"Hur ska vi komma till Novgord?" frågade Piri Furulaan och ryckte sig i sin blonda hårfläta.

"Om ni inte vet hur ska jag då veta det?" undrade Olaz Atashon, lyfte av hjälmen och kliade sig i sitt hår.

"Har ni ingen kompass?" utbrast Brimo Dipankrin med uppåtvända handflator.

"Tyvärr", sa furstinnan Fenestra resignerat. "Jag har ingen kompass. Ingen kvinna har någonsin fått förtroendet att bära omkring på ett så dyrbart föremål ..."

"Typiskt män!" fnös Piri.

"Hade det inte varit så mulet hade jag kunnat lista ut riktningen med hjälp av solen ..."

Plötsligt kom Piri ihåg en väsentlig sak. "Men Fenestra! Du har ju Visdomens nyckel! Använd den!"

Furstinnan stack ner handen innanför kragen på sin regnfuktiga kaptensuniform och tog upp den runda genomskinliga gröna stenen. "Du har rätt! Den kanske kan visa oss vägen hem!" Hon höll stenen i handen med rak arm framför sig, blundade och koncentrerade sig. Visdomens nyckel! Visa oss vägen hem!

Ingenting hände.

"Du kanske gör på fel sätt! Du kanske måste uttala din önskning högt!" påpekade Piri.

Fenestra försökte igen. "Visdomens nyckel! Visa oss vägen hem!"

Inget resultat.

Piri sträckte ut handen. "Får jag försöka? Man kanske måste vara mer exakt ..."

Fenestra la den gröna stenen i Piris hand.

Piri höll stenen mellan handflatorna. "Visdomens nyckel! Visa oss vägen hem till Novgord där furst Haraldan av huset Borgundak bor!"

Ingenting.

"Sabla nyckel! Visa oss vägen till Novgord! Till Krahan! Till Thakandor! Till vilken sabla stad som helst i hela sabla Erkelzaar!"

Fortfarande ingenting.

Nu började även Piri misströsta. Hon gav uppgivet tillbaka stenen till furstinnan. Tänk om den har förlorat sin kraft efter alla dessa år som den har legat i kammaren bakom draken! Tänk om den inte kan få Andos ben att växa ut igen! Tänk om vi har gjort hela denna expedition förgäves och offrat min syster Agi, furst Gerondo och hans livvakt Lomon till ingen nytta!

Med ens började Titioona sjunga och nu fick såväl Fenestra och Piri Furulaan som de båda livvakterna förklaringen till varför Titioona hade varit tyst sedan de hade lämnat porten till Världens tak. Denna sång hade nämligen till allas förvåning en text som dessutom var på theranska, det uråldriga språket.

När en väg slutar börjar en annan, min vän, när en väg slutar börjar en annan.
Slutets början är blott slutet på början, min vän, slutets början är blott slutet på början.
En cirkel är inte alltid rund, min vän, en cirkel är inte alltid rund.

Titioona sjöng den om och om igen med samma milda melodi och furstinnan Fenestra översatte den till sina kamrater. Även om furstinnan inte helt förstod innebörden av Titioonas märkliga sångtext ingav den hopp.

Furstinnan Fenestra beordrade avfärd. De hann rida åtskilliga fjärdingsväg innan Titioona tystnade. De stannade vid en bäck som låg vid en liten sjö, satt av och släckte törsten. Nerströms sörplade hästarna i sig vatten och tuggade i sig lav bredvid. Det var nu helt vindstilla och luften kändes behagligt mild fast det var mulet. Nu var det Fenestras tur att bli frågvis.

"Söta rara Titioona, var har du fått den sången ifrån?"

"På väggen i draaakens rum!"

"Inte visste jag att furst Haral... din pappa hade lärt dig theranska!"

Piri ryckte till. "Sjöng hon på det uråldriga språket?? Jag förstod vartenda ord hon sjöng!"

"Det är väl klart, jag översatte ju sången!"

"Nej, jag förstod den även innan! Och när du översatte den så trodde jag att livvakterna inte hade hört på ordentligt!"

Fenestra sken upp när hon kom underfund med orsaken. "Visdomens nyckel! Du och Titioona har hållit den i era händer och den har uppenbarligen skänkt er gåvan att förstå alla språk såväl talat som skrivet! Då har den inte förlorat sin kraft, trots allt!"

"Då är vårt uppdrag slutfört!"

"Det enda som bekymrar mig är hur furst Haraldan kommer att reagera när han får veta att hans bäste vän furst Gerondo är död ..."

"Ååå, titta! En flicka i vattnet!"

"Va?" undrade Piri häpet och gick bort till Titioona som stod vid den lilla sjön. En flicka?! Här i ute vildmarken?!

"Dääär!" sa Titioona mjukt och pekade ner på den blanka vattenytan.

"Det där är ju din spegelbild!" skrattade Piri. "Kom nu så rider vi vidare!"

På kvällen hade all snö smält bort, men landskapet var fortfarande kargt med sina stenklippor. Här och där fanns risiga buskar mellan grästuvorna och vattendroppar fick spindelnäten mellan grenarna att likna glittrande spetsdukar. Himlen blev allt mörkare. Fenestra spanade efter träd men kunde inte se några.

"Konstigt. Vi borde vara vid Norra skogen nu. En så stor skog kan man väl bara inte missa?"

"Vad är deeet? Åska, gråååbjörn eller draaake?"

Framför dem hördes ett svagt men ihållande muller. De red mot ljudet som inte kom från någonting som Titioona hade nämnt och kom fram till en brusande strid fors. I det skummande vattnet stack vassa klippor upp och ljudet var öronbedövande från ett vattenfall som befann sig en liten bit uppströms. Forsen var över tre manslängder bred och ingenstans fanns det någon bro eller ett vadställe.

"Detta måste vara Blå floden ..." sa Fenestra.

"Ååå! Blå floooden ... vad mycket vatten ..."

"Nu förstår jag verkligen furst Gerondo när han sa att man inte kunde komma till porten till Världens tak med båt. Men följer vi floden nerströms så kommer vi till Etengord och därifrån kan vi fara med båt till Amdor och därefter till Melkor. Sedan är det bara en dagsritt kvar till Krahan!"

"Titta där nere!" utropade menige Fremo och pekade nerför den gräsbevuxna sluttningen. "En stad!"

"Det var ju typiskt!" stönade menige Dimal. "Om vi bara hade gått några meter till så hade vi fått sova i ett värdshus!"

Kung Nikoforaz gäspade, sträckte på sig och rättade till de båda tiarorna han bar på huvudet. Råstyrkans svartfodrade kopparröda tiara satt ovanpå Osårbarhetens tiara vars tumsbreda gyllene kant syntes längst ner. "Om jag inte hade somnat vid midnatt hade jag gått med er den sista biten nerför backen och då hade vi upptäckt staden."

"Och då hade vi fått sova i riktiga sängar!" tillade Dimal och gäspade även han och kliade sig på sin ömma rygg och i sitt svarta lurviga hår.

"Ja, en varm och skön säng vore inte helt fel", sa Fremo och sträckte på sig där han stod. "Att soldatlivet är hårt var jag beredd på, men att sova direkt på marken utan tält är lite väl hårt."

"Och samma sak i går kväll i klyftan och i förrgår kväll i stenjättarnas förbaskade händer!" Dimal sträckte på sig så lederna knakade.

"Majestatis! Jag föreslår att vi går till staden där nere!" sa den senigt byggde och rågblonde kaptenen. "För då kan vi fråga dem hur vi ska komma till Portelan."

"Utmärkt idé, kapten Targan! Hoppas bara att folket här är fiender till mateberna så att vi blir bättre mottagna än i Vazhin!"

"Och så kanske vi kan köpa oss nya björnfällar att sova på", tillade Dimal.

Fremo rev sig i sitt tjocka röda hår och i sitt utvuxna skägg. "Tja, med tanke på att staden där nere verkar sakna försvarsverk så tror jag att de kanske inte är speciellt krigiska av sig …"

"Det låter bra! Men du och menige Dimal måste stödja kapten Targan på vägen dit, det ser inte speciellt kungligt ut om jag bär honom på axlarna!"

Kung Nikoforaz började gå nerför den gräsbevuxna sluttningen mot den okända staden och i handen höll han den Heliga spiran för att se om kristallen skulle varna för fara. Bredvid honom gick de båda soldaterna med den haltande kaptenen mellan sig. Himlen var mulen men lovade uppehållsväder. Det fanns ingen stadsmur, utan trähusen låg utspridda på de mjuka kullarna. Alla hus var byggda i två våningar med riklig snickarglädje och inget hus var det andra likt, men husen var enfärgade i nio olika färger: svart, vitt, rött, gult, grönt, grått, brunt, ljusblått och mörkblått. Från de svarta husen kom den omisskännliga doften av tjära medan de grå var omålade och mellan dem fanns åtskilliga gröna väderkvarnar. På kullen i mitten fanns det ett träpalats med sexkantiga torn och på tornens krön vajade sjufärgade standar fram och tillbaka i vinden. Runt palatset och alla husen växte trädgårdar med grönsaker och fruktträd och barn lekte i små träddungar som låg som öar mellan de odlade markerna.

Kung Nikoforaz och hans män såg sig förundrat omkring. Ryggar höjdes och sänktes mellan odlingarna i trädgårdslanden och luften var full av fågelkvitter och surr från bin och humlor. Ett barn fick syn på kungen och hans följe och hojtade till på ett sjungande språk. I de närbelägna husen öppnades dörrar och invånarna sprang glatt ropande ut. Männen var klädda i skjorta och byxa med en kort mantel fladdrande bakom sig och intrikat vävda och färggranna tygremsor flaxande kring låren. Precis som husen var de klädda enfärgat i nio olika färger. Till erkelzaarianernas stora bestörtning var kvinnorna klädda i samma sorts kläder som männen och hade dessutom samma sorts pannbandsomknutna frisyr som var så kort att de allihop mest liknade lusklippta gossar.

"Vid den Endes Heliga namn! Vad är detta för en osedlig stad?!" utbrast kungen misstroget. "Kvinnorna klär sig i mansplagg som avslöjar deras förledande kroppsformer!"

"Men folket verkar åtminstone vara fredligt här", konstaterade Targan.

Ungefär ett tjugotal hade ställt sig framför kung Nikoforaz och vid ett givet tecken sa de: "Hirotzalong Tengiz-Goraban, kadivasho utasho!"

Kung Nikoforaz såg att den Heliga spirans kristall var mörkt blå, lyfte sina båda tomma händer och sa: "Ljusets gud vare med er! Vi är erkelzaarianer och jag är majestatis Nikoforaz II av huset Kanfagris, Erkelzaars enväldige härskare av Ljusets guds nåd!"

"Ay, erikelzaro! Hotzungo un tolomai!" sa en ung kvinna och rusade glatt i väg mot det stora byggnadskomplexet på kullen.

Efter en liten stund kom en kortväxt och slätrakad man springande. Hans skogsgröna mantel och snibbarna på hans vita sidenpannband fladdrade i fartvinden liksom de färgglada remsorna som hängde i det svarta sidenskärpet kring hans skogsgröna byxor. På hans gräsgröna skjortbröst vilade ett guldsmycke som föreställde en triangel inskriven i en cirkel inskriven i en kvadrat. Det märkligaste för kungen och hans tre kamrater var att hans huvud var rakat på sidorna så att det korta svarta håret stod rakt upp likt en tuppkam. Mannen talade på bruten men fullt förståelig erkelzaarianska:

"Välkomna till Tengiz-Gora, kära resenärer från Erkelzaar! Äntligen har ni anlänt till oss, Kubens folk, för att följa den Gröna Vägen!"

"Gröna vägen? Men den är ju gul!" sa Nikoforaz och pekade misstroget på marken.

"Nää, inte den vägen!" skrattade den kortväxte mannen vänligt. "Den Gröna Vägen kan man inte se, men den är mycket viktig att följa!"

Kung Nikoforaz kunde inte begripa vad han tyckte var så roligt. Vad är det som är så roligt med vägens färg? undrade han. Det här folket har en synnerligen underlig humor!

Efter en liten stund hade den lille mannen slutat skratta och kung Nikoforaz kunde fråga honom. "Vad är ’den Gröna Vägen’ för något?"

"Klart att ni inte vet! Ni har ju kommit för att lära! Jag, Katoro lom Almero lun Tengizbol, åskkastens överstepräst, ska bli er lärare! Följ mig till klostret, där får ni god mat och mjuka sängar! Där ska jag lära ut den Gröna Vägen till er, mina kära resenärer! Synd att inte nan skiba är här ... men till dig som har skadat foten ska jag skaffa ett par kryckor och Genoki, luftkastens tempelmästare, kan hjälpa dig!"

"Det skulle jag tacka för!" sa kapten Targan vänligt.

"Och så ska ni få frukost! Men först ska ni få ett varmt bad!"

De följde översteprästen upp till klostret och de blev förda in i den ombonade entréhallen. Tak och väggar var täckta av sniderier i ljusa träslag och golvet var täckt av en mjuk yllematta med mönster i skogsgröna nyanser.

"Ta av er stövlarna!" sa översteprästen artigt medan han tog av sig sina sandaler.

"Konstiga seder!" sa Targan, men han och de båda meniga soldaterna tog ändå av sig sina stövlar.

"Jag tycker om den där översteprästen!" sa Dimal brett leende och ställde sina stövlar vid väggen. "Han är nämligen kortare i växten än jag!"

"Varsågod!" Översteprästen sträckte fram ett par violetta strumpor till kungen som genast tog dem på sig.

"Tack!" sa Nikoforaz. "Jag tröttnade verkligen på att vara barfota! Och rätt färg har de också!"

"Jag ska gå till Genoki och meddela er ankomst och under tiden ska Shimoda visa er till badavdelningen. Shimoda håller på och lär sig erkelzaarianska, vilket gör att han kanske inte talar så rent." Översteprästen visade mot en vänligt leende grönklädd man med ett mörkblått pannband kring sitt kortklippta hår. "Det här är Shimoda lom Akira kam, vattenkastens munk!" Översteprästen vände sig till munken och visade mot kungen och hans män. "Det här är våra erkelzaarianska gäster, visa dem till saburan!"

Kungen och hans tre män visades in i ett kakelklätt blått rum med en fyrkantig bassäng, men istället fördes de in i ett träpanelklätt rum intill som var hett. De fick varsin ruska av björkkvistar av munken och en träskopa vatten.

"I sabura ni sitta och slå vatten på glödande lavastenar i järnkorgen, sedan ni piska varandra med ruskorna tills ni bli ordentligt svettiga. Och precis när ni tycka det börjar bli stort ... hm... väldigt varmt ni kasta er ner i bassängen här. Men först ni klä av er och efter badet ni få rena kläder och sandaler."

Kapten Targan rev sig i skägget. "Vilket konstigt sätt att bada!"

"Var kan jag klä av mig någonstans?" undrade kung Nikoforaz.

"Här, såklart!" sa munken och slog ut med händerna.

"Men jag vill helst att ingen ser mig naken!"

"Varför det?" undrade munken rättframt.

"Det är väl självklart!" väste Nikoforaz blossande röd i ansiktet.

"Självklart att vadå?"

"Äsch!"

Kung Nikoforaz fick syn på en prydnadsskärm som stod i ett hörn. "Jag klär av mig här bakom! Och nåde den som tjuvkikar!"

Skärmen som Nikoforaz bytte om bakom var målad i skira pastellfärger och elegant svepande svarta penseldrag som föreställde ett landskap med grönskande träd och blommor. Han tog av sig manteln men behöll bältet, spiran och tiarorna.

"Blunda nu allihop! Jag går till saburan!"

"Förlåt mig, men ni säkert missförstått det här", sa munken försynt. "Det vara meningen att ni bada tillsammans! Annars lavastenarna bli kalla innan den tredje hunnit bada klart!"

"Det här var ett ännu konstigare sätt att bada!" sa Targan, men han och de båda soldaterna klädde av sig, gick in i det ångande heta rummet och stängde dörren.

"Vad gör ni härinne?" fräste Nikoforaz ilsket.

"Jag ber om ursäkt, majestatis, men munken sa att lavastenarnas värme inte räcker för oss alla en och en. Dessutom har vi redan sett dig naken förut och du har inget att skämmas för. Förresten, vad har du i handen, Dimal?"

"Ingenting, kapten!"

"Du har något i den!" sa Fremo nyfiket. "Öppna näven så får vi också se!"

Dimal muttrade trumpet något som munken inte kunde uppfatta.

"Oj, vilken stor smaragd!" utbrast Fremo. "Var fick du tag i den?"

"Jag fann den i ökensanden strax före sandstormen när jag tömde blåsan ..."

Munken hörde inte längre kungen klaga över att bli sedd naken och han förstod att Dimals fynd hade avlett kungens uppmärksamhet. Med en nöjd min lämnade han badhuset för att hämta rena kläder till de långväga gästerna.

Efter badet som för de fyra erkelzaarianerna hade känts annorlunda men mycket renande och uppfriskande, gick kung Nikoforaz bakom prydnadsskärmen igen och tog på sig en dräkt som bestod av en skjorta och byxa i violett sidenbrokad med ett skärp och en mantel i samma material och färg. Han kände nöjt på kläderna. Det mjuka tyget var lent och glänsande och doftade rent av frisk luft. De här infödingarna må vara konstigt klädda, tänkte han, men tyg för en härskare kan de tillverka!

När kung Nikoforaz var påklädd kände han sig verkligen som en majestatis, eftersom dräktens färg var helt rätt. Han gick nöjt leende fram till munken.

"Det här är det finaste sidentyg jag någonsin sett! Vilket vackert mönster! De här stegrande hjortarna ser verkligen levande ut! Men ..." Nikoforaz nöjda min slokade. "... vi har tyvärr inga pengar att köpa de här fina kläderna för."

"Det inte behövas, ni vara våra gäster! Dessutom enkelt för oss att tillverka dessa kläder."

"Enkelt?? Vet du hur lång tid det tar att väva ett sånt här komplicerat mönster?"

"Ett par timmar. Jag glömde förstås säga att våra vävstolar kanske inte som era. Vi använda oss av korthåls... hm... hålkortsvävstolar. En person sköta en sådan och väva flera meter tyg om dagen. Den ljusblå kasten använt sådana sedan länge, Shakare nan Tomari lom Asashi bem Gorabol, luftkastens tempelmästare, uppfinna den för tre sekler sedan."

"Att de inte vrickar tungan av sig med sina konstiga namn!" viskade Dimal skämtsamt till Fremo.

"Shakare vara åskkastens lärling till en av dom gamla magikerna, men han tidigt gå över till luftens kast då han upptäcka vad man kan ha hårda kort med hål till."

"Vilka var de gamla magikerna?"

"De vara söner och döttrar till de Sju Elementargudarna. Tyvärr de flesta av dom vara kvar i Tsu Daro när staden förstördes av kometen."

"Så märkligt!" anmärkte Fremo medan han klädde på sig.

En gud kan väl inte få barn heller, tänkte Nikoforaz. Vilket befängt påhitt! Eller så är Elementargudarna inte alls några gudar!

"Så där, ja!" sa munken nöjt, utan att låta sig störas av kungens inpass. "Nu ni vara påklädda och rena! Nu vi gå och äta frukost!"

"Vänta litet!" sa kung Nikoforaz misstroget. "Varför är mina män klädda i violetta dräkter som jag? De är inte härskare som jag!"

"Ni vara kastlösa. Och som kastlösa ni bära violetta dräkter. Jag tillhör prästkasten, därför mina kläder gröna. Kom nu, vi gå till matsalen! Förresten, vad vara en härskare?"

"Han som styr över riket naturligtvis."

"Styra ett rike? Hur man göra det? Som när man styra en båt?"

"Ja ungefär. En härskare är en som vägleder folket."

"Aha! Du mena nan skiba?"

"En vad?"

"Nan skiba vara hon som inneha den högsta rangen. För närvarande vara Amal lom Isernech nan Magnitabol som vara nan skiba, vilket betyda ’Den Vita Heliga’. Hon vara vår andliga ledare."

"Det låter som en sorts ärkebiskop, men jag menade en världslig härskare."

"Vad vara en världslig härskare?"

"Som jag, en majestatis."

"Vad vara en majestatis?"

"En kung med tiaror på, som jag."

"Vad vara en kung?"

Nikoforaz suckade. "En furste som regerar över ett helt rike."

"Vad vara en furste?"

Nikoforaz stönade. "En baron som regerar över en hel stad."

"Vad vara en baron?"

"Han som är ärftlig markägare förstås!" morrade Nikoforaz otåligt, men detta svar fick oanade effekter. Ett roat leende sprack upp i munkens ansikte och till slut började han flatskratta.

"Markägare?? Hur långt ner i marken? Och dessutom ärftlig? Du vara rolig du! Som om man kunna äga luften man andas eller vattnet man dricka! ’Markägare’!"

Kungen, kaptenen och de båda soldaterna ryckte på axlarna och såg frågande på varandra, medan de trädde in i en beige matsal med träpanelklädda väggar och tak. Kring ett lågt bord av ett mörkt träslag låg runda ljusbruna dynor i prydliga rader och bordet var dukat med nybakat mörkt bröd, örtteer, olika sorters marmelad och färska frukter.

Vid bordets kortände satt en slätrakad medelålders man, med vänliga skrattrynkor i ögonvrårna. Han var klädd i vit skjorta, byxor och mantel med ett sidenskärp som var hopknutet på sidan och tvärrandigt i grönt och ljusblått. Under skärpet hängde en rad färgglada ylleband av samma sort som munkens och översteprästens. Den vitklädde mannen hade sitt grå hår i tuppkam med ett vitt pannband omkring och samma sorts guldsmycke som översteprästen som hade satt sig intill.

"Välkomna till Kubens folk, kära främlingar!" sa den vitklädde mannen vänligt på sin melodiösa dialekt av erkelzaarianska. "Var så goda och sitt, smaklig måltid och må de Sju Elementargudarna välsigna era själar! Jag är Genoki nan Muratami lom Tengizbol bem Gora, luftkastens tempelmästare. Vilka är ni?"

"Jag är majestatis Nikoforaz II av huset Kanfagris, enväldig härskare av Ljusets guds nåd över riket Erkelzaar långt västerut, och detta är min trogne kapten Targan Bogomil och det här är två av alla mina goda soldater, Fremo Kontara och Dimal Barandul."

"De kan säkert presentera sig själva!" skrattade Genoki. "Kom hit, Targan, så ska jag lägga förband på din skadade fot!"

"De måste uppenbarligen vara matebernas fiender!" viskade kapten Targan till kungen medan han hällde upp nässelte. "Vi har alla blivit väl behandlade!"

"Eller så känner de inte till mateberna alls!" viskade kung Nikoforaz tillbaka. "Konstigt nog verkar de känna till oss eftersom vi var väntade ..."

Kaptenen linkade fram till tempelmästaren som fick en liten rulle tunt men starkt bomullstyg samt ett par kryckor av översteprästen.

Tempelmästaren började genast binda om kaptenens fot med snabbt och vant handlag. "Jag tillhör luftens gren av prästkasten och är därför kunnig i läkekonst."

"Du är alltså läkare", tillade Fremo med munnen full.

"Vad heter det här riket?" frågade kung Nikoforaz.

"Vi har aldrig tänkt på att ge vårt rike något namn, men vi kallar oss kobarashi, vilket översatt till ert språk betyder ’Kubens folk’."

"Vad tycker ni är så roligt med markägare? Det är väl självklart att mark alltid ägs av någon oavsett om det är en furste, baron eller en storbonde! Någon måste väl äga mark någonstans här i Kobarashi!"

"Här i Kobarashi eller vad ni vill kalla vårt rike, kan man inte äga mark. En mark är en del av naturen och tillhör därför de Sju gudarna. Däremot kan man låna mark från gudarna. Man väljer ut en tomt där man vill uppföra sitt hus eller sin verkstad och om man får den välsignad av prästerna så är det bara att sätta igång och bygga, om inte, så får man välja en annan tomt."

"Sju gudar??" utbrast Nikoforaz och tänkte på incidenten i Shana’chik. "Offrar ni också människor till de där förbannade stenjättarna?!"

"Inte alls. Våra gudar är inga moaier. Lyssna nu så kommer du att förstå." Genoki harklade sig. "Det finns sju Elementargudar. Magnakrom-Rai är åskans gud, den som skapade åskmolnen och magin; Vatrakum-Rai är eldens gud, den som skapade elden och vulkanerna; Furhamah-Rai är luftens gud, den som skapade himlen och vindarna; Tungesh-Rai är jordens gud, den som skapade jorden och månen; Katagan-Rai är stenens gud, den som skapade bergen och stenarna; Portelash-Rai är vattnets gud, den som skapade floderna och havet och slutligen Feramasu-Rai som är solens gud, solens och stjärnornas skapare."

Kung Nikoforaz ryckte till när han hörde ordet ’solens gud’ och han började tänka på kung Zakastvur och hans svinstior till avgudatempel. Åh nej, inte de också ... !

Men tempelmästaren märkte inte kungens reaktion, utan fortsatte lugnt att berätta. "Tillsammans skapade de Sju gudarna växter, djur och människor som kom till denna världen i en stor frökapsel. I denna kapsel fanns endast plats för ett visst antal själar, därför återföds alla ständigt. Det är bara människor och djur som har själar, inte insekter, växter, svampar eller mineral. Meningen med livet är att skapa vackra ting till behag för de Sju Elementargudarna, men som även gagnar oss. Om vi lever enkelt men behagligt är de Sju gudarna nöjda. Vi tackar gudarna för deras gåvor. Magnakrom-Rai skänkte magnetiten, den magiska metallen, till bland annat kompasser och magiska vagnar ..."

Magi, tänkte Nikoforaz, är kompasser tillverkade med magi? Har svartmagiker skapat det ting som hjälpte oss i Mögalirträsket?

"... Vatrakum-Rai skänkte den värmande elden, Furhamah-Rai den friska luften att andas, Tungesh-Rai bördig jord att odla vår föda i, Katagan-Rai sten till att bygga grunden till våra bostäder av, Portelash-Rai vatten att dricka och tvätta sig i och slutligen skänkte Feramasu-Rai ljus så att man inte famlar i mörkret."

Kungens ansikte förvreds av avsmak. Allt detta har ju Ljusets gud, den ende guden skapat, inte dessa sju avgudar!

"Och det är strängt förbjudet att utsläcka en besjälad varelses liv, det får gudarna att vredgas och då sänder någon eller några av dem en hemsk katastrof! Magnakrom-Rai sänder stora åskoväder, Vatrakum-Rai bränder och vulkanutbrott, Furhamah-Rai stormar och orkaner, Tungesh-Rai jordbävningar, Katagan-Rai laviner, Portelash-Rai skyfall och översvämningar och Feramasu-Rai torka och värmebölja."

Kung Nikoforaz log i mjugg. Det där är den Ende gudens straff för att de tillber avgudar! Det finns ju inga gudar utom Ljusets gud som för alltid besegrade Mörkrets gud!

"Någon måste ha utsläckt någons liv i vår forna huvudstad Asashi-Gora för ett par månader sedan", fortsatte tempelmästaren. "Den staden som ligger i söder förstördes helt i ett fruktansvärt vulkanutbrott. Det var berget Shinze som exploderade när Vatrakum-Rai visade sin fruktansvärda vrede och i dag finns bara halva Shinze kvar."

Kung Nikoforaz visste att det hemma i Erkelzaar inte fanns några vulkaner eller jordbävningar som kunde utplåna hela städer och sände en tacksägelse till Ljusets gud. Men han fortsatte därefter att fundera. Var det inte så att folket i Khuzul Daar blev högmodigt och vände ryggen åt Ljusets gud? tänkte han. Och var det inte så att Khuzul Daar var ett fäste för svartmagiker långt mäktigare än de erkelzaarianska? Därför blev den staden förintad av Ljusets gud så att dess styggelse inte skulle spridas över hela Artezania! Kobarashianerna är i sanning ett märkligt folk, men de har gått vilse i sin avgudadyrkan. Sannerligen, jag ska se till att de blir älskade av Ljusets gud och inga fler katastrofer någonsin att drabba dem! Det svär jag på vid den Endes heliga namn!

"Är du inte hungrig?"

Kung Nikoforaz rycktes ut ur sina funderingar. "Jag ... ähum ... jag åt mig mätt innan jag kom hit ..."

"Konstigt, med tanke på att dina män äter med glupande aptit! Har du ätit dig mätt utan att dela med dig av färdkosten till dina män?"

Kung Nikoforaz beslöt sig snabbt för att byta ämne. "Jag har alltid undrat vad magnetit för något."

"Magnetit är den magiska metallen som drar till sig järn och ett par sorters metaller till. Gör man en nål av magnetit och fäster den löst på mitten i ett runt etui så att den kan rotera fritt, då har man en kompass. Då pekar den rödmålade änden av nålen alltid mot norr och den hjälper en att navigera på okänd mark så att man inte går vilse eller i cirklar."

"Det vet jag redan!" sa Nikoforaz otåligt. "Men vad menade du med magi?"

"Magi är den gudakraft som bland annat får de magiska vagnarna att röra sig. Vi använder oss av magnetiten som sålunda har fått sitt namn för att den innehåller magi i rå form. I förädlad form blir magin mycket starkare!"

Svartkonst, tänkte kung Nikoforaz och drog sig i skägget. Jag anade det. Men det verkar användas till rätt oskyldiga saker här som att dra vagnar ...

"Hur kan ni tala erkelzaarianska?" undrade Fremo.

"Jag och Katoro tillhör prästkasten, och därför får vi förutom vårt eget språk evendaboriska och kobarashianska också lära oss erkelzaarianska, eftersom vi måste visa erkelzaarianer som ni den Gröna Vägen. Även mateber borde vandra den Gröna Vägen, men tyvärr har ingen av dem velat lära ut sitt språk, medan erkelzaarianerna har varit mycket angelägna. Å andra sidan kan många mateber tala kobarashianska."

"Är inte evendaborerna utdöda sedan Khuzul Daar förintades?" frågade Targan.

"Khuzul Daar?"

"Evendaborernas gamla huvudstad i söder."

"Jaså, du menar Tsu Daro, Nya Hamnen - Nej, inte alls. Åtskilliga lyckades fly hit, fast de kallade sig kobarashianer, men med evendaboriska som modersmål. Merparten äkta kobarashianer dog tyvärr i Tsu Daro när staden förintades av en komet 924 år efter den första nan skibas invigning, bara ett fåtal överlevde som bland annat förde vidare magins hemlighet. Till deras minne är namnen på våra sju Elementargudar kobarashianska liksom en del heliga sånger och böneramsor."

"Vilka är de äkta kobarashianerna?" undrade Fremo.

"De som är ättlingar till de Sju Elementargudarna."

Menige Fremo tänkte på passet som han hade passerat med kungen efter flykten från stenjättarna. Klart att kobarashianerna tog den vägen in hit när deras rike förvandlades till öken!

Kung Nikoforaz rynkade pannan. Det var alltså kobarashianer som höll stånd mot majestatis Auterian IV:s frälsning och som fick Ljusets gud att vredgas mot staden Khuzul Daar som de kallar "Tsu Daro", tänkte han. Stackars vilseledda evendaborer! Hoppas bara att de försäger sig så att de avslöjar att de lierar sig med stenjättarna ...

"Vet ni vad ell är för något?" frågade Nikoforaz till slut.

"Ell är stenvarelser som livnär sig på livskraft. Det får de från växter och djur som de jagar på nätterna. De lever på solljus på dagarna när de vilar, för att kunna samla kraft till att förflytta sig när natten faller på. Genom porerna i den granitliknande stenhuden får ellet vittring på sitt byte. När det vidrör ett byte så absorberar det dess livskraft och bytet blir till en stenstod som oftast krossas under ellets framfart. Först när ellet sugit i sig tillräckligt med livskraft kan det föröka sig. Det gör det genom att dela sig. Det kan gå flera decennier innan ett ell förökar sig och man vet inte hur gamla de är. Ett ell är en själlös varelse som varken är växt, svamp, insekt eller djur. Ellet tillhör faktiskt mineralriket. Inte heller är det ont eller gott, det finns bara till."

"Hur kan ell röra sig?" undrade Fremo.

"De glider på petroleum, en sorts råolja."

"Det vet jag, det har kapten Targan berättat. Men jag menar hur de kan röra sig. De är ju inte mjuka som sniglar!"

"Det är samma mysterium som får magnetit att dra till sig vissa metaller."

Kungen kunde inte låta bli att häpna över att tempelmästarens kunskaper om ell var vida större än Zekforim Leotraamons, prästen som skrev Om Flora och Fauna i Erkelzaar med omnejd. Men kunskaperna kan förstås vara irrläror, tänkte han. Jag måste ställa Genoki mot väggen så att jag får reda på sanningen!

"Men om ellet lever på livskraft då kan det knappast vara gott!" sa kungen med en triumferande min.

"Ellet är inte ont, som sagt, det bara är."

"Vet du vilka de där hemska stenjättarna är?"

"Moaierna skapades senare än ellen och deras uppgift är att skydda världen så att inte ellen och träsket tar över den helt och hållet. I motsats till ett ell så har en moai en själ."

Kung Nikoforaz log triumferande. Hah! Nu försa han sig äntligen, den hedningen! Kobarashianerna dyrkar alltså stenjättar i alla fall och sprider irrläror för att skydda dem! En hemsk människoätare har väl ingen själ?! Det är väl inte logiskt att stenjättarna å ena sidan skyddar människor från att bli förstenade för att å andra sidan äta upp dem! Fast det är klart, människor har ju boskap ...

Kung Nikoforaz drog sig lömskt leende i skägget. "Och hur kan stenjättarna skydda oss från ell utan att själva bli förstenade?"

"Förstenade?! Moaierna är ju redan av sten!" skrattade tempelmästaren som sedan lugnade sig snabbt. "De lever av solljus precis som ell men äter även trä och sand och dricker dy och lava. Tyvärr har de fått smak för kött, särskilt människokött. Usch! Jag skulle aldrig vilja äta någon form av kött även om jag vore väldigt hungrig!"

"Äter ni inget kött alls?" undrade Nikoforaz häpet. Han var mest förvånad att Genoki faktiskt rättframt hade erkänt att stenjättarna var människoätare. Det kanske inte är irrläror trots allt ...

"Nej, det är vedervärdigt och barbariskt", svarade tempelmästaren. Det betyder att någon av oss skulle vara tvungen att ta livet av ett djur som är en varelse med själ. Växter, svampar och insekter däremot är liksom ellen själlösa och duger utmärkt till föda. Men ni påstår att någonting själlöst är något ont. Är en fjäril ond i så fall? Eller ett äppelträd? Är nässlan ond för att den bränns? Från nässlan får man fina teer, goda soppor och slitstarka tyger. Och tänk på bina som sticks! De gör att träden bär frukt och skänker dessutom god och söt honung. Jag vet inte vad ett ell ger, men kanske får man ut något bra från det också."

Hah! tänkte Nikoforaz spydigt. Knappast! Bara död och förintelse! Fast de människoätande stenjättarna släpper åtminstone ur sig dricksvatten ...

Tempelmästaren Genoki bytte ställning och rättade till sin vita mantel. "De själlösa varelsernas främsta uppgift är att bli till föda för varelserna med själ, bortsett från ellen som ju kan leva på varelser med själ."

Då äter de insekter precis som krothonernas vice storhövding hodjaga Feraal sa, tänkte Nikoforaz. Usch! Tur att vi inte fick det till frukost! Och dessutom sa han att kobarashianerna dessutom är lösaktiga och parar sig till höger och vänster som kaniner! Tänk om även det stämmer!

Kung Nikoforaz lämnade samtalsämnet. "Om ni tycker att köttätning är barbariskt, varför låter ni era kvinnor gå omkring i manskläder så att deras kroppsform avslöjas? Detta lockar ju till synder som kättja och otukt!"

Tempelmästaren Genoki stirrade helt oförstående eftersom det inte existerade ord som ’oanständiga’, ’kättja’ och ’otukt’ i hans ordförråd. Det enda han kunde komma på att svara var: "Det är bekvämare så, eftersom vi alla arbetar och dessutom är väl kroppen inget att skämmas för. Alla människor har ju en kropp!"

Kung Nikoforaz rynkade pannan och drog sig i skägget. Jag kommer aldrig att begripa mig på kobarashianernas konstiga religion. Den håller evendaborerna fångna i vidskepelse och otukt! Jag måste visa dem den Ende Gudens stora vishet! Det ska bli min plikt att omvända detta förtappade folk så att de kan följa Ljusets väg, den enda sanna vägen! Det svär jag vid den Endes heliga namn!

"Och nu ska översteprästen Katoro visa er den heligaste byggnaden i hela Tengiz-Gora!" sa tempelmästaren stolt.

Åh, nej! tänkte Nikoforaz. Jag vill inte se deras hedniska tempel! Tänk om det vimlar av navelsvin där! Men å andra sidan så kommer det bara att bekräfta min misstanke om att kobarashianerna är ett folk som måste räddas ur förtappelse!

"Kom nu!" sa översteprästen vänligt. "Jag ska visa dig vår stads heligaste tempel, det är början på den Gröna Vägen, den väg du måste vandra för att din själ ska bli ren!"

Kung Nikoforaz följde motvilligt efter översteprästen Katoro med menige Fremo och menige Dimal hack i häl. Kapten Targan tog sig fram med god fart på sina kryckor eftersom han hade starka armar. När de kom ut såg de att molntäcket hade spruckit upp. Solen sken mellan molnsjoken och fick Råstyrkans tiara på kungens huvud att skina likt en nyputsad tornspira av koppar.

"Skåda de Sju Elementargudarnas tempel!" sa översteprästen vördnadsfullt och pekade. "Detta är alltså Naveltemplet, de Sju Elementargudarnas helgedom, stadens navel, en central plats för meditation och tillbedjan!"

Kung Nikoforaz ryckte till vid ordet "navel". "Finns det några djur här inne?"

"Djur?" log Katoro vänligt. "I så fall någon liten fågel som har råkat flyga in genom porten av misstag!"

Kung Nikoforaz andades ut. Skönt! Jag har fått nog av navelsvin och falska tempel hemma i Erkelzaar!

Templet var en fyrkantig vit träbyggnad med riklig snickarglädje. Det låg mitt på torget i en liten park och hade fyra slanka pelare framför porten i sydfasaden, ett brant tak av fjäll i olika gröna nyanser lagt i geometriska mönster och smideskrön högst upp. Bredvid templet låg ett likadant tempel, fast svårt förfallet. Ena halvan av den solkiga fasaden täcktes av vildvuxen murgröna och taket var delvis nerrasat. I parken runt om stod åtskilliga stenstatyer av nakna människor av båda könen i alla möjliga former: feta och magra, korta och långa, unga och gamla.

Templets rikt snidade dubbelport stod vidöppen och kung Nikoforaz och hans tre män gick dit med den grönklädde översteprästen i täten. Ovanför porten såg de en symbol, samma som på kobarashianernas guldsmycken, en triangel i en cirkel i en kvadrat. Invid porten tog de av sig sina sandaler och gick in i strumplästen. Ljuset silade in genom fönstren som satt under taklisten på den sparsmakade gräddvita inredningen. Det var behagligt att gå på de tjocka yllemattorna som täckte golvet. Kaptenen och de båda soldaterna satte sig på de mjuka runda kuddarna med geometriska mönster i vita nyanser som låg i prydliga rader på golvet. Längst fram i templet såg de ett altare format som en vit kub och bakom den såg de en stor, rektangulär väggmålning uppdelad i sju lodräta färgfält.

"Det var väldigt kalt härinne för att vara en helgedom!" sa kung Nikoforaz snopet. "Var finns alla vackra ornament, alla helgonstatyer och gudabilder? Ett tempel ska väl vara en spegel av himmelriket?"

"Alla ornament och helgonstatyer finns på templets utsida och i tempelparken eftersom sådana saker är yttre ting som kroppen och kläderna på varje människa. Ett inre däremot bör vara rent som själen och anden inom varje människa."

"Men var finns era gudabilder?"

"Här på väggen bakom altaret så klart", sa översteprästen och pekade. Erkelzaarianerna tittade misstroget på den stora väggmålningen.

"Är detta verkligen gudabilder?!" Kung Nikoforaz drog sig misstänksamt i skägget.

Översteprästen Katoro log. "De Sju Elementargudarna är omöjliga att avbilda eftersom de lever i en högre dimension än vår. Däremot har de var sin heliga färg som åskådliggörs här. Precis som en människa kastar en skugga på marken en solig dag så är dessa enfärgade målningar Elementargudarnas skuggor. Det krackelerade svarta fältet här längst till vänster symboliserar magins gud Magnakrom-Rai, den flammigt röda eldens gud Vatrakum-Rai, den matt ljusblå luftens gud Furhamah-Rai; den brunspräckliga jordens gud Tungesh-Rai; den strävt grå stenens gud Katagan-Rai, den vattrade mörkblå vattnets gud Portelash-Rai och så längst till höger solens gud Feramasu-Rais glänsande gula fält."

"Hur kan grått och brunt vara heliga färger?"

"Gudarnas skuggor är också en spegelbild av deras skapelser, så till exempel det ljusblå fältet här strax till vänster om mitten symboliserar även himlen och luften man andas. Att det finns något rike där tror jag inte, då hade vi fått syn på det. Grått är inte trist, det är ju bergens och stenarnas färg, dem man bygger husgrunder av och brunt är jordens och myllans färg, där man odlar sitt bröd, för att inte tala om svart, den märkliga magnetitens färg, den magiska malmen som får saker att röra sig."

"Det ante mig att svart var häxkonstens färg!" muttrade kungen, men översteprästen fortsatte med fridsam röst:

"Nikoforaz! Gå ut i solen och tala sedan om för mig vilken färg din skugga har. Din skugga kanske har vackrare färg än min?"

Kung Nikoforaz besinnade sig, när han kom att tänka på att katedralen i Erkelzaar faktiskt skulle byggas av grå kalksten och att en generals uniform alltid är svart med kungens vapensköld på bröstet.

"Titta nu noga på Elementargudarnas skuggor!" fortsatte Katoro. "Med hjälp av dem kan ni skapa er en inre bild av Elementargudarna, om ni bara har tålamod. Men kom ihåg att skuggan inte kan existera utan ljuset. Tänk också på att ’fult och vackert’ inte alls är samma sak för Elementargudarna som för oss människor, eftersom de lever i en annan dimension."

"Är det så med denna stora pricklösa tärning till altare också?" sa Dimal och pekade bakåt med tummen.

"Inte bara det! Inne i den finns det ett klot som är den mest perfekta form som finns. Klotet är en symbol för solen, för månen och vår värld Artezania, och inne i klotet finns det en tetraeder, symbolen för tid. Den synliga världen har tre dimensioner samt tiden som är den fjärde. Tetraedern har ju som bekant fyra sidor. Vårt universum symboliseras av en kub och tillsammans utgör de tre kropparna en symbol för Kosmos – det ofantligt stora världsalltet – som har elva dimensioner, eftersom kropparna tillsammans har elva sidor. Kuben har sex sidor för de sex eoner som krävdes för att vår värld Artezania skulle bli till. Se på mitt halssmycke! Den är en genomskärning av altaret, en triangel i en cirkel i en kvadrat och samma symbol hittar ni ovanför tempelporten!"

"Vilka är de sex eonerna?" undrade Fremo.

"Under den första skapades vårt universum med alla stjärnorna, under den andra skapades solen, månen och vår värld Artezania, under den tredje skapades haven, under den fjärde skapades livskraften, under den femte skapades alla levande varelser och under den sjätte eonen skapades de intelligenta själarna och människan uppstod."

"Vad lustigt! I vår Heliga legend skapade Ljusets gud allt detta på sex gudadagar och på den sjunde vilade han. Det är därför som den sjunde dagen i en erkelzaariansk vecka är en vilodag."

"Vår vecka består också av sju dagar eftersom det är sju Elementargudar. På åskdagen vilar alla i solkasten, på elddagen kremeras de döda, på luftdagen invigs barn i mogen ålder till vuxna, på jorddagen invigs nya kastmedlemmar, alltså noviser och lärlingar, på stendagen invigs utvalda kastmedlemmar till en högre rang, vattudagen ägnas åt bad, tvätt och städning och på soldagen vilar alla kaster utom solkasten och prästkasten."

"Vad är kaster?"

"Det är våra yrkesgrupper som även är vår respektive identitet. Prästkasten som är grön består i sin tur av sju olika grenar, svart, röd, ljusblå, brun, grå, mörkblå och gul, vilket representerar respektive gud. Solkasten till exempel är gul och består av musiker, skådespelare, dansare, skalder, gycklare, bildhuggare, målare och instrumentmakare medan den gula grenen av prästkasten består av bibliotekarier och kom ihåg att hos oss har alla kaster samma värde eftersom de alla är lika viktiga precis som de Sju Elementargudarna."

Kung Nikoforaz kunde ändå inte låta bli att fortsätta tänka på häxkonster. Vad var det tempelmästaren sa om himlen för en liten stund sedan? ’Att det finns något rike där tror jag inte, då hade vi fått syn på det.’ Detta måste betyda att de kan flyga upp i luften för att se efter, och de kanske rentav flyger på kvastskaft som trollkarlar och häxor brukar göra i sagorna! Och gör de det så är de svartmagiker! Men det allra värsta är att jag är beroende av dem! Utan deras hjälp kommer jag och mina män aldrig att kunna ta oss hem till Erkelzaar!

Nästa kapitel Tillbaka

Uppdaterad 10 mars 2008