Solens tempel som stod mitt på Solens torg i navet av matebernas huvudstad Portelan, var en fönsterlös och cirkelrund marmorbyggnad med en halvklotsformad kupol, rikligt med väggreliefer samt en kolonnförsedd portik som vette åt söder. Strax bakom templet reste sig Profetens katedral i erkelzaariansk spetsbågestil med ett i kung Nikoforaz’ ögon missprydande matebskt astronomiskt ur på ett av de spetsiga tvillingtornen.

Kung Nikoforaz och hans tre män föstes vänligt men bestämt mot soltemplet av khobir Dergolomon, hans son och sonson samt en skara tirsaner som alla var släkt med khobiren. Kungen visste att om han försökte göra motstånd eller vördnadsfullt buga sig inför katedralen som grundats av majestatis Kharaan den store, så var det detsamma som att erkänna att han och hans män var erkelzaarianer. Samtidigt var han mycket rädd för traniboren, eftersom han visste att traniboren hade överlevt såväl majestatis Kharaan den Store som hans efterträdare, majestatis Auterian IV, som bägge hade burit samma tiaror som han hade lyckats skaffa, men som just nu låg i en gammal ränsel i khobirpalatsets gästrum. Han sträckte sig för att försöka få en skymt av traniboren långt därinne i templet …

"Nu träder vi in i Solens tempel", sa khobir Dergolomon högtidligt och tog av sig sin solprydda och juvelbesatta hätta. Under var han helt kalrakad och i hans feta nacke fanns valkar. "Inför hans helighet traniboren måste vi vara barhuvade!"

Kung Nikoforaz greps av iskall fasa. Utan Osårbarhetens tiara inför matebernas onde solkejsare, tänkte han och rös. Om han känner igen mig kommer jag att bli dräpt på fläcken! Och vad händer sedan med mina män?

Templets interiör upplystes med ett milt ljus som strömmade från en cirkelrund öppning i kupolens tak och det fanns en mild men mycket angenäm parfymdoft. Alla matebska män trängdes nere i templet medan alla kvinnorna satt på läktare som löpte i en cirkel längs väggens insida. Marmorgolvet som knappt gick att se för alla stående män var lagt i färggranna geometriska mönster. Väggarna var klädda med snidade helförgyllda träpaneler och det välvda taket var klätt med förgyllda träkassetter som fick det att se rutigt ut.

"Släpp fram oss!" befallde khobiren. "Jag är khobir Dergolomon och de här kobarashianerna ska möta hans helighet traniboren!"

Folkhavet i templet delade sig och kung Nikoforaz fick se ett axelhögt, cirkelrunt marmoraltare med helförgylld träskiva och svängda trappor på sidorna. På altaret tronade traniboren själv i en röd sammetsklädd länstol som var placerad i en sorts smäcker släde av mässing. Bakom tronen fanns en stor och rikt ornamenterad konkav solskiva av koppar som hade en dekorativt nitad kant och fyra nitade förstärkningar likt ekrar. Släden stod i sin tur på en bottenplatta av ett mörkt träslag med fyra små krumma hjulförsedda fötter. På den svarta cylinderformade konsolen framför tronen fanns tre färgade magiska lampor i rad i små mässingsburar och bakom tronen nedanför solskivan skymtade ett par svartvitmönstrade vågräta koner på ömse sidor om en skymd anordning.

Solkejsaren själv var slätrakad och såg inte ut att vara över tusen år gammal, snarare medelålders. Han var monstruöst stor och plufsigt fet av all god mat och långvarigt stillasittande och kunde inte längre ta sig ur tronen utan hjälp. Hans juvelbesatta och vidärmade gula fotsida sammetsdräkt stramade runt hans väldiga buk och hans axlar täcktes av en rund ledad halskrage av guld besatt med pärlor. Hans köttiga huvud var prytt av en stor gyllene solfjädersformad hätta med långa juvelbesatta öronsnibbar och hans knubbiga fingrar hade långa naglar och var översållade med rubinringar. I sin högra hand höll han en spira med en klotformad fasetterad bergkristall i toppen och vid sin sida hade han en khobir som var klädd i en ståtlig gulsvartmönstrad dräkt med gyllene medaljprydd halskrage, samt en överstemonir iförd en stor genombruten, päronformad gyllene krona och en fotsid skrud i mörkröd och mörkbrun sammetsbrokad med mörkgrön mantel och ett brett guldbälte prytt med tre emaljovaler i samma färg som de magiska lamporna på tronslädens konsol. Överstemoniren höll i sin högra hand en tung ceremonistav med en stor rubin i en päronformad guldbur i toppen och i vänster hand en juvelbesatt guldflaska med lång böjd hals.

"Ni måste gå fram en och en!" sa khobir Dergolomon. "Är ni äkta kobarashianer kommer traniboren inte att avrätta er, eftersom han är son till Solguden som även ni tillber!"

"Varför får khobiren och översteprästen vid traniboren bära sina huvudbonader när inga andra får bära sina?" undrade kapten Targan nyfiket.

"Därför att det är khobir Oktaborinyovs tur att betjäna traniboren! I Portelan finns det tre khobirer till förutom jag. Och vart fjärde år ska vi betjäna hans kejserlige helighet traniboren i tur och ordning. Jag betjänade honom förra året, just nu betjänas han av den sydvästra kvadrantens khobir och nästa år är det dags för den nordvästra kvadrantens khobir. Och enligt Solens lag ska den khobir som för respektive år är hans kejserlige helighets ödmjuke tjänare – och endast han – bära sin huvudbonad, liksom nadmoniren som alltid är traniborens närmaste man!"

"Och varför får kvinnorna täcka sina huvuden med långa slöjor?"

"Därför att de är kvinnor naturligtvis!"

Kapten Targan lät sig nöja med svaret för att inte besvära länsherren alltför mycket.

De kalrakade monirerna som stod bakom altaret sjöng i sina fotsida linneskrudar i mörkgrönt och mörkbrunt, en melodiös matebsk offersång som var över tusen år gammal med sina ljusa kastratröster. Ett fällbart träbord framför altaret var översållat av guldfat som rymde folkets offergåvor som bestod av dyrbara läckerheter och bakverk. Med spiran pekade solkejsaren på ett av faten framför honom och de som hade fått sina gåvor utvalda jublade. Khobiren i den svartgula dräkten tog det valda fatet som innehöll små omelettbitar med vit tryffel, ägghalvor med svart kaviar, delikatessostbitar samt färska druvor och päronhalvor, och klev upp på altaret. Traniboren spärrade upp sitt dallrande gap och slukade läckerheterna som khobiren stoppade in.

Kung Nikoforaz’ avsky blev lika starkt som hans rädsla. Med avsmak stirrade han på solkejsaren som satt och pöste i sin tronsläde. Herre min skapare vad han är vidrig! Han är sjufalt värre än kung Zakastvur, ja, han är ju precis som ett navelsvin! Och det mest motbjudande av allt är att han låter sig dyrkas som en gud, när Ljusets gud är den Ende guden!

"Jag vet inte hur ni offrar till era sju gudar i Kobarashi – om ni nu är kobarashianer", sa khobir Dergolomon, "men hos oss är det så att den som får sina offergåvor uppätna av traniboren får lycka i ett helt år eller sina önskningar uppfyllda! Ni får tyvärr inte offra, eftersom ni inte är mateber."

"Darem nyektar!" bräkte solkejsaren med munnen full.

Den praktfullt klädde nadmoniren slog den tunga stavens ände i altaret med en dov duns. "Sveti tranibor dare nyektar!" utropade han högtidligt med stark röst och ett förväntansfullt sus hördes utanför templet. Därefter räckte han den långhalsade guldflaskan till den gulsvartklädde khobiren på altaret. Khobiren stack in flaskan under traniborens gula sammetsdräkt och höll den mellan hans ben. Traniboren stönade vällustigt och ett metalliskt skvalande ljud hördes som monirernas lågmälda kastratsång inte riktigt förmådde dränka. Khobiren tog ut flaskan och gav den till nadmoniren som bar ut den till Soltemplets entré.

"Och som du ser skänker hans kejserlige helighet traniboren något värdefullt i gengäld! Utanför templet väntar sjuka och lytta på att få dricka en klunk av hans kejserlige helighets livgivande nektar! Åtskilliga har blivit friska av den, speciellt de svagsinta! Men de som hans kejserlige helighet är missnöjd med förpassar han omedelbart till den kalla och mörka Underjorden!"

Kung Nikoforaz var alldeles stel och grimaserade av äckel, hat och skräck. Traniboren kommer att skjuta på oss med sin förbannade spira! Det är ute med oss! Det är slut! Förbannat! Jag har så stor lust att halshugga den där vidrige solkejsaren och se hans blod rinna ut över hans hedniska soltron och över det ogudaktiga altaret! Men det går inte utan Maktens tiaror …

Under tiden hade kapten Targan gått fram till traniboren med khobirsonen Valejoshin.

Kapten Targan bugade sig och föll nervöst på knä inför traniboren. "J-jag är överstepräst Daro f-från Tengiz-Gora ..."

Den fete solkejsaren såg bistert på hans gängliga kropp, hans slätrakade ansikte och på hans kortsnaggade hår. "Du påminner starkt om en som väggen slukade för många, många år sedan", sa han på bräkande theranska. "Men han var erkelzaarian och du är kobarashian."

"Som väggen slukade??" undrade Targan förvirrat. "Vad menar du, ers ... ?"

"Tig!" fräste khobirsonen. "Som icke-mateb har du ingen rätt att tala med traniboren! Du har tur som åtminstone får se hans kejserlige helighet utan att bli halshuggen, eftersom du är med mig! Alla andra icke-mateber blir genast av med sina huvuden om de så bara sneglar på traniboren! Var glad att du är kobarashian och inte erkelzaarian, annars hade hans kejserlige helighet förintat dig på fläcken! Nu ska vi återvända till din överordnade!"

"Bra gjort, käre Valejoshin!" sa khobir Dergolomon hängivet när hans son hade återvänt med kaptenen. "Nu ska jag gå med tempelmästare Akira, så du får vänta här med din käre son och de båda munkarna!"

Kung Nikoforaz svalde en ännu större och hårdare klump. Nu ligger mitt liv i Ljusets guds händer, tänkte han, - och i en vämjelig avguds …

"Tempelmästare Akira! Följ mig!" befallde khobir Dergolomon.

På båda sidor om den tomma mittgången trängdes matebska män som såg på när kungen fördes fram till altaret av khobir Dergolomon.

Skälvande av fasa bugade sig kung Nikoforaz inför solkejsaren som med högfärdig min såg ner på honom med sin nonchalanta härskarblick. "J-jag är t-tempelmästare Akira från T-tengiz-Gora!"

Traniboren pekade på kungen med sin spira och hans plufsiga ansikte förvreds av ett brinnande hat. "Du påminner starkt om den ondskefulle majestatis Nikoforaz från Erkelzaar! Må han lida hemska kval i den kalla Underjorden där solen aldrig någonsin skiner!"

Kung Nikoforaz fick magknip av skräck och kröp kvidande ihop på golvet tills han blev som en liten boll.

Solkejsarens fientliga min mildrades och han lutade sig framåt så att tronsläden knarrade under hans väldiga kroppshydda. "Men han var inte ödmjuk som du och dessutom skulle han aldrig någonsin våga komma inför min heliga person utan Maktens tiaror."

Den hårda knuten av ångest löstes plötsligt upp i kung Nikoforaz' strupe och han var glad över att kapten Targan redan på den magiska vagnen hade varnat honom för att bära Maktens tiaror.

Khobir Dergolomon bugade sig vördnadsfullt inför traniboren och förde tillbaka den darrbente kungen till de övriga.

"Förlåt mig att jag hade misstankar om din höga person, tempelmästare Akira! Jag tror även att vi inte ska uppta traniborens heliga tid med att låta testa dina munkar, eftersom de ändå har så låg rang!"

Kung Nikoforaz var lättad, men samtidigt sjöd han av en brinnande vrede som gjorde att han inte vågade öppna munnen. Mitt och mina mäns liv är räddade, men till bekostnad av att jag lät mig förnedras inför den onde solkejsaren! Jag har aldrig tidigare känt mig så utsatt och hjälplös, likt en grå liten åkersork inför en stor blodtörstig örn! Och det allra värsta är att jag måste fortsätta med att förneka min sanna identitet, trots att jag har både Osårbarhetens och Råstyrkans tiara ...

Khobir Dergolomon upptäckte kungens ilskna rynka mellan ögonbrynen. "Låt oss gå hem till mig och låt mig få reparera skadan genom att visa dig och dina män min lilla uppfinning!"

"Vad då för uppfinning?" undrade kapten Targan.

"Det ska ni få se!"

Kung Nikoforaz och hans män följde khobir Dergolomon genom en lång marmorkorridor i hans palats. Korridoren hade en rad öppna fönster på ena sidan som vette mot en trädgård med en fontänförsedd bassäng. Kungen försökte se på alla blommorna i trädgården men hans blick drogs mot bassängen som var full med navelsvin med gulgröna rosetter i alla möjliga former. En del svin var så övergödda att de knappt kunde röra sig där de låg bland sidenkuddar, medan andra vältrade sig i vattnet som blev allt grumligare av all träck. Till slut kunde han inte hålla tillbaka sin avsky.

"Khobir! Varför har du en hel bassäng full av de där vidriga navelsvinen?!

"Vidriga? Men ... men tempelmästare Akira, ni kobarashianer tycker ju om djur!"

"De är säkert hundra stycken minst!"

"Jag har faktiskt bara sextiosju stycken, men jag är uppriktigt förvånad över att du tycker så illa om dem!"

Kapten Targan såg att Nikoforaz hade förlorat kontrollen över situationen, men han drog sig snabbt till minnes vad översteprästen Katoro hade sagt i det kobarashianska templet. "Navelsvin är träskvarelser. De hör inte hemma i ett vackert palats som ditt. Vi kobarashianer har inga djur alls i fångenskap eftersom de ska vara fria. Och precis som tempelmästaren undrar jag varför du har dem."

"Jag har dem därför att de kan vara våra förfäder."

"Förfäder!" Kung Nikoforaz grinade i mjugg. "Sa du inte förut att dina hustrur måste dö för att följa dig till din ... till Solgudens himmelska rike?"

"Det är riktigt eftersom jag är khobir! Men övriga mateber måste först bli återfödda som khobirer eller tirsaner för att ha en chans att komma till det Himmelska riket. Ett annat sätt är att dö i strid för det matebska riket eller att låta sig avrättas av traniboren, då kommer man direkt till det Himmelska riket. Att övriga matebska hustrur begravs med sin make beror på att de då ska kunna bli återfödda samtidigt så att de kan gifta sig med varandra igen."

"Det förklarar inte varför du har en massa navelsvin som förvandlar ditt ståtliga palats till en svinstia!"

"Jo, det är så att mateber som begår något brott eller helt enkelt lever syndigt återföds som djur. Upproriska slavar som tigger och stjäl återföds som råttor, olydiga och envisa tjänare som åsnor, lata och dumma bönder som oxar, slarviga och fuskande hantverkare som getter, giriga och högfärdiga köpmän som hästar, fega och svaga naroder som höns ..."

Slavar som råttor, köpmän som hästar, soldater som höns! Jojo, tänkte kungen bistert, detta är irrlära i kubik! Alla rättrogna erkelzaarianer vet ju att man inte kan bli återfödd, än mindre som djur!

"... tranisheker som anser sig förmer än khobiren som hundar och försumliga tirsaner som navelsvin. Det är bara traniboren och khobiren som har fritt inträde till det Himmelska riket, tranishekerna och tirsanerna endast om de sköter sig och noga följer den heliga lagen och pliktskyldigt ser till att alla andra också gör det."

"Så för att trygga era familjemedlemmars framtid har ni alltså navelsvinen som husdjur och ser till att de lever gott?" Kung Nikoforaz log sarkastiskt. "På så vis behöver ni inte oroa er ifall någon tirsan bryter mot er så kallade heliga lag!"

"Alldeles riktigt eftersom en khobirklan alltid består av en khobir, khobirsöner, tirsaner, hustrur och barn. Tranishekerna däremot kommer alltid från en narodklan."

"Vad är skillnaden mellan en tranishek och en narod nu igen?"

"Tranisheker är krigsherrar som är lojala oss khobirer och under sig har de naroder, vapenbröder, krigare som är mycket mer hängivna och vildsinta är erkelzaarianska soldater. De är uppfostrade sedan barnsben precis som tirsaner fast på ett annat sätt. De behöver till exempel inte kunna solens lag utantill, men däremot måste de ha stenhård disciplin och de får inte äga något annat än sina vapen. En narod dör hellre än ger upp, eftersom han vet att om han dör i strid kommer han omedelbart till Solens himmelska rike."

"Hur kan ni veta att man blir återfödd som ett djur?"

"Det är så för att traniboren har sagt att det är så!"

"Har traniboren dött och sedan blivit återupplivad så att ni kunde fråga honom?"

"Inte alls! Hans helighet vet det för att han är Solens son och bor i Solens himmelska rike! Och enligt traniboren har det navelsvin som vinner minst en medalj fritt inträde till hans fader Sols himmelska rike!"

"Och suggorna slaktas när ’medaljören’ dör, eller hur?" frågade kungen med ett snett leende.

"Enbart de suggor som har parat sig med honom. Men till skillnad från galten kremeras de."

"Brukar ni inte äta upp dem? Ni äter ju kött!"

"Äta navelsvin?!" utbrast khobir Dergolomon häpet. "Och ni ska vara kobarashianer! Det är som om ni skulle tillaga och äta era egna barn! Det är bara erkelzaarianer som är så osmakliga och i totalt avsaknad av medkänsla att de äter navelsvin med god aptit!"

"Medkänsla!" fnös Nikoforaz. "Ska ni mateber säga som plågar slavar! Undrar förresten om ett navelsvin kan återfödas som ett nytt svin ..."

"Inte alls!" sa Dergolomon förnärmat. "Vi ser till att de återföds som mateber!"

"Hur ser ni skillnad på svinen?" undrade kapten Targan samtidigt som han blinkade varnande åt kungen.

"Om ni tittar noga ser ni att rosetterna är olika knutna med olika bredd på banden. Medaljörerna har två färger i ett och samma band medan de övriga svinen har två olika band runt halsen. Medaljören behandlas lika väl som en khobir, de övriga galtarna behandlas som tirsaner så att de ska bli återfödda som medlemmar i en khobirfamilj. Och vattnet i bassängen byts ut varje dag så att de alltid har friskt vatten att bada i."

Kung Nikoforaz skakade på huvudet. Vilken bisarr avgudadyrkan! Khobiren och hans gelikar skulle bara veta att ingen av dem har tillträde i det Himmelska paradiset och att de därmed göder sina vidriga navelsvin helt i onödan!

"Den äldste galten är navelsvinens khobir och han heter Buri-buri. Du ser honom vila där på gula och gröna sidenkuddar med den mest komplicerat knutna rosetten runt halsen. Han får lika dyrbar och läcker mat som jag och det finns hela tiden tjänare intill som matar honom, masserar honom och torkar upp hans spillning. Han behandlas kungligt och trivs säkert bättre här än ute i något gudsförgätet träsk!" Khobir Dergolomon pöste av stolthet. "Och ni ska veta att vi behandlar alla våra djur väl! Vi piskar dem aldrig, de får alltid god mat och de får sova i det finaste dunbolster, något som slavar bara kan drömma om!"

"Som slavar bara kan drömma om?!"

"Var inte oroliga! Det finns inga kobarashianer bland slavarna, de är allihop erkelzaarianer, förutom några straffade mateber, landsförvisade krothoner och chika’maarer samt till och med en och annan landsförvisad evendabor!"

Kapten Targan såg att kungen höll på att explodera av vrede och insåg att de inte skulle kunna stanna länge till hos khobir Dergolomon innan de blev avslöjade. Han vände sig till den matebske länsherren. "Khobir Dergolomon! Vi skulle gärna stanna längre, eftersom jag har skadat foten på en sten, men jag kom på att vi då inte skulle anlända i utlovad tid hos khobir Vazanov i Vazhin! Vi måste fara med en gång!" Kapten Targan vände sig mot kungen och blinkade med ena ögat mot honom. "Du har glömt att vi har lovat vid Solguden att vara hos khobir Vazanov om fem dagar!"

"Tack, Targan!" sa kung Nikoforaz, lättad över kaptenens kvicktänkta bluff.

"’Targan’??" utbrast khobir Dergolomon häpet. "Kallar du Daro för targan?"

Åh nej, tänkte kapten Targan och svalde.

"Hrm... seder förändras!" sa Nikoforaz så lugnt och oberört som möjligt till kaptenens lättnad. "’Targan’ är översteprästens nya titel och jag glömmer hela tiden att använda den. Och min nya titel är ... hm... ’shakare’" Herre min skapare, tänkte Nikoforaz. Av gammal vana titulerade jag kapten vid hans rätta namn! Måtte inte khobiren syna min bluff!

"Jaha, ’targan’ och ’shakare’, bra att veta! Vi mateber följer Solens lag. Den är trygg eftersom den gör att våra seder aldrig förändras! Och det var ju otur för er att det inte är khobir Vazanovs vårdagjämningsvecka!"

"Otur?" undrade Targan oroligt.

"Förutom oss fyra khobirer i Portelan finns det ytterligare sex i sex olika städer norr om huvudstaden. Varje år kommer de tre och tre med sin klan: första året de med rött i sin klanfärg, andra året de med blått, tredje året de med grönt och fjärde året – som i år – de med svart. Detta gör att khobir Vazanov inte är här i år, eftersom han har grönblå klanfärg. Med sin klan tar han hand om grannstaden Salyuga och dess län eftersom dess khobir, Salyugoron – med blåsvart klanfärg – firar vårdagjämningsveckan här. Detta innebär att ni måste fara till Vazhin."

Det var ju inte otur, tänkte Targan märkbart lättat. Det var ju snarare tur! På så vis slipper vi stanna i Portelan för att möta vår fiende!

Nikoforaz å sin sida kände en lång rysning utmed ryggraden. Om khobir Vazanov hade varit här i Portelan, då hade allt varit förlorat! Han skulle ha avslöjat mig inför solkejsaren som inte ens majestatis Kharaan den Store lyckade dräpa, trots att han bar samma tiaror som jag har nu!

"Om en halvtimme är er vagn i ordning och står på borggården och i en kista i vagnen finns det proviant utan kött! Hoppas det inte gör något att vagnen är hästdragen, vi har inte magiska vagnar som ni!"

"Nejdå, inte alls! Det blir alldeles utmärkt, khobir!"

"Och nu ska jag visa er mitt lilla laboratorium som jag har lovat! Varsågoda och stig in!"

Två tjänare öppnade de höga bronsportarna och de sju männen gick in i en stor sal med åtskilliga underliga föremål varav många olika slags ur som tickade och visade ungefär samma tid. Vid det stora rundbågiga fönstret fanns ett bord med kolvar, bägare och slingrande glasrör. Khobiren visade med handen mot ett silverklot som satt i ett vackert bronsstativ. På klotet satt två små böjda rör och under fanns en bronsbehållare ett tomt fyrfat. Khobiren klappade i händerna och befallde tjänaren som kom in att hämta en kanna vatten och glödande kol. Tjänaren tog det tomma fyrfatet och återvände snart med det i en griptång samt vatten som khobiren hällde i behållaren. Khobiren skruvade igen locket och tjänaren ställde det fulla fyrfatet i stativet under behållaren.

"Nu ska ni få se något roligt!" sa khobir Dergolomon glatt. "Det här ångklotet tillhörde min farfar och den gav mig inspiration till min uppfinning!"

Vattnet kokade snart i behållaren och ångan som leddes genom stativets rör till klotet pyste ut genom de böjda rören och fick klotet att börja rotera kring sin vågräta axel.

"Se hur klotet snurrar med ångans hjälp! Visst är det fantastiskt? Och titta nu på min orgel här som är uppfunnet av min far!" Khobiren gick till ett manshögt instrument med fyra rader av bronspipor. "Till skillnad från era orglar som får luft från bälgar får min luft från kolvar. Med pistonger pumpar man växelvis in luft i den här vattenfyllda bronsbehållaren och vattnet gör att lufttrycket hela tiden är stabilt så att orgeln låter bra när man spelar på den!

Khobiren gick mot en dörr av nattsvart trä och en lakej öppnade den. I rummet intill hördes barnskratt och en rund plattform snurrade med olika små trähästar som rörde sig upp och ner med barn på ryggarna.

"Det där är en karusell från ert hemland. Vi har inga magiker som ni, och mina söner och sonsöner blev ledsna när den inte fungerade, så därför har jag slavar i ett angränsande rum som driver den. Vår egen ’magi’, stålfjäderns kraft som vi har i våra urverk, är inte tillräcklig för att driva den. Mina barn är det käraste jag har och jag gör allt för att de ska ha det bra! Men det skulle förstås vara allra bäst om jag kände till den riktiga magins hemlighet, då skulle jag slippa alla smutsiga slavar ..."

"Var är alla flickorna?"

"De är i sitt rum naturligtvis, var annars? De får komma hit till karusellen när pojkarna lekt färdigt! Just nu uppfostras flickorna av sina mödrar med hjälp av lekar till att bli goda hustrur."

De gulgrönvitklädda pojkarna fick syn på khobiren och sprang glatt mot honom. De minsta klängde sig vid hans ben medan de större såg med stora ögon på de erkelzaarianska gästerna. Alla pojkar var mellan ett och sju år gamla, vilket väckte kapten Targans nyfikenhet.

"Finns det inga barn äldre än sju år?"

"Jodå, targan Daro. Pojkarna börjar lära sig läsa och skriva på matebska och theranska samt räkna med hjälp av lekar redan vid fem års ålder och när de fyller sju år flyttar de hemifrån för sin fortsatta utbildning till tirsaner. Dem återser jag inte förrän de är tjugo år gamla, fast just nu har de ledigt under vårdagjämningsveckan då hans helighet traniboren är här så att de kan offra till honom. Och därför är min sonson Kaljotyin på besök, eftersom vi khobirer helst personligen ska undervisa våra förstfödda söner och sonsöner."

"Tata!" frågade en sexårig pojke och pekade på kungen och hans tre män. "Ki su oni?"

"Oni su kobarashiantzi! Idi ygrati, moyi tranigitzi!" Khobir Dergolomon klappade och kysste dem på deras små slätrakade huvuden. "Åh, vad jag älskar dem!" Strax efteråt sprang de skrattande tillbaka till sin karusell.

"Visst är de underbara, mina små solstrålar!" Khobir Dergolomon log av lycka. "Som sagt, jag gör allt för dem, eftersom de kommer att föra min klans kunskaper och traditioner vidare! Jag följer själv mina förfäders traditioner! Min farfars farfar till exempel, vars kära sysselsättning var att slipa glaslinser till fulländning, uppfann en anordning som gör att man kan se fiender på mycket långt håll! Han kallade den för ’fjärrskådare’ och alla matebska städer bevakas ständigt med sådana anordningar!"

Vid den Endes heliga namn, tänkte Nikoforaz och knöt omärkligt näven. Svartkonst! Och det förklarar hur vi blev upptäckta, trots att vi inte ens var i närheten av Vazhin!

"Med fjärrskådaren upptäckte han en annan, mycket viktigare sak: att vår värld Artezania roterar kring solen och inte tvärtom som man tidigare trott! Artezania roterar ett varv per år kring Fader Sol och därmed är Solguden världens centrum! Se här! Detta är min uppfinning! Ett planetarium!"

Länsherren pekade på en delvis förgylld apparat av mässing som tickade.

"Ser ni kulorna här uppe? Den stora i mitten är Fader Sol, den här lilla är Artezania och denna som är ännu mindre är månen! Och så finns det ytterligare sju himlakroppar! Ser ni hur de roterar kring varandra? Och ser ni hur de rör sig, snabbare ju snävare deras omloppsbana runt Fader Sol är?"

Vilket helgerån! tänkte Nikoforaz och näven blev hårdare. Alla vet ju att Ljusets gud skapade vår värld och placerade den i Universums mitt och att alla övriga himlakroppar, även solen, roterar runt den! Solguden, om han nu skulle finnas, är Ljusets gud underdånig eftersom det var Ljusets gud som skapade solen!

"Och han upptäckte även att Artezania roterar kring sin egen axel, ett varv per dygn!"

Kung Nikoforaz rynkade pannan. "Om vår värld också roterar, hur kommer det sig att vi inte ramlar av?"

"Enkelt! Låtsas att hästen du sitter på är Artezania och äpplet du håller i är du. Släpp äpplet och det landar bredvid hästen, eller hur? Rid nu i sporrsträck och släpp äpplet. Det kommer fortfarande att landa bredvid hästen eftersom det har samma hastighet som hästen. Du har samma hastighet som Artezania, därför upplever du att den är stilla!"

Kung Nikoforaz fnös, men den matebske länsherren märkte det inte.

"Vi khobirer har alltid tyckt om att upptäcka nya saker i Solgudens mångfasetterade skapelse och vi har alltid varit avundsjuka över att Solguden har så många hemligheter i den, vilket alltid har drivit oss att upptäcka mera! Och när vi förkunnar våra upptäckter för våra undersåtar blir de ännu mer förundrade över Solguden och hans skapelse och de inser vilken makt vi har som kan ta reda på Solgudens hemligheter! Och ni kobarashianer lär ju ha en gud som är magins skapare, eller hur?"

"Eh... javisst!" Kung Nikoforaz kokade inombords av återhållen ilska och i ett försök att behärska sig stirrade han på det tickande planetariet med alla dess små förgyllda klot som mycket sakta rörde sig i koncentriska cirklar runt det stora klotet i dess mitt. Jag skulle redan ha vridit nacken av den här hedniske navelsvinsälskande khobiren, tänkte han, om det inte vore så att jag utsatte mig själv och mina män för fara på grund av att den förbannade solkejsaren är i stan! Men en vacker dag när jag även har Läkedomens tiara, ska jag återvända till Matebia och då ska jag personligen hugga huvudet av traniboren och alla khobirer och jag ska hacka dem i småbitar som deras hundar ska få äta upp!

Khobir Dergolomon sträckte stolt på sig. Jag ser att den kobarashianske tempelmästaren tittar noga på mitt planetarium! Då lägger han säkert ett gott ord för mig när han återvänder hem till sina kolleger i Tengiz-Gora ...

"Är vagnen klar? Vi vill helst inte komma för sent till khobir Vazanov!"

Khobir Dergolomon rycktes ut ur sina funderingar av kungens plötsliga fråga. "Naturligtvis, shakare Akira. Den står på min gård bakom min trädgård."

"Utmärkt, khobir! Då far vi med en gång!"

De sju männen lämnade länsherrens laboratorium, hämtade den gamla ränseln i gästrummet och gick genom svala marmorarkader längs med trädgården. Kungen såg med illa dold avsky mot bassängen där navelsvinen badade och runt vilken de vilade på sidenkuddar. Efter en kort passage genom en rikt utsirad portal kom de till baksidan av huset där en gulgrönmönstrad täckt vagn med förgyllda lister och gula sidendraperier stod och väntade. Åtta vita hästar var spända framför vagnen och deras hovar klapprade mot marmorplattorna när de förväntansfullt vred sig bakåt mot besökarna. Khobiren klappade i händerna och en vitklädd lakej gick fram och öppnade vagnsdörren. Lakejen blev stående med ett frågande uttryck i ansiktet.

"Vad är det som står på?" frågade khobir Dergolomon barskt på matebska. "Ut med språket!"

"Det är en ... pojke i vagnen", stammade lakejen.

"Pojke? Ut med honom så jag får se!"

Lakejen drog ut en mager pojke i trasiga kläder som en gång hade varit grå eller bruna. Pojken som var i tioårsåldern stirrade storögt först på länsherren, därefter på de förklädda erkelzaarianerna.

"Snälla ni!" bönföll pojken på erkelzaarianska. "Adoptera mig!"

"Hur har du kommit in?" frågade khobir Dergolomon med en märkligt len röst och vände sig sedan till kaptenen. "Targan Daro! Översätt!"

"Hur kom du in?" frågade kapten Targan med vänlig röst på erkelzaarianska.

"Genom porten där borta." Pojken pekade och Targan översatte.

"När då?" undrade khobir Dergolomon milt och kaptenen översatte.

"För en liten stund sedan", snörvlade pojken och kaptenen översatte.

"Tack för din hjälp, Targan Daro!" Khobiren vände sig till tjänaren och hans röst blev barsk. "Skicka genast bud att låta de båda vakterna vid Östra porten slita spö för försumlighet!"

"Ska ske, khobir!" Tjänaren bugade sig och rusade i väg med full fart.

Kungens båda soldater ryckte frågande på axlarna eftersom de inte kunde matebska och inte förstod varför länsherren plötsligt hade blivit så sträng.

"Valejoshin! Se och lär!" befallde khobir Dergolomon på theranska. "Så här gör man med ohyra! Och Kaljotyin! Gör din plikt som tirsan!"

Khobirens sonson drog motvilligt sin förgyllda sabel och höjde den tvekande. Den fattige pojkens tårfyllda ögon såg först på den rakknivsvassa klingan som glänste i solen, sedan på de övriga männen och därefter på sonsonen.

"Kaljotyin! Gör din plikt!"

"Jag ..."

"Se och lär! Så här ska en tirsan göra!" Khobir Dergolomon tog sabeln ur Kaljotyins hand och gav den till sin son som höjde den med båda händerna.

Länsherren satte upp ett pekfinger. Kaljotyin! Se och lär! Och Valejoshin! Lugn och fin och med full koncentration!"

Med ett enda kraftfullt hugg skildes pojkens huvud från kroppen. Targan och Dimal skrek till, Fremo spydde och Nikoforaz blev ursinnig.

"Vad sysslar ni med?!" skrek Nikoforaz. "Du sa ju att du älskade barn!"

"Mina egna ja", sa khobir Dergolomon oberört. "Inte sådana här råttor som stryker omkring och förpestar min stad."

"Råttor?!"

"Jag kanske borde säga kackerlackor i ert fall, eftersom jag vet att ni kobarashianer inte räknar insekter till djuren."

"Kackerlackor?!"

"Jag brukar alltid se till att mina tjänares barn har hela och rena kläder. Den här hade trasiga och smutsiga kläder, vilket betyder att det är ett slavyngel som har rymt från uppfostringsanstalten och smitit in genom stadsporten. Den här har svikit sin plikt att tjäna det matebska riket och brutit mot vår guds lag."

"Sluta prata om pojken som om han vore ett navelsvin!"

"Det var det konstigaste! Tycker ni bättre om slavar än om djur? Ett navelsvin växer inte upp till en brottsling som den här skulle komma att göra."

"’Den här’?!" vrålade Nikoforaz. "Det är ju en pojke!"

"En pojke har en far och en mor. Har han inte det, är det tirsanen på uppfostringsanstalten som är hans far. Rymmer han från anstalten är han ingen pojke längre, utan ohyra som en kackerlacka. Och vad gör man med kackerlackor? Man dödar dem! Helst medan de ännu är små yngel! Så att de inte blir vuxna och förökar sig och förpestar hela staden!"

"En förrymd pojke är fortfarande en pojke!" fräste Nikoforaz.

"Nej. Inte förrymda flickor heller. Jag förstår inte varför du är så arg, shakare Akira. Allt har jag gjort för er skull."

"För vår skull?!"

"Så att ni ser att vi mateber är ett rent folk precis som ni. Jag är ren, mitt palats är rent, min stad är ren, mitt folk är rent. Mitt rike är Matebia, det rena riket och Matebias gudomlige härskare, hans kejserlige helighet traniboren är Solgudens, vår guds son, den Evigt Levande, den renaste av alla människor. Jag är liksom mina nio kolleger, traniborens ödmjuke tjänare och ingår du i en allians med oss khobirer så får du samma privilegier som oss!"

Kung Nikoforaz’ slätrakade ansikte förvreds i hat och avsky, och han var så arg att han inte fick fram ett ord. Kapten Targan fick åter rädda situationen.

"Vi får tänka på saken, men nu måste vi i väg så att vi inte kommer för sent till khobir Vazanov! Öppna grinden!"

Länsherren klappade i händerna och en vitklädd tjänare kom. "Hämta en kusk som kan tala kobarashianska!"

Tjänaren bugade sig och gick i väg. Efter en kort stund återvände han med en ung man som var klädd i en vit tunika med gula och ljusgröna bårder. Länsherren vände sig till mannen.

"Du ska föra dessa fyra män till Vazhin och därefter återvända hit. Glöm inte att ta den nordöstra ringvägen genom staden och den norra porten så att du inte möter traniborens procession som är på väg tillbaka till Solens tempel just nu."

"Det ska ske, khobir!" Kusken gjorde en djup bugning.

"Men far!" invände khobirsonen Valejoshin på matebska. "De har förolämpat dig, skrikit åt dig och på alla sätt varit oförskämda! Ändå låter du dem fara!"

"En khobir håller alltid sitt löfte eftersom ett brutet löfte är den största vanhedern av alla! Jag har lovat dem skjuts till Vazhin och det ska de också få! Du är en god tirsan och du lovade även att bli en god khobir, se och lär!"

Kungen, kaptenen och de båda soldaterna satte sig i vagnen medan tre tjänare bar bort pojkens kropp och huvud. Ytterligare tre tjänare skurade marmorplattorna tills allt blod och Fremos spyor var försvunna.

"Må Solguden lysa upp er väg!" ropade khobir Dergolomon på theranska, men de fyra erkelzaarianerna satt tysta i den gulgrönfärgade vagnen när den sattes i rörelse. Så fort vagnen hade försvunnit runt hörnet rusade sonsonen Kaljotyin in i palatset med händerna för ansiktet.

"De tackade inte ens!" sa Valejoshin på matebska till sin far.

"Kom ihåg att kobarashianer är ett konstigt och totalt främmande folk som inte känner till våra seder! Deras rike skulle ha blivit erövrat för länge sedan om det inte var så att det skyddas av de branta Matebianbergen som är fulla med farliga gråbjörnar! Och Kobarashi har bara tre smala vägar in, ett i söder som bevakas av stenjättar, en tunnel inte långt härifrån med en magisk vagn i, samt ett trångt pass vid Tagaljo i norr, också det med en magisk vagn. Och det är bara kobarashianerna som känner till hur de magiska vagnarna ska användas."

"Men du låter kobarashianerna komma hit."

"Det stämmer, eftersom de känner till magins hemlighet som jag gärna vill avlocka dem. Känner vi hemligheten behöver vi inte längre slavar och vi kan rena hela vårt rike från den erkelzaarianska smutsen! Dessutom har kobarashianerna siden samt de råvaror till våra läckra och dyrbara delikatesser som inte finns vare sig i Matebia eller i Chika’maar, och därför är de viktiga framtida bundsförvanter. Det är mycket billigare för oss om vi inte måste köpa sidenet och läckerheterna via krothonerna i norr, men då gäller det att kobarashianerna besöker oss oftare. Och samtidigt får man inte glömma att visa dem att det är Solens lag som gäller i Matebia!"

"Men det var väldigt vad upprörd min käre son, tirsan Kaljotyin blev!"

"Han har varit underlig ända sedan han var liten, han har nog det efter sin blödiga mor som inte är som den utmärkt bastanta matrona som din är. Men du ska se, min älskade son, att när Kaljotyin så småningom efterträtt dig som den nye khobiren, så kommer han att förstå att det krävs offer för att bygga upp och upprätthålla ett mäktigt och välmående rike som vårt och han kommer inte längre att bry sig om några förrymda pojkar!"

Några slöjmoln försökte skymma morgonsolen men kom mest att likna brandgula sidendraperier. Furstinnan Fenestra, Piri Furulaan och de båda livvakterna Brimo Dipankrin och Olaz Atashon red nerströms längs den skummande floden och den här gången var de säkra på att de aldrig mer skulle kunna rida vilse. En kall bergsvind fick dem att kura ihop sig i sina pälsfodrade yllemantlar. Titioona som red bredvid Piri sjöng återigen sången med den uråldriga texten. Med ens fick Fenestra syn på något som stack upp bakom ett par klippor.

"Titta, Piri! Ett träd! Nu är det inte långt kvar till Etengord!"

Det var en förkrympt gran som växte på solsidan av klipporna i en minimal jordplätt. Den var vindpinad, gles och risig men åsynen av den ingav nytt hopp.

"Hur länge sedan är det sedan vi mötte draken?" undrade Brimo.

"Tre dagar sedan", svarade Fenestra. "Det är den sjätte dagen i den fjärde månaden i dag."

"Då mötte vi draken precis på vårdagjämningen", suckade Brimo. "Hemma har de säkert firat vårdagjämningen med stora vårbrasor och med äggost och gräddbakelser."

"Då får vi fira nu i efterskott med det lilla vi har i ränslarna!" sa Fenestra skämtsamt.

De fem kamraterna satte sig i solen och tog en matrast. De hade inte så mycket kvar i sina ränslar men de fördelade rättvist det de hade och fyllde på sina läglar i den iskalla och kristallklara forsen bredvid. När hästarna hade ätit sig mätta av det spirande gräset och kamraterna var utvilade, red de vidare nerströms.

De hade ridit en liten stund när de plötsligt fann sig omringade av en skara män som var klädda i kragar och kjolar av stora fågelfjädrar och som hade sitt eldröda hår i en knut. Bredbladiga spjut pekade mot dem och Fenestra ryggade tillbaka så att hennes häst gnäggade. Piri flämtade skräckslaget medan Titioona såg hänfört på de underligt klädda människorna.

"Ååååh, så fiiina ni är! Vilka är niii?"

"Detta är inte vanliga bergsnomader!" skrek Olaz. "Till anfall!"

De båda livvakterna drog sina svärd och gick tjutande till attack.

"Nej! Vänta ..." Fenestra försökte hejda dem men det var för sent. Åratal av träning hade gjort att livvakterna reagerade omedelbart mot allt främmande som kunde utgöra en fara. De var två mot ett tiotal, men de såg inte sitt numerära underläge som en nackdel eftersom de hade skarpare vapen och bröstharnesk. Kvicka som vesslor högg de av merparten av spjuten och skadade åtskilliga krigare.

De fjäderprydda krigarna kämpade tappert mot de båda ursinniga livvakterna men upptäckte att de inte gick att döda eftersom något skyddade deras bröst. När fem av krigarna låg livlösa backade två av krigarna och tog fram någonting litet ur en näverpung som de la i smala rör. De blåste i rören och de båda livvakterna säckade ihop. Piri och Fenestra såg med fasa på de livlösa vakterna som fick halsarna avskurna med korta knivar.

"Ond Ooolaz! Ond Briiimo!" sa Titioona mjukt och utan vare sig vrede eller rädsla. "Goood Piiiri! Goood Fenestra! Goood Titioona!"

Piri och Fenestra hyssjade åt Titioona när de plötsligt kände ett litet stick i halsen.

Sedan blev allt svart.

Nästa kapitel Tillbaka

Uppdaterad 10 mars 2008