"Äntligen frukost!" sa menige Fakareh och gnuggade sina stora labbar medan han tittade upp mot kupolen som öppnades ovanför honom. "Jag är så hungrig att jag kan äta en häst ..."

"Jag med!" sa menige Atan och slickade sig förväntansfullt om munnen. "Jag skulle till och med äta bönor!"

En krok kom ner och hakade fast i stängerna på burens tak och plötsligt började hela buren att hissas upp genom den öppna kupolen. Kapten Targan blev förskräckt.

"Tusan också, jag vet vad som är på väg att ske! Den sextonde dagen i den tredje månaden lämnade vi Krahan, den nittonde föll vi i fällan i staden Vazhin och nu har det gått tio dagar sedan dess! Det är alltså den första dagen i den fjärde månaden i dag, det är fullmåne, dagen för chika’maarernas legendariska människooffer!"

"Åh, nej!" suckade Atan och gned sig på sin högljutt kurrande mage. "Ingen frukost! Inte ens bönor! Och jag som är så hungrig!"

"Du bekymrar dig för din isterbuk, ditt fisande fläskberg!" fräste menige Dimal. "Men inte för det faktum att vi kommer att bli offrade till blodtörstiga monster!"

"Jag kan väl inte rå för att jag råkar vara tjock och fet! Jag råkar bara tycka om god mat!"

"Vilket gör att du kommer att bli uppäten först, så välgödd som du är!"

"Säg inte så, Dimal!" sa Atan sårat.

"Jag hade minsann inte tur att bli född i en rik och välmående köpmansfamilj som du, Atan! Jag fick minsann inte smaka på livets goda som du! Nu är det bara rättvist att rollerna är ombytta!"

"Sluta nu, Dimal!" förmanade kapten Targan skarpt. "Dina ord sårar i onödan under dessa omständigheter! Och nu får vi minsann annat att tänka på!"

Buren landade mjukt på en juvelbesatt öppen vagn bredvid rubintornet där fjorton chika’maariska präster i färggranna dräkter översållade med fjädrar, guld och ädelstenar som glimmade i solen stod i rad och bar armshöga, klarröda och cylinderformade hattar utan brätten på sina stolta huvuden. Intill prästerna stod den elakt leende matebske anföraren med sina barska män. Prästerna och de matebska krigarna betraktade nöjt fångarna och åtta fjäderprydda vita hästar började dra buren genom Shana’chiks huvudgata som kantades av tusentals jublande åskådare.

Så småningom drogs buren uppför en ramp som ledde till en jättelik rund och skinande vit marmorbyggnad. Byggnaden hade varken dörrar eller fönster och insidan var skålformad. En präst lutade en stege mot buren, sa något på theranska till den matebske anföraren som klättrade uppför den och låste upp luckan.

Den matebske anföraren såg elakt på kung Nikoforaz och hans män. "Tro inte att jag lämnar er förrän de Sju Heliga har fått sitt! Må ni vara dömda till evigt mörker!"

"Tig!" fräste kapten Targan men anföraren flinade överlägset åt honom.

De hattprydda prästerna ställde sig på var sin sida om buren och började sjunga en märklig strupsång som varken kungen eller hans sex vänner hade hört förut. Sången fick ett allt snabbare tempo och när den nådde sitt klimax ringde prästerna i små medhavda silverklockor.

I nästa ögonblick tippade buren. Kungen och hans sex män började kana nerför burens glatta golv. Nikoforaz, Targan och Dimal fick tag i burens stänger och under dem klamrade sig de återstående soldaterna fast vid deras ben.

Den matebske anföraren tog fram sin piska och snärtade dem på fingrarna. Dimal skrek och tappade taget först. Därefter släppte Targan taget med ett tjut. Kung Nikoforaz som var osårbar höll sig fortfarande kvar och i hans ena ben hängde Fremo med en orolig blick.

Anföraren slutade piska, kom fram till buren och bände upp kungens fingrar. Därefter rutschade Nikoforaz och Fremo hjälplöst ner mot sina män i den blankpolerade marmorskålen.

Anföraren stod vid kanten och flinet i hans hårda, slätrakade ansikte var elakt och triumferande. "Synd på så starka och välnärda slavar, men nu blir khobir Vazanov och hans kejserlige helighet traniboren nöjda!"

"Må du vara förbannad i evigheters evighet!" röt kapten Targan långt nerifrån och hötte med näven.

"Detta måste vara De Sju Heligas tempel", sa kung Nikoforaz, reste sig och borstade av sig. "Nu förstår jag varför vi fick behålla eventuella vapen. De är totalt oanvändbara här."

"Ska de tända eld på oss nu?" undrade Fremo ängsligt.

"Hur då?" invände Logon. "Här finns ju inget bränsle!"

"Jag gillar inte det här!" Fakareh rynkade pannan. "Det brukar ju alltid bli rester efter offer, blod eller ben eller aska men här finns absolut ingenting kvar och marmorn är ju hur ren som helst."

"Det beror nog på att prästerna tvättar offerplatsen efter varje offer", föreslog Logon.

Under tiden försökte Dimal frenetiskt kravla sig ut ur marmorskålen men eftersom insidan var brant och glashal kanade han ideligen ner.

Fakareh pekade på Dimal och vände sig till Logon. "Hur skulle prästerna i så fall ta sig upp efteråt? Här finns ju inget som man kan klättra på."

"De kanske firar ner sig med rep?"

"Kanske det. Men hur är det här templet byggt? Marmorblocken är enormt stora och blankpolerade, och i de få skarvar som finns får man inte ens in ett knivblad."

"Det kanske är byggt av stenjättar?"

Fakareh rös och svalde högljutt. "Säg inte så, Logon! Jag skulle hellre vilja möta tre gråbjörnar än en enda stenjätte, fast jag vet att de bara finns i sagor. Men faktum är att jag ofta drömde mardrömmar om dem när jag var liten och då drömde jag att jag blev ..." Han svalde igen. "... uppäten!"

Sju människooffer till kom nerglidande och krockade med menige Fakareh som med ett tjut förlorade balansen och föll på magen. De var slätrakade män, klädda i enkla men eleganta dräkter. Kung Nikoforaz som inte hade fallit omkull gick fram till ett av offren som hade krulligt svart hår.

"Vad kommer att hända med oss?" frågade Nikoforaz på theranska.

"Vi blir offrade till de Sju Heliga!" svarade den svarthårige mannen med en melodiös chika’maarisk brytning.

"Det vet jag redan!" sa Nikoforaz otåligt. "Men kommer vi att bli brända eller vad?"

"De Sju Heliga för alltid bort tre offer var ..."

"Tre var?" avbröt kungen. "Men det betyder ju att vi blir tjugoett off..." Ytterligare sju kom nerkasande, den här gången enbart kvinnor, beslöjade i svartkantade vita tyger. Kungen och den svarthårige vräktes över ända.

"Alla städer mellan Brinnande Avgrunden och Matebianbergen bidrar med dömda fångar och infångade främlingar ..." fortsatte den svarthårige chika’maaren medan han reste sig upp.

"Som vi!" utbrast kung Nikoforaz och tog emot chika’maarens hjälpande hand.

"... eftersom de Sju Heliga alltid vill ha tjugoett människooffer per månad." Chika’maaren drog upp kungen. "Annars blir deras vrede stor och som straff trampar de sönder en stad per månad såsom de en gång gjorde med Cha’rah, den närmaste staden söderut och Niga’taar, en stad i väster vid Brinnande Avgrunden. Ibland är våra egna offer för få och då måste vi köpa offer från mateberna."

"De där förbannade mateberna sålde oss!" morrade Nikoforaz. "Som om vi vore dömda brottslingar!"

"Men det är långt ifrån alla människooffer som är dömda brottslingar. Min far var en rik köpman och han var mycket girig och hagalen. Han blev aldrig nöjd och ville bara ha mer och mer. För min del så fann jag livet tomt eftersom jag inte längre hade några drömmar att uppfylla! Jag är faktiskt en av mycket få frivilliga människooffer, de övriga köps av våra präster. Oftast är det rika och missunnsamma girigbukar som behåller den äldste sonen och säljer sina övriga söner för att inte rikedomarna ska delas upp på flera arvingar när girigbuken avlider."

"Det stämmer!" sa ett par svarthåriga tvillingar i kör. "Vår så kallade far tyckte att vår äldste bror Atawan skulle ärva allt och därför sålde han oss! Nu är de ännu rikare och må de brinna i Underjorden för evigt!"

"Typiskt chika’maarer att offra sina söner!" muttrade en av de sju beslöjade kvinnorna med kärv matebsk brytning.

"Och min far offrade mig bara för att min mor visade sig vara erkelzaarian", sa en högvuxen och ledsen matebsk yngling.

"Vad konstigt!" utbrast Fremo.

"Inte alls! Min far var en rik och respekterad matebsk krigare och det finns inget mer avskyvärt för mateber än att vänsterprassla med icke-mateber i allmänhet och erkelzaarianer i synnerhet! Min mor och hennes familj drömde om att mateber och erkelzaarianer i en nära framtid skulle sluta fred med varandra och endast behålla det bästa som deras båda kulturer kunde erbjuda. Därför utgav hon sig för att vara mateb, hon lärde sig matebska, klädde sig i slöja och blev bortgift med min far. Hela hennes familj spelade med, men förra månaden när jag fyllde femton år, fick min far veta att hon var erkelzaarian. Resultatet blev att han lät stena henne, han dömde hela hennes familj till slaveri i en järngruva och sålde mig till chika’maarerna medan mina yngre syskon togs till slavuppfostringsanstalten."

"Utan drömmar finns ingen mening med livet ..." sa den svarthårige sorgset och en erkelzaariansk köpman med liten mustasch och begynnande flint instämde.

"Jag är också här frivilligt", sa han. "Min förstfödde son blev dödfödd och min älskade hustru dog i barnsäng. Allt guld och alla juveler i hela världen kan inte hjälpa mig upp ur min avgrundsdjupa sorg. Och att låta sig bli offrad är bättre än självmord, så att man omedelbart kommer till det Himmelska paradiset."

"Men vi som inte fick en ärlig chans till, då?" protesterade en gänglig brunhårig chika’maarisk yngling. "Det enda brott jag begick var att jag blev blåst på alla mina besparingar, av en bekant som spelade bort allt på tärningar! Om jag bara hade fått ett år på mig så hade jag kunnat försöka tjäna ihop det som jag hade förlorat, men nähä då! ’Det är en principsak att inte ha några godtrogna slösare i vår familj! Du får betala med ditt liv till de Sju!’ sa min fader och skickade mig raka vägen hit!"

"Och jag blev offrad för att jag rymde hemifrån och ville gå i skolan som mina bröder!" sa den beslöjade kvinnan som visade sig vara drygt fjorton år gammal. "Jag ville inte alls gifta mig med kusin Sergeyin eftersom jag hatar honom, men min far lurade mig! Långt innan hade jag lärt mig theranska bara genom att lyssna på mina bröder när de övade sig medan jag satt och sydde, och när det bara var ett par veckor till skolstart visade jag stolt för min familj vad jag kunde. Dagen före skolstart hade min far köpt en fin klänning som han på kvällen gav mig med orden ’Denna ska du bära i morgon på din första skoldag!’ Jag somnade lyckligt och på morgonen tog jag glatt på mig klänningen. Men när jag skulle gå till skolan hejdades jag av att hela klanen stod utanför dörren med min förbannade kusin i brudgumsdräkt! Min egen far hade lurat mig! Det visade sig att bröllopet hade varit planerat sedan länge. Och då rymde jag hemifrån till skolan, men tyvärr visade det sig att kusin Sergeyins bror var lärare i skolan och han sålde mig till de chika’maariska prästerna för att rädda familjens heder."

"Usch vad hemskt!" sa Targan medkännande.

"Och hon blev våldtagen av sin kusins vän!" Den beslöjade unga kvinnan pekade på sin väninna som inte kunde tala theranska. "Och ändå skyllde hennes far på henne, sa att det var hennes fel som förförde honom och skickade hit henne för att rädda sin familjs heder."

"Jag ska göra allt för att dessa hedniska och grymma människooffer ska upphöra!" sa kung Nikoforaz med eftertryck.

"Det kan du inte, de Sju Heliga är ju gudar!" invände de chika’maariska tvillingarna i kör.

Kung Nikoforaz fnös. "Det finns ingen gud utom Ljusets gud, den Ende guden!"

"Majestatis! Har du tänkt på en sak?" sa kapten Targan lågt till kung Nikoforaz. "Alla som är offrade här har kommit från adliga familjer och rika köpmanssläkter. De är alla välklädda och välnärda och de flesta av dem kan tala theranska, det uråldriga språket."

"Det har du rätt i! Vi har inte fått sällskap av en enda tiggare, hantverkare eller bonde!"

"I stort sett alla här är såna som har varit för obekväma för det chika’maariska etablissemanget eller de matebska klanerna. Och det allra kusligaste är att den matebske solkejsaren kunde känna till dig!"

"Det beror på att han är en häxmästare! Och krothonerna kan förstås ha sålt upplysningar till den där fisförnäme khobir Zaka... Vazak... eller vad den där vämjelige fetknoppen kallar sig ..."

"Apropå det!" Kapten Targan vände sig till den unga kvinnan som kunde theranska. "Känner du till något om solkejsaren – traniboren alltså?"

"O, ja! Hans kejserlige helighet traniboren är Solens son, vår gudomlige härskare, också kallad den Evigt Levande. Han kommer varje vårdagjämning i den Namnlöse Profetens heliga tronsläde till Solens tempel i Portelan och ..."

"Den Namnlöse Profeten?? Menar du Profeten Utan Namn?"

"Ja, just det, Solens profet!"

"Solgudens profet??" Targan blev häpen. "Men ... men Profeten Utan Namn var ju Ljusets guds utsände!"

"Nej, det sa han aldrig att han var. Han sa att han var den Ende gudens utsände och därmed är han vår helige profet."

"Vad underligt! Ni mateber och vi erkelzaarianer dyrkar ju samma namnlöse profet! Kan det vara möjligt att Solguden och Ljusets gud är ... en och samma gud?"

"Nej, Ljusets gud är er gud. Jag är mateb, min gud är Solens gud och traniboren är hans son! Ett bevis för att den Namnlöse Profeten inte var erkelzaariansk är att han bara hade skäggstubb och dessutom talade han theranska så att alla de närvarande folken i domstolen skulle förstå vad han hade att förtälja. Dessutom kom han tillsammans med traniboren för 1320 år sedan i sin heliga tronsläde som han sedan skänkte till traniboren."

Kapten Targan rev sig i sitt rågblonda skägg. "Det var underligt! Den Heliga legenden enligt majestatis Auterian I nämner ingen tronsläde ..."

"Vilket beror på att han satt i palatset med sina tre kamrater när profeten anlände, men översteprästen Leonov befann sig utanför och såg profeten anlända med den då mycket unge traniboren i sin heliga tronsläde som har en stor vacker kopparsköld i aktern likt en uppgående sol." Kvinnans ljusbruna ögon innanför slöjans knypplade galler glittrade ett kort ögonblick till av hopp. "Och en vacker dag kommer Solens profet att återvända för att ge traniboren hans rättmätiga makt över hela världen!"

"Hur så?"

"Den Namnlöse Profeten sa exakt så här: ’Och profeten som kommer efter mig kommer att tala sant som jag, eftersom han också är den Ende gudens utsände!’"

"Det stämmer!" sa Targan förbluffat.

"Och det är den profeten vi väntar på. Och hela vår värld Artezania kommer att regeras av goda khobirer som profeten och traniboren kommer att utse!"

"Säg mig, vilka är khobirerna?"

"De är våra länsherrar, en kombination mellan era furstar, biskopar och vetenskapsmän med hedern som rättesnöre. Deras mäktiga familjer styr över oss, eftersom det är hos dem som den egentliga makten ligger, då traniboren bara besöker oss en vecka per år. Och akta dig för att vanära dem, eftersom de har laglig rätt att hämnas i blod!"

"Vilka grymma herrar!"

"Ja, de är grymma, men inte mot oss, utan mot våra fiender. De beskyddar oss mot erkelzaarianer, kobarashianer, chika’maarer och krothoner."

"Krothoner? Vad underligt! Så vitt jag vet är de fredliga köpmän såvida man inte kommer med fler män än sju eller försöker ta sig över deras heliga bro!"

"Krothoner är barbarer! Jag ber om ursäkt ifall jag förolämpar dig, men för oss mateber är alla folk barbarer utom vi själva!"

"Men du blev ju offrad för att du ville gå i skolan! Är inte det barbariskt?"

"Min familj är förvisso barbarisk, men inte vi mateber i gemen! Och jag tror att om jag bara hade fått lägga fram min sak inför en khobir så skulle han förstå och hjälpa mig!"

"Jag tror inte att khobiren skulle lyssna på dig. Han lyssnade inte ens på majestatis Nikoforaz här, fast han är Erkelzaars enväldige härskare!"

"Det är väl skillnad! Han är ju erkelzaarian!"

"Det är jag också! Är jag barbarisk kanske?"

"Inte just nu, men ..."

En lätt skakning kändes under fötterna på dem. Därefter en till. Och en till, hela tiden allt starkare.

"Är det jordbävning?" undrade Targan.

Skakningarna började höras som dova dunsar som taktfast ökade i styrka.

"Nej, det är de Sju heliga som närmar sig."

De dova dunsarna blev nästan öronbedövande när de plötsligt tystnade. Ett förskräckt men samtidigt vördnadsfullt sus gick genom alla i och utanför det skålformade marmortemplet.

Menige Fakareh tittade upp. Han blev kritvit i ansiktet samtidigt som han kände något varmt som rann nerför hans ben. Han slog sina stora labbar mot sina skäggiga kinder och vrålade ett omänskligt skri.

Sju stenjättar tittade belåtet ner i skålen, med svarta ögon stora som kvarnstenar som var omgivna av mandelformade vita ögonvitor. De hade avlånga huvuden med långsmala öron, kraftigt hakparti och stora näsor och på huvudena bar de röda, cylindriska stenbumlingar.

Menige Fakareh svimmade.

Den rödhårige soldaten klappade kungen försiktigt på axeln. "Majestatis, jag undrar en sak ..."

"Ja, Fremo?"

"Hemma i Thakandor brukade grannarna säga till sina olydiga barn: ’Akta dig så att inte stenjätten kommer och äter upp dig!’ Kommer vi att bli uppätna nu?"

Kung Nikoforaz såg på stenjättarna med fasa. Vid den Endes heliga namn, tänkte han. Moaierna! De människoätande stenjättarna som är nämnda i boken Om Flora och Fauna i Erkelzaar med omnejd! Och nu förstår jag varför moaierna inte dyker upp i Mögalirträsket vid varje fullmåne! Det är på grund av att de beger sig hit via moaiernas bro i söder för att hämta människooffer!

Med en skrovlig basröst som dånade över staden sa stenjättarna i kör: "Mir moai maunai va nuiroa pulau!"

Ett rungande jubel hördes från prästerna och den stora folksamlingen runt offerskålen. Detta var tecknet på att offret var accepterat. Människorna i offerskålen lyftes varsamt upp tre och tre i kupade händer och sedan började jättarna försiktigt gå med dem genom staden, trots det skälvde byggnaderna intill dem. Den södra stadsdelen var därför i motsats till den norra helt folktom så att ingen skulle krossas likt en insekt under deras enorma fötter och till detta ändamål var därför en bred aveny byggd.

De sju moaierna var tio manslängder höga och deras hud var av gulgrå sten. De var helt nakna, men de saknade könsorgan och istället hade de ett litet runt hål mellan benen. Utanför stadsmuren satte sig de alla på huk i en stor bassäng som låg på en kulle i närheten och lät diverse småstenar och kristallklart vatten strömma ner i den från hålet i sina bakdelar och de höll på tills vattenreservoaren var fylld till brädden.

Vilken bra affär för stenjättarna, tänkte Nikoforaz sarkastiskt. De får människooffer i utbyte mot sin spillning! Källvattnet vi fick dricka måste säkert ha varit deras urin!

När de sju moaierna hade uträttat sina behov började de gå söderut med sina offer som de alltjämt höll i sina kupade händer. Under dem hördes det dova taktfasta dunsandet av deras stenfötter, men märkligt nog kändes inte vibrationerna i deras handflator, vilket gjorde det bekvämt för offren att sitta i dem. På höger sida hade de de branta och klippiga Chika'maarbergen och framför dem skymtade Matebianbergen fram som en mörkblå taggig rand i fjärran. Solen gassade men stenjättarna gav sina fångar skugga med sina tummar och fartvinden gav svalka.

Kung Nikoforaz hade hamnat i samma handflator som den svarthårige chika’maaren och en matebsk kvinna. Menige Fremo fick sällskap av en lång räkel till karl med skepparkrans samt en matebska. Atan, Dimal och Logon hade turen att hamna i samma hand medan den medvetslöse Fakareh hamnade tillsammans med de chika’maariska tvillingarna. Kapten Targan däremot fick sällskap av den dystre erkelzaarianske köpmannen samt en ung matebsk kvinna som helt oväntat slet av sig sin heltäckande slöja och kastade den över stenhandens rundade kant.

"Gotovo! Njema vyshe burkha!" ropade hon triumferande.

"Vad sa du?" undrade Targan på theranska.

"Shto?"

"Kan du inte theranska?"

"Nje razumym."

"Hon kan tyvärr bara matebska", sa köpmannen sakta. "Om du inte tycker det är förmätet av mig, så kan du få höra mitt livsöde, eftersom jag är erkelzaarian som du, fast min familj bor i Chika’maar. Detta beror på att chika’maarerna låter oss erkelzaarianer vara i fred så länge vi betalar skatt till den chika’maarianske storhövdingen."

Köpmannen drog en djup suck. "Jag sålde en gång en tjänare som hade stulit en handfull silvermynt. Nu får jag med rätta smaka min egen medicin, tjänaren ville bara ha extra pengar för att kunna försörja sin fattiga familj. En handfull silvermynt hade säkert räckt i en månad för dem. ’Mycket vill ha mer’, som chika’maarerna brukar säga. Jag var snål som vägrade att höja hans lön och jag fick mitt straff för att jag bara tänkte på mig själv och mina pengar."

"Fick?" sa Targan undrande. "Får menar du väl? Stenjättarna kan göra vad som helst med oss!"

"Jag fick mitt straff efter att hela min erkelzaarianska bekantskapskrets fick veta att jag hade sålt en av mitt folk till chika’maarerna. En erkelzaariansk tjuv skulle jag ha låtit döma efter erkelzaarianska lagar, det vill säga med fängelse, för när han skulle komma ut ett år senare skulle hans åtta barn ha sin far kvar. Alla erkelzaarianer slutade att handla hos mig och de såg till att även chika’maarerna undvek mig. Och jag som trodde att jag hade gjort en god affär när jag sålde tjuven! Och kort därefter dog min hustru i barnsäng, och vad värre var, min käre son var dödfödd! Detta var Ljusets guds slutgiltiga straff för att jag hade förrått en av de våra! Och som erkelzaarian kunde jag inte begå själmord utan att riskera min själ! Så istället lät jag mig offras till de här stenjättarna ..."

"Vilket fruktansvärt straff!" utbrast kapten Targan.

"Det här blir inget straff, det blir en befrielse! Straffet kom ju som sagt från Ljusets gud som slutligen tog ifrån mig det jag verkligen älskade allra mest: min hustru och min arvinge!"

Kung Nikoforaz drog sig i sitt mörkbruna skägg. Mateberna och chika’maarerna skulle bara veta att de offrar människor till stenjättar som inte alls är några gudar! Ljusets gud har ju aldrig någonsin krävt några människooffer och ändå har chika’maarerna vänt Honom ryggen, trots att deras förste storhövding Chuwen Kumihua’taan fick en personlig välsignelse! Det måste bli ett slut på de här hedniska grymheterna! Det svär jag vid den Endes heliga namn!

Under tiden betraktade menige Fremo landskapet över stenhandens kant. Han avgjorde att moaiernas hastighet var densamma som en travande hästs. Stenhänderna som han satt i gungade mjukt som en slup nerströms en flod. Det sög i magen när han kikade ut över stenjättens fingertoppar och såg hur det alltmer torra och steniga landskapet långt därnere svävade förbi.

Fremo rev sig i sitt lurviga röda hår. Undrar vart stenjättarna för oss ...

När Fremo hade tröttnat på utsikten klappade han försiktigt den långe spinkige mannen på axeln. "Du är erkelzaarian, eller hur?"

"Hur visste du det?"

"För att du har skepparkrans. Mateberna föredrar ju att vara slätrakade."

"Det stämmer! Jag har tyvärr blivit såld som slav till en khobir eftersom jag inte kunde betala mina skulder till den chika’maariske adelsmannen. I tre år väntade jag på min leverans av erkelzaarianskt silver som aldrig kom, och sedan såldes jag tillbaka till chika’maarerna då det uppdagades att jag kunde läsa, skriva och räkna. Men han som köpte mig var samme chika’maariske adelsman som jag var skyldig pengar och han offrade mig. Och därför har jag blivit så van vid att inte öppna munnen förrän jag blir tilltalad att jag inte tänkte på att presentera mig. Förresten så heter jag Rondul Teretofaar."

"Och jag heter Fremo Kontara och är menig soldat i majestatis Nikoforaz’ armé."

"Angenämt!"

"Vet du, jag har tänkt på en sak." Fremo pekade diskret med tummen på kvinnan. "Matebska kvinnor är beslöjade för att de inte får visa sitt ansikte inför främmande män, medan krothonska kvinnor är beslöjade för att de själva bestämmer vilka män de ska visa sitt ansikte för. Så medan matebska kvinnor tvingas bära slöja så gör krothonska kvinnor det av fri vilja. Och de är dessutom stolta över att bära slöja eftersom det enligt dem betyder det att de är fullvuxna kvinnor."

"Och dessutom lär du aldrig se matebska kvinnor flanera ensamma i staden som krothonska kvinnor säkert får göra. De måste alltid gå fem steg efter sin make, sin far eller en manlig släkting. En ensam matebsk kvinna på promenad sägs vanära sin släkt."

"Vad händer med dem då?"

"De stenas eller skickas till Shana’chik för att som offer till de Sju Heliga återupprätta den matebska familjens heder."

"Till moaierna alltså! Blod och eldbrasa, vad hemskt!"

"Eldbrasa? Eldsvåda menar du väl?

"Nej, det är Rasmo, min tvillingbror hemma i Krahan, han brukar säga ’blod och eldsvåda’. Jag tycker det ligger bättre i munnen att säga ’blod och eldbrasa’ fast Rasmo säger att det är fel!"

"Har du prövat med att säga ’blod och eld’ eller ’blod och brasa’? Det är ju inte fel på något sätt."

"Bra idé! Men nu är jag så van vid att säga ’blod och eldbrasa’ att jag säkert kommer att göra det tills jag färdas till det Himmelska paradiset. Förresten, är det sant att mateber har två eller fler fruar?"

"Ja det är det, khobir Dergolomon som jag slavade hos, har ett helt harem med både fruar, konkubiner och slavinnor. Fruarna är alltid från hans egen eller andra khobirklaner, konkubinerna är döttrar till rika köpmän och slavinnorna är till för att tillfredsställa hans grymma behov! Khobirerna förresten – de där förbannade matebska länsherrarna – är verkligen förskräckliga plågoandar på fler sätt än så!"

"Hur så?"

"Erkelzaarianska bönder lever på att bruka jorden till skillnad från matebska som lever på att föda upp boskap. Och ändå måste kvarvarande erkelzaarianska bönder lämna en del av sin skörd till khobiren i skatt. Problemet är bara att de matebska hjordarna blir allt större, så den mark som erkelzaarianerna har haft till odling har khobirerna lagt beslag på för att använda till betesmarker. Och khobiren beslagtar mark med traniborens välsignelse samtidigt som han beskyddar de matebska bönderna från de erkelzaarianska som därmed blir utan jord."

"Men khobirerna kan väl inte bara stjäla mark så där?"

"De matebska bönderna är livegna och lyder under khobiren. Och när de betalar skatt till khobirerna från sina ännu större boskapshjordar blir khobirerna ännu rikare. Nu har inte erkelzaarianerna mer mark än de nödtorftigt kan bruka till husbehov."

"Kan de inte tigga av de rika mateberna?"

"Det är inte lättare att tigga av en mateb än av en krothon, snarare tvärtom. Krothonerna är snåla, men en mateb är girig och missunnsam! Tigger man av en krothon spottar han en i handen, men en mateb hugger av den! Tigger man av någon annan så är mateben genast där och lägger beslag på det man har tiggt ihop! Är det en slant stoppar han den i sin redan välfyllda penningpung, men är det en bit bröd trampar han den i smutsen på marken! Och khobirerna är som sagt var de värsta mateberna!"

"Apropå det. Hur var det att tjäna khobir Dergolomon?"

"Åh fy för den lede, tala inte om honom!" Rondul spottade en stor loska över stenhandens kant. "Han är en av de allra värsta! Han äger ett hundratals hästar samt ett tjugotal hundar och ett sextiotal navelsvin. Dessutom har han under sig ett fyrtiotal matebska bönder med hjordar på flera hundratals gödsvin och biffkor tillsammans. All gröda som skulle ha gått till de hungrande erkelzaarianerna hamnar istället i hans glupska husdjurs magar!"

"Blod och eldbrasa, vad orättvist! Den där khobir Dergolomon måste vara lika elak som den ondskefulle kung Zakastvur var!"

"Kung Zakastvur? Vem är det?"

Menige Fremo fick berätta allt om kungen, solkulten, kampen och befrielsen för den långe erkelzaarianen, som med stor inlevelse hörde på. Fremo berättade även om Maktens tiaror då Rondul hade lovat att inte avslöja deras hemlighet och därmed kunde Fremo berätta om sina fortsatta äventyr och om hur kung Nikoforaz hade fått tag i tiarorna.

De sju moaierna höll varsamt sina fångar i sina kupade händer och gick stadigt söderut genom det gräsbevuxna landskapet och hastigheten var som en travande hästs. På höger sida hade de Chika'maarbergen som reste sig brant upp ur stäppen. Solen sken från en klarblå himmel, luften blev allt varmare och landskapet blev allt torrare.

De tre soldaterna Dimal, Logon och Atan hade inga problem att fördriva tiden eftersom Dimal hade kvar sin kortlek. Nu satt de i moaiens stenhänder och spelade kort och skrattade till stenjättens stora förvåning men de var trots allt noga med att inga kort skulle blåsa bort av fartvinden. De skrattade ibland ännu mer när de då och då tittade upp på stenjättens frågande ansiktsuttryck med de stora mandelformade ögonen. Skrattet höll skräcken borta. De tre männen ville inte tänka på framtidens fasor utan klamrade sig fast vid nuet.

Av och till hördes ett högt skri som klingade bort. Det var menige Fakareh som trodde att han äntligen hade vaknat ur mardrömmen, bara för att upptäcka att den var verklig och återigen svimmat av skräck. De chika’maariska tvillingarna som satt i samma hand som Fakareh försökte väcka och trösta honom, men utan att lyckas.

Moaierna verkade inte bli trötta eftersom de vandrade hela kvällen och hela natten. Mot sin vilja vaggades kungens män till sömns i stenjättens mjukt gungande handflator, medan kung Nikoforaz själv somnade tvärt vid midnatt, hur han än försökte hålla sig vaken.

Vid middagstid följande dag sken solen skarpt över Chikaboroöknen från en blekblå himmel. Vid horisonten möttes marken och himlen i ett färglöst dis. Ökenlandskapet var flackt med grågul sand och förvridna klippor i samma färg. Här och där växte enstaka låga buskar och kaktusar med sylvassa taggar.

De sju moaierna närmade sig ett ofantligt stort byggnadsverk som i två parallella rader bestod av flera manslängder höga stenmonoliter med lika stora överliggande stenar på. När de passerade mellan bautastenarna såg deras offer att monoliterna var större än stenjättarna.

Kung Nikoforaz och hans tjugo olyckskamrater kände sig mycket små där de bars mellan monolitraderna som ledde mot toppen av en låg och omfångsrik vulkan. Från dess topp rann ständigt lättflytande lava i en kanal ner mot en stor ångande sjö på dess norrsida som glödde hotfullt trots att solen stod högt på himlen.

När offren hade burits upp till den svavelstinkande och ångande kratern av stenjättarna såg de att den delvis var omsluten av bautastenar som därmed bildade en enorm halvcirkelformad helgedom. En tredjedel av kratern var täckt av en stenplatå och mitt på den stod en monolit med en rund stenplatta på toppen. Kung Nikoforaz tog fram den Heliga spiran och såg med en hård knut i magen att dess toppkristall sken skarpt skärt. Den varnar för fara när den är eldröd, tänkte han oroligt, och då måste det här vara något mycket värre ... !

"Detta måste vara Rahanui-te-Wangaroa, moaiernas heliga plats enligt de gamla sägnerna", sa den svarthårige mateben med skräckblandad vördnad. "Det är här de tillber sin Skapare!"

"Och det är därmed världens största avgudatempel!" sa kung Nikoforaz föraktfullt men med en ofrivilligt vördnadsfull underton.

"Hur så? Skaparen och Livgivaren, den helige Solguden, har ju skapat oss likväl som dem!"

"Aldrig att Skaparen och Livgivaren, Ljusets gud, den Ende guden, skulle ha skapat sådana onda varelser som stenjättarna! Och häda inte med att kalla Skaparen solgud!" Skenet från den Heliga spirans kristall blev allt intensivare så att kungen fick gömma den under tunikan för att inte blända sina kamrater. Han greps av ångest. Herre min skapare! Faran är så stor att spiran lyser som en fyr! Det är ute med oss!

De sju moaierna gick in i sin helgedom med sina bördor och möttes av ytterligare sex artfränder som hade väntat på dem. Den moai som stod längst fram var ett par manslängder högre än de övriga stenjättarna och hade en knopp på sin röda stenbumling till huvudprydnad. Med dov mullrande basröst sa denne medan han pekade på sig själv:

"Ma Tukuturi! Ma Tukuturi nuitah ta Wangaroa!"

Trots skräcken fascinerades kung Nikoforaz av moaiernas mjuka diftongrika språk eftersom han hade väntat sig att de skulle tala ett hårt språk fullt av konsonanter likt mateberna. Han räknade stenjättarna och fann att de var sammanlagt tretton stycken. Klarar jag mig ur det här, vet jag precis när jag ska fara ner till Khuzul Daar för att söka efter Läkedomens tiara! Nämligen dagarna vid fullmåne då alla stenjättar befinner sig här! Men därefter ska jag krossa dem! Det svär jag vid den Endes heliga namn!

Moaiernas ledare, vars namn uppenbarligen var Tukuturi, såg på de tjugoen offren som de sju stenjättarna sträckte fram, pekade på nio av dem och sa leende, men med en outgrundlig blick i sina mandelformade ögon:

"Pulau ta Nuiroa Rahanui! Inoa putao ta Wangaroa!"

Tukuturi tog varsamt de nio utvalda och satte ner åtta av dem på stenplattan. De övriga moaierna delade rättvist mellan de återstående offren så att alla nu hade var sin. Alla darrade av skräck, till och med kungen, trots att han bar Osårbarhetens Tiara. Kung Nikoforaz befann sig bland de utvalda liksom kapten Targan och soldaterna Dimal, Fremo och Logon, men till sin fasa såg han att Tukuturi behöll menige Atan och att den medvetslöse Fakareh befann sig i handen på en av de tolv moaierna som hade ställt sig på led i en halvcirkel runt pelaren. Istället hade kungen och hans kamrater fått sällskap av två matebska kvinnor och den matebske ynglingen.

Kapten Targan tittade ner på stenplatån som befann sig alltför långt ner för att han skulle kunna hoppa ner på den utan att bryta nacken. Framför honom bredde den runda kratern ut sig med glödande lava som bubblade likt en ångande kittel med kokande soppa. Stenjättarnas ledare höjde Atan och höll honom i luften och alla närvarande moaier gjorde likadant med sina offer.

"Kahunai ta rotorua!" sa Tukuturi leende och stoppade in Atan i sin mun med huvudet först. Vilt skrikande och fäktande svaldes han hel. De övriga moaierna följde sin ledares exempel och det hördes ett ohyggligt tjutande från alla offer som sakta kvävdes till döds medan de gled ner i stenjättarnas magar.

Menige Logon grimaserade och rös. "Stackars Fakareh! Han råkade ut för det han var allra mest rädd för! Må Ljusets gud bevara hans själ!"

De tolv moaierna ställde sig mellan monoliterna och började sjunga en mörk och sträv entonig strupsång medan Tukuturi gick fram till plattan på stenpelaren.

"Vad var det jag sa, kapten?" Med sarkasm försökte den kortväxte soldaten dölja sin rädsla. "Atan blev uppäten först, eftersom han var så fet!"

"Dimal! Var inte så osmaklig! Han var ju en av oss, oavsett om han var tjock eller inte! Och Fakareh som också blev uppäten var visserligen även han storvuxen men han var ju muskulös, inte fet! Må Ljusets gud ta emot dem båda i det Himmelska paradiset!"

Kung Nikoforaz kände en kall kåre utmed ryggen trots hettan från kratern. Herre min skapare! Eftersom jag är osårbar kommer jag inte att skadas om jag blir uppäten, men jag kommer inte heller att kunna ta mig ut eftersom jag inte är råstark! Jag kommer att vara fånge i en av deras magar tills jag dör av ålderdom! Ett öde värre än döden! Den där förbannade matebske anföraren hade rätt när han sa att jag inte skulle få dö en alltför snabb och smärtfri död!

Strupsångens tempo ökade medan Tukuturi försiktigt tog upp den ena av de båda matebska kvinnorna med sina kupade händer, gick fram till kanten av stenplatån och långsamt höjde henne mot himlen över kratern. Hon blev livrädd när hon plötsligt förstod vad som var på väg att ske och började ropa på hjälp. Tukuturi var van vid att offren skrek och lät sig inte bekomma.

"Rahanui kava-kava! Mauna inoa pulau!" mässade han vördnadsfullt, bugade sig och sänkte långsamt armarna framför sig så att de kupade händerna rörde sig ner mot kraterns glödande lava. Kvinnan tystnade när hon insåg att det inte fanns någon hjälp att få, rullade ihop sig till en boll och satte händerna för ansiktet. Tukuturis händer sjönk ner i lavan och kvinnan vrålade när hon tog eld och förkolnade.

Strupsången hade nu ett mycket snabbt tempo och Tukuturi höjde sakta sina tomma händer. De sju återstående offren på guldplattan såg att moaien inte hade blivit mer skadad än en moder som hade sänkt ner sitt spädbarn i en badbalja med ljummet vatten. När Tukuturi sänkte armarna blev sången lugn och han återvände till stenplattan för att hämta ett nytt offer. Denna gång valde han ut menige Logon.

Den magre soldaten gallskrek och försökte fly, men eftersom plattan befann sig på hög höjd kunde han bara springa runt, runt längs dess kant. Till slut fick stenjättarnas ledare fatt i honom och lyfte upp honom. Logon tjöt och grät, men precis innan händerna sänktes ner i lavan fick han syn på något med en bekant form som stack upp mitt i kratern och som nätt och jämt gick att se för all svavelånga. Ögonblicket innan han tog eld fyllde han sina lungor med luft och skrek för full hals:

"En tiara!!"

Kung Nikoforaz var till skillnad från sina följeslagare överlycklig. Hörde jag rätt? Är det möjligt? Ja, minsann det är det, eftersom den Heliga spirans kristall faktiskt glöder skarpt skärt, vilket är en blandning av rött och vitt! Dessutom ser jag i det rökiga diset något blankt och kopparfärgat som sticker upp ur lavan som liknar en topplilja! Ljusets gud vare tack och lov! Jag har funnit Råstyrkans tiara! Den flyter omkring därnere mitt i kratern! O Ende gud, tag emot min tacksägelse och tag emot menige Logon i ditt Himmelska paradis! Och eftersom jag har Osårbarhetens tiara på mig så kan lavan inte bränna mig och då är det bara att låta sig bli offrad!

Men till kungens stora fasa plockade Tukuturi istället upp kapten Targan. Den dova strupsången började öka tempot igen.

"Herre min skapare! Inte han! Ta mig istället!" Nikoforaz skrek och hoppade och viftade med armarna men moaien lyfte kapten Targan mot himlen. Råstyrkans tiara, tänkte Nikoforaz i nästa ögonblick. Med den kan jag rädda Targan!

Han vände sig till den rödhårige soldaten. "Fremo! Jag måste hoppa!"

"Ner i lavan?" undrade Fremo oroligt och lutade sig mot kungens bröst.

"Var annars?"

Kung Nikoforaz tog sats och med ett kraftfullt språng från plattan dök han rätt ner i kratern. Den matebska kvinnan och ynglingen såg på med hakan långt ner på bröstet medan Fremo och Dimal flämtade till.

Kung Nikoforaz paddlade ursinnigt med armar och ben för att komma till kraterns mitt. Jag måste hinna fram och hämta tiaran innan Tukuturi offrar Targan! Jag måste ... !

Underligt nog var det inte så svårt att simma i den tjocka vätskan. Det var hett i lavan men inte särskilt obehagligt. Det känns faktiskt som ett skönt och varmt bad i karet hemma i Krahan! Men det kommer inte stackars Targan att tycka ...

"Rahanui Kava-kava! Mauna inoa pulau!" mässade Tukuturi och sänkte sakta kapten Targan mot kratern utan att låta sig störas av att någon plaskade omkring däri. Kung Nikoforaz kravlade förtvivlat vidare. Herre min skapare, måtte jag hinna! Åh äntligen!

Kung Nikoforaz var framme vid Råstyrkans tiara som såg ut som Osårbarhetens tiara, men var kopparröd med svart foder. Han tog den i liljan, satte den ovanpå Osårbarhetens tiara och kopplade fast den. Tack gode Gud!

Kaptenen skrek för sitt liv, det var inte långt kvar till lavaytan. Det gick avsevärt mycket fortare för Nikoforaz att simma i lavan nu. Nikoforaz hade bara en manslängd kvar att simma till kraterns kant när undersidorna på Tukuturis händer snuddade vid den glödande lavan. Targan kravlade upp på fingertopparna och vrålade. De kvarvarande fyra offren på stenplattan som inget annat kunde göra än att se på, skrek de också men deras tjut drunknade i moaiernas dova strupsång. Nikoforaz tog tag i kraterns kant, vände sig om och såg på kapten Targan. Det var bara en handsbredd mellan honom och lavan. Det är ute med honom! Min bäste vän och trogne vapenbroder kommer nu att fara till det Himmelska paradiset!

Då tystnade sången tvärt.

Tukuturi höjde hastigt händerna med kaptenen på fingertopparna och vände sig mot ett par moaier som upprört pekade ner mot något. Tukuturis stenansikte förvreds av ilska när han såg kungen som precis höll på att klättra upp ur kratern. Han släppte bryskt Targan på stenplatån, pekade på Nikoforaz och vrålade vredgat så att det mullrade.

"Hana-hana! Kiramatau ta pulau!"

Tolv moaier började springa runt kratern på ömse sidor. Marken skakade under dem. De var framme på ett ögonblick. En moai tog tag i kungen, men han bröt sig ut ur stennäven och hoppade ner på kraterkanten. Sedan tog han tag i stenjättens fot och kastade honom mitt i kratern med ett stort plums. Moaien kunde inte simma och vevade med armarna så att lavan stänkte omkring, innan han sjönk som en sten. Nikoforaz såg med skadeglädje på den hjälplöse stenjätten. Lavan är för stenjättar som vanligt vatten är för människor! De kan alltså drunkna!

Kung Nikoforaz fick återigen tag i en stenfot och slängde ytterligare en moai i kratern. Men denne hamnade snett, greppade kraterns kant och hävde sig upp ur lavan. Tukuturi som var arg över helgerånet, gick rakt mot stenplattan och plockade upp den tjutande kvinnan. Han kastade in henne i sin mun och svalde henne hel med slöja och allt. Därefter tog han de båda meniga soldaterna, en i varje hand och närmade sig kratern. Kungen plumsade ner i lavan och började simma mot Tukuturi för att rädda sina kamrater. Nu med kraften från Råstyrkans tiara gick det mycket snabbare och han var snart framme vid stenplatån.

Kung Nikoforaz klev upp ur kratern och lyfte upp stenjättarnas ledare i foten, men insåg i sista stund att han inte kunde kasta honom i kratern utan att även bränna ihjäl sina båda män. Kungen släppte ledarmoaiens fot, hoppade upp och slog till denne mitt i magen. Tukuturi tappade balansen och föll baklänges likt en fallande fura. Moaien tog mark med ett enormt brak som fick vulkansidan att spricka.

Med sitt stenansikte förvridet av vrede pekade en moai på sprickan i marken, där lava forsade ut under ledarmoaien i en strid ström från kratern. "Rano-raraku wraku! Rahanui-te-Wangaroa wraku!" Ilsket pekade han på kungen som rusade fram till ledarmoaiens händer och befriade sina män. "Rauwanoa!"

"Spring!" ropade Nikoforaz och knuffade ner den arge moaien i kratern.

"Targan har stukat foten!" skrek Fremo tillbaka.

Kung Nikoforaz sprang fram till kaptenen och tog upp honom på sina axlar. Därefter tog han Dimal och Fremo på vardera armen och började rusa nerför vulkanen. Det dova dunsandet från de vredgade stenjättarnas fötter förföljde honom. Han sprang rakt mot Matebianbergen. Dunsandet från stenfötterna blev allt starkare. Han vågade inte titta bakåt.

"Majestatis! Kan du inte springa fortare?" undrade Fremo ängsligt.

"Jag springer lika fort som en häst skenar, om inte fortare! Men stenjättarnas ben är ju avsevärt längre än mina!"

"De är snart i fatt! Det är ute med oss! De kommer att ..."

Plötsligt tystnade dunsandet.

En mörk sång om hämnd började dåna över det sterila, kuperade landskapet.

"Majestatis! Titta!" Menige Fremo som satt på kungens högra arm hade sneglat bakåt. "Moaierna har stannat!"

Kung Nikoforaz saktade farten och vände sig om.

"Ja, minsann!" konstaterade han lättat. "De har tröttnat på att jaga oss!"

"Släpp ner mig!" viskade Dimal. "Jag måste kasta vatten!"

"Dimal!" morrade Nikoforaz. "Var inte taktlös! Dessutom tilltalade du mig inte så som etiketten kräver!"

"Jag kan väl inte rå för att min blåsa är full, majestatis! Jag är ju bara en enkel soldat och har inte Osårbarhetens tiara som du!"

Kung Nikoforaz stönade indignerat, men släppte ner soldaten som gick en bit bort.

"Se! Moaierna vänder tillbaka!" utropade menige Fremo.

"Jag gillar inte det här!" Kapten Targan såg ängsligt bakåt. "Det är något lurt på gång! Så outtröttliga varelser skulle inte släppa oss så lätt."

De tolv moaierna försvann och deras fotsteg lät likt avlägsna hjärtslag i takt med deras kusliga sång.

"Majestatis! Vad är det där för moln?" Fremo pekade västerut mot ett lågt liggande mörkt rödgult moln som sträckte sig från horisont till horisont. Molnet närmade sig snabbt och hotfullt med ett avlägset mullrande.

"Herre min skapare, en sandstorm! Det var därför stenjättarna slutade att förfölja oss!"

Nästa kapitel Tillbaka

Uppdaterad 27 januari 2008