Bara tanken att lämna jordytan på vilket sätt som helst föreföll mycket hädisk för kung Nikoforaz. Inte heller kunde han förlika sig med att svart ingick bland de kobarashianska gudarnas heliga färger. Svart betyder sorg och död, mörker och ondska, tänkte han. Generalerna brukar klä sig i svart för att se så skräckinjagande ut som möjligt för fienden, medan anhöriga på en närståendes begravning brukar klä sig i svart för att uttrycka sin förtvivlan. Förutom det är det bara lönnmördare och svartmagiker som klär sig i svart för att inte synas i mörkret vid midnatt då de smyger runt för att döda eller kasta en förbannelse på någon. Men jag undrar verkligen hur man i så fall klär sig här i Kobarashi ifall någon dör, om nu svart är en helig färg?

Kung Nikoforaz vände sig återigen mot översteprästen Katoro. "Hur gör ni om någon närstående avlider?"

"Vi kremerar alltid de döda på elddagen som är veckans andra dag."

"Kremerar? Vad är det?"

"Vi bygger ett torn av trä, tyg och papp så att den blir en avbild av Elementargudarnas tempel. Därefter lägger vi den döde, insvept i ett orange lakan högst uppe i tornet och sedan tänder vi eld på det och ..."

"Vad?!" utropade kungen överraskat och vantroget. "Det är ju ovärdigt att bränna det vackraste som Ljusets gud har skapat!"

"Jag förstår inte ..." började Katoro.

"Människan är ju skapelsens krona och man ska inte bränna en människa även om hon är död! Det är ju hädiskt! Endast den Ende får straffa med eld! Den avlidne ska alltid vila i en grav!"

"Elden är inget straff, tvärtom! Den är nödvändig för pånyttfödelsen! Kroppen är bara ett skal som vi lånar av Elementargudarna för den eviga själen. Vatrakum-Rai åkallas för att ta tillbaka den gamla kroppen för att ge själen en ny. Därför föds alltid någon i världen när någon dör och därför får även den nyfödde en orange svepning, en färg som liksom rött ingår i elden. Därför är alla barn klädda i orange. Och när barnen blir vuxna får de bära skära kläder innan deras kasttillhörighet är helt klar." Översteprästen avslutade meningen med en försynt fråga: "Nikoforaz, vad är en grav för något?"

Kung Nikoforaz blev häpen, men tog inte illa vid sig. Menige Dimal och kapten Targan tittade på varandra men menige Fremo lyssnade med halvöppen mun.

"En grav är en grop där man lägger kistan med den döde i samt de saker man vill ska följa honom till det Himmelska paradiset. Denna grop är prydd med en vacker sten där det står vem som dog och när, samt en minnesskrift som är en allegori över den döde. Om den döde har varit rik så får han en ståtlig krypta med fina dyrbara ting som offergåvor. Då kommer han att vara odödlig."

"Det är han eller hon ändå, fastän kroppen hela tiden får en ny skepnad. Han eller hon kommer ju att leva i minnet på de efterkommande. Dessutom får den avlidnes familj även en vacker minnesplakett av den avlidne, så varför allt krångel med gravar och kistor? Är inte det också väldigt ohälsosamt? Alla vet ju att vattnet blir förgiftat om där ligger en förmultnande kropp! Vår offergåva är tempeltornet som bränns med den döde. Askan som blir kvar är ren och sprids för vinden ..."

"Sprids för vinden!" väste Nikoforaz förfärat och även hans tre män ryckte till. "Ååh, herre min skapare! Har ni ingen respekt för de döda?!"

"Jo visst, genom att minnas dem så långt som möjligt! Det är naturligtvis ännu lättare om de har gjort någonting till nytta och nöje för Kubens folk. Har de inte lämnat efter sig något som de skapat själva, men istället varit hjältar som räddat människor vid katastrofer eller varit kända som extremt godhjärtade personer, så avbildas de som statyer runt Elementargudarnas tempel."

"Men de där statyerna är ju hädiska och oanständiga!"

"Varför det?" undrade Katoro uppriktigt.

"De är ju helt nakna!" sa Nikoforaz högljutt som om översteprästen vore ett oförståndigt barn. Katoro började genast förklara:

"Kläderna är för kroppen som kroppen är för själen. Ett skal som hela tiden ändras. Då är det meningslöst att avbilda kläder som ändå endast är skapade av människan. Kroppen däremot är skapad av Elementargudarna och jag kan inte se något hädiskt i det eftersom statyerna pryder deras tempel."

Kung Nikoforaz tog sig för pannan. "Ååh detta övergår mitt förstånd! Dessa statyer kan ju locka folk till syndiga lustar!"

"Till vadå?"

Kung Nikoforaz stirrade på översteprästen eftersom han trodde att han drev med honom, men såg att hans min var allvarlig. Han kände rodnaden stiga när han lågmält svarade på frågan. "Ääh ... Har det inte hänt att ... att män på kvällar och nätter i mörkret smugit runt templets kvinnliga statyer och ..." Kung Nikoforaz svalde och såg förstulet mot Dimal och Fremo som också de började rodna, fast av återhållet skratt. "... och ... ähum ... spillt sin säd genom att beröra sin ... och statyernas ..."

"Ingen fara ..."

Kung Nikoforaz blev lugn av översteprästens svar för att i nästa ögonblick bli bestört.

"... det brukar ske även mitt på dagen, vissa gör det vid de manliga statyerna och även kvinnor mastur..."

Soldaterna Dimal och Fremo frustade till och begravde sina ansikten i kuddarna. Kung Nikoforaz gömde chockat ansiktet i händerna. Mycket förargad röt kapten Targan:

"Tig! Nu räcker det! Vad är detta för vidrigheter?!" skrek han med ansiktet illrött av ilska och smälek. "Tänk på att du talar i närvaro av majestatis Nikoforaz, Erkelzaars enväldige härskare!"

"Men de gör ju ingen illa!" sa Katoro lugnande. "Dessutom samlas säden upp i gummifodral som offras till de Sju Elementargudarna."

Dimals och Fremos axlar skakade häftigt och det hördes halvkvävda stön, skratt och pip från dem.

"Skärp er!" fräste kaptenen till soldaterna.

Katoro höjde avvärjande händerna. "Men den manliga säden och det kvinnliga månadsblodet är ju heliga gåvor som gör att vårt rike aldrig blir överbefolkat som ..."

"Tig!" Kung Nikoforaz’ röst var låg, men full av rödglödgad vrede. "Nu vill jag inte höra mer. Jag är bara glad över att det inte finns navelsvin här."

"Navelsvin?? Men de är ju träskdjur. De har väl ingenting här att göra?"

Kung Nikoforaz slappnade av, men minnet från soltemplet vid Thakandor var fortfarande färskt och plågsamt. Vilket förtappat folk! ’Den Gröna Vägen’, hah! Vilket barnsligt påhitt! Nej, det är min plikt att visa dem Ljusets Väg, den enda sanna vägen, vägen ut från det mörker av synd och otukt som de vandrar i. Det finns inga gudar utom Ljusets gud som för evigt besegrade Mörkrets gud! Han är den Ende guden, Skaparen och Livgivaren! Jag kan inte låta ett helt folk gå förlorat även om de inte är erkelzaarianer. Sannerligen jag ska inte vila förrän jag har omvänt detta folk från deras hedniska och omoraliska tro så att de kan få en plats i det Himmelska paradiset! Det svär jag på vid den Endes heliga namn!

Soldaterna Dimal och Fremo låg alldeles utmattade av skrattkramp bland de vita kuddarna på det mjuka golvet i templet. Kapten Targan hävde sig upp på sina kryckor och linkade mot kungen.

Kung Nikoforaz kastade en blick mot den sjufärgade målningen bakom det kubformiga altaret och fnös. "Nu far vi härifrån. Med en gång. Här kan ingen gudfruktig erkelzaarian stanna."

"Åt vilket håll?" undrade Fremo och reste sig. "Samma väg tillbaka?"

"Tillbaka till stenjättarna? Glöm det!" sa Dimal bistert och steg upp.

"Katoro vet säkert hur vi ska ta oss hem!" sa kapten Targan.

Kung Nikoforaz vände sig till översteprästen. "Katoro! Vi har färdats långt, pinats av mateber och jagats av stenjättar! Det enda vi nu vill är att fara hem!"

"Ska ni redan fara? Din vän Targan måste få vila ett par dagar med sin skadade fot!"

"Det kommer han att göra, men inte här! Var befinner vi oss just nu i förhållande till Portelan?"

"Ungefär sextio fjärdingsväg i sydöst. Jag kan föra er dit, men sa du inte nyss att ni hade blivit pinade av mateberna?"

"Det stämmer. Vi erkelzaarianer och mateber är ärkefiender sedan mer än tusen år tillbaka."

"Det låter fullständigt befängt! Kan ni inte förlåta varandra och börja ett nytt liv sida vid sida?"

"Förlåta mateber?" Kung Nikoforaz höjde ett ögonbryn som om översteprästen hade frågat om man kunde resa till månen. "Deras ondskefulle solkejsare befallde att jag och mina följeslagare skulle offras till stenjättarna! Och vad värre är, för att resa hem måste vi färdas genom deras rike en gång till!"

"Jag har en idé!" sa den rödhårige soldaten glatt. "Vi är ju klädda i kobarashianska dräkter och sandaler, eller hur? Det enda vi behöver göra är att raka av oss skäggen och snagga vårt hår, och då kommer vi att bli tagna för kobarashianer!"

"Utmärkt idé, Fremo!" sa kung Nikoforaz lättat. "Och tills vi kommer hem har skäggen vuxit ut igen!" Kungen vände sig till översteprästen. "Vi skulle gärna bli klippta och rakade innan vi far!"

"Det kommer att ordnas! Men om ni vill in i Portelan, måste en av er agera tempelmästare och ni bör känna till namnet på minst en av de fyra khobirerna i Portelan och dessutom måste ni ha en gåva till honom."

"Vet du namnet?"

"Tyvärr. Och tempelmästarna lämnar inte ut namnen på dem till er kastlösa eller till oss med lägre rang ..."

"Jag kan namnet på en av dem!" utropade Fremo glatt. "Khobir Dergolomon! Det fick jag höra av Rondul Teretofaar när vi fördes bort av stenjättarna!"

"Bra, Fremo, du har verkligen ett riktigt hästminne!" berömde kung Nikoforaz. "Men tyvärr har vi inga pengar till gåvor, eftersom de blev beslagtagna av mateberna i Vazhin."

"Ni har ju tiarorna och spiran." inflikade Katoro.

"Nej, de är släktklenoder, dem ger jag inte bort."

"Men Dimal har ju smaragden!" sa Fremo glatt.

"Den blir utmärkt!"

"Smaragden är min!" fräste den kortväxte soldaten. "Det var jag som hittade den när vi var i öknen!"

"Den ska du ge till khobiren! Det är en kunglig order! Våra liv och vår möjlighet att komma hem hänger på den!"

"Nåja", suckade Dimal uppgivet. "För den här gången då ..."

Kung Nikoforaz och hans tre män lämnade naveltemplet och följde efter översteprästen. Efter en stund passerade de ett grönt trätempel som liknade naveltemplet fast det var mindre, och fick åter syn på ett övervuxet och svårt förfallet trätempel som stod bredvid. Fasad och pelare var smutsgrå av väder och vind och det murkna taket var till hälften insjunket. Fönstren var spräckta och porthalvorna hängde snett på rostiga gångjärn. Därinne i templet kunde man se att det växte mossa på golvet och att väggarna fläckvis var täckta av gula svampar som påminde om spyor.

"Hur kommer det sig att ni inte river det där fula templet?" Kung Nikoforaz pekade mede avsmak mot det fallfärdiga rucklet. "Är det inte en skymf mot era gudar? Titta, det ser ju hemskt ut!"

"I stadens alla åtta heliga tempelparker finns alltid två tempel, ett som människor får beträda och ett som endast är till för de Sju Elementargudarna. Vart hundrade år byggs ett nytt, likadant tempel bredvid det gamla. Det nya templet invigs för människorna och det gamla för de Sju. Sedan får ingen beträda det tempel som är invigt åt de Sju på åttioåtta år tills det är dags att bygga ett nytt. Då bränns resterna av det gamla templet eftersom det ska ge plats åt det nya. Det säger sig självt att man bara kan underhålla det tempel som man har tillåtelse att beträda. Och i varje kobarashiansk stad finns ett par naveltempel och sju par vanliga tempel och eftersom de byggs med elva års mellanrum får varje generation alltid skåda minst en rivning och en återuppbyggelse som symboliserar att döden alltid hänger ihop med födelsen."

"Men tycker ni inte ändå att det där gamla templet ser förfärligt ut? Om ni nu låter det stå och ruttna, varför bygger ni då inte ett plank runtom så att man slipper se det? Hemma i Erkelzaar bygger vi bara vackra tempel åt Ljusets gud som vi kallar för kyrkor, vilket på vårt språk betyder ’herrens boning’. En boning åt gud ska vara en avbild av det sköna Himmelska paradiset och stå för evigt!"

"Människornas smak är inte densamma som Elementargudarnas. Det som är fult för oss kan vara vackert för de Sju och vice versa. De Sju har skapat naturen och det vi ser i det gamla templet är att de Sju alltid tar över människornas skapelser. De Sju påminner oss om att all härlighet skapad av människor förgås medan deras består. Tänk på att kärlek är något som ingår i naturen men inte ondskan, som är skapad av människor. Därför helgar vi naturen eftersom de Sju har skapat oss för att tillbe dem och deras skapelse. Och detta arv har vi förvaltat i generationer sedan tidernas begynnelse."

"Men hur kan ondska vara skapad av människor? Det skulle ju betyda att du och jag och alla andra människor skulle vara förtappade?"

"Inte alls! Ondskan är ett frö som finns i alla människor men de Sju gudarna glädjer sig över dem som inte gödslar och vattnar detta frö så att det börjar spira och växa."

"Men varför har era gudar lagt in detta frö?" undrade Kung Nikoforaz och drog sig i skägget eftersom till och med själva frågan föreföll honom helt befängd.

"Detta frö har kommit in i människan tillsammans med människans medvetande om sig själv. Den som inte är medveten om sig själv kan därför inte bli ond. Därför är inte rovdjur onda trots att de dödar andra djur, för de kan inte se sig själva. Det enda de kan, är att överleva och föröka sig. Men de är å andra sidan inte medvetna om de Sju Elementargudarnas existens eftersom det kräver självmedvetande och Gudarna får ju sin kraft från alla dem som tror och tänker på dem."

"Hur vet man att någon är medveten om sig själv?" undrade menige Fremo.

"Genom att måla en fläck i någons ansikte och låta denne se sig själv i en spegel. Den som hälsar sin spegelbild utan att se fläcken och ibland tittar bakom spegeln för att se om där finns någon, är ännu inte medveten om sig själv. Denne tror bara att det finns ytterligare en person i spegeln. Detta har vi iakttagit hos barn som är yngre än två och ett halvt år. Men den som är medveten om sig själv lägger genast märke till fläcken i ansiktet och berör den med sina fingrar. Och så fort man är medveten om sig själv och därmed att man finns till, då vill man också synas. När man gör det på bekostnad av andra, då är det ondskans frö som har slagit rot och spirat. Detta är sådant som förargar de Sju. Om man däremot blir sedd för att man har gjort sina medmänniskor eller naturen något gott då är man god, men endast om det ligger renhjärtade tankar bakom. Detta är sådant som behagar de Sju. Varje baktanke eller försåtlig avsikt för egen vinning på andras bekostnad får ondskans frö att gro. Kort sagt: problemen uppkommer när människan börjar bli högmodig och förmäten, för då störs den harmoni som de Sju har skapat."

"Det är ju inte helt fel", anmärkte kapten Targan. " Det finns ett klassiskt erkelzaarianskt ordspråk: ’Vägen till helvetet är stenlagd av goda föresatser’. Och i vår Heliga legend åt de första människorna frukt från det förbjudna trädet som Mörkrets gud hade skapat och fick därmed i sig ondskans frön."

Menige Fremos omättliga nyfikenhet väcktes. "Men hur kan man då veta vilka handlingar som är goda om de gagnar den ene men skadar den andre?"

"En föresats måste vara god om den gagnar en god människa men skadar en ond!" sa kung Nikoforaz.

"Men om man begår en ond handling i ett gott syfte, är det då en god handling?"

"Naturligtvis!" svarade Nikoforaz. "Att döda är en ond handling, men jag dödade ju kung Zakastvur för det erkelzaarianska folkets bästa! Alltså var det gott jag gjorde!"

Men Fremo ville att översteprästen skulle svara, inte kungen. "Men vem avgör vad som är gott och ont, Katoro?"

"De Sju Elementargudarna så klart! Det är ju därför man ska vandra den Gröna Vägen. Med människans självmedvetande kom den fria viljan och därmed förmågan att välja. När man har vandrat den Gröna Vägen så vet man hur man ska kunna välja det rätta och väljer man det rätta så hindrar man effektivt ondskans frö att gro och därmed är man god."

Kungen fnös. Men så slogs han av tanke som hade varit hädisk om den hade gällt Ljusets gud. "Men om ondskans frö endast finns i dem som är medvetna om att de finns till, så måste det betyda att ondskans frö även finns i era gudar eftersom de är också är medvetna om att de finns till!"

"Naturligtvis har även de ondskans frö inom sig, men de tillåter inte den att gro som den Åtton..." Översteprästen tystnade förläget som om han var på väg att yttra något skamligt.

"Den Åttonde?" upprepade Nikoforaz med rynkad panna.

"Glöm det." sa Katoro kort. "Det är oväsentligt."

"Den Åttonde guden?" insisterade kungen. "Vilken Åttonde gud?"

Översteprästen blev pionröd i ansiktet och sa förläget: "Eeh ... den gud som skapade livskraften ..." Sedan vände han sig häftigt om, höjde ett pekfinger och sa ovanligt bryskt: "Nikoforaz! Du får aldrig nämna den Åttonde för någon utomstående! Förstår du? Det är bara vi i prästkasten och nan skiba som är medvetna om den Åttonde gudens existens!"

"Jag lovar!" sa Nikoforaz utan att mena det och höjde slentrianmässigt sin högra hand.

Översteprästen Katoro viskade med darrande röst: "Den Åttonde guden heter Saloth-Zar-Rai och är livets gud, den som skapade livskraften och grundade staden Khuzul Daar. Och vredgas han så sänder han en hemsk katastrof i form av sjukdomar och epidemier! Därför är den Åttonde guden den gud som vi fruktar allra mest och hans färg är purpurviolett! Därför bär inga kobarashianer violetta kläder och därför finns inte hans färg i templet. Om folk inte tillber honom så förblir han svag och kan hållas i schack."

Kung Nikoforaz satte nävarna på höfterna. Hah! Jag visste det! De här förbannade kobarashianerna undanhåller evendaborerna vetskapen om Ljusets guds existens och kallar de stackars evendaborerna för kobarashianer medan de förblindar dem med sina hedniska irrläror! Till exempel har Ljusets gud inte grundat den onda staden Khuzul Daar och nu förstår jag dessutom varför Erkelzaars folk lever i misär! Kobarashianerna förtrycker Ljusets gud precis som kung Zakastvur den Elake gjorde!

Menige Fremo trodde att Katoro skakade av vrede, men i själva verket var översteprästen så skräckslagen att han rös. Fremo å sin sida tänkte inte på det eftersom han funderade över ett ord. Nan skiba ... kobarashianernas ärkebiskop ... jag har hört det ordet förut, långt innan vi kom hit till Tengiz-Gora, frågan är bara var ...

"Det ante mig!" sa kung Nikoforaz sammanbitet. "Er ’Åttonde gud’ är alltså ingen mindre än Ljusets gud! Alla vet ju att det var Ljusets gud som skapade livskraften och alla vet att erkelzaarianska härskare bär purpurvioletta kläder som ett tecken på att de är Ljusets guds högra hand! Jag tänkte väl det eftersom ni visste att jag är en ickekobarashiansk härskare och gav mig en violett dräkt!"

Översteprästen Katoro drog en djup suck för att lugna sig. "Det är alla ickekobarashianska gäster som får violetta dräkter av oss och inte bara ni. Och det var den Åttonde guden som sa att människorna skulle uppfylla vår värld Artezania och lägga den under sig! Och det var den Åttonde guden som sa att människorna skulle härska över allt levande på Artezania!"

"Och på så sätt blev människorna högmodiga och lät ondskans frö spira", inflikade Dimal.

"Just precis. Och för att folk inte skulle följa den Åttonde guden så tystades denne ner av prästerna. Ingen utanför den gröna och vita kasten har någon kännedom om den Åttonde guden och därför har Kubens folk kunnat leva i fred i hundratals år."

De båda soldaterna var fascinerade över översteprästens berättelse, medan kungen och kaptenen stirrade in i den fallfärdiga byggnaden där de lyckades skymta en altarkub som inte längre var vit, utan fläckig av mörkgrått mögel.

"Och det värsta är att den Åttonde guden var så högmodig att han inte ens ville kännas vid de övriga Sju gudarna som var hans egna syskon!" fortsatte översteprästen. "’Det finns inga gudar utom jag!’ sa den Åttonde guden och människorna som var rädda för hans straff vågade inte annat än att endast tillbe och tro på honom."

Kung Nikoforaz kände en fruktansvärd vrede blossa upp inombords, lika brännhet som isande kall. Mot sin vilja hade han hört hela Katoros berättelse. Hur vågar den här avgudaprästen häda Ljusets gud, den Ende guden?! Att kalla honom högmodig och därmed ond?! Den onde guden är ju Mörkrets gud som besegrades av Ljusets gud! Kungen la band på sin ilska, han måste låta översteprästen visa vägen hem, men inom sig kokade han av raseri.

"Men det finns ytterligare ett frö inom oss som är betydligt mer ... majestatis, hur är det fatt? Varför är du så röd i ansiktet?"

"Ngnggh... ing... ingenting ... jag måste ..."

"Uppsöka avträdet?"

Dimal och Fremo exploderade av skratt eftersom översteprästens fråga hade varit totalt oväntad och på fullt allvar. Targan slog händerna för ansiktet och tappade den ena kryckan. Kungen sprang till ett aprikosträd bredvid vägen. Den mogna frukten regnade kring honom när han dunkade huvudet mot trädets stam. Hur oförskämd kan man vara?! Jag har god lust att vrida nacken av den där avgudaprästen med mina bara händer! Men jag får inte skada honom eftersom han behövs som vägvisare till Portelan ...

Översteprästen Katoro stod kvar med höjda ögonbryn och munnen på vid gavel. Vilka konstiga seder de har i Erkelzaar som gör så stort väsen av de mest naturliga saker i världen ...

När kungen hade avreagerat sig gick han sansad tillbaka till sina män. De båda meniga soldaterna bad skamset om ursäkt för det ofrivilliga skrattanfallet. Kung Nikoforaz lugnade dem och sa:

"Ni är förlåtna. Ni kunde omöjligen vara beredda på vad som komma skulle!" Till Katoro som var i full färd med att samla upp all fallfrukt i sin gröna mantel sa han lågt men vresigt:

"Inte ett ord till! Hör du det? Inte ett endaste ord!"

På eftermiddagen, efter ett besök hos den lokale barberaren, var det dags att lämna Tengiz-Gora. Översteprästen Katoro pekade mot ett litet trähus med snickarglädje som var öppet i båda ändar. Kung Nikoforaz strök sig ovant över sitt kortklippta hår och slätrakade haka och gick in med sina tre likaså slätrakade och kortsnaggade män bakom sig. Därinne satte de sig i en rikt utsirad täckt vagn prydd med ett smideskrön av silver som berörde kopparvajern som i sin tur var spänd mellan smäckra stolpar. Kungen väntade sig att översteprästen skulle spänna för hästar, men i stället satte han sig på stolen längst fram i vagnen och drog i en vackert svarvad spak.

I nästa ögonblick skakade vagnen till och började med ett mjukt surrande ljud röra sig med taktfasta dunk över metallskenornas skarvar.

"Svartmagi och häxkonster!" utbrast Nikoforaz häpet och förfärat. Det var dock för sent att kliva av eftersom vagnen snabbt fick upp farten. Kapten Targan lutade sig lugnande mot kungen.

"Majestatis! Även om det är häxkonster, tänk dig vilket förträffligt transportmedel det här är för en stor armé! De kommer snabbt fram ..."

"Men man måste ju bygga järnspår först." invände Nikoforaz.

"Kanske det. Men järnspår är ju mycket lättare att lägga än stenlagda vägar."

"Men då måste man tillverka järnspår först, och jag vet inte om det finns erkelzaarianska smeder som är kapabla till det ..."

"Inte ens en häst som skenar kan galoppera så här fort!" sa menige Fremo förundrat som satt bredvid menige Dimal bakom kungen och såg ut genom fönstret. "Det är verkligen magi!"

Fremo kunde inte sitta still. Han vred och vände på sig med stora nyfikna ögon och gick till slut fram och ställde sig bredvid översteprästen som styrde vagnen. "Hur kan vagnen röra sig utan dragdjur?"

"Enkelt!" svarade Katoro glatt. "Magin i vajern leds genom vagnskrönet ner i hjärtat av vagnen där maskinen som driver hjulen sitter!"

"Men hur kommer magin in i vajern?"

"Överallt i vårt rike finns det hjul som vrids runt av vind och vatten. De driver maskiner som alstrar magi som leds genom dessa vajrar. Det finns även svarta plattor som gör magi av solens strålar ..." Katoro tystnade och såg förstulet bakåt mot kungen vars isblå ögon sköt blixtar.

"Tala inte om svart magi med solkraft när Nikoforaz hör på!" viskade Targan. "Han avskyr solguden och svartmagin som pesten!"

"Nu är vi framme!" sa Katoro och stannade vagnen mjukt i ett annat trähus. "Färden genom tunneln kommer att ta fyra timmar. Vill ni ha något att äta först?"

"Ja tack!" sa Dimal och Fremo glatt medan Targan och Nikoforaz muttrade något ohörbart sinsemellan. Katoro plockade fram småbröd och frukt ur en låda samt platta glasflaskor med kristallklart vatten. Fremo log när han såg alla aprikoserna, han visste varifrån de kom. Targan och Dimal studerade kritiskt de torra, mörka och krispiga småbröden som var smala som pinnar, de var vana vid att småbröd skulle vara mjuka, ljusa och runda som äpplen. Kungen tittade misstänksamt på källvattnet och tänkte på moaierna, men eftersom det inte fanns något annat att dricka fick han ta det som fanns.

Efter måltiden klev de av den magiska vagnen, och med översteprästen i täten gick de in i en grotta där det fanns en betydligt mindre vagn som i stort sett bara bestod av bänkar på en plattform med hjul.

"Finns det ingen annan väg till Portelan?" undrade kung Nikoforaz.

"Tyvärr kan ni inte ta er över Matebianbergen till fots. De är alldeles för branta och dessutom finns det farliga gråbjörnar där. Enda säkra vägen till Portelan är genom denna tunnel. Och så finns det varma yllerockar under bänkarna, ta på dem så att ni inte förkyler er under färden."

Kungen tog fram den Heliga spiran och riktade den mot den magiska vagnen. Den blå stenen i spirans topp förblev mörk. Vagnen är kanske hädisk svartkonst men den är praktisk och helt ofarlig, och om fyra timmar är vi framme i Portelan ...

De fem männen tog på sig rockarna, satte sig i vagnen och de for genast rakt in i den råkalla mörka grottan. Efter en liten stund blev det ljusare, men det berodde inte på att de hade kommit ut på andra sidan, tvärtom. Allt djupare in i berget for de och de fyra erkelzaarianerna såg sig förundrat omkring. De hade väntat sig en färd i totalt beckmörker men istället for de genom en märklig värld som badade i ett milt ljus, full av droppstenar som varierade i färg och form. Fremo lutade sig fram mot Katoro och viskade:

"Varifrån kommer ljuset?"

"Det är tusentals magiska lampor och vagnen vi sitter i gör att de på magisk väg tänds framför oss och släcks bakom oss."

De for genom grottor stora som katedraler ofta omväxlande med smala uthuggna tunnlar. Den kyliga luften ven förbi deras ansikten. Det fanns droppstenar som såg ut som draperier och ibland täckte de hela tak som en spikmatta. På många ställen hade de vuxit ihop med varandra så att de bildade räfflade pelare. De färdades förbi omkullvälta pelare som hade rasat för så länge sedan att nya droppstenar redan hade bildats på dem. Ju längre de åkte, desto mer imponerade blev de av grottans suggestiva skönhet.

Kung Nikoforaz satt bakom kapten Targan. Denna grotta kan ingen annan än Ljusets gud ha skapat, tänkte han vördnadsfullt. Men Katoro tror väl förstås att det är den där ’stenguden’ som har skapat grottan ...

Översteprästen Katoro som satt längst fram, behövde inte styra vagnen eftersom det bara fanns ett enda spår rakt genom grottan. Däremot höll han i bromsstången ifall någonting skulle ha rasat ner på spåret.

"Vilka vackra stalaktiter!" sa han andäktigt. "Jag blir alltid lika imponerad av Katagan-Rais underbara skapelser hur ofta jag än åker den här vägen!"

"Stalakvadå?" undrade Fremo som satt bakom översteprästen men framför Dimal.

"Stalaktiter är droppstenar från taket och stalagmiter är droppstenar från marken. Förresten, varför blev Nikoforaz så arg när jag undrade om han behövde uppsöka avträdet?"

Dimal frustade till.

"Pst!" viskade Fremo till Katoro. "Inte så högt! Man brukar inte tala om såna saker som så att säga är under bältet och det är absolut tabu att nämna att kungligheterna, adeln och prästerskapet har samma naturbehov som allmogen och djuren!"

"Hos oss kobarashianer är naturbehov inget att skämmas för eftersom alla har det! Även jag och nan skiba har naturbehov och till den kategorin hör även att födas, dö, äta, dricka, andas, sova och älska!"

"Är det verkligen så att tarmtömning hos er kobarashianer inte är pinsammare än att äta?" frågade Dimal med rösten pipig av återhållet skratt.

"Ja, så är det! Visserligen ska man inte göra det på fel plats där det kan sprida stank och sjukdomar, men man behöver sannerligen inte skämmas för det!"

De båda soldaterna häpnade men tog inte illa vid sig trots att de var tvungna att kväva skrattet som bubblade i dem. Menige Fremo kastade en blick på kaptenen bakom honom och på kungen som var upptagen med att beundra droppstensgrottan som de färdades igenom.

"Du Katoro ..." Menige Dimal rodnade och fnissade. Ska jag våga fråga det? Tänk om Katoro börjar gapflabba och om kung Nikoforaz sedan frågar vad han skrattar åt, då är risken den att han ... förresten kanske Katoro inte skrattar. Han undrade faktiskt på fullt allvar om Nikoforaz var skitnödig vid aprikosträdet och så som Nikoforaz stönade och stånkade var det ju inte så konstigt!

Dimal lutade sig fram, drog djupt efter andan och talade med ansträngd röst. "... jo jag undrar ... när ni älskar ... brukar ni då ha ... ähum ... könsumgänge helt öppet?"

"Självklart!" svarade översteprästen glatt och rättframt. "Om vi är hemma brukar vi sällan stänga dörren om oss såvida vi inte stör någon och är vi ute så finns det speciella små åttkantiga offertempel med mjuka kuddar inuti. Och ovanför porten till dessa tempel finns alltid en dikt inristad som till exempel den här:

Öppna era fönster för varandra
Vidöppna
Se porten som är smal och trång
Porten in till spirande liv
Se tornet som strävar mot himlen
Tornet fullt av spirande liv
Träd in
Träd in och låt brinnande hjärtan mötas
Träd in
Träd in och låt lavan explodera i den glödheta kratern
Träd in
Träd in och låt livet spira för de Sju

Och det är bara i dessa offertempel som man brukar skänka livskraft till de Sju Elementargudarna."

"Vad då ’livskraft till de Sju’?" undrade Fremo.

"Jag vet inte riktigt hur det är hos er, men hos oss brukar en man som vill ha könsumgänge fråga en partner: ’Vill du ha livskraft?’ eller ’Ska vi skänka livskraft till de Sju?’. En kvinna som vill ha könsumgänge brukar däremot fråga: ’Vill du skänka livskraft till mig?’ eller ’Vill du skänka livskraft till de Sju?’. Säden innehåller nämligen livskraft liksom blodet och kvinnan skänker livskraft varje månad med en del av sitt blod, som hon samlar upp i pluggar av bomull som hon sedan bränner till de Sju och mannen gör likadant med sin säd i ett litet fodral av tunt gummi som vi gör av saven från våra gummiträd."

"Himmel!" viskade Dimal fnittrande till Fremo. "Kungen kommer att halshugga Katoro!"

"Och när kvinnan fått livskraft av mannen kan hon nio månader senare föda barn, men en kvinna utan mannens livskraft kan inte föda barn och en man kan inte heller alstra barn utan livskraft ..."

"Va? Föder männen barn hos er?!" inflikade Targan förvånat och lutade sig så långt fram som möjligt.

"Nej, men de försökte så sin säd i jorden och trots att de noga vattnade och gödslade växte det inte fram något barn i jorden efter nio månader. Det blir barn enbart om de sår den i en kvinna eftersom endast kvinnan har förmågan att alstra barn. Män å andra sidan har livskraft nog men inte förmåga ..."

"Säg inte att ni gör det jag misstänker att ni gör!" Kapten Targans ansikte förvreds ofrivilligt av avsmak. "Att ni låter män ha könsumgänge tillsammans med män och kvinnor med kvinnor!"

"Det går väl inte? Då blir det ju inga barn! Eller ..." Katoro tystnade. Han hade aldrig tidigare funderat över denna möjlighet. Han visste att en kvinnlig själ kunde återfödas i en manlig kropp och vice versa och att kvinnor därför kunde vara ihop med kvinnor och män med män. Men problemet är hur en man ska fråga en annan man när han vet att den andre inte har möjlighet att ta emot livskraften och hur ska en kvinna fråga en annan kvinna när hon vet att hon inte kan erhålla någon livskraft?

"Men hur var det där med att skänka livskraft till de Sju?" frågade Dimal otåligt.

"Jo, mannen eller kvinnan har med sig ett litet fodral som mannen sedan får trä på sin pe..." Katoro hejdade sig när han såg att skrattet återigen började bubbla i de båda soldaterna som inte var vana vid att saker och ting hos Kubens folk benämndes vid sitt rätta namn. "Eh ... lem."

Fremo och Dimal frustade till och tryckte ansiktet i ärmen på sin yllerock för att kväva ett tjut av skratt. Tyvärr blev de upptäckta av kungen som satt längst bak.

"Vad är det ni sitter och tisslar och fnissar om hela tiden?" frågade han barskt. "Ni är väl inga småflickor heller!"

"Ähum, vi pratar om grottan!" sa Fremo snabbt. "En stenpelare därborta såg ut som en moai som tagit sig ett glas för mycket!"

"Vad betyder ’att ta sig ett glas för mycket’?" undrade Katoro högt så att kungen skulle höra det eftersom det föreföll vara ett ofarligt samtalsämne.

"Det betyder att man är berusad. På lyran. Full. På örat. Drucken. På snusen ..." svarade Fremo halvt skämtsamt.

"Aha, nu förstår jag. Det är mycket sällsynt att någon blir berusad hos oss eftersom vi inte har några alkoholhaltiga drycker."

De fyra erkelzaarianerna häpnade. "Menar ni att ni inte ens har vin och öl?" undrade Dimal förvånat.

"Det stämmer. De dryckerna förbjöds av de Sju Elementargudarna."

"Det var ju väldigt konstigt, med tanke på att era gudar istället tillåter er att para er till höger och vänster som kaniner!" sa kung Nikoforaz sarkastiskt.

"Inte alls! Utan de där spritdryckerna har vi faktiskt inga problem med att folk ligger utslagna i gathörnen, mår illa eller slåss som en gråbjörn. Men att ’para sig’ är nödvändigt för släktets fortbestånd och själens välbefinnande ..."

Kapten Targan fick avbryta översteprästen eftersom han såg att kungen hade en farligt ilsken rynka mellan ögonbrynen. "Har ni inte tänkt på att ett glas vin om dagen faktiskt är bra för kroppens välbefinnande? Det finns ett känt erkelzaarianskt ordspråk: ’Det är med vin som med medicin – allra bäst i måttliga mängder’!"

Katoro nickade. "Vi har alkohol endast för medicinskt bruk – och det stämmer att medicin är bäst i måttliga mängder. Men det är ju så med allting egentligen! Måttlighet ingår faktiskt i den Gröna Vägens lära, som det är nu ser våra tempelmästare till att ingen har för litet eller för mycket av något."

"Hur kan de göra det?" undrade Fremo. "I alla riken så finns det rika och fattiga, är det inte så hos er också?"

"Nej, eftersom det skulle orsaka obalans i vårt rike. Vi kommer alla från samma frökapsel, ingen ska roffa åt sig på andras bekostnad. Därför bär vi våra pengar fullt synliga så att det med en gång syns om man har för litet eller för mycket."

"Fullt synliga? Var då?"

"Kring midjan. De här komplicerat vävda ylleremsorna är våra pengar, vi kallar dem dinari. Och dessa ylleremsor är faktiskt av krothonskt ursprung eftersom vi inte har fårskötsel som de."

"Är de där remsorna era pengar??" utbrast Dimal häpet.

"Javisst. Och man kan aldrig ha för mycket av dem, för då skulle det bli väldigt knöligt runt midjan. Man tjänar dinari genom att arbeta och får man fler än man kan bära kring midjan så skänker man överskottet till den gröna kasten, prästkasten alltså. De skänker i sin tur sitt överskott till dem som fått för lite, det vill säga de som på grund av sjukdom eller olycka inte kunnat arbeta."

"Men vad gör ni med de där gummifodralen?" viskade Dimal som tanklöst ville återgå till det gamla, mer intressanta ämnet.

"De bränns med sitt innehåll som offer till de Sju!"

Oturligt nog hade den kobarashianske översteprästen glömt att sänka rösten och kungen som hade hört allt, blev röd av vrede.

"Vad bränns till de sju?" morrade Nikoforaz.

"B-b-blommor!" fick Fremo fram som ville skydda översteprästen. Fremo hade inte på länge haft en så intressant och rolig samtalspartner som översteprästen.

"Blommor med innehåll?!" fräste Nikoforaz. "Gör ni narr av mig?!"

"Nä, det är blommorna som är själva innehållet i ... i ... kistor ... ja, just det! Blommor bränns tillsammans med de döda!"

"Men Katoro har sagt att de döda bränns i torn!" sa Nikoforaz med en farligt låg röst.

"Eh... ja, just det ... tornformade kistor ... eller hur, Katoro?"

Översteprästen nickade i ett försök att rädda situationen.

"Det ante mig!" skrek Nikoforaz argt och triumferande. "Krothonerna hade rätt! Ni offrar människor till avgudar!!"

"Men Nikoforaz, de är ju redan döda ..." försökte Katoro, men det var förgäves.

"Man ska inte offra någonting alls!" Kung Nikoforaz’ ilskna röst rungade i grottan. "Den Ende guden steg ner på jorden för att tala om detta, men de i Khuzul Daar ville inte lyssna och därför förintade han den onda staden!" Nikoforaz sansade sig och sänkte rösten. "Vad jag försöker säga är att ni ska omvända er till Ljusets Väg! Då behöver ni inte frukta några katastrofer! För den Ende guden räcker det att man ärar och tillber honom!"

Till kungens stora överraskning sa översteprästen: "Inga problem, majestatis! Nästa gång du kommer till oss får du berätta om Ljusets väg!"

Nikoforaz besinnade sig. "Om det blir någon nästa gång ... Först måste jag hem till mitt folk, så att de ser att jag har funn... överlevt!" Uff, det var nära att jag nämnde Maktens tiaror! Och tur att det där aprikosträdet hade en seg stam så att inte min osårbarhet och råstyrka avslöjade mina tiaror! Ingen erkelzaarian ska veta att jag har ytterligare en tiara under Osårbarhetens tiara och absolut ingen matebsk eller kobarashiansk hedning ska veta att jag har funnit två av de tre tiarorna! Vem vet, kanske är även de på jakt efter Maktens tiaror ...

Översteprästen Katoro började tänka på det som Fremo hade frågat honom och fick en idé. När en man ensam skänker livskraft behöver han ju inte fråga, men om han frågar en annan man ska han fråga ’Vill du skänka livskraft till de Sju tillsammans med mig?’ och de ska ha varsitt sädesfodral. Men det problem som återstår är vad en kvinna ska fråga en annan kvinna ... Plötsligt tänkte han på det som kung Nikoforaz nyss hade sagt. Där har vi det! Om en kvinna frågar en annan kvinna ska hon fråga ’Vill du ära de Sju tillsammans med mig?’ Det löser ju problemet smidigt ...

"Tack Nikoforaz! Tack Fremo!" sa översteprästen spontant. "Ni har båda gett mig lösningen på ett gammalt problem!"

"Jag visste att du skulle ta ditt förnuft till fånga, Katoro!" Kung Nikoforaz log triumferande. Äntligen har översteprästen insett att han under alla år har varit förtappad! Men nu när han tänker följa Ljusets Väg kommer hans själ att bli räddad från det Underjordiska helvetet. Ljusets Väg är lösningen på alla problem, såväl gamla som nya, eftersom det är den enda rätta vägen ...

"Jag ska berätta om er värdefulla hjälp för Genoki när jag återvänder hem!"

"Utmärkt!" sa Nikoforaz ännu gladare. Det här var bättre än jag trodde! Genoki kommer lätt att sprida ryktet om Ljusets Väg eftersom han är tempelmästare och då kommer alla kobarashianer att bli nyfikna på den! Jag får nog återvända inom en snar framtid så att det inte blir några missuppfattningar! Och det är nog bäst att jag ber Katoro om ursäkt så att han inte hinner ändra sig ...

Kung Nikoforaz la handen på översteprästens axel. "Katoro! Förlåt att jag brusade upp förut, jag visste inte att du trots allt är så kultiverad!"

Targan, Dimal och Fremo kunde slappna av. Faran var över och färden genom märkliga droppstensgrottor och uthuggna tunnlar fortgick under behaglig tystnad. Det enda som hördes var det milda skramlet och gnisslet från deras vagn samt dunket från rälsskarvarna.

Galären hade varit på väg från Minarbi i nio dagar och det blev allt dimmigare. Utkiken uppe i träkorgen på masttoppen kunde snart inte se längre än till galärens ramm längst fram i fören. Agi stod på däck och kisade för att se bättre, men den gråvita dimman var ogenomtränglig. Solen hade inte synts till på ett par dagar och det var onaturligt varmt och kvavt. Roddarna drack mängder av vatten men lyckligtvis fanns det en sorts tång med grönbruna flikiga blad som man la i tunnor med saltvatten så att det dagen därpå var drickbart. Denna tång kallades följaktligen för saltslukartång.

Agi väntade otåligt på att skepparen skulle bli avlöst vid kompassen och gick sedan fram till honom.

"Dalak! Jag har fått en idé som kan hindra oss från att glida över kanten på Världens ände!"

"Jaha, vad då?"

"Bind fast en roddbåt vid fören med ett långt rep och låt ett par män ro före oss!"

"Jag har faktiskt tänkt på det, men det skulle sakta ner oss något fruktansvärt och provianten skulle ta slut långt innan vi återvänder hem till Minarbi!"

"Ja men, hur ska utkiken kunna se något genom den här tjockan?"

"Du har rätt! Jag ska genast ..."

En kraftig stöt fällde Agi till däcket och ett samfällt vrål av överraskning hördes från roddarna. Det knakade oroväckande i galären när den fick slagsida, men den återfick snart jämvikten.

"Vi har kolliderat med något!" ropade utkiken. "Men jag ser inga klippor!"

Skepparen gick fram till fören och kisade för att se något i dimman. Då han inte såg något gick han och satte sig i den ena av de båda roddbåtarna som låg på släp i linor bakom aktern. Han rodde fram till rammen och kände på den. Sedan rodde han en liten bit till innan han stannade.

Agi tittade på skepparen som satt i roddbåten och kliade sig i huvudet. Hon såg hur han lyfte en åra och hörde det dämpade dunsandet av att han slog mot någonting. Vad det var gick det inte att se, bara att dimman var en aning mörkare på den sidan. Skepparen vickade med en åra i vattnet så att roddbåten kom att hamna intill någonting i det gråvita diset. Han reste sig upp i båten och lyfte händerna. Agi undrade verkligen vad skepparen sysslade med och kunde inte bärga sig tills han hade rott tillbaka till galären.

Skepparen beordrade alla män att komma upp på däck och ställde sig vid kompassen i aktern.

"Gott folk! Ni har gjort ett mycket bra arbete, vi har nämligen funnit Världens ände!"

De trötta männen hade knappt kraft nog att jubla. Agi trodde inte sina öron. Världens ände! Är det sant?! Men var är avgrunden?

"Det är tur att den här gamla krigsgalären är utrustad med en ramm som tog emot den värsta stöten, annars hade det inte varit mycket kvar av skeppet!" fortsatte skepparen. "Världens ände består nämligen av en hård och slät mur!"

Ett häpet sus gick genom församlingen. Agi tappade hakan. En mur?? Består världens ände av en mur?

"Vi kommer nu att fortsätta mot nordost längs med muren och vi ska undersöka ifall det finns någon öppning till världen utanför!"

Agi spärrade upp ögonen. Tanken var svindlande. Finns det en värld utanför Världens ände?? Det kan inte vara sant! Om det finns en värld utanför världen så måste det antingen vara det Himmelska paradiset eller ...

Hon kände en iskall kåre trots den kvalmiga värmen.

... det Underjordiska helvetet ...

Nästa kapitel Tillbaka

Uppdaterad 4 februari 2008