var så att vi hade tre fäder ..."

"Tre fäder??"

"Vi träffade dem alltid en i taget och vår mor Dorina försökte alltid dölja det för oss, men nyfikna som vi var luskade vi snart reda på hur det stod till. Det var nämligen så att mor var gift med Temur, men Temur var ihop med Undaramo och vår mor fick oss ihop med Volon!"

Kung Nikoforaz ryckte ofrivilligt till. "Herre min skapare! Det var en pinsam historia! Att ha en otrogen mor och en homosexuell far!"

"Men Dorina älskade oss. När vi var små brukade hon klia våra huvuden så att vårt hår blev tjockt och lurvigt. Och hon svarade på alla våra frågor – utom just det jag nämnde. Vi sörjde henne djupt när hon gick bort i barnsäng – vår lillebror blev dödfödd – och sedan dog våra tre fäder av svält och utmattning."

"Hur överlevde ni?"

"Vi tog reda på vilka rutter kung Zakastvur den Elakes vagnar med den inhöstade skatten brukade ta och då smög vi på avstånd och plockade upp det som trillade ner, valnötter och vinteräpplen och sånt som vi sedan åt upp eller bytte bort."

"Det var fiffigt!" sa menige Atan som hade tröttnat på att spela kort och istället lyssnat på kung Nikoforaz och Fremo. "Jag kan förresten också bidra med en pinsam historia!"

"Vad kan vara mer pinsamt än min?" undrade Fremo.

Atan försökte sätta sig bekvämt tillrätta så gott han kunde på burens hårda golv. "Vet du vad min far Unadan gjorde? Han sålde matebska varor som krothonerna hade importerat till kung Zakastvur den Elake och hans hov!"

"Därför är du så välgödd, din isterbuk!" fräste den kortväxte soldaten och satte ett pekfinger i Atans tjocka mage. "Du har ätit dig tjock och fet på den mat som kung Zakastvur den Elake roffade från oss och betalade din far med!"

"Lugna dig, Dimal! Tror du att jag var särskilt förtjust i det?"

"Visst!" sa Dimal spydigt. "Jag ser det på din buk som är stor som en tunna och på din fläskiga dubbelhaka! Du klagade säkert högljutt men samtidigt åt du dig mätt varje dag!"

"Och vadå? Jag tycker ju om god mat!"

"Det gör ju vi alla!" fräste Dimal.

Kapten Targan höjde armarna. "Nu ska vi inte gräla! Buren är liten!"

"I så fall måste du berätta din personliga och pinsamma historia!"

"Jag ... jo det ska jag ... jag ... jo, det var nämligen så att jag hade två bröder, men jag hatade dem bägge två. Jag hatade dem för att de ställde sig på kung Zakastvur den Elakes sida och jag hatade dem för att de tyckte om att pina och plåga oskyldiga människor. Så en dag så kom ni och erövrade kungaborgen och i stridens hetta passade jag på att döda min ene bror. Den andre försvann, men blev till min glädje funnen död. Detta är min bekännelse, vad är värre än brodermord? För det blir man ju bunden och utkastad i Mögalirträsket med en hiskeligt ful åsnesvansmössa på huvudet ..."

"Det var väl inte pinsamt!" sa kung Nikoforaz eftertryckligt. "Dina bröder valde att bli Zakastvur den Elakes riddare och blev därmed förrädare för såväl din familj som det erkelzaarianska folket! Du gjorde helt enkelt din plikt som befälhavare när du avrättade förrädaren och därför är det inget att skämmas för! Fast jag undrar vad dina föräldrar sa när du berättade att du hade dödat din egen bror ..."

"Inget, eftersom de redan var döda bägge två."

"Må de vila i frid i det Himmelska paradiset ..."

Den senige kaptenen nöp sig sorgset i sitt rågblonda helskägg. De vet inte att jag har en ännu mörkare hemlighet som är mycket värre än kung Nikoforaz’ och menige Fremos! Men jag tror inte att de är redo för att höra den ännu. Men tids nog får de reda på den och då är frågan om det inte är jag som är förrädaren!

Nästa kapitel Tillbaka

Uppdaterad 8 mars 2008