"Dimal! Skynda dig!" ropade kapten Targan som satt på kung Nikoforaz’ axlar.

"Jag kommer!" svarade den kortväxte soldaten och återvände genast. Kung Nikoforaz tog snabbt upp honom på armen och började omedelbart springa mot bergskedjan som inte låg särskilt långt bort framför dem. Några byiga kastvindar började blåsa så att sanden virvlade. Kungen fick in en hel del sand i munnen och han kände hur det knastrade mellan tänderna. Solen sken fortfarande, men nu med ett blekt gulgrönt ljus.

"Blod och eldbrasa! Hellre skyfall än det här!" Menige Fremo höll för ansiktet med armbågen och nös.

Bärande på sina tre män började kung Nikoforaz att ta sig högre upp i den allt brantare terrängen. Nu var solljuset helt borta och vinden tjöt mellan klipporna och fick kläderna att fladdra vilt. Plötsligt fick kapten Targan syn på en smal lodrät öppning i berget mellan två branta klippor.

"Titta, där kan vi ta skydd!" ropade han för full hals.

"Bra gjort, kapten!" skrek Nikoforaz för att överrösta stormens rytande och började att gå åt det hållet. Nu var sandstormen tätt inpå och kungen började få svårt att se, men han höll riktningen stadigt. Targan, Dimal och Fremo blev tvungna att vira in sina huvuden i sina mantlar för att inte få sand i ögon, näsa och mun. Nu rasade sandstormen med full styrka men Nikoforaz gick stadigt rakt fram, tack vare Råstyrkans tiara. Med mycket möda lyckades de ta sig in i den smala öppningen som var likt ett yxhugg i berget och det visade sig strax att de befann sig nere på botten av en djup klyfta som fortsatte vidare in i berget. Klyftan utgjorde ett perfekt skydd mot den tjutande sandstormen utanför och Nikoforaz släppte ner Fremo och Dimal. Med Targan på axlarna fortsatte han in i mörkret och de båda soldaterna följde efter.

"Vi lär nog inte kunna vända tillbaka", sa kapten Targan och vände sig om och såg mot klyftans mynning där ett svagt sjukligt mörkgult ljus sipprade in.

Även kungen vände sig bakåt, men det var för att se efter om de fortfarande var förföljda, vilket de inte längre var.

"Stackars Logon som blev bränd!" Menige Fremo rös till. "Och stackars Atan och Fakareh! Att sluta sitt liv i magen på en stenjätte ..."

"Må den Ende ta emot dem i sitt Himmelska paradis! Det förtjänar de väl och ... nej, men ... nää ..." Kung Nikoforaz hade försökt se ner på den Heliga spirans kristall när han plötsligt blev medveten om en mycket hemsk och pinsam sak.

Han var spritt språngande naken.

Och såväl spira som bälte var förstås borta.

Förutom de båda hopkopplade tiarorna hade kungens alla kläder förbränts i lavan. Kung Nikoforaz fick en klump i halsen. Den Heliga spiran! Vart har den tagit vägen? Om den guppar omkring i vulkankratern bland en massa ilskna stenjättar så kommer jag aldrig att kunna finna Läkedomens tiara!

Röd av såväl skam som besvikelse ställde kungen varsamt ner kaptenen och soldaterna och bad att få låna Fremos vapenrock och bälte.

"Majestatis, den här lortiga trasan?! Är det inte under din kungliga värdighet? Och förresten är det mörkt här …" Den rödhårige var soldaten förbluffad, men han tog ändå av sig rocken och bältet.

"Fremo! Det är mer värdigt att bära en lortig trasa än att vara naken!" sa kung Nikoforaz irriterat. "Du får en ny uniform när vi kommer hem till Krahan, till skillnad från spiran som jag förlorade i kratern!"

"Majestatis! Precis innan du hoppade så tog jag din spira och gömde den under min rock eftersom jag visste att ditt bälte av läder inte tål lava! Du är ju osårbar, men inte din dräkt!"

Med ett strålande leende sträckte Fremo fram den gulkantade blå vapenrocken med den Heliga spiran inuti och sitt bälte. Kung Nikoforaz tog lättat tag i spirans gyllene skaft som stack fram, drog på sig vapenrocken och spände bältet runt magen där han stack ner spiran.

"Tack, Fremo, tack! Du har räddat mig och min spira! Du ska bli rikt belönad när vi kommer hem till Krahan!"

"Jag är nöjd med att vara tillsammans med dig och hjälpa dig, majestatis, så att du finner Läkedomens tiara som kan hjälpa min tvillingbror Rasmo!"

"Hur visste du att mina kläder inte var osårbara?"

"Enkelt! När du fann Osårbarhetens tiara i Mögalirträsket så var ju majestatis Kuzikenaz II naken så när som på den heliga platinamedaljongen och tiaran. Kuzikenaz II var död men oskadd efter alla år i träsket eftersom han bar tiaran, men inte hans kläder som hade ruttnat bort!"

"Men ... men du var ju inte med mig i Mögalirträsket ..."

"Nix. Men min gamle vän, kapten Targan här, har ju berättat om sitt äventyr i träsket för mig."

"Och så frågvis som du är tog du förstås reda på varenda detalj! Fremo, du är ett geni! Som sagt, du ska bli rikt belönad!"

"Min högsta önskan är att min tvillingbror Rasmo blir frisk och att vi aldrig mer behöver gå hemlösa och hungriga i fruktan för elaka herrar!

"Jag lovar vid den Endes heliga namn att rädda din tvillingbror och att beskydda och rädda alla erkelzaarianer! Och den Ende guden vare tack att stenjättarna inte jagar oss längre! Nu hoppas jag att det inte är lång väg kvar till Portelan och för att det ska gå mycket fortare, kommer jag att bära er tre ända dit, eftersom jag med Råstyrkans tiara löper lika fort som en skenande häst! Och nu fortsätter vi!"

Medan kung Nikoforaz sprang vidare med sina tre män på axlarna och vardera armen blev det allt mörkare. Vinden klagade som en spöklik flöjt genom ravinen. Till slut var det så beckmörkt att de inte kunde se handen framför sig och Nikoforaz blev tvungen att stanna för att inte snubbla. Eftersom de inte hade några gulbjörnsfällar med sig så frös kaptenen och de båda soldaterna på grund av blåsten så att de skakade och tänkte därmed inte på att de faktiskt inte hade ätit något på två dagar.

"V-varför fryser inte ni, majestatis?" huttrade menige Fremo och gjorde åkarbrasor.

"Därför att jag har Osårbarhetens tiara på mig." sa kung Nikoforaz oberört. "Eftersom ingen kan se något kan du få tillbaka din rock, men bältet behåller jag för den Heliga spirans skull."

Fremo tog på sig sin solkiga vapenrock och fortsatte att skutta runt med den kortväxte soldaten.

Kapten Targan frös än värre, eftersom han hade stukat foten och kunde därmed inte hoppa omkring som de båda soldaterna. "Ers, n-nåd, skulle jag få låna t-tiaran en stund?" frågade han medan hans tänder skallrade.

"Absolut inte!" fräste Nikoforaz.

Targan ryggade förskräckt tillbaka. "M-men majestatis! Om jag dör av köld, v-vem kommer då att skydda dig mot elaka män som knekten Vunrak och furst Tengur? D-de hade dräpt dig i kungaborgen om jag inte hade kommit till din undsättning! Om d-du hade dött så hade kung Zakastvur den Elake regerat än i dag!"

"Min vän!" sa Nikoforaz förkrossat. "Jag vet inte vad som flög i mig! Naturligtvis får du låna tiarorna, kapten!"

"Tack, majestatis!" Targan fick en tår i ögonvrån. Det var en stor ynnest att bli kallad ’vän’ av en kung.

Kung Nikoforaz tog av sig Tiarorna – och plötsligt ropade alla till av överraskning.

Kristallen i den Heliga spiran som var instucken i bältet som kungen hade lånat av Fremo, lyste plötsligt upp med ett intensivt blåvitt sken så att alla blev bländade. När deras ögon började vänja sig vid det starka ljuset kunde de se en bra bit åt alla håll i klyftan. Kapten Targan tog på sig tiarorna och slutade huttra. En behaglig värme spreds omedelbart i hans kropp.

"Vilken utmärkt idé, kapten Targan! Nu kan vi fortsätta vidare eftersom den Heliga spiran fungerar som en sorts fackla när den hålls av en person som inte bär tiarorna! Och nu när jag tar tillbaka tiarorna får du hålla i spiran så att den lyser upp vägen för oss!"

Kung Nikoforaz tog på sig tiarorna och fortsatte sin vindsnabba marsch genom bergspasset. Fremo och Dimal slumrade på hans armar medan Targan satt vaken på hans axlar med spiran. Det närmade sig midnatt och luften blev allt ljummare.

Med ens kände sig Nikoforaz totalt utmattad och visste att han mycket snart skulle somna som han brukade. Han la varsamt Targan och Dimal i en grund öppning i den branta bergväggen och viskade till Fremo: "Du får ta första vakten och Dimal tar över efter dig. Var vaksam på spirans sken. Om den skiftar i rött är faran nära!"

Kung Nikoforaz la sig mellan kaptenen och den kortväxte soldaten för att dela med sig av sin kroppsvärme och somnade omedelbart. Fremo tog emot spiran och kröp närmare sina kamrater för att hålla värmen, fast det nu inte var särskilt kallt längre.

Precis när morgonen grydde vaknade kung Nikoforaz. Han tog sin spira, lånade Fremos vapenrock och lyfte upp sina ännu sömniga kamrater och bar dem vidare. Efter ett par timmars språngmarsch i hög fart kom de ut ur passet i ett varmt men kusligt gråsvart landskap. Kullarna var bevuxna med träd och buskar, men de var förkolnade och de och marken var täckt av ett stenhårt lager aska.

Kung Nikoforaz tvärstannade. "Vid den Endes heliga namn! Har vi kommit till det Underjordiska helvetet?!"

Solen stod ännu lågt på himlen och försökte lysa upp en svart lavaplatå som låg vid ett högt berg som ständigt rykte och mullrade. Luften kändes varmare än vanligt för årstiden och stank av svavel. Omkring lavaplatån var allting grått av aska och ingenting grönt syntes till någonstans. Kung Nikoforaz som oavbrutet sprang bärande på sina kamrater såg att bergets topp var bortsprängd så att den hade formen av en kittel där lavan bubblade och kokade. Ibland rann en liten rödglödgad rännil nerför bergssluttningen som snabbt fick en krackelerad svart skorpa.

"Blod och eldbrasa! Inte en till vulkan!" Menige Fremo stönade högljutt. "Vid den ende! Tänk om det kryllar av stenjättar här ..."

"Nej", sa Nikoforaz lugnt. "Spirans kristall glöder inte."

"Skönt! Men ... men det är ju nästan sommarvarmt trots att det bara är vårdagjämning i dag." Menige Fremo tog av sig hjälmen och rev sig i sitt lurviga röda hår. "Hur kommer det sig?"

"Jag tror att det beror på Mögalirträsket som hela tiden växer", svarade kapten Targan. "För varje år som går blir det allt varmare ju mer Mögalirträsket närmar sig."

"Det stämmer!" inflikade Nikoforaz. "Det har inte snöat i Thakandor på närmare ett sekel och hemma i Krahan var det min far, furst Bethamon - frid över hans minne - som såg snö senast när han var liten. Och han var född i Ljusets år 1263!"

"För över tjugo år sen kom den sista snön till Novgord. Numera snöar det endast i Krothonmassivet, men snön och isen lever vidare i folks minnen i form av sägner."

"Men varför var det så kallt i bergsklyftan?" undrade Fremo.

"Av samma skäl som det är kallt i en tunnel med tvärdrag."

Kung Nikoforaz vände sig mot den uppstigande solen och sträckte ut vänster arm som menige Dimal satt på. "Jag rusar norrut med er, förhoppningsvis mot Portelan. Därifrån är det lätt att hitta hem sedan."

"Majestatis! Tröttnar du inte på att bära oss?" undrade kapten Targan stilla.

"Inte alls. Och som sagt går det mycket fortare så här. Om vi alla fyra bara hade gått till fots hade vi bara tillryggalagt knappt tjugo fjärdingsväg per dag, men på det här sättet klarar vi fyra gånger så mycket!"

Efter en stund passerade de en rad märkliga stolpar som var sneda och vinda med något slags tjock metalltråd slakt hängande emellan. Intill stolparna gick två metallskenor som låg parallellt med varandra på en armslängds avstånd. Stolparna fortsatte sin marsch likt berusade magra män rakt in i lavaplatån där de uppslukades tillsammans med skenorna.

Kungen släppte ner de båda soldaterna, gick fram och lyfte upp en bit av den ärggröna tråden. "Det är koppar!"

"Undrar vad stolparna med koppartråden är till för", undrade Fremo.

"Den måste ha använts till något slags ceremoni före vulkanens utbrott. Det gick säkert ståtliga processioner här och då behängdes koppartråden säkert med blomgirlander och glada flaggor. Det är ju därför som koppartråden ständigt följer skenorna så att prydnaderna ska hänga strax ovanför vagnarna."

"Titta där!" ropade Fremo och pekade på en hög av skrot. "Vad är det för något?"

"Det ser ut som två förstörda ceremonivagnar!" svarade kapten Targan.

Vid kanten av platån, just där metallskenorna försvann in under lavan låg de förbrända resterna av två stora vagnar. De var ungefär nio manslängder långa och en och en halv manslängd breda och var fortfarande sammankopplade med varandra trots att lavan hade knuffat dem åt sidan så att de nu låg i rät vinkel mot varandra. På det rostiga underredet av järn fanns förkolnade stumpar som avslöjade att vagnen en gång haft en rikt ornamenterad träkaross. Vid vardera vagnen låg ett smideskrön av silver med ovanlig form och nu alldeles svartnat. Av det som återstod inne i vagnarna kunde kung Nikoforaz sluta sig till att varje vagn hade haft 40 sittplatser i fyra rader med en mittgång emellan.

"Så det var det skenorna var till för!" sa menige Fremo och såg på vagnarnas metallhjul medan han kliade sig i sitt röda skägg.

"Ingen dum idé alls!" sa kung Nikoforaz. "Om hästarna drar dessa vagnar på de där skenorna så blir det inte alls lika skakigt som när de drar dem på vägens kullerstenar. Om vi följer den här ceremonivägen med sina stolpar och skenor så kanske vi kommer till en civiliserad stad som kan visa oss vägen till Portelan, eller kanske någon ännu bättre väg hem."

"Synd att vi inte kan ta de där smideskrönen!" påpekade Dimal.

"Det skulle bli väldigt bökigt", påpekade Targan, "men det är mycket konstigt att ingen lagt beslag på dem långt tidigare." Och kusligt, tillade han i tanken.

De fortsatte genom det dystra landskapet och kom så småningom fram till en bro som verkade vara konstruerad på samma sätt som ett korsvirkeshus fast utan fyllning emellan. Under bron rann en bred flod makligt fram med friskt blågrönt vatten.

"Den Ende vare tack att bron är hel!" sa kung Nikoforaz lättat. "Och fortsätter vägen att vara så bra som den är nu, så kanske vi är framme i Portelan redan i morgon!"

Kung Nikoforaz gick vidare norrut på vägen som följde skenorna, bärande sina tre kamrater. Intill skenorna stod med jämna mellanrum metallstolpar med vackra ornament upptill som bestod av snirkliga bladrankor som avslutades med en hängande blomknopp av vitt porslin. Vid dessa knoppar var den långa koppartråden som oavbrutet löpte mellan stolparna fäst.

På vänster hand reste sig de branta Matebianbergen. Så småningom förändrades landskapet till det bättre. Den dystra skorpan av vulkanisk aska försvann och ersattes av grönskande träd och buskar medan svavelstanken ersattes av en frisk doft från gräs och blommor. Här och där stack det upp grässtrån mellan vägens gula stenplattor, men annars var vägen i tämligen gott skick. Snart var de helt omgivna av ängar, åkrar och träd, främst fruktträd.

"Vilka lustiga träd!" anmärkte kapten Targan. "De bär knoppar, blommor, kart och mogen frukt samtidigt!"

"Inte dumt alls!" tillade menige Fremo. "Hemma i Erkelzaar hade det inte funnits någon frukt på träden alls så här års! Det är ju bara den tredje dagen i den fjärde månaden i dag!"

Menige Dimal suckade. "Och nu firar de säkert vårdagjämningen med massor av ägg och korv, bullar och kakor ... och jag som är så hungrig!"

"Vi tar rast i lunden där borta!" befallde kung Nikoforaz.

De båda soldaterna hoppade ner så att kungen försiktigt kunde sätta ner kaptenen vars högerfot fortfarande var svullen och öm. Soldaterna plockade ivrigt brandgula frukter med sammetslent ludet skal. De gav hälften till kungen och kaptenen och snart satt alla fyra i det mjuka gräset och lät sig väl smaka av de söta och saftiga frukterna.

"Aprikoser!" sa kapten Targan hänfört. "Frukt som bara kungar som du har råd att äta!"

"Jag kan smaka en", sa Nikoforaz och tog motvilligt emot en frukt, "men jag behöver inte fler eftersom jag är osårbar mot svält och törst.

"Aprikoser!" sa menige Fremo med munnen full och halvslutna ögon. "Mums, vilka ljuvligt läckra frukter! Det här skulle Borim, min käre kusin i Melkor älska, han som är så matglad! Och så Rasmo, förstås, min käre tvillingbror. Undrar förresten hur det är med honom ... Piris lillebror Ando lyssnar väl ännu på hans berättelser ..."

"Jaa, Piri Furulaan ..." Kapten Targan drog en längtansfull suck med blicken mot de fåtaliga molnen på den blå vårhimlen.

"Apropå berättelser så hörde jag era pinsamma berättelser medan jag spelade kort med mina stackars kamrater i buren i tornet", sa menige Dimal medan han åt frukterna med god aptit. "Men ni har inte hört min. Det var så att min far Lorak Barandul var gift med Tara, men han hade även haft ett förhållande med Iriba som var yngre och som var min riktiga mor."

"Det var ju också en pinsam historia, men Fremos var bättre!" sa Targan.

"Det kan väl hända. Men nu är det så att Tara lämnade min far när hon upptäckte att han var otrogen. Det skedde hösten 1301, samma år som jag föddes. Men det dumma var att Iriba samtidigt lämnade min far när hon upptäckte att han hela tiden hade varit gift med en annan. Hon tog med mig och nämnde aldrig mer min fars namn."

"Men hur vet du då vad han heter?"

"Därför att jag blev retad som liten. ’Titta där går Loraks oäkta son!’ De knuffade mig och spottade på mig för att jag var så kortväxt. Men då började jag träna upp min styrka i hemlighet och när jag kom in i ungdomstiden var jag starkare än jag såg ut. Och när jag hade hoppat på och klöst mina plågoandar i ansiktet, fick jag veta att deras ledare var två söner till Tara. Och när jag kom hem och berättade vad som hade hänt sa min mor Iriba att Tara var min fars före detta fru. Och det var Tara som hade beslutat att hämnas på mina föräldrar genom att låta sönerna håna mig med min fars namn."

"Men det betyder ju att Taras söner var dina halvbröder!"

"Ja, och det var just där jag fick ett övertag! Så fort jag hade fått veta att Tara var min fars före detta fru så talade jag om det för hennes söner. Och de kunde inte sticka under stol med att de var äldre än jag och därmed var söner till Lorak precis som jag! Och eftersom Tara var omgift med Garmo blev nu förhållandet det motsatta! Nu var det jag som fick med mig deras kamrater och retade dem för att de var Taras oäkta söner!"

"Det var inte snällt!" sa Fremo.

"Det var inte snällt att de hade förstört min barndom, men nu fick jag äntligen ge igen!"

"Men var är det pinsamma i din historia?" undrade Targan.

"Den att jag dräpte de enda som visste vart min far hade tagit vägen! Tara och Garmo lämnade Krahan för fyra år sedan och deras båda söner anslöt sig till kung Zakastvurs knektar. Hade jag inte retat dem hade de stannat kvar i Krahan och överlevt. Men när vi erövrade kungaborgen fick sönerna syn på mig. De anföll mig och jag dräpte dem kallblodigt."

"Du gjorde rätt!" sa Nikoforaz. "De var ju kung Zakastvurs knektar!"

"Men de var ju de enda som visste var min far befann sig! De hade tagit reda på det eftersom de även visste vad han hette i efternamn."

"Vad hette han då?" frågade Fremo.

"Lorak Barandul! Det var vad den ene sonen sa innan han dog på borggården! Men då var ni upptagna med kung Zakastvur och furst Tengur. Och därför heter jag numera Barandul eftersom det är mitt äkta efternamn. Men jag vet inte var min far är eller hur han ser ut."

"Är du säker på att hans söner visste vart han tog vägen?" undrade Targan.

"Ja, helt säker." Dimal drog en djup suck. "Och nu får jag aldrig veta vart han tog vägen eftersom jag dräpte dem!"

"Deras mor kanske vet var din far är!"

"Omöjligt, eftersom jag redan tidigare försökte förmå Tara att berätta om min far! Hon sa bara hans namn och att han var värre än ett navelsvin och att han inte var värd att man ens talade om honom. Och min mor Iriba som tyvärr inte lever längre, nämnde inte ens hans namn! I vilket fall som helst så stannade jag kvar i Krahan och tog värvning i hans nåds armé förförra året." Dimal nickade mot kung Nikoforaz. "Och jag har frågat alla soldaterna i armén om de hade sett min far och det var bara en soldat, som hade varit sönernas närmaste vän, som kunde lämna en mager upplysning. Det enda han visste var att min far hade lämnat Krahan och att hans söner visste var han var."

"Varför vill du träffa din far?" undrade Fremo.

"Och det frågar du som hade tre fäder! Det är orättvist att alla har en far utom jag! Orättvist!"

"Alla mina tre fäder är döda ..." inflikade Fremo.

"Men du vet åtminstone var de är begravda! Jag vet inte ens om min far fortfarande lever och han är den siste av min familj, de övriga tog kung Zakastvur den Elake!"

"Det här var snarare en sorglig än en pinsam historia", sa kapten Targan lågt. "Att ens värsta fiender råkade vara de enda som visste var ens far befann sig ..."

De fyra kamraterna drack sig otörstiga ur en bäck med kristallklart källvatten och fyllde sina hjälmar med frukt innan de fortsatte vidare norrut.

Det hade redan gått tre dygn sedan incidenten i gråbjörnens grotta. Furstinnan Fenestra och hennes väninna var glada över bergshästarna eftersom deras töltande gång gjorde att de slapp bli ömma där bak. Furst Gerondo gnolade i kapp med Titioona medan hans båda livvakter, den korte och satte Olaz och den långe och senige Brimo, diskuterade livligt om de skulle ta samma väg hem eller fortsätta rida mot Världens tak, tills de blev avbrutna av Lomon som sa att det inte gick någon nöd på honom, eftersom han slapp rida och istället låg bekvämt i sin hästdragna björnfällsbår. Han hade förstås värk i sitt skadade ben, men som tränad livvakt var han tränad i att uthärda fruktansvärd smärta. De fem ryttarna hade börjat vänja sig vid Titioonas sång och blev inte längre lika djupt berörda av den. Den klara, tunna luften blev allt kyligare och snart singlade de första snöflingorna över de klippiga branterna. Titioona såg hänfört i sin uppvända handflata.

"Vaaad är detta för små stjääärnor som blir till vatten i min haaand?"

"Det är snöflingor!" svarade Piri. Nää! Nu börjar hon med sina eviga frågor igen!

"Ååå! Snöflingor! Så fiiina! Faller de ur moln som regn och haaagel?"

"Ja, det gör de. Det kallas att det snöar!"

"Ååå! Det snöööar ..."

Titioona kom inte med fler frågor eftersom hon fascinerat såg upp mot den blygrå himlen och Piri andades ut.

"Hur visste du att det var snö?" undrade Fenestra. "Hemma i Krahan har det inte snöat sedan min far, furst Bethamon var liten. Och han dog i vintras innan han fyllde 57 år!"

"Min käre farfar, byäldsten Ando, som föddes år 1245 berättade om snön och isen som han hade upplevt som liten för mig."

"Hette din farfar Ando? Men då ..."

"... heter han likadant som min lillebror. Ja, det stämmer. Och det beror på att min farfar dog den nittonde dagen i den första månaden år 1308, precis när min lillebror föddes. Förstår du nu hur mycket min lillebror betyder för mig? Det är som om min älskade farfar lever vidare i honom!"

Efter en liten stund kom de fem ryttarna till ett vägskäl med en gammal lavtäckt sten emellan. På stenen var en bild av en drake inhuggen, samt en pil som pekade åt vänster.

"En vägskylt!" utropade furstinnan glatt. "Jättebra, då tar vi vägen till vänster! Det här var bättre än vad jag trodde!"

Den långe Brimo nöp sig fundersamt i skägget. "Jag undrar om inte den där vägskylten snarare är en varningsskylt ..."

Den gamla vägen var stenig och delvis mossbelupen eftersom ingen hade ridit den sedan flera decennier och den började mer och mer döljas av det tilltagande snöfallet.

"Himmel!" Fenestra knöt förtretad sin hand. "Vi kommer att rida vilse om snön täcker hela vägen! Och just nu när vi är så nära målet!"

Snart vilade allt under ett tjockt vitt snötäcke och stora flingor dalade i den tysta vindstilla luften. Fenestra fick sitta av flera gånger för att borsta av snön från marken, men den urgamla, förfallna vägen blev allt svårare att lokalisera. Till slut gick det överhuvud taget inte att skilja vägen från resten av terrängen.

Fenestra gav upp. "Äsch också! Vi får vänta tills snön smälter!"

"Sablar!" stönade Piri. "Vem vet hur länge?"

"Det finns inget annat att göra än att vänta eller vända hem!" Furst Gerondo drog sig i sitt stora blonda skägg och Fenestra tänkte ofrivilligt på sin bror Nikoforaz när hon såg det.

"Vad är deeet? Åska eller gråååbjörn?"

"Vilket då, Titioona?" Piri tystnade och spetsade öronen och de övriga i sällskapet gjorde likadant. Det hördes ett dovt ljud som rullade mellan bergen. Det kom från en plats som bara låg ett par fjärdingsväg bort. Det var inte åskmuller.

Det var inte heller en gråbjörn.

"Det är ... jaa! Det är ju ... !" Piris hjärta bankade hårt av förväntan.

"Draken!" fyllde Fenestra glädjestrålande i. "Javisst! Ljudet kan inte komma ifrån något annat! Inget vanligt djur låter så där mörkt och det kommer alldeles för regelbundet för att vara åska! Vi rider vidare!"

Snön föll mycket tätt, men det var ljust. Det var som att rida genom ett moln av fallande dun. Till slut kunde inte ens berghästarna se var de satte hovarna och vägrade att röra sig en aln till. De sex färdkamraterna satte upp tältet, kröp in och tog fram mat ur sina ränslar: bröd, ost, salami, rökt skinka och torkad frukt. När de hade ätit färdigt hade det slutat att snöa och de kom ut ur tältet – och drog häftigt efter andan.

En stentrappa ledde uppför en halvpyramid som var uthuggen ur en enorm klippvägg. Inte ens det största tornet i Thakandors kungaborg kunde mäta sig med trappans svindlande höjd och trappan nådde bara halvvägs upp på klippväggen där den försvann in genom en fyrkantig öppning. Det märkligaste var att allting var täckt av snö – utom själva trappan.

"Porten till Världens tak ..." sa Piri hänfört just när Titioona tänkte ställa sin fråga.

"Ååå! Porten till Världens taaak ... så fiiin ..."

En knall hördes och med ett muller rasade en massa snö ner på trappan från klippkrönet ovanför.

"Himmel! En lavin! Nu blir det svårt att ta sig uppför trappan!" klagade Fenestra.

"Vi får nog ..." började Piri när furst Gerondo klappade henne på axeln och pekade.

Ett silverblått drakhuvud stack fram ur den fyrkantiga öppningen och med ett dovt brummande ljud smälte den bort all snön från trappan med en eldkvast ur sitt fjälliga gap. De gyllene ögonen hade smala kattpupiller och betraktade avvaktande de sex expeditionsmedlemmarna med en outgrundlig blick.

"Draken!" sa Piri med skräckblandad förtjusning. "En riktig drake! Och jag som alltid har drömt om att få se en!"

"Draaake ... så fiiin ..." sa Titioona förtjust.

"Nu förstår jag vad det var för ljud vi hörde förut när det snöade så mycket!" sa Fenestra. "Det var draken som regelbundet rensade trappan!"

"Varför gör draken det?" undrade Piri.

"Så att man kan gå upp dit och hämta Visdomens nyckel så klart!"

"Är Visdomens nyckel där uppe?"

"Självklart! Man har väl läst legenden om Auterian den Helige! Följ med mig till trappan allihop!"

De sex kamraterna gick sakta och vördnadsfullt mot trappan medan draken såg på dem med huvudet på sned. Men när de satte fötterna på de nedersta trappstegen började draken ryta hotfullt och spruta eld över trappan så att hettan slog emot kamraterna som en vägg. De blev tvungna att kliva ner från trappan. De stod en stund och betraktade draken som skimrade i silvergrått mot den svarta fyrkantiga öppningen högt däruppe. Den kortväxte Olaz tog av sig sin toppiga pälsfodrade hjälm och kliade sig i nacken. Sedan satte han på sig hjälmen, såg först mot draken, sedan mot sina kamrater. Sedan började han gå uppför trappan.

"Nej, Olaz, kom genast ner!" befallde Gerondo. "Det är för farligt!"

Men draken såg lugnt på den klättrande soldaten och blinkade då och då med sina gyllene kattögon. När livvakten hade hunnit ungefär femtio steg upp sträckte draken på sig med smalnande ögon och eldslågor slog ut ur dess näsborrar. Olaz la genast märkte till det och vände neråt. Draken lugnade sig.

"Nu förstår jag!" utropade Fenestra. "Draken släpper bara upp en i taget så att den är säker på att bara den som är renhjärtad får Visdomens nyckel!"

"Hur vet du det?" undrade Piri.

"Ja, men du har väl lyssnat på den Heliga legenden! Du har ju själv berättat för mig att barden Targan brukade berätta den för byborna trots att den var förbjuden under kung Zakastvurs tid och att du lyssnade på den i smyg!"

"Det stämmer! Men jag trodde ju att det var en saga och la inte detaljerna på minnet ..."

"Ljusets gud säger precis så här till Auterian den Helige: För att Visdomens nyckel inte ska försvinna eller missbrukas, vaktas den av en drake som enbart släpper förbi den som har öppet sinne och rent hjärta likt ett barn."

"Det låter som ett uppdrag för mig!" sa furst Gerondo stolt. "Jag har alltid varit snäll och hjälpsam, och sett till att ingen har farit illa! Inte heller har jag ljugit eller smusslat undan pengar! Detta kan mina kära Minarbibor intyga!"

"Men Gerondo! Detta är ju mitt uppdrag!" utbrast Fenestra.

"Förvisso! Men farliga drakar är inget för kvinnfolk, min blomma! Jag hämtar Visdomens nyckel och jag lovar vid den Ende gudens heliga namn att du genast får den av mig! Hur ser den ut förresten?"

"Jag har ingen aning. Det står ingenstans hur den ser ut, men jag tror att den kan vara en kristall, en sån där sten som Nikoforaz har i sin Heliga spira."

"Oroa dig inte! Jag finner den! Och som sagt: har jag lovat att du ska ha den så ska du också få den! Livvakterna Brimo och Olaz är mina vittnen!"

Furst Gerondo gav furstinnan en vänskaplig kram och började käckt gå uppför trappan. Draken la sitt fjälliga huvud på sned och såg på honom med sin gåtfulla blick. När Gerondo var halvvägs upp, satte han sig en stund och vilade sig i trappan eftersom han blev så andfådd av den tunna luften. När han kände sig utvilad fortsatte han den mödosamma klättringen medan draken alltjämt lugnt och tyst såg på. Kungen hade bara ett tjogtal trappsteg kvar när draken lyfte sitt huvud med eldslågor ur näsborrarna.

Olaz såg förändringen i drakens hållning och formade händerna till en tratt kring munnen. "Ers nåd! Stanna! Du är inte tillräckligt renhjärtad!"

Men furst Gerondo pöste av självgodhet och hörde inte sin livvakts varning. Inte heller såg han att drakens smala ögon skiftade från guld till djuprött förrän det var för sent.

Draken öppnade munnen på vid gavel och furst Gerondo förbrändes ögonblickligen i en rytande eldkaskad.

"Gerondo! Neeej!" ropade Fenestra, Brimo och Olaz unisont.

Piri höll för ögonen och Titioona som såg att hon var ledsen gick fram och kramade om henne. När Piri blev tröstad slogs hon av en insikt, tackade Titioona för kramen och gick till de övriga tre.

"Furst Gerondo var inte tillräckligt renhjärtad, han var alldeles för högfärdig över sin egen godhet. Och är vi tillräckligt renhjärtade? Tänk efter. Har ni någonsin gjort något gott utan att vara högmodiga? Har ni någonsin utfört en självisk handling? Har ni någonsin tänkt något ont om någon?"

Olaz skruvade på sig. "Njaäääjaa... joo... ofta har jag velat vrida nacken av den där rike köpmannen från Espor som inte låter mig träffa hans dotter ..."

Brimo suckade. "Jag är nog inte mycket bättre. Jag är kär i ... furst Gerondos dotter och jag blir svartsjuk så fort någon petar på henne ..."

"Jag har ingen chans att hämta Visdomens nyckel", konstaterade Piri lågt. "Ni anar inte vad jag hatade kung Zakastvur och hans män, i synnerhet fogden Erazak. Men du då, Fenestra, du kanske kan hämta nyckeln?"

Furstinnan var tyst en lång stund innan hon tog till orda: "Inte ens jag, Piri, inte ens jag ..."

"Varför det?"

"För att jag avskyr orättvisor ..."

"Det är väl inget skäl, det där är ju goda tankar!"

"Ja, men jag har alltid tyckt att det var orättvist att mina bröder fick göra sånt som jag inte fick bara för att jag är kvinna. Hur ofta har jag inte varit avundsjuk på mina bröder? Och avundsjuka är ju ingen god egenskap precis ..."

"Men det är ju inte ditt fel, Fenestra! Det är ju vår erkelzaarianska kulturs fel som alltid har ansett att mannen är förmer än kvinnan! Du kan nog lugnt gå upp och hämta nyckeln! Titta bara på draken hela tiden! Och lyfter den på huvudet så kanske du hinner fly innan den börjar spruta eld!"

"Jag undrar det med tanke på att draken kan hålla hela trappan fri från snö ..."

"Du har rätt! Du skulle inte ha en chans! Om du som stackars Gerondo hinner komma alldeles för högt upp innan draken reagerar, skulle du bli till aska innan du ens hade kommit halvvägs ner!"

"Då får vi väl vända tomhänta hem ..."

"Titta där!" ropade Brimo och pekade. "Vad gör hon där?!"

Titioona hade redan hunnit halvvägs uppför trappan och fortsatte glatt gnolande att gå högre upp. Draken såg avvaktande på henne.

Piris hjärta kramades ihop av skräck som av en järnhand. "Akta dig, Titioona! Draken är farlig!"

Fenestra tog Piris hand. "Hon är för högt upp, hon hör dig inte! Och inte heller kan vi klättra upp och hämta ner henne eftersom draken bara accepterar att det är en person i taget på trappan! Himmel! Stackars Titioona! Det är ute med henne!"

När Titioona bara hade några få trappsteg kvar rätade draken på sig och dess gula ögon smalnade. Men hon stannade inte utan fortsatte oförtrutet uppåt.

Piri tänkte på furst Gerondos grymma öde och kramade furstinnans hand hårt. "Nej, kära Titioona, nejnejnej..."

Drakens gyllene kattögon blev gradvis djupgröna medan små eldslågor dansade i dess näsborrar. Fenestra och de båda livvakterna kunde inget annat göra än att stirra och spänt vänta på vad som nu skulle ske. Men drakens mun förblev stängd och lågorna i näsborrarna slocknade. Den sänkte sitt huvud mot Titioona som ömt klappade den på nosen.

"Draaake! Vad fiiin du är! Titioona ska sjunga en sååång för dig!"

Och Titioona började sjunga en glad melodi med en röst så kristallklar och kraftfull att de fyra kamraterna långt därnere kunde höra den tydligt. Drakens huvud vaggade i takt med sången så att det glittrade i de silverblå fjällen.

"Titioona! Det borde jag ha förstått när det inte gick att förklara för henne vad ondska var för något!" utbrast Fenestra. "Hon är den enda riktigt renhjärtade av oss! För henne är sådant som högmod, avundsjuka och missunnsamhet okänt liksom all annan ondska! Därför accepterar draken henne som den enda värdiga att hämta Visdomens nyckel ..."

"Sablar! Ingen har talat om för henne att hämta den!" Piri formade händerna till en tratt och ropade. "Titioona! Glöm inte Visdomens nyckel!"

"För sent! Hon har redan gått in."

"Fast det kanske inte är för sent! När hon kommer ner kan vi ju förklara för henne att hon också måste hämta Visdomens nyckel. Hoppas bara att hon orkar att klättra upp en gång till ..."

Efter en liten stund kom Titioona ut, alltjämt sjungande, klappade draken på nosen och började att gå nerför trappan.

När Titioona var nere gick Piri fram till henne.

"Hittade du Visdomens nyckel?"

"Visdomens nyckel? Titioona hittade ingen nyckel."

Hjärtat sjönk i Fenestras bröst, men Piri ville inte ge upp så lätt.

"Vad fanns därinne bakom draken?"

"Stooor trappa, stooort rum, tomt men Titioona hittade fiiina skatter!"

Titioona höll fram det som hon hade i händerna: en helvit fågelfjäder, tre drakfjäll, ett ärggrönt kopparmynt, en slät grön sten och en rund platinamedaljong precis likadan som den furstinnan hade kring halsen.

Typiskt Titioona, tänkte Piri. "Fanns det något mer?"

"Inget meeer. Titioona tog allt."

"Då är ett av dessa föremål Visdomens nyckel, frågan är bara vilket av dem det är", sa Fenestra fundersamt. "Fjädern och drakfjällen kan man utesluta direkt och det där gamla kopparmyntet också. Det finns fyra heliga medaljonger i världen varav en finns hos mig, en hos min bror Nikoforaz samt en i Mögalirträsket där majestatis Kuzikenaz II gick ner sig. Detta måste alltså vara den sista. Återstår den gröna äggrunda stenen. Det måste vara den som är Visdomens nyckel! Min teori om att Visdomens nyckel var en sten kom alltså inte på skam! Men jag undrar bara hur man använder den och vilka krafter den har ..."

"Tänk på att det var Titioona som fann den!" sa Piri sakligt.

"Snälla Titioona! Får jag den där gröna stenen?"

"Varsågoood Fenestra! En gåååva från Titioona! Visst är den fiiin?"

"Tack så mycket, Titioona!" Fenestra såg på den genomskinliga stenen som var stor som ett duvägg och alldeles len. Hon la den varsamt i en djup innerficka på sin gulkantade blå kaptensuniform. Hon kände sig glad över att ha äntligen funnit Visdomens nyckel, men samtidigt litet ledsen över att uppdraget nu var slutfört och att endast hemfärden återstod. Hem förresten ... Vad kommer storebror Nikoforaz att säga när jag har varit så långt borta som vid porten till Världens tak? Kommer han att berömma mig eller kommer han att bli vansinnig? Det är inte lätt att veta ...

"Titioona vill ge gåvor till er andra också! Varsågoood Piri!" Titioona hängde varsamt medaljongen runt Piris hals. "En gåååva från Titioona! Visst är den fiiin?"

"Åh, tack, snälla rara Titioona! Den är verkligen fin!"

Livvakterna Brimo och Olaz fick varsitt drakfjäll och blev även de glada.

"Nu kan vi bevisa att vi har sett en livs levande drake, Brimo!"

"Vad gör vi nu, Fenestra?" undrade Piri.

"Far hemåt!"

Det hade börjat snöa igen. Furstinnan Fenestra, hennes väninna och de båda livvakterna gjorde sig redo för avfärd medan Titioona sjöng en mild men sorgsen sång. Draken syntes inte längre till och snön täckte sakta halvpyramidens trappa som försvann in i en fyrkantig öppning mitt på den ofantliga klippväggen.

"Den gröna stenen är verkligen Visdomens nyckel", bekräftade Piri. "Draken kommer inte längre ut för att smälta bort snön på trappan vid porten till Världens tak. Tack gode Gud! Nu kommer min lillebror Ando att bli helad!"

"Nu måste vi skynda oss i väg innan snöfallet täcker det sista som är kvar av våra spår!" befallde Fenestra. "Men först ska vi bara hela Lomon!"

Furstinnan och hennes väninna gick glatt fram till den hästdragna båren av två störar och gråbjörnsfäll där den skadade livvakten fridfullt låg stilla med slutna ögon.

"Lomon!" viskade furstinnan. "Nu ska du bli helad!"

Piri hjälpte till och vira av bandaget från Lomons krossade ben som visade sig vara alldeles blåsvart. Piri väste till med en rysning.

"Kallbrand! Inte konstigt att Lomon inte kände något! Nu hoppas jag verkligen att stenen hjälper!"

Fenestra började gnida den gröna stenen mot Lomons ben och fick till sin förfäran känna att benet var alldeles kallt. Hon la sin hand på Lomons panna.

Den var iskall.

Lomon var död.

Fenestra svalde en stor klump och kände hur tårarna började strömma.

"Nu hjälper inte Visdomens nyckel …"

Även Piri fick tårar i ögonen. "Hade han låtit kapa benet hade han levt fortfarande och då hade ett nytt ben vuxit ut …"

"Vi måste lämna honom här i båren på marken, annars hinner vi inte i väg innan våra spår blir helt översnöade. Frid vare över livvakt Lomon Stribors minne …"

Fenestra fortsatte och mumla böner över såväl livvakten som furst Gerondo medan hon svepte in den döde livvakten i gråbjörnsfällen. De båda livvakterna stod tyst och såg på med sina hjälmar i händerna. När Fenestra var klar täckte de över den insvepte livvakten så gott det gick med stenar.

Därefter hävde de fem kvarvarande färdkamraterna sig moloket upp i sina sadlar och började rida samma väg som de hade kommit, men de två tomma sadlarna påminde smärtsamt om de båda onödiga förlusterna orsakade av furst Gerondos alltför hastiga slutsatser. Livvakterna hade de båda ryttarlösa hästarna i släptåg medan Piri hade den ursprungliga packhästen. Packningen låg nu jämnt fördelad på tre hästar.

Fenestra var mycket ledsen över furst Gerondos död medan livvakterna Olaz och Brimo var märkbart oroade. Det pågick ständiga diskussioner mellan dem om såväl furstens som livvaktens död.

"Men Brimo, tänk efter! Vad tror du att de kommer att göra med oss i Minarbi när vi kommer hem utan furst Gerondo?"

"Det var ju inte vårt fel! Det var ju han själv som utmanade draken! Och vi har ju varsitt drakfjäll som bevis!"

"Det är så sant ... och furstinnan Fenestra är med oss som vittne."

Den blygrå himlen blev allt vitare av alla snöflingor som flockade ihop sig till stora bollar som dalade likt dun. Framför Fenestra som red i täten syntes deras spår som grunda fördjupningar i snötäcket och de blev allt svårare att se. Till slut var alla spår totalt försvunna.

"Vi var ungefär här när det började snöa i går", sa furstinnan fundersamt. "Det är därför det inte finns några spår. Men fortsätter vi rakt fram så kommer vi till vägskälet. Hoppas bara att stenen där inte är översnöad."

De fem kamraterna red en bra bit till innan de slog läger för en matpaus. De åtta bergshästarna krafsade vant med sina hovar efter gräs och lavar i snön.

"Piri ... om något händer mig så ska du ha Visdomens nyckel så att du kan hjälpa din lillebror."

"Tack, Fenestra, tack. Jag gläder mig alltid över ditt goda hjärta, men du kommer att följa med mig till Krahan om jag så måste släpa dig dit! Du är mer värdefull för mig än aldrig så många gröna stenar!"

När de packade ihop tältet för den fortsatta färden snöade det ihållande och snötäcket nådde upp till hästarnas hasar. Dessutom började den blygrå himlen att få en allt mörkare ton. De töltade outtröttligt på med sina korta pälsklädda ben men furstinnan började bli orolig.

"Jag förstår inte. Vi borde vara framme vid vägskälet nu. Stenen med den theranska skriften var säkert så översnöad att jag missade den!"

"Fenestra! Om vi hela tiden rider nerför, så borde vi så småningom komma ut ur Krothonmassivet."

"Du har rätt, Piri! Det finns nog ingen anledning att oroa sig eftersom det inte finns något problem utan en enkel lösning!"

Ritten fortgick under tystnad eftersom alla ljud dämpades av den fallande snön. Även Titioona satt tyst eftersom hon betraktade det vita klippiga landskapet med stilla fascination. Skymningen föll alltmer, men snöns vithet gjorde det lätt för dem att se var de red och de fortsatte tills det blev helmörkt. Då satte de upp tältet och de båda livvakterna turades om att hålla vakt ifall någon gråbjörn skulle bli alltför närgången.

Följande morgon tittade solen fram mellan de ulliga molnen och de fem reskamraterna fick kisa med ögonen medan de red. Överallt låg snön bländande vit och dolde alla kantiga klippor med sina mjuka former. Frampå dagen blev det mulet och regnigt. Luften blev varmare och det började töa. Snart klafsade bergshästarnas hovar i snömodd och vattenpölar. Kala fläckar började synas i sörjan där sten och grästuvor stack upp.

"Vad Titioona är tyst i dag ..."

"Psst! Inte så högt, Fenestra! Om du påminner henne kanske hon sätter igång med sina eviga frågor!"

"Det finns nog inte så mycket att fråga om. Det finns ju bara sten, lav, gräs och mossa delvis täckt av snöslask här!"

"Du har rätt! Sablar, vad det här trista landskapet gör mig tokig! Du anar inte vad jag längtar efter att få se ett träd eller ett hus, även om det vore en spinkig björk eller en gammalt fallfärdigt skjul!"

"Ha tålamod, Piri så kommer ... Himmel! Stanna!" Fenestra höll in sin häst framför den söndervittrade kanten till ett stup. Långt därnere låg nerrasade stenbumlingar av olika storlekar. Furstinnans hjärta bultade så att det kändes som om det befann sig i hennes strupe. "Vilken tur att jag höll ett öga på vägen! Jag tror att ..."

Furstinnans och Piris hästar gnäggade till och töltade snabbt mot de båda livvakterna längre bak. I nästa ögonblick hördes en dov knall och en stor bit av kanten brakade ner i stupet i ett moln av damm.

"Det är för farligt att rida den här vägen!" ropade Fenestra. "Vi måste vända och ta en annan väg!"

"Åt vilket håll?" undrade Piri.

"Jag har ingen aning. Himmel! Vi har ridit vilse!"

Nästa kapitel Tillbaka

Uppdaterad 8 mars 2008