Det var sent på eftermiddagen och överste Kazareh Taborsek hade fullbordat sin inspektionsritt med några soldater i den nybyggda förstaden som låg mellan kungaborgen och Thakandor. På huvudet bar han stolt sin toppiga hjälm som var prydd med en plym av tre långa och styva band, två violetta och ett gult. Förstaden som han red genom bestod av tre våningar höga korsvirkeshus som doftade starkt av nytjärade bjälkar. Flyktingarna från Strem som bodde i husen hade hela dagen vinkat glatt åt honom var han än red och barnen hade sprungit skrattande bredvid hans häst. Överste Kazareh hade frånvarande vinkat och lett tillbaka eftersom han hela tiden hade grubblat över en tanke.

Inte ens nu när han var på väg hem till kungaborgen kunde han släppa den envisa tanken. Vad har hänt kung Nikoforaz? Det är redan den tredje dagen i den fjärde månaden i dag! Han skulle ha varit tillbaka i förförrgår men har fortfarande inte dykt upp! Och utan honom spricker min plan ...

Den magiska vagnen rullade ut ur tunneln mellan två nästan lodräta klippväggar. De fem passagerarna var glada över att slippa den dävna och fuktiga grottluften och andades girigt in den torra och friska bergsluften. Framför dem stod den blodröda solen lågt över horisonten och belyste några smala moln underifrån.

"Nu är vi snart framme och jag kommer att lämna er för att köra tillbaka den magiska vagnen hem till Tengiz-Gora!" ropade den kobarashianske översteprästen.

"Hoppas vi ses igen, Katoro!" viskade menige Fremo som satt bakom översteprästen. "Du har varit den mest spännande och roligaste person jag nånsin har träffat!"

"Samma här!" viskade menige Dimal som satt bakom Fremo. "Katoro, du är världens roligaste överstepräst!"

"Katoro!" sa kapten Targan som satt bakom Dimal. "Du skulle kunna bli den bäste gycklare som någonsin funnits! Folk skulle strömma till dig från hela Erkelzaar för att lyssna eftersom det aldrig tidigare har funnits någon så frispråkig som du!"

"Inte bara det!" tillade Fremo. "Du har fått mig att se saker på ett nytt sätt! Hur vet vi att det erkelzaarianska sättet är det enda rätta?"

"Det är just precis det gycklaren försöker visa oss i sin skrattspegel!" sa Targan till Fremo. "Det är tur att gycklaren var som helst i vårt rike får säga sanningen om samhället och de höga herrarna utan att bli straffad för högmålsbrott! Blir skrattet förbjudet så är det fara å färde!"

"Det är roligt att jag fått er att skratta!" sa Katoro glatt. "Och hos oss är skratt aldrig förbjudet så länge det inte är ont hånskratt utan sanning! Av tomt och hjärtlöst hånskratt blir ingen glad! Detta lär den Gröna Vägen: ’Att skratta med någon är liv, att skratta åt någon är död. Men att skratta åt någon som låtit ondskans frö spira och slå ut i full blom är däremot uppror mot det onda och främjar därmed det goda.’"

"Titta, där är Portelan!" utropade kung Nikoforaz som satt bakom kaptenen.

Klippväggarna på ömse sidor om spåret var nu inte lika branta som förut och kung Nikoforaz pekade mot Portelans katedral med sina spetsiga tvillingtorn som mörka silhuetter mot den glödande himlen.

"Hoppas att vi får övernatta ett par dagar som kobarashianer hos den där länsherren i Portelan så att din fot blir bättre och så småningom måste vi skaffa hästar, tält och proviant", viskade kung Nikoforaz och försökte dra sig i skägget som nu var bortrakat.

"’Den där länsherren’ är khobir Dergolomon", påpekade kapten Targan. "Glöm inte det, majestatis!"

"Och kalla mig inte majestatis och inte heller Nikoforaz!"

"Visst ja, maje... hm... vad ska jag kalla dig?"

"Kalla mig istället för tempelmästare Akira, det låter kobarashianskt! Och i sin tur ska jag kalla dig för översteprästen Daro!"

"Självklart, maje... tempelmästare Akira!"

Kung Nikoforaz vände sig till de båda soldaterna. "Och ni båda får inte öppna munnen i Portelan, eftersom ni inte kan tala theranska! Det är en order!"

"Vi lyder, lovar och svär!" sa Fremo och Dimal i kör med högerhanden höjd.

Kung Nikoforaz vände sig åter mot kaptenen. "Och från Portelan måste vi ta oss norrut mot krothonernas bro. Till Dergolomon kan vi säga att vi även har ärende hos khobir Vazanov i Vazhin, så kommer vi en bra bit på väg! Men det är farligt på grund av två saker: dels kanske de är fiender och dels kanske den där Vazanov känner igen oss!"

"Jag tror inte på det förstnämnda eftersom mateberna verkar hålla ihop mycket starkare nu än före Kharaan den Stores tid. Och det där andra ska vi förhoppningsvis inte råka ut för, om vi bara undviker Vazhin."

"Hur då? De kunde ju på något magiskt sätt se oss på långt håll!"

"De kommer att se fyra kobarashianer på vandring, inget annat."

"Om bara din stukade fot blir läkt ..."

"Niko... Akira!" undrade Fremo försynt. "Varför kan du inte bära oss hela vägen hem till Thakandor som du hittills har gjort i kobarashianernas rike? På så vis behöver ju kapten inte anstränga sin fot!"

"Därför att jag tyvärr inte samtidigt kan bära provianten som ni behöver! Jag klarar mig utan mat och vatten eftersom jag bär Osårbarhetens tiara, men inte ni! Det växer inte fruktträd utmed vägen här som det gjorde i Kobarashi och vi har inga pengar till mat! Men som kobarashianer kan vi förhoppningsvis bluffa till oss mat och även husrum!"

"Men en kobarashian bär väl inte tiaror?" anmärkte kapten Targan.

"Men en kobarashian bär väl inte tiaror?" anmärkte kapten Targan. "Dessutom är ju Maktens tiaror ökända i hela Matebia. Det var säkert på grund av dem vi blev tillfångatagna i Vazhin."

"Det har du rätt i, kapten", sa Nikoforaz nedslaget, "och deras armshöga och spetsiga form avslöjar dem direkt!"

"Fast de la faktiskt beslag på kung Zakastvurs falska tiara …"

"De gör nog inte samma misstag en gång till, kapten!" Nikoforaz' röst blev nästan desperat, som om han hade fått veta att han skulle bli tvungen att skiljas en lång tid från sin älskarinna. "Jag måste ta av dem, annars kommer mateberna att dra öronen åt sig!"

"Nu är vi framme!" ropade översteprästen Katoro. "Ändstation nästa!"

Han drog sakta i den långa bromsstången och den magiska vagnen saktade mjukt in med ett surrande ljud innan den stannade i ett långsmalt stenhus som var öppet i ena änden.

"Låt mig gå av först." sa Katoro. "Det finns nämligen matebska vakter utanför som förhindrar att obehöriga smiter in i tunneln. Jag ska tala med dem, och ni kommer att bli eskorterade till staden. Var inte oroliga, jag har själv blivit eskorterad förut. Dessutom måste jag hämta en ränsel till tiarorna."

Översteprästen klev av och återkom en liten stund senare med en gammal reservränsel som han hade hämtat i ett förråd. Kung Nikoforaz tog sakta och mycket motvilligt av sig tiarorna och med en gång började han känna hur hungrig och törstig han var. Han nöjde sig med att dricka åtskilliga klunkar med vatten ur översteprästens personliga tennplunta och ignorerade magens högljudda protester. Därefter la han de båda ännu sammankopplade tiarorna i den gamla linnesäcken. Han drog en djup suck innan han drog ihop dess snörning i toppen.

"Hoppas bara att de inte genomsöker ränseln …"

"Ni får säga att det är en gåva till en khobir som inte bor i Portelan", sa Katoro försynt. "Men då måste ni exakt kunna hans namn och vilken stad han bor i. Då låter vakterna bli att titta i ränseln."

"Bra idé", sa Nikoforaz med rynkad panna och sammanbitna tänder. "Jag kan faktiskt namnet på en khobir i Vazhin som jag inte glömmer i första taget: det vidriga svinet Dimitro Vazanov!"

De klev ur vagnen, tog av sig yllerockarna och tog farväl av översteprästen Katoro som genast gick till vakterna och anmälde sina kamraters ankomst innan han for tillbaka hem till Tengiz-Gora.

Dimal och Fremo kunde ändå inte låta bli att svälja när två matebska vakter kom. De var klädda i orange kaftaner med svartvitmönstrade skärp och breda metallkragar som glimmade i den sista kvällssolens ljus. På kragarnas ryggar bar de två sablar i skidor och på huvudena hade de runda kaskar med en päronformad gallerknopp i toppen. deras bistra slätrakade ansikten sken upp i breda leenden till lättnad för kung Nikoforaz och hans tre kamrater.

"Var hälsade i Solens namn, kobarashianer! Vi följer er till Östra porten!"

Hoppas nu inte Dimal och Fremo gör bort sig, tänkte Nikoforaz oroligt.

Med de båda vakterna i släptåg gick de den sista biten nerför en brant backe i den tilltagande skymningen genom Portelans förstad mot den östra stadsporten. Fremo och Dimal gav stöd åt Kapten Targan tills backen planade ut, därefter tog han sina kryckor. När de fyra männen kom ner till förstaden var det nästan mörkt.

De gick snabbt med de båda vakterna en bit bakom sig på den breda vägen genom förstaden som bestod av orappade och förfallna stenhus på höger sida om den stenlagda vägen och på vänster sida ännu eländigare kåkar som var hopsatta av stenar och soltorkat tegel. Från vänstersidan steg magra skäggiga män i lappade och lortiga kläder fram.

"Skänk en slant, ärade främlingar!"

"De är ju erkelzaarianer som vi!" viskade Fremo.

"Tyvärr har vi ingenting att ge dem!" väste kapten Targan. "Vi har inte ens mat med oss! Dessutom får vi inte avslöja oss! De kan skvallra bara för att kunna få en limpa bröd!"

"Snälla ni!" bad tiggarna. "Skänk någonting! Våra barn därhemma är hungriga!"

Kung Nikoforaz slog ut med händerna och skakade på huvudet som om han inte hade förstått vad de ville. Kapten Targan gjorde likadant och ryckte demonstrativt på axlarna. I nästa ögonblick rusade vakterna fram.

"Byezhi odavde, prtavi erkelzaariantzi! Nemati pravi da tiskali od kobarashiantzi!"

"Förbannade mateber!" skrek en av tiggarna. "Ni är så missunnsamma att ni inte ens låter oss tigga av hedningar!"

"Ni rycker brödet ur våra barns hungriga munnar!" skrek en annan.

"Byezhi!" röt vakterna, drog sina sablar och jagade bort erkelzaarianerna.

"Vad hemskt!" väste kung Nikoforaz. "Och vi kan ingenting göra, för då blir vi avslöjade! Men när jag har skaffat Läkedomens tiara, då ska jag återvända hit med min stora armé och rädda dem ur matebernas grymma klor!"

"Det är bara en hake, ma... Akira! Du kommer inte över krothonernas bro med en krigshär, inte ens om krothonerna skulle vara borta! Bara fyra i taget kan gå över och att få över tusentals soldater skulle ta flera månader och tills dess skulle mateberna ha mobiliserat hela sin krigarstyrka och krossat oss allteftersom vi tog oss över!"

"Förbannat! Jag glömde den fördömda flaskhalsen! Mot den hjälper inte Maktens tiaror! Men om man på något sätt skulle kunna ta sig över moaiernas bro i söder ..."

"Den vaktas tyvärr av människoätande stenjättar eftersom den är deras enda länk mellan Mögalirträsket och Chika’maar."

"En vacker dag när jag har alla tre Maktens tiaror, då ska jag krossa de där förbannade stenjättarna och då minsann, då ... !"

Efter en lång stunds vandring nådde de den östra porten. Den var redan stängd, men två portvakter som såg likadana ut som de båda i eskorten kom ut. De båda eskortvakterna gjorde en hälsning med handflatan rakt upp och vände tillbaka till tunnelhuset. Portvakternas vassa fyruddade pikar glimmade i ljuset från facklorna som lyste upp porten.

"Halt! Vilka är ni och vilket är ert ärende?"

"Jag är tempelmästare Akira!" sa kungen barskt. "Med mig har jag översteprästen Daro och två munkar! Vi är här i viktiga affärer och måste övernatta hos khobir Dergolomon!"

Portvakten såg misstänksamt på ränseln och pekade på den. "Vad har ni med er?"

"Det här är en viktig sak till khobir Dimitro Vazanov i Vazhin. Vi ska fortsätta dit så snart som möjligt och göra upp affärerna med honom."

"Affärer, hm? Och vad är det för något i ränseln?"

"Det kan jag tyvärr inte visa eftersom det är strikt konfidentiellt och jag har svurit vid min heder att inte visa det för någon annan än khobir Vazanov.

"Jaha, och vad har ni för gåva till khobir Dergolomon?"

"Vi ska skänka honom den här."

Kung Nikoforaz höll upp Dimals stora smaragd och portvakten tog den och synade den med kännarmin. Hans bistra ansikte sprack upp i ett brett och listigt leende. "Det här är minsann ingen glasbit! Men hans kejserlige helighet traniboren är just nu i stan och skulle ni nu eventuellt vara förrädare, så kommer han genast att känna igen er!" Portvakten vände sig mot stadsmuren, kupade händerna kring munnen och ropade: "Öppna porten!"

Den stora järnbeslagna bronsporten öppnades med ett dovt knakande på glänt, tillräckligt för att släppa igenom kungen och hans tre män.

Den ene portvakten ropade något på matebska och en annan, ganska fet vakt kom ut ur porthuset.

"Välkomna in i Portelan, ärade kobarashianer!" sa han på theranska. "Följ mig!"

Den matebske vakten visade in kungen och hans tre följeslagare. Innanför den östra porten låg de riktigt fina kvarteren med rikt utsirade stenhus med terrasser på taken. De gick inte särskilt långt innan vakten stannade och drog i ett handtag vid en rikt ornamenterad järngrind som mest påminde om ett törnsnår. Ett par stora brunstrimmiga hundar rusade mot grinden och började skälla vilt och Dimal ryggade tillbaka.

"Vänta här, så kommer de och öppnar!" sa den undersätsige vakten. "Själv måste jag gå tillbaka till stadsporten!"

När vakten hade gått utom hörhåll viskade Dimal: "Vid den Ende! Jag avskyr såna här djur! Jag blev biten av fogdens hemska hund när jag var liten och den var lika stor som de här! Nu tål jag inte ens små hundar!"

"Hundar är bättre än navelsvin!" muttrade kungen, mest för sig själv. Kapten Targan la sin hand på kungens axel och nickade mot den gamla linnesäcken i kungens hand.

"Vad bra att du sa det där med 'heder' och 'konfidentiellt' så att inte portvakten skulle snoka i ränseln", viskade han.

"Det är språk som mateber förstår", väste kungen tillbaka med ena ögonbrynet höjt. "Nu gäller det bara att samma bluff även fungerar på khobir Dergolomon …"

Just då kom fyra slätrakade vitklädda tjänare ut och föste in de morrande hundarna i en järnbur. Sedan öppnade en av dem grinden och släppte in dem. Kungen och hans följeslagare fördes över en prunkande trädgård med märkliga stenfigurer och porlande fontäner. Den stora marmorbyggnaden framför dem var översållad av fasadreliefer som föreställde jakt- och stridsscener samt en lång processionsscen där sexton man i täten bar en smäcker tronsläde med en sträng och övergödd härskare. De gick genom en täckt pelargång och kom fram till ett en stor pardörr av förgylld brons. Tjänaren drog i ytterligare ett handtag lik den som var vid grinden. Någonstans inne i byggnaden pinglade en klocka och det öppnades en liten lucka i den bastanta dörrhalvan.

"Vilka är ni och vem ska ni besöka?"

"Jag är tempelmästare Akira!" sa kung Nikoforaz barskt. "Det här är översteprästen Daro och mina två trogna munkar! Vi har färdats långt för att besöka khobir Dimitro Vazanov i Vazhin för att göra upp viktiga affärer och vi måste övernatta här hos khobir Dergolomon!"

"Vad har ni för gåva till khobir Dergolomon?"

"Den här!" Kungen höll fram smaragden i sin handflata. "Det jag har i ränseln berör endast khobir Vazanov!"

Bronsluckan stängdes och efter en stund öppnades dörrarna av en slätrakad lakej i vita kläder som bugade sig. "Välkomna in till khobir Dergolomons palats! Khobiren själv behagar komma om en liten stund!"

Lakejen släppte in kungen och hans män i en stor förhall som i kontrast mot den nu svala kvällsluften utanför var behagligt varm. Deras steg ekade ödsligt mellan de kala väggarna som bestod av mångfärgad marmor lagt i geometriska mönster. Här och där längs väggarna stod guldvaser på piedestaler med väldoftande blombuketter men också åtskilliga lugnt tickande apparater i glaskupor. Fremo stirrade nyfiket på en apparats fyra roterande guldkulor innan Targan puffade honom i sidan med armbågen. Förhallen var upplyst av kristallkronor med mängder av en sorts dyrbara vita ljus, sådana man annars bara såg i palats och kyrkor. Lakejen bugade sig och gick i väg. Klappret av hans fotsteg hördes en lång stund innan de försvann.

"Var försiktiga!" varnade Targan med låg röst på erkelzaarianska. "Jag och Nikoforaz fick höra när vi fördes bort av stenjättarna att khobirfamiljerna är östra Erkelzaars härskare och att de sätter sin heder mycket högt! En khobir har dessutom laglig rätt att utan nåd avrätta den som vanärar honom!"

Fremo halkade till på det nybonade marmorgolvet men återfick snabbt balansen. "Hoppsan! Det är rena iskanan här!"

"Var försiktig, Fremo! Talar du erkelzaarianska blir vår bluff genomskådad! Det gäller dig också, Dimal!"

"Jag vet!"

Kung Nikoforaz tittade förstulet ner på sin spira som han hade gömd innanför skjortan. Dess blå kristall var mörk. Khobiren var än så länge vänligt sinnad.

Ekande steg i den breda marmortrappan framför dem avslöjade att husets herre var på väg ner. Trots det kunde varken Nikoforaz eller hans kamrater förstå vad de sa, eftersom de talade matebska. Herren talade lågmält men hallens akustik förstärkte deras samtal på det hårda, främmande språket.

"... tänka sig att en kobarashiansk tempelmästare är på besök! I vårt enkla hus! De övriga nio khobirerna kommer att bli gröna av avund! Ni förstår min käre son och sonson, att en allians med honom kommer att göra oss ännu rikare och mäktigare! Lyssna och lär!"

En slätrakad lönnfet länsherre i övre medelåldern som bar en fotsid solgul och ljusgrön mönstrad sammetsdräkt och gul solprydd sammetshätta närmade sig med två yngre i snarlika dräkter samt två vitklädda tjänare i släptåg. I motsats till de båda yngre hade den äldre mannen en stor juvelbesatt halskrage av guld med mängder av mynt som dinglade från dess kant i korta sidenband. Fem av mynten var av guld, resten var i silver och brons. Framför khobiren rultade ett stort och omisskännligt vitt djur prydd med en gul och ljusgrön sammetsrosett.

"Neej! Inte nu igen!" Kung Nikoforaz stönade på theranska. "De där vidriga fäna förföljer mig till världens ände!"

"Men ... det luktar inte illa här!" viskade Targan tillbaka på samma språk.

Förklaringen kom strax när navelsvinet högljutt fjärtande släppte sin spillning. Khobiren pinglade med en liten klocka av silver och omedelbart dök det upp två vitklädda tjänare med skyffel, vattenhinkar och trasor. Den ene skyfflade upp avföringen från golvet och torkade rent medan den andre torkade djurets bakdel. Sedan försvann de lika fort som de hade dykt upp. Tjänaren vid länsherren gav svinet några honungskakor som det förnöjt mumsade i sig. Dimal såg att rosetten höll en skinnpung på plats under det feta djurets mage och drog slutsatsen att djuret var en galt och att pungen samlade upp dess urin. Han tänkte på kobarashianernas fodral som samlade upp säd och log i mjugg.

Kungen kämpade med att hålla god min, trots att hans mage var i vilt uppror av såväl hunger som äckel. Han och hans tre kamrater var ju trots allt den förnäme herrens gäster och skulle uppföra sig därefter, i synnerhet som de visste att en mateb värderade sin heder så högt att han kunde döda för den.

"Välkomna ska ni vara till min enkla boning!" sa den matebske länsherren på bruten men grammatiskt perfekt theranska. "Jag är khobir Jargantayi, den mäktiga khobirklanen Dergolomons främste, men samtidigt traniborens ödmjuke tjänare. Jag är son till khobir Gorandujin Dergolomon som for till Solens himmelska rike i fjol, det här är min förstfödde son Valejoshin Dergolomon och det här är hans förstfödde son Kaljotyin Dergolomon, min sonson."

"Jag är tempelmästare Akira." sa kung Nikoforaz värdigt och bugade sig lätt. "Det här är översteprästen Daro och mina två munkar Shimoda och Katoro. Vi är egentligen bara på genomresa och vårt egentliga uppdrag gäller khobir Dimitro Vazanov i Vazhin som vi har lovat att leverera denna till."

Kungen höll upp den gamla ränseln. "Vi har alla svurit vid vår solbelysta heder att inte visa ränselns innehåll för någon annan utom khobir Vazanov personligen och vi ber dig att svära vid Solens gud att ingen ska röra vid denna ränsel utom oss och khobir Vazanov."

Khobiren la högtidligt sin handflata på hjärtat. "Jag lovar och svär vid min egen och min familjs heder, Solens heliga strålar, traniborens heliga namn och den Namnlöse Profetens heliga tronsläde att ingen utom ni och khobir Vazanov ska röra din ränsel."

"Och som tack för ditt heliga löfte har jag här en liten anspråkslös gåva till dig, khobir Jargantayi." Kung Nikoforaz höll fram smaragden och khobiren tog varsamt emot den och synade den noga mot ljuset från fönstret.

"Tack så mycket för din fina gåva, tempelmästare Akira, må Solguden skina över ditt huvud! Hoppas ni ska trivas här och får allt som ni behöver! Det är verkligen inte ofta som ni tempelmästare behagar besöka oss khobirer!"

"Det stämmer!" Kungen var lättad, bluffen verkade fungera fullt ut eftersom khobirens ed hade varit helt uppriktig.

"Och för att det inte ska bli några missförstånd är det bäst att jag lämnar ett par viktiga upplysningar!" Den matebske länsherren sträckte förnämt på sig och fortsatte:

"’Khobir’ betyder alltså ’länsherre’ på vårt språk och innebär att jag och nio kolleger till har det högsta ämbetet förutom traniboren och Solguden. Och vi khobirer är de enda som får använda vårt stolta klannamn som tilltalsnamn, så att undersåtarna förstår hur långt vår makt sträcker sig! Kalla mig alltså ’khobir Dergolomon’ och inte ’khobir Jargantayi’. Själva ordet ’mateb’ betyder ’den rene’ på vårt språk och den ende som är mäktigare än vi khobirer är hans helighet traniboren, härskaren över Matebia som vårt rike heter, fast de skäggiga envisas med att kalla riket för ’Östra Erkelzaar’. ’Tranibor’ betyder förresten ’Solens son’ på vårt språk och han är naturligtvis son till Solguden själv. Han är vår evigt levande härskare och han kommer alltid till Solens tempel varje vårdagjämning i den Namnlöse Profetens heliga tronsläde för att motta våra ödmjuka offer. Han kom alltså i går vid middagstid som vanligt och jag antar att information om hans far Solguden är överflödig, eftersom ni kobarashianer dyrkar honom tillsammans med sex andra gudar!"

Traniboren är här, tänkte Nikoforaz bestört, den onde häxmästaren som vet vem jag är och som dödar folk med sin ohyggliga spira! Men när jag har den återstående tiaran ska jag ta itu med honom en gång för alla!

"Förlåt mig, khobir, men vad menar du med ’de skäggiga’?" viskade Targan försynt.

"Ingen mateb är så barbarisk att han nedlåter sig till att odla skägg som en gammal get. Det är en skymf mot Solguden att täcka ansiktet med hår likt en slav så att solens heliga strålar inte kommer åt det, men det gäller naturligtvis inte er kobarashianer, eftersom ni är civiliserade nog att vara slätrakade som vi! Och vi khobirer har även slätrakade huvuden, fast vi därefter måste täcka dem för att inte få solsting. Men vi tar alltid av oss hättorna inför hans kejserlige helighet traniboren, som annars skulle dräpa oss med sin heliga spira!"

Khobir Dergolomon vände sig plötsligt mot kungen så att mynten i hans halskrage klirrade. "Och så har jag alltid undrat en sak: Varför kommer ni hit ibland och vanhedrar traniboren och Solguden? Och det inför publik! Ni är inte så lite oförskämda!"

Kungen såg frågande på länsherren. "Vanhedrar ... ?"

"Att ni aldrig lär er! Den som vågar vanhedra oss, traniboren eller Solguden blir omedelbart avrättad, och många av er kobarashianer har fått sätta livet till! Ändå skickar ni hela tiden nya! Varför?"

Kung Nikoforaz var helt ställd eftersom han inte hade den blekaste aning om vad kobarashianerna sysslade med i Matebia. Men kapten Targan kom åter till undsättning.

"Förlåt mig, khobir, varför måste kobarashianerna dö? Kan de inte bara be om ursäkt?"

Khobir Dergolomon skrattade överlägset. "Stackars dig, du vet verkligen ingenting, fast du är överstepräst! Har man heder har man allt, utan heder är man ingenting! Det är khobirfamiljens lagliga rätt och plikt att hämnas en vanära, oavsett om den gäller en medlem ur khobirfamiljen, traniboren eller Solguden!"

"Lagliga rätt, khobir?"

"Solgudens lag bygger på heder och danar karaktär. Den är flera tusen år gammal och att kunna den, är att älska den. Märker ni till exempel att det inte finns tjuvar eller rövare i dessa nejder? Första gången de ertappas får de enligt Solgudens lag högra handen avhuggen och blir inspärrade i en cell i tre dagar, där det enda de får att äta är sin egen knaperstekta hand!"

"Tusan hakar!" utbrast kaptenen förfärat.

"Andra gången får de genomgå samma procedur med den vänstra handen. Tredje gången blir de avrättade. Tjuvaktighet liksom rotlöshet är av ondo och ingen kommer undan! Khobirfamiljerna är stora och de ser efter att Solgudens lag följs! Solgudens och hans sons gyllene strålar lyser över hela Matebia!"

"Tack det räcker, khobir! Visa oss till vårt rum." Kung Nikoforaz kunde inte längre dölja sin äcklade min. Han kom att tänka på kung Zakastvurs vämjeliga soltempel. Mateberna dyrkar en hednisk solgud och då offrar de säkert människor också, tänkte han. Som navelsvinen eller stenjättarna äter upp! Jag skulle hellre sova i ett simpelt värdshus med öldrickande sluskar än här, i samma hus som ett navelsvin! Men om jag ska spela kobarashian måste jag även sova här, tyvärr. Och eftersom vi är utan pengar så kan jag inget göra. Vi får åtminstone bo här gratis ...

Soldaterna Fremo och Dimal som inte kunde tala det uråldriga språket reagerade annorlunda inför khobir Dergolomon och hans son vars blandning av arrogans och ödmjukhet, artighet och styrka skapade en stämning hos dem präglad av oro och rädsla. Sonsonen som ännu var en yngling i femtonårsåldern gav däremot ett gängligt, melankoliskt intryck.

"Tempelmästare Akira, du och dina män är bjudna på en storslagen middag i kväll! Du får äran att sitta bredvid mig, överstepräst Daro får äran att sitta bredvid Valejoshin, min käre försteson och era båda munkar får äran att sitta på ömse sidor om Kaljotyin, min käre sonson. Som huvudrätt tänker jag låta servera något extra speciellt, nämligen helstekt gråbjörnsunge med murkelsås. Den nyfödde björnungen är uppfödd på kaniner som i sin tur är uppfödda på de finaste grönsaker odlade i bergen öster om Ashirak och murklorna i såsen härstammar ända från Barunai-Man i norra delen av ert fagra rike och lär vara plockade i den heliga Balaroskogen som är förbjuden för alla utom tempelmästare som du! Men … hur är det fatt?"

Trots den mycket dyrbara och lockande menyn var kungens aptit förstörd på grund av navelsvinet. "Eh… ursäkta … jag mår lite illa …"

Khobiren missförstod fullständigt kungens reaktion. "Åh, tempelmästare Akira! Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för mitt klavertramp! Jag glömde att ni kobarashianer inte äter kött! Jag ska naturligtvis ändra menyn!"

"Tack för det!" väste Targan snett leende till kungen. "Bönor igen!"

Men även Dergolomon hörde kaptenen. "Inte bönor", skrattade han. "Det är ju slavfoder!"

"Aha!" Nikoforaz tänkte surt på fångenskapen i buren, men försökte hålla god min.

"Jag ber om ursäkt, men hos oss mateber är bönor, ärtor, kål och lök slavfoder. Ingen mateb nedlåter sig till att förtära sånt som ger honom gaser. Och jag måste även få veta ifall ni brukar förtära delikatesser som innehåller ägg och mjölk. Gör ni det?"

Kung Nikoforaz hade ingen aning om ifall kobarashianer gjorde det, men han svarade ja.

"Utmärkt! Då kan jag låta servera fluffiga omeletter med svart och vit tryffel, härligt mogna ostar, nyplockade frukter, färsk varm mjölk, läckra gräddbakelser och goda maränger och naturligtvis ska ni få chika’maariskt vin av den bästa årgången! Och den vita tryffeln som ni får i er omelett är så läcker och sällsynt att priset per uns är fyra gånger så högt som för guld!"

"Tack så mycket!" sa kungen och kaptenen överväldigat.

"Tempelmästare Akira, här är ert rum!"

"Tack!" sa Nikoforaz.

Kungen och hans tre följeslagare visades in i ett stort rum som totalt skilde sig från den kala marmorhallen. Här var det istället träväggar med geometriska intarsiamönster i olika bruna nyanser och knarrande parkettgolv. Himmelssängen imponerade på kungen med sina gröna sammetsbaldakiner, stora kuddar, pösiga täcke och mjuka sidenlakan.

"Ett ögonblick!" sa Nikoforaz och la den gamla ränseln i ett hörn. "Var ska mina män sova?"

"De sover i gästrummet intill naturligtvis."

Kungen litade inte på den matebske länsherren och lyckligtvis mindes han kapten Targans påhitt. "De är mina närmaste män, alltså ska de sova i samma rum som jag!"

"Inga problem, tempelmästare Akira!" Khobir Dergolomon klappade två gånger med händerna och de två vitklädda tjänarna dök upp. "Hämta hit tre sängar till!"

Tjänarna försvann och Fremo viskade något i kapten Targans öra medan han pekade på en apparat med fyra kulor i en glashuv.

"Vad är det här för något?" frågade Targan och pekade på apparaten.

"Det är ett årsur. Den går exakt och visar tiden i timmar och minuter och behöver bara dras upp en gång om året, men eftersom jag har 365 stycken har jag en lakej som drar upp en om dagen."

"Vad praktiskt! Hemma har vi ju bara timglas och ..." Med en rysning insåg Targan att han hade försagt sig, men han räddades av de båda tjänarna som återkom med ytterligare sex som bar på tre sängar med invecklade sniderier och tjocka madrasser. Bakom dem kom ytterligare tjänare bärande på enkla men utsökta sängkläder av lenaste siden. De ställde sängarna i rummets motsatta ändar och bara något ögonblick senare var sängarna bäddade och klara. Kungen var glad över att tjänarna här var så snabba och effektiva. Såna skulle man ha hemma i Krahan, tänkte han. Targan andades ut. Kobarashianerna har säkert mer avancerade tidmätare än timglas, tänkte han. Tur att khobiren blev distraherad!

Plötsligt hördes en prutt och pinglet från khobirens silverklocka. Det vände sig i kungens mage och han gick ut till Dergolomon.

"Khobir! Varför har du ett navelsvin till keldjur?" sa Nikoforaz och pekade med avsmak på galten som mumsade på en stor gräddbakelse medan tjänaren torkade den där bak med en linneduk och bytte skinnpungen under dess svällande mage.

"Tempelmästare Akira! Navelsvin är återfödda khobirer som varit alltför lösaktiga och slösaktiga! De måste vårdas och få mycket mat och kärlek så att de kan återfödas som khobirer igen!"

Kungen fnös men Dergolomon lät sig inte distraheras.

"Just den här galten heter Kuni-kuni och är min favorit! Han är dessutom femfaldig guldmedaljör! Dessutom har han blivit belönad med flera silver- och bronsmedaljer! I övermorgon ska han tävla igen och måste ständigt matas med spannmål, ost, öl och sötsaker så att han är ordentligt välgödd och har buken full när han vägs. Och hans helighet traniboren är domare som alla år!"

Kuni-kuni rapade med munnen full av grädde och fes. Kungen stönade och gjorde en grimas av äckel.

"Medaljer? Vad är det för något?" undrade kapten Targan.

"Det man får när man vinner. Har ni inte tävlingar hemma i Kobarashi?"

Kaptenen hade ingen aning om kobarashianer hade tävlingar likt erkelzaarianer och mateber, men han mindes de färggranna remsorna kring Katoros midja. "Jo, men då får man dinari, prispengar."

"Medaljer är bättre. Se, vad många jag har!" Khobiren bröstade sig så att medaljerna som hängde i halskragen klirrade mot varandra. "Prispengar använder man ju och när de är slut har man inget kvar som kan visa upp ens bedrifter. Medaljer däremot behåller man så länge man lever och ärvs från far till son så att alla kan beundra ens dynastis bedrifter."

"Men det är väl ingen bedrift att ha ett navelsvin?" sa Nikoforaz spydigt.

"Jo, eftersom det är ont om mat i den här trakten. Tävlingen går bland annat ut på att man göder sitt navelsvin så mycket som möjligt men svinet måste också kunna gå femtio famnar och simma hundra famnar. Därför får man tävla med flera svin, och det tyngsta svin som klarar denna uppgift vinner och dess husse får äran. Mat är mycket dyrt här, och den som har råd att göda sina svin är den rikaste. Sedan gäller det att man inte göder sitt svin med slaktavfall, eftersom köttfoder, såväl tillagat som rått, får det som svinet lämnar ifrån sig att lukta fruktansvärt illa. Alltså, ju fler medaljer man har att visa upp, desto mer ansedd är man."

Kung Nikoforaz skakade på huvudet. Den här delen av Erkelzaar har sannerligen blivit dekadent sedan Eldravinen skiljde den från resten vid Khuzul Daars förintelse! Det kanske hade varit bättre om kapten Targan hade fått vila ut sig i den kobarashianska staden Tengiz-Gora, men nu finns det ingen återvändo, Översteprästen Katoro har återvänt hem med sin magiska vagn och med svullen fot kan Targan inte rida. Han behöver minst ett par tre dagars vila för att hans stukade fot ska hinna läkas en aning ...

"Jag ser att din överstepräst har skadat foten! Låt min bäste läkare lägga ett nytt förband på den!"

"Tack, khobir!" sa kungen och kaptenen unisont.

Khobir Dergolomon kallade på en tjänare och befallde denne att föra bort navelsvinet Kuni-kuni till sin stia och hämta läkaren.

Kung Nikoforaz genomfors av blandade känslor. Den högfärdige och navelsvinsälskande hedningen såg att min vän var skadad och erbjuder honom sin hjälp! En erkelzaariansk furste skulle inte lägga märke till en sådan sak om man inte påpekade det för honom. Dessutom lät khobiren föra bort navelsvinet när han såg att jag avskydde det! Khobiren är således en god furste men hopplöst vilseledd av sin avgudadyrkan! Problemet blir att visa honom Ljusets Väg, den enda rätta vägen, utan att han eventuellt tar det som en personlig förolämpning, och det låter sig inte göras så länge mateber och erkelzaarianer är ärkefiender ...

Khobir Dergolomon såg med tillfredsställelse på kungens nöjda min när tjänaren försvann med Kuni-kuni och plockade förstrött med sina medaljer. Jag måste behandla den kobarashianske tempelmästaren ödmjukt och respektfullt, så att jag så småningom kan avlocka honom magins hemlighet som får vagnar att röra sig utan hästar och lampor att lysa utan eld likt dem på traniborens heliga tronsläde! Har vi khobirer den kobarashianska magins hemlighet blir vi mäktigast i hela Artezania, näst efter traniboren själv!

För har vi magins hemlighet kan vi khobirer äntligen besöka Kobarashi med hjälp av deras egna vagnar och köpa varorna direkt från dem istället för som nu, via krothonerna i norr eller från de kobarashianer som behagar att besöka oss. Dessutom kan vi utrota alla erkelzaarianer istället för att som nu använda dem som slavar! Och då kommer min kvadrant att bli rensad som för närvarande hyser generationer av alla slavar och fångar som frigivits av traniboren under Offerdagen sedan den Namnlöse Profetens nedkomst och när min kvadrant väl är rensad kommer jag att låta bygga vackra villor där för de kvarvarande mateberna så att min kvadrant blir lika skön som khobir Vremeplovs kvadrant i nordväst! Undrar förresten vad khobir Vazanov planerar för något, han har ju beställt något extraordinärt från Kobarashi …

Nikoforaz som just hade fyllt sex år gick nerför trappan hemma i fursteborgen i Krahan. Han mötte sin far, furst Bethamon av huset Kanfagris, som glatt klappade honom på axeln. Förväntan kittlade hans mage, han var på väg till sin första skoldag i borgens södra flygel. Den gamle vänlige hovläraren väntade på honom med spännande böcker och snart skulle helt nya världar öppnas, när han nu äntligen fick lära sig läsa och skriva. Hans tjugotvå år äldre farbror, baron Kharaan, hade redan återberättat några av de intressanta historierna vilket hade fått honom att längta efter sin första skoldag. Han kråmade sig stolt över sina nya blå kläder med guldbroderade liljor på när han glatt trippade över borggården.

Plötsligt hördes ett vilt skrikande och högljudda rop. Ett stort navelsvin som skulle slaktas dagen till ära hade slitit sig lös och kom med hög fart rakt mot Nikoforaz. Slaktaren och hans drängar sprang förtvivlat för att fånga suggan innan den nådde fram till Nikoforaz, men tyvärr hann de inte ikapp den.

Navelsvinet rammade Nikoforaz med full kraft i magen och kastade honom till marken. Nikoforaz’ arm snärjde in sig i repet som svinet hade bundet runt halsen och han släpades på rygg med huvudet före över borggårdens kullerstenar. Tre vakter ställde sig framför suggan och försökte spetsa den med sina lansar. Djuret blev skrämt inför detta nya hot, ryggade tillbaka och tömde tarmen rakt i ansiktet på ...

Kung Nikoforaz satte sig käpprak upp i sängen med bultande hjärta och alldeles kallsvettig. Han torkade sig i ansiktet med ärmen på nattsärken som han hade fått låna och kände efter att Maktens tiaror satt kvar på huvudet. Trots att det var knöligt, var det inte särskilt obekvämt att sova med dem på eftersom de gjorde honom osårbar. Han tittade mot kapten Targan samt soldaterna Fremo och Dimal som sov likt spädbarn i det svaga månskenet som silade genom fönsterluckornas sniderier. Förbannade khobir och hans vidriga navelsvin! Inte ens i ett eländigt ruckel till värdshus skulle jag drömma såna här otäcka minnen! Vid den Endes heliga namn! Varför kan jag inte glömma det här?! Förbannade navelsvin!

Kung Nikoforaz satt vid ekbordet mellan khobir Dergolomon och hans äldste son Valejoshin och åt motvilligt sin frukost. Navelsvinet Kuni-kuni var inte närvarande, men tanken på det och nattens mardröm hindrade kungens aptit från att återvända. Och dessutom, tänkte han buttert, blir jag tvungen att uppsöka avträdet! Usch! Jag har aldrig tyckt om att uträtta mina behov som ett simpelt djur! Men efter att jagåter har fått på mig Maktens tiaror ska jag inte äta eller dricka någonting alls och jag kommer att bli Erkelzaars renaste varelse!

Khobir Dergolomon var klädd i en fotsid dräkt av sammetsbrokad med rikliga mönster i gult, grönt och guld helt olika gårdagens. Hans medaljer dinglade från en halskrage som var elegantare än gårdagens och hans toppiga gula sammetshätta hade extra långa öronsnibbar som nästan nådde ner till midjan och var besatta med smaragder och pärlor.

Kapten Targan tog en rostad brödskiva som var frasig som ett torrt löv och började bre smör på det. "Din dräkt är verkligen ståtlig", sa han beundrande till den matebske länsherren.

"Visst är den ståtlig!" sa khobir Dergolomon smickrat och reste sig upp så att de skulle se honom i profil. "Det här är en av mina många högtidskaftaner, eftersom traniboren är i stan. Jag använder dessutom femtiotvå olika vardagsdräkter per år så att jag hela tiden har det senaste modet!"

Kapten Targan stirrade häpet på den matebske länsherren. "Menar du att du byter sådana här dräkter varje vecka i ett helt år? Då måste din garderob vara värd ..."

"Garderob?" Dergolomon log högdraget. "Det är bara icke-khobirer som har garderob. På soldagens kväll när jag har tagit på mig min nya nattdräkt bränns den dräkt som jag har haft på mig under veckan ..."

"Bränns?!"

"... och en högtidsdräkt används bara en enda dag. En khobir nedlåter sig aldrig till att bära ett plagg som han en gång har burit förut. Halskragen smälts ner för att guldet ska bli till en ny halskrage, ädelstenarna tas av och dräkten bränns eftersom ingen annan än jag har rätt att bära den. Det enda jag bär dag efter dag är mina medaljer och när jag dör kommer de att ärvas av min förstfödde son Valejoshin här. Mina hustrur och slavar däremot, som ska betjäna mig i Solgudens himmelska rike, kommer att begravas med mig."

Kapten Targan satt med vidöppen mun. Dimal och Fremo undrade vad som stod på när det plötsligt blev så obehagligt tyst, men de kunde bara rycka på axlarna.

Kung Nikoforaz hade stora svårigheter att behärska sin ilska. "Menar du att de blir levande begravda?"

"Inte alls. De halshuggs först."

Kung Nikoforaz bekämpade en stark impuls att drämma näven med full kraft i bordet. Förbannade hedniska khobir och hans navelsvin! Han är så missunnsam att han inte ens låter de döda få tillträde till det Himmelska paradiset! Men jag måste fortsätta med att hålla god min ...

Khobir Dergolomon slog ut med händerna. "Jag vet inte hur ni kobarashianer begraver era egna, men om inte mina hustrur och slavar dör samtidigt med mig, vem ska då betjäna mig i Solgudens himmelska rike? Och att de blir halshuggna efter min död är en försäkring så att de garanterat inte blir begravda levande, vilket kunde hända förr i tiden."

Kapten Targan upprepade vad översteprästen Katoro hade sagt i templet och upprepade det. "Vi bygger tempelformade torn av trä och papper som vi kremerar våra döda i. Det enda som de får med sig är blommor, eftersom vi tror att det Himmelska pa... riket är fullt med allt som de döda kommer att behöva i livet efter detta!"

"Hmm, synnerligen intressant! Det betyder att det blir mera över åt de levande! Det måste bero på de sex gudarna som ni dyrkar utöver Solguden. Vi mateber dyrkar förstås endast Solguden, men vi förbjuder ingen att dyrka andra gudar så länge de även dyrkar Solguden. Vi mateber har alltid accepterat alla främmande gudar, eftersom vår gud inte är svartsjuk som erkelzaarianernas. Det viktiga är bara att ni ska följa Solens lag, vår heliga lag som gäller alla i Matebia."

Kung Nikoforaz var illröd av ilska men tvingade sig själv att inte överfalla och slå ihjäl den matebske länsherren. Khobir Dergolomon hädar! Han kallar Ljusets gud svartsjuk! Men det finns ju inga andra gudar utom den Ende, hur kan han då vara svartsjuk?! En svartsjuk gud förutsätter ju att det finns minst en gud till! Om det inte var så att vår hemfärd är beroende av khobiren så skulle jag slita honom i stycken! Här och nu! Förbannat! Och till på råga på allt befinner sig traniboren här i Portelan just nu och han är en farlig häxmästare! Utan Läkedomens tiara törs jag inte möta honom, eftersom inte ens majestatis Kharaan den Store lyckades dräpa honom fast han hade både Osårbarhetens och Råstyrkans tiara som jag har just nu!

"Du har rätt!" sa Targan tanklöst. "Erkelzaarianerna får faktiskt bara dyrka en enda gud!"

Kung Nikoforaz bet ihop under den hårda ansträngningen att behärska sig och fick inte fram ett ljud mellan sina gnisslande tänder.

Kapten Targan såg att kungen höll på att krevera och bytte snabbt ämne. "Hemma i Kobarashi har vi kvinnor överallt omkring oss, men här har jag inte sett någon alls i hela det här stora palatset! Hur kommer det sig?"

"Det är väl inte konstigt att du inte har sett dem. De är ju kvinnor." Khobir Dergolomon såg på kaptenen som om han hade frågat om regnet var vått.

"Jag förstår inte ... vi är inte bekanta med era seder och bruk ..."

"Det förstår jag!" skrattade Dergolomon. "Eftersom ni är kobarashianer! Hos oss i Matebia ska en kvinna aldrig visa sig för någon annan än sin make. Kvinnan är född till att hjälpa maken i hans liv. Hon ska också fasta, be och frukta Solguden. Därför ska hon stanna hemma och utföra de sysslor som maken och Solguden vill att hon utför: att föda och amma barn, att laga god mat, att sy vackra kläder och att behaga sin make. I gengäld blir hon beskyddad från andra män och hon bestämmer över huset och gästfriheten. Vi har ett matebskt talesätt: ’En kvinna lämnar hemmet bara två gånger, en gång för att gifta sig och en gång för att begravas’."

"Men om hon är ogift hur gör hon då?"

Khobir Dergolomon skrattade högdraget. "Utan sin make är en kvinna absolut ingenting. Så fort de börjar få sina månatliga blödningar gifts de bort."

"Men hur gör änkorna då?"

"Änkor? Vad är det för några?" undrade khobir Dergolomon uppriktigt.

"Kvinnor vars make har dött så klart!" Kapten Targan log över Valejoshins till synes dumma fråga för att i nästa ögonblick sätta skrattet i halsen.

"Det finns inga änkor eftersom en kvinna alltid begravs tillsammans med sin döde make!"

"Jag trodde att det bara gällde khobiren!" sa Targan bestört.

"Nej, det gäller alla mateber. Från khobiren till tjänaren. Enda skillnaden är att en khobir även får ha konkubiner och slavinnor, medan övriga mateber enbart får skaffa sig hustrur. Och det är endast khobiren som även får med sig sina utvalda tjänare och slavar, konkubiner och slavinnor i graven."

Kung Nikoforaz kunde inte längre hålla tyst. "Men om mateben är gammal kan han då gifta sig med en ung flicka?!"

"Naturligtvis."

"Men då har hon ju inte långt kvar att leva!"

"Inte maken heller." invände khobir Dergolomon.

"Vid den Ende, du är ju helt omöjlig! Maken har ju inte långt kvar att leva eftersom han kommer att dö av ålderdom, men hustrun skulle ju kunna leva i många år till!"

"Hur då? En kvinna får bara ha en enda make enligt Solgudens lag, men en man däremot får ha hur många makor han vill så att han kan vara säker på att föda söner som kan föra ätten vidare. En man gifter sig därför kontinuerligt med flera hustrur och är han då khobir, då är det alltid den förstfödde sonen som blir khobirson, oavsett hustru. Därför händer det ibland att mannen är gammal när han gifter sig med nya hustrur, eftersom det ingenstans i Solgudens lag står när han måste sluta gifta sig."

Kung Nikoforaz öppnade munnen för att säga något men stängde den igen. Det här är ju fullkomligt vidrigt! Hedniskt månggifte på kvinnornas bekostnad! Solgudens lag är ren dynga som tillåter att oskyldiga människor dödas!

Khobirens sonson lutade sig mot kungen. "Tempelmästare Akira, jag vill fråga dig en viktig sak!"

"Fråga på bara, Kaljotyin!"

"Jo, jag undrar, är det verkligen sant att kobarashianska män får gifta sig med vem de vill?"

"Självklart får de det! Och är de inte nöjda kan de ju alltid skilja sig."

"Skilja sig? Vad är det?"

"Det är när äktenskapet mellan man och kvinna upphör och de går var sin väg för att finna sig en ny äkta hälft.

"Vilka konstiga seder!" utbrast Kaljotyin. "Hos oss är det familjefäderna som kommer överens om vilka som ska gifta sig med varandra så att klanen hålls ihop och att skilja sig är totalt otänkbart. Vi är makar till och med i döden."

"Jag har förstått det", sa kung Nikoforaz lågt och svalde ilskan.

"Och så undrar jag om en sonson till en tempelmästare får gifta sig med vem han behagar."

"Hur så?" undrade kung Nikoforaz konfunderat.

"Det är alltid fadern som väljer ut makan respektive maken. Och det är alltid de båda familjefäderna som kommer överens om vem som ska gifta sig med vem, i mitt fall är det min far Valejoshin här. Hos oss har nämligen familjefadern den största makten i varje familj, min farfar khobir Dergolomon här var den som valde ut vem som skulle bli min mor."

"Har du då inget inflytande alls, trots att du är sonson till en khobir?"

"Jodå eftersom jag är en tirsan."

"Tirsan?"

"Alla khobirsöner – och även sonsöner son jag – måste göra sin plikt som tirsan, och min far är högste tirsan så länge min farfar lever. Khobirerna är de som fattar beslut och stiftar lagar, men tirsanerna är de som ser till att besluten verkställs och lagarna följs. ’Tirsan’ betyder ’folkfader’ på vårt språk och precis som en fader förmanar och uppfostrar sina barn gör vi samma sak med vårt folk så att de lever i fred och endräkt och följer Solgudens lag. Vi tirsaner tar även upp de skatter som betalas till traniboren och khobirerna."

"Så ni är alltså lagväktare?" inflikade Targan och tog en ägghalva.

"Alldeles riktigt, lagväktare. Och som du ser så bär jag en förgylld sabel som är mitt ämbetstecken förutom min guldkrage."

Kaptenen och kungen såg på tirsan Valejoshins kaftan och jämförde den med khobirens. Den var av sammet och fotsid men till skillnad från khobirens mönstrade var den strikt tvåfärgad, höger sida grön och vänster sida gul. Mitt på bröstet och ryggen var ett strålande solhjul broderat. Den solprydda sammetshättan var även den tvåfärgad till skillnad från khobirens gula. Den rikt utsirade metallkragen saknade medaljer och på ryggen av den var två skidor med rakknivsvassa sablar fastsatta.

"Och förutom traniboren, khobirerna och oss tirsaner finns det även monirer, våra eunuckpräster som tar hand om alla offer och votivgåvor till Solguden och hans gudomlige son, det finns naroder som är våra vapenbröder ..."

"Soldater alltså", tillade Targan.

"Nej, inte soldater. En soldat får sin sold och tjänar den herre som betalar mest. En vapenbroder däremot har svurit trohet till traniboren och respektive khobir och hans tranishek."

"Tranishek?" undrade Nikoforaz.

"Anförare, krigsherre. Ordagrant betyder ’tranishek’ ’Solens högra hand’ och de är den verkställande makten medan khobirerna är den beslutande."

"På så vis!"

"Jag undrar verkligen vad det är för svarta och salta små kulor som finns på våra ägghalvor." sa kapten Targan mest för sig själv. "De är salta men verkligen goda!"

Khobir Dergolomon tog en slurk av en besk men aromatiskt doftande svart dryck ur sin förgyllda och juvelbesatta porslinskopp innan han vördnadsfullt svarade. "Det är kaviar, rom från en störfisk som endast lever i Tamadisjön vid Balaroskogen. Mycket svårt att få tag i eftersom sjön är helig liksom skogen bortom den, som ni vet! Och ett uns av det kostar det dubbla i guld!"

Den matebske länsherren klappade sina händer och pekade på en förgylld och juvelbesatt porslinskanna och tjänaren hällde genast upp den svarta drycken åt gästerna. "Det här är kahwa, en uppiggande morgondryck bryggd på rostade bönor från de evendaboriska urskogarna långt i söder!"

"Evendaboriska?? Existerar det folket ännu?"

"Självklart! Men det är bara chika’maarerna som vet exakt var de håller till, så att de ondskefulla erkelzaarianerna inte försöker utplåna dem en gång till! Dessutom skyddas de norrifrån av moaierna mot alla som inte är chika’maarin eller evendabor! Och apropå det förresten! Från samma urskog härstammar även de här!"

Khobir Dergolomon höll fram några valnötsstora gyllene kulor. "Det här är nougatfylld choklad, något som khobirklan Gorotyamons sockerbagare kom på att tillverka för ett par hundra år sedan ... ojdå, ta av guldfolien först!"

De båda soldaterna som inte förstod vad khobiren sa, stoppade in sina kulor hela i munnen. Kapten Targan lutade sig fram och viskade diskret på erkelzaarianska till de båda soldaterna: "Ta av guldfolien först!"

De tog ut sina kulor ur munnen, skalade dem och åt upp dem. Fremo njöt av smaken så att han sken som en sol, medan Dimal stirrade på guldfolien.

"Jag undrar verkligen vad den här frukosten kostar!" utbrast Dimal fränt och höll upp folien. "Jag har en misstanke om att de pengar som har gått åt till denna frukost skulle kunna mätta en hel stad!"

"Dimal! Var inte oförskämd!" morrade kapten Targan. "Vi är ju khobirens gäster!"

Khobir Dergolomon frustade till så att kahwan yrde. Han vände sig häpet till kungen. "Men tempelmästare Akira! Dina män talar ju erkelzaarianska!"

Kung Nikoforaz blev alldeles kall. Vi är avslöjade! Tack vare att Dimal inte kunde hålla käft har khobiren upptäckt att vi inte är kobarashianer!

Kapten Targan försökte desperat rädda situationen. "Att jag talar erkelzaarianska med mina båda munkar, beror på att de för närvarande håller på och lär sig det språket."

"Varför det?" undrade khobir Dergolomon misstänksamt.

"De måste lära ut den Gröna Vägen till de barbariska erkelzaarianerna som varken kan theranska eller kobarashianska!"

"Men theranska och kobarashianska är ju samma språk!" Khobir Dergolomon ögon smalnade.

Kapten Targan började svettas. "Äsch, jag menar ju naturligtvis att erkelzaarianer varken kan kobarashianska eller evendaboriska!"

"Jag har hört åtskilliga erkelzaarianer tala theranska, det språk som ni kallar kobarashianska! Och det är absolut inte artigt att tala ett barbarspråk som erkelzaarianska sinsemellan inför en mäktig khobir som jag!"

"Vi ber så mycket om ursäkt ..."

"En ursäkt räcker inte! Erkelzaarianer har i alla år bluffat med majestatis och hans förbannade tiara och det skulle inte förvåna mig ett dugg om de har hittat på att raka sig och bluffa med kobarashianska tempelmästare! I dag är det lämpligt nog Folkets dag och hans kejserlige helighet traniboren får bedöma om ni är äkta kobarashianer! Vi beger oss genast i väg till Solens tempel!"

Den matebske länsherren drog i ett snöre på väggen och genast rusade en skara bistra tirsaner in med dragna sablar och omringade kungen och hans tre män. De rakknivsvassa klingorna glimmade i skenet från fönstret och alla vaxljus.

En kall kåre rann nerför kung Nikoforaz' rygg. Vid den Endes heliga namn, tänkte han. Om traniboren visste vem jag var innan jag ens hade satt foten i Matebia så blir det katastrof om vi möts öga mot öga! Och jag får inte ta på mig Maktens tiaror, för då blir mina trogna män genast dräpta!

Nästa kapitel Tillbaka

Uppdaterad 10 mars 2008