Sent på eftermiddagen gick tirsan Kaljotyin till Solens torg för att offra till traniboren, den matebske solkejsaren. Han hade liksom många andra som köade framför Solens tempel mitt på torget, med sig en offergåva som bestod av en kulinarisk läckerhet, i det här fallet en kanelkryddad persikobakelse.

Efter ett par tre timmars köande trädde Kaljotyin in i templet som myllrade av folk, gick fram till det cirkelrunda låga stenaltaret och knäböjde vördnadsfullt inför traniboren som sedvanligt satt i sin tronsläde. Den stora nitade kopparskivan bakom traniborens tron sken nyputsad likt en uppgående sol och med en bister härskarmin såg solkejsaren på honom och hans gåva.

"Mäktige, högt ärade och evigt prisade son till Fader Sol, ers kejserlige helighet tranibor som kommer ner från Himlens rike i den Namnlöse Profetens heliga tronsläde! Tag emot min enkla gåva och skänk mig lycka!" Tirsan Kaljotyin la sin bakelse på ett av de många guldfaten som stod på träbordet framför altaret, bugade sig återigen och backade en liten bit medan han såg med bultande hjärta på solkejsaren. Om traniboren väljer min gåva så är det ett tecken från Solguden att jag måste lämna min far tirsan Valejoshin och min farfar khobir Dergolomon för alltid, för att kunna gifta mig med min älskade Arinya!

Det gick nästan två timmar medan solkejsaren förnöjt tuggade och åt till församlingens glädje. Men lagväktarens bakelse låg ännu orörd på sitt fat. Kaljotyin började svettas. Snart är det tid för traniboren att dra sig tillbaka till Solpalatset, tänkte han nervöst. Jag ber dig o helige fader Sol, låt din son acceptera min gåva så att jag kan lämna min klan med hedern i behåll! Jag orkar inte med min fars och farfars översittarfasoner längre och att min far – min egen, käre far – dessutom kallblodigt dödade en stackars slavpojke var droppen som fick bägaren att rinna över!

Två magra och mycket hungriga män i hela och rena grå kaftaner såg hoppfullt på solkejsaren, men samtidigt slickade de sig längtansfullt om munnen då han vällustigt slukade deras enkla lilla offergåva: två små bitar mandelkonfekt som de hade lagt sina sista och under ett par tre månaders tiggeri hopskramlade slantar på.

Solkejsaren rapade ljudligt, klappade sig på sin svällande buk och släppte en belåten fjärt i tronen. Ingen i församlingen reagerade, eftersom det hörde till god ton hos mateberna att befria sig från gaserna så att man skulle må väl efter en bastant måltid. Khobiren i sin dyrbara gul- och svartmönstrade skrud torkade solkejsarens kladdiga mun med en gul sidenduk, och när han skred ner från altaret klev nadmoniren upp från andra sidan och dunkade sin tunga ceremonistav i altarbordet.

"Folkets dag är till ända! Hans kejserlige helighet traniboren tackar för era gåvor och drar sig tillbaka!"

Tirsan Kaljotyin suckade. Jaha, nu måste jag våndas i ett helt år tills nästa vårdagjämning ...

"Jag måste kasta upp!" bräkte solkejsaren med en röst som var grötig av allt för mycket vin och mat. Nadmoniren la kvickt en stor juvelbesatt guldskål bredvid tronsläden som knakade högljutt när traniboren lutade sig åt sidan för att spy. Skålen fylldes snabbt av svagt, glödgat vin och halvsmälta delikatesser. De båda magra tiggarna såg ut som om de nyss hade förlorat en stor summa pengar på tärning.

"Det var inte länge hans kejserlige helighet behöll vår offergåva!"

"Men monirerna kommer att koka en starkt kryddad och närande soppa på det som har befunnit sig i hans kejserlige helighets gudomliga mage och då får vi tillbaka våra offrade godsaker med ränta!"

"Under förutsättning att vi ser tillräckligt eländiga ut! Men ändå! Eftersom vår offergåva inte fick passera hans kejserlige helighets gudomliga lekamen och bli till helig blomsternäring till khobirernas trädgårdar, kan vi inte räkna med att få det bättre än vad vi har nu!"

"Men å andra sidan kan vi inte få det sämre heller, eftersom hans helighet åtminstone hade valt vår gåva!"

"Ge mig de där och en stor bägare vin!" Solkejsaren pekade lojt med spiran på guldfatet med tirsanens bakelse. "Och så måste jag skänka nektar!"

Ett nytt hopp tändes i Kaljotyins hjärta. Hans kejserlige helighet traniboren har gjort mer plats i sin gudomliga mage för min anspråkslösa offergåva! Lov, pris och ära åt hans kejserlige helighet och hans gudomliga fader i det himmelska riket! Men det ligger tre bakelser till på fatet ...

Khobiren tog fatet och klev upp på altaret igen samtidigt som nadmoniren höll en guldflaska under solkejsarens praktfulla gula sammetsdräkt och ett dämpat metalliskt porlande hördes. Den första bakelsen som traniboren glufsade i sig fick en bonde att jubla, den andra en köpman. Den tredje var lagväktarens och Kaljotyin hoppade nästan jämfota av lycka. Solens Son har visat mig! Tjänarinnan Arinya är ämnad för mig!

Den fjärde bakelsen blev ratad med en fnysning och en nonchalant handviftning och en bonde brast ut i förtvivlad veklagan. Solkejsaren stjälpte girigt i sig en väldig guldbägare vin, gav belåtet leende den tömda bägaren till khobiren och rapade vällustigt. Under tiden gick nadmoniren ut till de väntande sjuka mateberna med den fulla guldflaskan för att skänka dem dess ännu varma innehåll.

När traniboren hade fått munnen torkad kom sexton starka och välnärda tjänare i skinande vita skrudar och hättor med ljusblå kanter. De hade två kraftiga mässingsskodda stänger av ett mörkt träslag som de sköt in under tronsläden och nadmoniren kopplade fast tronslädens krumma fötter vid stängernas mässingsplattor. Därefter ställde sig åtta tjänare vid stängernas framändar och åtta vid bakändarna och sidlänges lyfte de av traniboren och hans tunga tronsläde från altaret. Monirerna började sjunga med sina ljusa kastratröster och processionen satte igång. Tjänarna sken av stolthet och värdighet över den stora äran över att få bära en gudason i den Namnlöse Profetens heliga tronsläde.

Traniboren bars högtidligt ett varv runt Solens tempel innan han slutligen bars in i Solpalatset som låg på torgets nordvästra sida. Under tiden lämnade tirsan Kaljotyin med lättat hjärta torget åt motsatt håll, medan monirerna tog hand om resterna av solkejsarens storslagna offermåltid som skulle delas ut till khobirernas hundar och navelsvin. Ingen mateb protesterade mot detta, eftersom det ansågs ge ruskig otur om man åt något som traniboren hade ratat.

Tirsan Kaljotyin behövde inte gå särskilt långt innan han kom hem till sin farfaders palats. Skönt att få det avklarat, tänkte han, men att traniboren åt upp min gåva allra sist innebär förstås att min chans att få rymma i väg med Arinya hänger på en mycket skör tråd! Alltså måste jag gå till Solens tempel på Domens dag och höra vad hans kejserlige helighet traniboren säger om detta! Och risken är mycket stor att jag aldrig kan se min fader eller min farfar i ansiktet igen!

Folkets dag var till ända och tirsan Kaljotyin låg sömnlös och vände och vred sig i sin himmelssäng. Jag älskar min fader tirsan Valejoshin, tänkte han, men samtidigt älskar jag tjänarinnan Arinya! Och jag kan inte älska dem båda samtidigt, jag måste välja en av dem! Jag undrar vad traniboren kommer att säga ... om jag får vara med Arinya kanske jag måste flytta hem till hennes familj och bli en tjänare och mista mina privilegier som tirsan och sonson till en khobir ... men stannar jag hos min fader blir jag bortgift med dottern till khobir Vremeplov, men mitt hjärta kommer att skrumpna ihop till en liten torr ärta! Som tirsan och senare khobir får man mycket mer privilegier än en köpman, men är man olycklig då hjälper inte alla privilegier i världen! Och jag kan inte med att man som tirsan kallblodigt måste avrätta barn, bara för att de försöker överleva likt oskäliga djur! Kobarashianerna har rätt! Varför behandlar vi våra slavar sämre än våra djur? Och det står ju faktiskt ingenstans i Solens lag att man ska plåga vare sig djur eller slavar! Däremot står det att de ska behandlas med respekt då de utgör basen för vår välfärd!

Tävlingsdagen då de matebska länsherrarna höll sin årliga navelsvinstävling med självaste solkejsaren som domare kom och gick. Tirsan Kaljotyin kunde inte koncentrera sig på den för honom annars mycket roliga tävlingen och la inte ens märke till att hans faders navelsvin vann guldmedalj i två grenar och brons i en. Och den natten kunde han absolut inte somna. Vid Solens alla strålar, tänkte han oroligt. I morgon är det Domens dag och då får jag veta av hans kejserlige helighet traniboren om det jag gör är rätt och riktigt eller fruktansvärt fel. Men är det fruktansvärt fel, då ska jag låta traniboren avrätta mig på fläcken och då får jag vackert vänta på Arinya i Solens himmelska rike!

Morgonen kom och tirsan Kaljotyin var alldeles utmattad av sömnbrist när han sakta gick till Solens tempel med sin fader, tirsan Valejoshin och sin farfar, khobir Dergolomon.

"Gode farfar Dergolomon! Låt mig få dömas av hans kejserlige helighet traniboren! Jag orkar inte vänta längre!"

"Gärna det, min käre sonson! Men hur är det fatt? Du ser ju sjuk ut!"

"Jag blir sjuk om jag inte får höra traniborens dom!"

"Är det så illa ställt?" undrade tirsan Valejoshin oroligt.

"Värre än du tror, käre fader!"

De tre matebska adelsmännen väntade en liten stund i tempelportiken med andra khobirer, tirsaner och tranisheker medan två monirer öppnade de väldiga bronsportarna. Inne i templet hördes lågmäld sång från monirerna och en behaglig doft av en mild men dyrbar parfym trängde ut.

"O helige tranibor, i dag är det Domens dag!" sa nadmoniren högtidligt och bugade sig inför solkejsaren som satt som vanligt i sin tronsläde på det cirkelrunda altaret. Därefter gick nadmoniren upp på altaret, ställde sig vid solkejsarens högra sida och slog sin tunga ceremonistav i altarets mörka träskiva.

"Träd in! Hans kejserlige helighet traniboren ska fälla avgörande domar i olösta tvister mellan er khobirer, tranisheker och tirsaner, allt för att förhindra ödeläggande släktfejder! Må den som är ren i sitt hjärta kliva fram inför hans kejserlige helighet och förtälja vad han har på hjärtat!"

Tirsan Kaljotyin gick värdigt och vördnadsfullt fram mot altaret men inom honom bankade hjärtat hårt och frenetiskt likt en smedhammare. När han var framme bugade han sig djupt och vågade knappt se solkejsaren i ögonen, lika litet som han tordes se sin egen fader eller farfar i ögonen.

"O helige tranibor! Min farfar, khobir Dergolomon, vill gifta bort mig med en dotter till khobir Vremeplov, men mitt hjärta befinner sig hos en tjänarinna vid namn Arinya från familjen Portyak, som bor i vårt palats. Mitt namn är Kaljotyin och jag är blott ännu en enkel lagväktare, sonson till khobir Dergolomon."

Khobir Dergolomons uppsyn mörknade, men traniboren pekade lojt med spiran mot tirsanen och hade en ovanligt mild blick.

"Såå? Du vill inte gifta dig med en dotter till en khobir?"

"Jag älskar tjänarinnan Arinya så mycket att jag är beredd att dö för hennes skull!"

"Man älskar inte sin hustru! Giftermål och kärlek har inget med varandra att göra!"

Khobir Dergolomon och tirsan Valejoshin nickade gillande och instämmande.

Solkejsaren lutade sig framåt så att tronsläden knirkade. "Vet du att detta innebär att du blir tvungen att lämna din klan för gott? Och du får aldrig mer sätta foten i ett khobirpalats!"

Kaljotyin darrade och kröp ihop. "Jag vet, o helige tranibor! Vilken är din dom? Vart ska jag ta vägen med min käresta?"

"Till Kobarashi!" Solkejsarens röst blev plötsligt mycket sorgsen som om han mindes något som hade hänt för många, många år sedan. "Tirsan Kaljotyin! Du måste fly till kobarashianernas rike med Arinya! Där finns en kortväxt överstepräst vid namn Katoro och han kommer att bli er nye fader!"

Tirsan Kaljotyin ryckte överraskat till, besinnade sig och gjorde därefter en djupare bugning. "O helige och allseende tranibor! Jag känner mig mycket hedrad över att du kände till min kärestas förnamn!"

"Jag känner till dig, tirsan Kaljotyin Dergolomon och jag känner till din älskade Arinya Portyak!" Traniboren röst bröts och en tår rann nerför hans plufsiga kind. "Detta ögonblick har jag väntat på i över tusen år!"

Tirsan Kaljotyin stod stum av förvåning och längre bort förbyttes såväl tirsan Valejoshins som khobir Dergolomons bistra miner i total häpnad.

"Må ni leva för alltid under min fader Sols strålande sken och i ert nästkommande liv kommer ni att få sitta vid min högra sida! Och om ni någon gång möter en stor och fet man vid namn Borim, så hedra honom! Han är godhjärtad, till skillnad från övriga erkelzaarianer! Och hedra också de båda godhjärtade erkelzaarianska kvinnorna Piri och Fenestra som är hans väninnor!"

"Katoro, Borim, Piri och Fenestra! Jag ska lägga dessa personer på minnet, o helige tranibor! Och om jag möter dem ska jag behandla dem med aktning som om de vore tillhöriga min egen klan!"

Traniboren lutade sig bakåt med ett utdraget knarrande från tronsläden och samtidigt rann ytterligare en tår nerför hans kind. Den närvarande församlingen av högt uppsatta män stod med gapande munnar.

"Ytterst märkligt!" viskade en khobir till en annan. "Traniboren har aldrig någonsin fällt några tårar sedan han anlände för över tretton sekler sedan!"

"Och ändå är det knappast första gången som en adlig son blir olyckligt kär i en dotter till en ofrälse!"

"Men han känner dem och har dessutom lovat dem en plats i det himmelska riket vid sin högra sida! Och han känner även till en icke-matebsk överstepräst vid namn Katoro! Detta är högst besynnerligt!"

"Men vem är erkelzaarianen Borim??"

"Ingen aning! Och det finns inga feta erkelzaarianer i hela Matebia, eftersom de alla är hårt arbetande slavar!"

"O helige tranibor!" Tirsan Kaljotyin bugade sig. "Varifrån kommer denne ädle Borim?"

Solkejsaren torkade sina tårar med ärmen innan nadmoniren hann fram med en gul linneduk. "Han är inte från Matebia, han är från riket bortom den Brinnande vallgraven."

"Bortom den Brinnande vallgraven?? Men ... men krothonerna lär inte släppa över någon! Inte ens mateber!"

"Han tar sig över hit längs en annan väg långt i söder!"

Tirsan Kaljotyin rev sig fundersamt på sitt blottade och kalrakade huvud.

"Stenjättarnas bro!" viskade en länsherre till den konfunderade lagväktaren. "På något sätt tar han sig över stenjättarnas bro utan att bli uppäten av dem!"

Tirsan Kaljotyin gjorde en djup och respektfull bugning. "Tack för din gudomliga upplysning, o helige tranibor!"

"Hans kejserlige helighet traniboren har förkunnat sin dom över tirsan Kaljotyin!" sa nadmoniren högtidligt och dunkade staven i altaret. "Må den som är ren i sitt hjärta ånyo kliva fram inför hans kejserlige helighet och förtälja vad han har på hjärtat!"

"Det ska jag, o helige tranibor!" Khobir Vazanov klädd i sin finaste rödgröna skrud, vaggade stolt fram med sin omfångsrika kroppshydda. "Jag har farit hit ända ifrån Vazhin, bara för att tala om att jag äntligen har fått tag i majestatis Nikoforaz och avrättat honom!"

"Såå? Det var i rättan tid!" sa solkejsaren nöjt.

"Och han fick den gräsligaste död man kan tänka sig! Vi lät offra honom till de Sju Heliga i Shana’chik!"

"Vad?!" röt traniboren ilsket, reste sig stönande upp med stöd av konsolen och pekade hotfullt på den undersätsige länsherren med spiran. "Gav ni honom till stenjättarna?!"

"Ingen har någonsin återvänt levande därifrån!" log khobir Vazanov med sin breda grodmun. "Inte ens vicemajestatis Orifal VI som vi lät offra till dem för nästan fyrahundra år sedan! Och här har vi dessutom hans tiara!" Men en triumferande min klappade han i händerna och en tjänare bar fram ett armslångt etui som han öppnade. "Se här!"

Tiaran glänste av guld och ädla stenar och solkejsaren blev märkbart lugnad. "Det ser ju bra ut så här långt. Säg mig, var Nikoforaz barhuvad när han offrades?"

"Inte alls, o helige tranibor!" flinade khobir Vazanov skadeglatt. "Han hade en erkelzaariansk dumstrut som liknade tiaran på sig!"

Solkejsarens uppsyn mörknade, men han satte sig och höll rösten behärskad. "Khobir Vazanov! Ta genast på dig tiaran!"

"Ja, ers kejserlige helighet!" Khobir Vazanov satte på sig guldtiaran med en vördnadsfull gest. "Ditt heliga namn vare lovat, ers kejserlige helighet! Ska vi ta oss över Eldravinen och utropa Erkelzaar till matebsk provins?"

"Bra förslag, om du tål detta." Med en bister min sträckte traniboren fram armen och sköt den fete länsherren med en vitblå stråle från spirans fasetterade bergkristall. Khobiren åldrades tusen år på ett andetag och föll ihop till stoft. Tiaran som hans huvud hade burit föll tungt skramlande ner på marmorgolvet tillsammans med alla hans guldsmycken, medaljer och juveler. Många ämbetsmän blev skräckslagna, men i en inrotad vördnadsfull respekt för solkejsaren undertryckte de den starka impulsen att hals över huvud fly ut ur templet. Istället bugade de sig underdånigt inför traniboren som nu var vit av raseri.

"Solförmörkelse!" vrålade han. "Ni offrade honom med Osårbarhetens tiara!"

"Blir man verkligen osårbar av den?" undrade en länsherre skeptiskt.

"Var det inte bara en sägen?" undrade en annan.

Den smäckra tronsläden knakade betänkligt under den ursinnige solkejsaren. "Mörkmän! Nu har ni gjort att majestatis Nikoforaz har fått tag i Råstyrkans tiara som offrades tillsammans med vicemajestatis Orifal VI! Ni har dömt mig till att bli bränd på bål och Matebia till undergång!"

"Bränd på bål??" undrade nadmoniren oroligt. "Vem skulle göra något sådant, o helige tranibor?"

"Den onde majestatis Nikoforaz Tyrann, vem annars? Men när jag återvänder hit nästa år då tänker jag personligen avrätta honom med min egen spira och ni ska bevaka alla byggnader som jag vistas i mycket noga, så att inte ens en råtta kan slinka in! Förstått?"

"Vi hör och lyder, o helige tranibor!" svarade adelsmännen i kör.

"Tirsan Kaljotyin!" varnade solkejsaren högljutt och pekade på honom med spiran. "Håll dig i Kobarashi! Portelan är nämligen dömt att bli krossat av ursinniga stenjättar!"

"Ska Portelan bli krossat av stenjättar?!" utbrast en länsherre. "O helige tranibor! Var khobir Vazanovs brott så grovt att vår stolta huvudstad måste förintas?"

"Det är inte på grund av khobir Vazanov, det är på grund av majestatis Nikoforaz Tyrann som har stulit Råstyrkans tiara från stenjättarna!"

"O helige tranibor! Vi ber så mycket om ursäkt för vårt felsteg! Vi trodde att det var rätt att låta majestatis Nikoforaz Tyrann ljuta samma död som vicemajestatis Orifal VI!"

"För att sona detta måste ni avlocka kobarashianerna magins hemlighet som får vagnarna att röra sig utan hästar och lampor att lysa utan låga! Har ni magin så ska ni låta dräpa varenda erkelzaarian i hela Matebia, eftersom ni inte längre kommer att ha något behov av slavar!"

Khobir Dergolomon log ett brett, strålande leende vid detta tillkännagivande och bugade sig aktningsfullt. "Jag har planerat detta sedan en längre tid tillbaka, o helige tranibor, och jag har faktiskt haft fyra kobarashianer på besök i mitt enkla hem!"

"Haft? Var är de nu?"

"På väg till ... åh, nej!" Khobir Dergolomons belåtna min försvann. "O, helige tranibor! Vazanov var den khobir som de skulle besöka härnäst för att göra upp viktiga affärer och de for redan i förrgår till Vazhin för att vara säkra på att komma fram i avtalad tid!"

"Du måste genast skicka bud till dem att khobir Vazanov inte kommer och till khobirsonen Vazanov att hans fader är död! Och jag vet vem som ska rida till dem med budet: din son tirsan Kaljotyin! Och när han återvänder hem ska han få gifta sig med tjänarinnan Arinya Portyak och flytta till kobarashi för gott!"

"Detta ska ske, o helige tranibor!" Khobir Dergolomon vände sig till sin sonson som nu log lyckligt. "Tirsan Kaljotyin! Gå genast hem, ta en av de bästa hästarna och rid genast i kapp kobarashianerna! Rider du nu är du framme om tre dagar, precis när de är framme vid Vazhins stadsport!"

"Jag hör och lyder, käre farfar!" Kaljotyin bugade sig inför khobir Dergolomon, därefter mot sin fader, tirsan Valejoshin och sist mot solkejsaren och lämnade templet med snabba, lätta steg.

"... ort eno ... *kort enogo ..."

Furstinnan Fenestra hade svårt att fästa blicken på skepnaden som i motljuset stod böjd över henne och viskade. Hon var så omtöcknad att hon bara kunde uppfatta att den var klädd i någon sorts eldröd mössa ... eller var det hår? Och så den vita kragen likt en utslagen blomma med huvudet som en röd pistill ... och en ljuvlig sång någonstans ifrån ... Arkangler ... ? Var är jag någonstans? Är jag redan i det Himmelska paradiset?

Fenestra flyttade mödosamt upp högerhanden och la den på bröstet. Plötsligt blev hon klarvaken och flämtade till. Himmel! Min medaljong är borta! Febrilt kände hon efter bland vecken på den underliga nattsärken hon hade på sig. Där fanns ingenting. Himmel! Visdomens nyckel är också borta!

"*kort enogo!"

Fenestra satte sig käpprakt upp och var nära att falla ur den flätade hängmattan som krängde till. En man med stora fågelfjädrar runt halsen och flätat läderband kring det rödfärgade uppsatta håret såg rakt in i hennes ögon. Men det var inte krigarens uppsyn som oroade henne utan det faktum att det enda som kunde rädda Piris lillebror Ando var försvunnet. De här underliga människorna har tagit Visdomens nyckel! Jag måste ta tillbaka den för Piris och Andos skull!

Med ens mindes hon vad som hade hänt. Himmel! Piri och Titioona! Vart har de tagit vägen? Eller är de ...

"Gjara, gjara! *sho jïkaro Matauro *faktu!" sa krigaren leende och hjälpte henne upp ur hängmattan. Varsamt förde han henne ut ur hyddan mot en rynkig gammal man som satt på ett jaguarskinn och i motsats till krigarna var klädd i färggranna fjädrar. På huvudet hade han en sorts krona av långa och smala röda fjädrar och runt halsen hade han ...

"Min och Piris medaljong!" utbrast Fenestra med fasa. "Vad har ni gjort med Piri och Titioona?! Svara mig!"

"De är utom fara, den ena ligger och vilar medan den andra sjunger för ett sjukt barn i hyddan därborta!"

Fenestra häpnade samtidigt som hennes oro dämpades. Hövdingen talade ren, klingande erkelzaarianska! Och när hon blev lugn kunde hon höra Titioonas milda röst från en av de runda hyddorna som stod i cirkel runt den större hyddan som hövdingen satt framför. Plötsligt kom furstinnan ihåg orsaken till att denna totalt främmande man kunde tala som hon.

"Har du tagit en liten slät och genomskinlig grön sten från mig?"

"Ja. Den ligger i min pung för totemsaker."

Himmel! Visdomens nyckel! Fenestra tänkte febrilt. Hövdingen har tagit Visdomens nyckel! Hur ska jag nu få tillbaka den? Nu vet jag ... den enklaste lösningen är oftast den bästa!

"Jag är furstinnan Fenestra av huset Kanfagris och vem är ni?

"Jag är hövding Matauro över Jaguarens stam av Skogens folk."

"Ers nå... store hövding, skulle jag kunna få tillbaka min gröna sten och min medaljong? De är heliga totemsaker för mig."

"Bara om du först berättar för mig varför ert folk krigar mot oss!"

"Krigar mot er? Jag förstår ingenting. Jag har aldrig träffat på såna som ni förrän nu. Store hövding! Om ni berättar er historia först, då kan jag lättare svara på er fråga."

"För mycket länge sedan, under den Första drömtiden var vi splittrade i många stammar som alla ansåg att det var de som tillhörde Skogens folk och inte de andra. Detta gjorde att våra stammar krigade mot varandra och de som avgick med segern fick behålla alla kvinnorna och barnen."

"Vad hände med männen?"

"De blev uppätna."

"Uppätna?!" utbrast furstinnan med äckel. "Himmel! Menar ni att ni åt människor?"

"När vi åt de döda krigarna så fick vi i oss deras mod. Men det var då det. Den Andra drömtiden började när vi fick besök av några som kallade sig Kubens folk. De var klädda i skogens gröna färg och lärde oss att alla stammar tillhörde Skogens folk och att kärlek och medkänsla inte enbart skulle vara förbehållet den egna stammen."

"Hur lyckades de med det?"

"De tog fram en pinne och sa: ’Det här är en stam, store hövding, bryt av den!’ Och hövdingen bröt lätt av den. Sedan tog de fram fem pinnar och sa: ’Det här är fem stammar, store hövding, bryt av dem!’ Och hövdingen bröt av dem med viss svårighet. Sedan tog de tjugofyra pinnar, band ihop dem till en bunt och sa: ’Det här är Skogens folk, store hövding, bryt av dem!’ Och hövdingen slet och kämpade men han kunde inte bryta av bunten med pinnar. De tog tillbaka bunten och drog fram en av pinnarna ur den och sa: ’Det här är er stam, store hövding!’ Då förstod hövdingen att vår stam inte var Skogens folk. Den var bara en del av Skogens folk. Och Kubens folk gick runt och gjorde likadant med alla stammar och därefter började den bästa tiden i vår historia, en tid av samarbete och långvarig fred som varade många mansåldrar, den Andra drömtiden. Vi var lyckliga ..."

"Men vi erkelzaarianer som vi kallar oss, har ju aldrig någonsin sett någon av er i våra trakter förrän nu ..."

"Det beror på den Tredje drömtiden. Vi har inte alltid levat i era trakter, vi kom bara för mindre än en mansålder sedan. Innan dess bodde vi i en ofantlig tätvuxen urgammal skog med massor av djur och andar. Det var vår värld, därför kallar vi oss Skogens folk. Men när den Tredje drömtiden började förde den med sig katastrof. Undan för undan blev vårt forna hem allt dyigare och till slut hade skogen förvandlats till ett träsk med farliga stenvarelser värre än krokodiler och jaguarer!"

"Mögalirträsket ..."

"Vi blev tvungna att flytta och då kom vi ihåg att Kubens folk hade nämnt att det fanns ett nytt hem för oss, den Uppgående Solens skog. Varje morgon gick vi mot solen för att komma allt närmare vårt nya hem. Det gick bra tills vi stötte på Avgrunden, en ofantligt djup och bred spricka i marken full av eld ..."

"Eldravinen ..."

"Vi blev tvungna att vandra längs med den, vi fick klättra över Branta bergen och kom så småningom till Döda världen, en stenig värld utan träd men med farliga djur ..."

"Chikaboroöknen ..."

"Vi var många när vi lämnade skogen som var vår värld, men många av oss dog i den Döda världen trots att vi följde Västra bergen för att inte dö av törst. Att vandra längs med Avgrunden hade betytt en säker död, men invid bergen fanns det några vattenkällor."

"Evendaborobergen ..."

När bara åtta stammar återstod av oss blev vi tvungna att lära oss att äta människokött igen för att inte gå under. Och sedan stötte vi på främmande stammar som bodde i hyddor av sten. Vi bad om mat och vatten för vår fortsatta färd, men upptäckte till vår fasa att de var fientliga!"

"Rövarna från Manrak ..."

"De krigade mot oss med vapen av något blankt material och vi fick ta fram våra blåsrör. Pilgiftet som vi använder är starkt bedövande och gör att en människa sover ett helt solvarv. Vi har under hela den Andra drömtiden aldrig haft några dödande vapen."

Ett dygn, jag har sovit i ett helt dygn, tänkte Fenestra. Då är det tidig eftermiddag den sjunde dagen i den fjärde månaden just nu ...

"Tre stammar blev helt utplånade där! Vi vandrade sex solvarv och kom till en ny by med stenhyddor. Även där blev vi fientligt bemötta och ytterligare två stammar utplånades. Men vi hade fortfarande inga andra vapen än våra blåsrör.

"Rövarna från Kisik ..."

"Vi var bara tre stammar när vi kom till Stora vattnet. Nu var vi framme i Platta världen. Den var inte lika stenig som Döda världen och det växte gräs och buskar där ..."

"Stora sjön och Chika’maarslätten ..."

"Till slut nådde vi Himlabergen och beslöt oss för att vandra utmed dem för att finna den Uppgående Solens skog. Men till vår förtvivlan stötte vi åter på Avgrunden och vi fick vandra upp i bergen längs med den.

"Krothonmassivet ..."

"Vi hade inte ens vandrat tre solvarv när vi åter stötte på en främmande stam, klädda i vit päls."

"Krothonerna ..."

"Och samtidigt fick vi se något fantastiskt ... en stig som svävade i luften över Avgrunden ... stigen som skulle leda oss till vårt nya hem ..."

"Krothonernas bro! Men krothonerna släpper aldrig över någon som inte själv är krothon! Dessutom dödar de alla som kommer i grupper större än sju personer!"

"Varför? Vid den Store Anden, varför?? Vi kom dit med fred, inte med krig! Ytterligare en stam utplånades helt! De visade ingen misskund! Män och kvinnor, barn och gamla, alla föll de som skjutna markattor ner i Avgrundens eld! Vi blev tvungna att fly och vi tog betäckning i Halva byn som lyckligtvis var tom!"

"Den delade staden Ashirak ..."

"Och där stod vi, två kvarvarande stammar, och vi insåg att den Fjärde drömtiden hade börjat, den hårdaste prövotiden någonsin! Halva byn var för trång för två stammar så vi begav oss hit till Skummande floden och slog oss ner här. Känner ni till dem ni kallar krothoner?"

"Lite grann. De är ett snålt handelsfolk som inte vill ha någon konkurrerande handel, därför bevakar de sin bro dag och natt! Genom att döda alla icke-krothoner som passerar över bron är de säkra på att ha monopol på handeln mellan rikena på ömse sidor om Rav... Avgrunden. Och att de genast går till anfall mot grupper större än sju personer beror på att de har haft ständiga problem med rövare."

"Konkurrerande? Monopol? Vad är det för något?"

Ofrivilligt kom Fenestra att tänka på Titioona. "Att konkurrera är att tävla med varandra om dem som vill köpa saker, medan monopol är det rakt motsatta. Med ett monopol har krothonerna ensamrätt över handeln, de kan då bestämma hur mycket de vill köpa och sälja."

"Köpa och sälja? Vad är det för något?"

Titioona igen! "En sorts byteshandel, fast med värdebeständiga föremål som kallas pengar."

"Jaså, byteshandel med pengar. Men vi skulle inte byta till oss något, vi skulle bara vandra till den Uppgående Solens skog! Vi försökte verkligen förklara det för dem, men de bara babblade en massa rappakalja och dödade våra gamla, hustrur och barn! Om vi hade vetat att de så systematiskt skulle döda alla som passerade över Avgrunden hade vi inte låtit någon gå! Men vi var naiva, vi trodde att de när som helst skulle visa misskund och låta oss passera. Men nej, de fortsatte bara att skjuta! Till slut förlorade vi tålamodet och anföll dem. Efter att vi besegrat arakaïre slog vi ihop alla våra tre stammar till en enda så att den utan kvinnor skulle få en chans att överleva."

"Arakaïre? Vilka är de?"

"Arakaïre är en ordlek som på vårt språk som betyder ’människa utan hjärta’ och ’ande utav sten’."

"På vårt språk betyder det säkert någonting värre än skurk och landsförrädare, det betyder en person som är fruktansvärt ond ..."

"Men som en enda stor stam som vi hade blivit, kunde vi omöjligen hålla ihop. Jag grälade med Toranga, den andre hövdingen som ville stanna kvar i Halva byn i hopp om att någon gång få passera över bron. Jag ville söka ett nytt liv för mitt folk i Himlabergen och vandrade åt motsatt håll. Hövding Toranga hade nämligen haft en dröm om att den Store Anden skulle visa sig för dem som en osårbar hövding och att han skulle bygga en ny bro åt dem över Avgrunden."

Min storebror kung Nikoforaz! Han är ju osårbar! Men han har inte nämnt någon bro, bara att han skulle finna resten av Maktens tiaror ...

"Sedan splittrades vi i två grupper och bildade två nya stammar. Vi samlade ihop alla våra spjut och fördelade dem till alla män som ville ha. De män som tillhörde Torangas stam vägrade att ta emot dem, de förlitade sig på sina blåsrör och att den Store Anden skulle återvända och hjälpa dem. Mina män däremot tog emot spjuten och kallade sig Skogens krigare. Därför gav jag min stam namnet Jaguarens stam eftersom Jaguaren också är skogens krigare och Toranga gav sin stam namnet Hökens stam eftersom de skulle speja och spana efter den Store Anden som skulle hjälpa dem över Avgrunden. Toranga stannade kvar med sin stam i Halva byn medan jag lyckades föra min ända hit. Men vi mötte fler arakaïre på vägen hit och de två som höll er i fångenskap var de senaste!"

"Olaz och Brimo höll oss inte fångna, de var våra beskyddare och följeslagare!"

"Varför anföll de oss då? De dödade sex av våra elva krigare som spanade efter villebråd!"

"Era krigare riktade sina spjut mot oss!"

"Våra krigare som var på jakt efter villebråd bara höll i spjuten och stod tysta för att visa att de inte var farliga. Om vi är ute efter att anfalla någon brukar vi nämligen sjunga en uråldrig krigssång, så här ..."

Och hövding Matauro sjöng med sin gamla, spruckna röst:

Rytande jaguar, rytande jaguar!
som vandrar i skogen kring!
Rytande jaguar, rytande jaguar!
Du säger: så här låter jag!
Rytande jaguar, rytande jaguar!
Här är vi, här är vi!
Rytande jaguar, rytande jaguar!
Ge oss din styrka!

"Må vara att ni inte sjöng den där sången, men ni omringade oss!"

"För att krigarna var nyfikna på era riddjur ... vad ni nu kallar dem ..."

"Bergshästar."

"De ville bara titta noga på era bergshästar, inget annat! Men de hann inte öppna munnen för att hälsa förrän era arakaïre anföll dem! Och innan dess hade din syster Titioona vädjat om hjälp. Därför trodde våra krigare att ni var fångna och beslöt sig för att befria er! Så varför anföll era ara... Brimo och Olaz våra krigare?"

"De var ... rädda helt enkelt. De hade aldrig sett såna som ni förut. De trodde helt enkelt att ni var onda arakaïre som ville döda dem. Och alla arakaïre som ni har mött har reagerat likadant eftersom ni inte är som dem. De ser er som ett hot eftersom ni är så annorlunda! De befinner sig helt enkelt på samma nivå som ni befann er under den Första drömtiden!"

"De har alltså ännu inte fått besök av Kubens folk! Nu förstår vi varför de har varit så fientliga mot oss!"

"Alldeles riktigt! Och förresten vädjade Titioona inte om någon hjälp, hon tyckte bara att ni var fina ..."

"Vi märkte redan från början att Titioona inte var som ni andra, eftersom hon inte var rädd för oss. Det var också en faktor som ökade vår angelägenhet att befria er från de där båda arakaïre. Titioona kände igen oss ..."

"Kände igen er??"

"Först ropade hon något vi inte förstod och vi antog att hon kanske trodde att ni var döda. Men vi la hennes öra mot era hjärtan så att hon förstod att ni levde och då började hon sjunga en sång så ljuvlig att vi trodde att vi var hemma i skogen som vi hade lämnat för mindre än en mansålder sedan. Henne behövde vi därmed inte bedöva och hon sjöng för oss hela vägen till vår by och vi insåg att det inte var en flicka vi hade funnit, utan en skogsande från vårt gamla hem! Det var därför hon kände igen oss!"

"Skogsande??" Furstinnan tänkte efter. När Titioona hade sjungit hade hon kommit ihåg händelser från förfluten tid, såväl angenäma som sorgliga. Titioona har alltså förmågan att väcka minnen med sin sång, tänkte hon, oavsett vilken kultur man tillhör, eftersom en sång inte kräver några ord. Det är därför som hövding Matauro tror att hon är en skogsande!

"Med Titioonas ankomst har vi förstått att detta kommer att bli vårt nya hem, att vi kommer att vandra till den Uppgående Solens skog med er en vacker dag när ni återvänder. Med Titioonas ankomst har den Femte drömtiden inletts!"

Fenestra insåg att Titioona hade blivit en helig person, ett slags totem för Jaguarens stam och att hon skulle komma att stanna hos dem för alltid. Himmel! Vad kommer Piri att säga? Hon kommer att bli mycket ledsen om ...

Furstinnan kände en mild klapp på sin axel. Hon vände sig om och såg rakt in i ett leende ansikte omgivet av rufsigt blont hår.

"Piri! När vaknade du?"

"Strax efter dig antar jag. Och jag har suttit bakom dig och lyssnat hela tiden!"

"Sedan när då?"

"Sedan kannibalhistorien och berättelsen om pinnarna. Det var så intressant och spännande att lyssna så jag ville inte störa er ..."

Fenestra vände sig till Matauro. "Store hövding! Det här är min väninna Piri Furulaan."

"Och jag är hövding Matauro över Jaguarens stam av Skogens folk."

"Jag blir inte ledsen om Titioona stannar hos er", sa Piri till Fenestras lättnad. "Om hon vill stanna kommer hon att få det mycket bättre hos er där hon blir behandlad som en drottning, än hos oss där hon skulle bli behandlad som en byfåne!"

"Drottning och byfåne? Vad är de för några?"

"En drottning är en kvinnlig hövding och en byfåne är en efterbliven person."

"Efterbliven? Vad är det för något?"

"Det är när man är sinnessvag." Piri log i mjugg. Hövdingen är lika frågvis som Titioona! Titioona passar verkligen in här!

"Sinnessvag? Vad är det för något?"

"Har ni inga dårar i er stam?"

"Dårar? Vad är det för något?"

"Det är såna som inte passar in!"

"De enda som inte passar in är arakaïre. Är dårar och sinnessvaga samma som arakaïre?"

"Oftast inte alls! De är bara konstiga, udda, annorlunda ... och hos oss ses de som personer med sämre värde ..."

"Att vara annorlunda är ingen nackdel, tvärtom. De kan tillföra nya synsätt till Skogens folk. En som föddes blind blev oerhört skicklig på att memorera våra gamla sånger och sägner medan en som föddes döv blev vår bäste stigfinnare. Och vår bäste medicinman som levde under den Andra drömtiden hade bara ett ben, men inte var han sämre än oss andra bara för att han gick med kryckor! Och Kubens folk var verkligen annorlunda men de var sannerligen inga arakaïre."

Piri gav upp. Sådant som ’efterbliven’ och ’sinnessvag’ är uppenbarligen totalt okänt för Skogens folk! Är det möjligen det som har gjort dem mer mänskliga än oss erkelzaarianer?

"Så om någon föds med en kroppslig åkomma så är det ett tecken från den Store Anden att det ska bli någonting speciellt med honom eller henne. Och om någon föds med ett annat sätt att tänka än vi, då är det en skogsande som har tagit sin boning i en mänsklig kropp. Och om någon får en kroppslig åkomma genom att till exempel få armen avbiten av en krokodil, då är det ren och skär olycka – inget annat – och personen blir inte mindre värd för det! Detta lärde oss Kubens folk under den Andra drömtiden, innan dess hade vi ätit upp dem som var annorlunda, då vi själva behövde överleva, eftersom vi låg i krig med varandra."

"Vilka var Kubens folk?"

"De var en skara män och kvinnor som hade lyckats fly ifrån en ond plats där de hade varit fångna, en fruktansvärd plats som enligt dem låg bakom en hög mur och där solen aldrig sken. Det märkliga var att de kunde tala det hemliga tungomålet, det som bara hövdingen, medicinmannen och deras närmaste män kände till. Och det var därför som alla hövdingar under början av den Andra drömtiden lyssnade så uppmärksamt på dem."

"Synd att vi är erkelzaarianer", sa Piri. "Hade vi tillhört Skogens eller Kubens folk, så hade min lillebror Ando haft en framtid även utan ben. Men tyvärr vill ingen erkelzaariansk kvinna ha en krympling till man."

"Varför det?" undrade hövding Matauro.

"Erkelzaarianska män ska vara familjeförsörjare. Alltså måste de vara friska och starka med alla sina sinnen och lemmar i behåll."

"Konstigt. Hos oss är alla familjeförsörjare som kan hjälpa till att hålla ihop vår stam. Just nu har vi till exempel en enögd jägare som är fenomenal prickskytt eftersom han aldrig behöver blunda med det andra ögat. Skulle avsaknaden av ett öga göra honom till en sämre familjeförsörjare? Jag tror knappast det ..."

"Skulle du vilja gifta dig med en enögd man, Piri?" undrade Fenestra.

"Jag vill inte gifta mig någon man över huvud taget!"

"Nä, just det ... Men jag skulle ... hm ..." Fenestra började tycka att Skogens folk faktiskt var visare än erkelzaarianerna. Hon mindes när hon var liten och hennes far Bethamon glädjestrålande hade kommit hem med en ädelsten eller burfågel som var otroligt värdefull för att den var så annorlunda och sällsynt, men också att han vände bort huvudet i avsmak när Orim, en efterbliven son till en av tjänarna korsade hans väg. Den efterblivne sonen var ju även han sällsynt och udda, varför hade han då inte samma värde som ädelstenen eller burfågeln?

Furstinnan Fenestra insåg att hon aldrig mer skulle se byfånar på samma sätt som före mötet med Skogens folk. Tänk om Ljusets gud faktiskt har ett syfte med byfånarna, men att det totalt missförstås? Titioona var ju enligt furst Gerondo och furst Haraldan efterbliven, men hon hämtade ju Visdomens nyckel. Och den efterblivne Orim hemma i Krahan var faktiskt inte farlig som far hade sagt, tvärtom. Jag glömmer aldrig den gången när jag var åtta år gammal och fann honom i den furstliga tronsalen. Han gick omkring och höll försiktigt upp en pinne framför alla gobelänger och framför tronen. Jag gick fram och frågade vad han gjorde med den där träbiten och då svarade han: ’Min väninna Bibi som är en liten myra kryper omkring på den och just nu visar jag henne allt vackert härinne!’ Min far, furst Bethamon av huset Kanfagris förstod sig inte på honom, utan körde ut honom ur tronsalen.

Fenestra suckade. Jag började gråta över att Bibi inte hann se resten av allt det vackra i tronsalen och far trodde att Orim hade gjort mig illa och trots mina högljudda protester bestraffades han med fem piskrapp. Sedan dess vågade Orim inte ens titta på mig, och jag förstod att jag hade förlorat en blivande vän. Men så fick jag andra vänner och Orim tynade bort i ett hörn av borggården då ingen ville umgås med honom. När man fann honom bakom stallet för sju år sedan hade han varit död i ett par dagar och kråkorna hade hackat ut hans ögon. Han begravdes i tysthet, saknad av ingen – inte ens tjänaren, hans far. Orim var omkring tjugo år äldre än jag, men han hade ett barns förstånd men också ett barns oskuld ... precis som Titioona ...

Furstinnan torkade en tår som kittlade ena kinden. Skogens folk har åter öppnat mina ögon. Det jag under lång tid har tolkat som barnsligheter var i själva verket visdom, poesi och mänsklighet. Hur har jag kunnat vara så blind? Och varför gick jag inte på Orims enkla begravning? Om jag bara kunde vrida tillbaka tiden ...

Med ens kom Fenestra på ytterligare en fråga och vände sig till hövding Matauro. "Vi brukar kalla olika tidsåldrar för epoker, men ni kallar dem för drömtider. Vad menas med drömtid?"

"Redan under vår tid som rivaliserande stammar kom vi underfund med en väsentlig sak. Hur vet vi att den verklighet vi lever i är verklighet? Hur vet vi att det inte bara är en dröm som den Store Anden drömmer? När vi sover drömmer vi om platser vi har sett och saker som har hänt, men även om platser vi inte har sett och saker som inte har hänt. I natt hade jag en mardröm om en grå hydda som var så hög att den sträckte sig upp genom molnen.

"Ett torn?"

"Ett torn. Men den stod i ett mörkt och fruktansvärt otäckt landskap där det varken fanns träd, buskar eller gräs."

"Mögalirträsket?"

"Värre än så! Allt var gjort av sten, även hyddorna, och insvept i en vidrigt stickande rökdimma som solens strålar inte kunde tränga igenom. Det fanns stora skalbaggar med elaka lysande ögon som surrande och brummande pilade fram och tillbaka över den hårda marken och det levde arakaïre där som ville utplåna hela världen med hjälp av dessa onda skalbaggar! När jag såg en jättestor tusenfoting som nere under marken åt upp en massa människor vaknade jag vilt skrikande! Det hemska var nämligen att människorna hade låtit sig slukas av monstret frivilligt, som människooffer!"

"Himmel! Vilken otäck dröm! Det låter som det Underjordiska helvetet!"

"Och det värsta var att den var så verklig! Men jag har aldrig besökt en så otäck och kuslig plats, det svär jag på vid den Store Anden!"

"Inte jag heller, det svär jag vid den Ende!"

"Var försiktig, Fenestra! Det kan hända att du och din syster Piri kommer dit någon gång i framtiden och gör ni det så kommer ni att försvinna ner i en bottenlös brunn av eld! Ni låg nämligen sövda när jag hade den här mardrömmen och jag har aldrig tidigare drömt något så här otäckt, inte ens under de svåra umbäranden vi hade i Döda världen!"

Furstinnan rös liksom Piri och tyckte att hövdingens profetia var mycket kuslig och bytte ämne. "Varken Piri eller Titioona är mina systrar, men de är mina väninnor!"

"Det visste jag inte. Men nu vet jag."

"Och så undrar jag varför ni målar ert hår så ilsket rött!"

"Det är en praktisk sedvänja som härstammar från den Andra drömtiden så att vi dels inte ska förväxlas med villebråd i skogen och dels utgör en symbol för att vi alla tillhör Skogens folk. Innan dess hade vi olika slags krigsmålning som skilde våra olika stammar från varandra."

"Store hövding, får vi tillbaka vår gröna sten och våra medaljonger nu?" undrade Fenestra försynt.

"För att inte tala om våra uniformer!" tillade Piri. "Jag ser att era kvinnor bär såna här nattsärkar, men hemma i Krahan skulle de skratta åt oss!"

"Naturligtvis. Ni har mer än väl svarat på våra frågor. Och den Store Anden har också varit till stor hjälp eftersom han har fått mig att förstå ert märkliga tungomål."

Hövding Matauro tog upp stenen ur sin totempung och var på vippen att räcka över den till furstinnan när hon hejdade honom. "Vänta! Får vi båda lämna er by och fara hem?"

"Naturligtvis är ni fria att göra vad ni vill utom att skada oss! Ni har ju fört hit en skogsande och ni låter henne stanna hos oss!"

"Det tackar vi mycket för, store hövding!"

Hövding Matauro gav den gröna stenen till furstinnan som stoppade ner den i sin innerficka i uniformen. Sedan tog han av sig medaljongerna och räckte dem till furstinnan.

"Vilken är din och vilken är min?" undrade Piri medan hon såg på medaljongerna i Fenestras händer.

"Vet inte. De är ju precis likadana! Ta den ena så tar jag den andra, det spelar ingen roll vilken jag får!"

Men hövdingen tog fram ytterligare något ur sin pung och räckte över dem till furstinnan.

"Shïloma *ranga hoto, ngaturo somo!"

"Arigo!" svarade Fenestra och tog emot de båda silverblå drakfjällen.

"Vad sa hövding Matauro? Och vad sa du?" undrade Piri.

"Han sa: ’Glöm inte dessa, de är också era!’ Och jag svarade: ’Tack!’ Aha, nu när Visdomens nyckel är hos mig, förstår jag och talar hans språk!" Fenestra vände sig till hövdingen och gav honom det ena drakfjället. "Tit a ngoratama atarunok mï *fartokorung, ti oni sharkanïmuni!"

"Arigo *faktu!"

"Vad sa du och hövdingen?"

"Jag sa: ’Denna totemgåva får ni till minne av oss, det är ett drakfjäll’, och han svarade med ett stort tack. Och jag kommer nu att ta farväl av honom." Furstinnan vände sig till hövdingen och neg. "Nkuntara jïkaro Matauro *faktu!"

"Nkuntara Fenestra i Pïri! Jomondori!" sa hövding Matauro med utsträckta armar.

Furstinnan och Piri neg och gick därefter mot hyddan där Titioona sjöng.

"Hur kommer det sig att bäraren av Visdomens nyckel kan förstå alla språk, men inte tala så att alla förstår?" undrade Piri.

"Enkelt! Den tilltalade förstår alltid vad bäraren säger, men om de övriga inte kan samma språk som den tilltalade, så är det ju inte så konstigt att de inte förstår, eftersom bäraren bara kan tala på ett språk i taget. Bäraren skulle vricka tungan av sig om hon försökte tala på flera språk samtidigt, men hon vrickar aldrig öronen av sig om hon så lyssnar på en svada på femtielva olika språk!"

"Apropå det, vad menade hövdingen med ’jomondori’?"

"Det är det vackraste ord man kan höra, ett ord som visar att man är upptagen som fullvärdig medlem av stammen. Det är en ordlek som på samma gång betyder ’vi ses igen’, ’välkomna tillbaka’ och ’lev i välmåga’."

"Jomondori ..." sa Piri drömskt och vördnadsfullt.

"Undrar bara hur Titioona kommer att reagera när hon får veta att vi måste lämna henne ..."

Nästa kapitel Tillbaka

Uppdaterad 10 mars 2008