Agi och skepparen satt i galärens för och såg ut i den gulockra morgondimman.

"Dalak ... jag måste få fråga dig en sak ... har du fru och barn hemma som väntar på dig?"

"Jag är vetenskapsman i furst Gerondos tjänst, jag behöver varken fru eller barn!"

Agi fick magknip och visste inte om hon skulle bli glad eller ledsen över denna upplysning. Men hon beslöt sig för att fortsätta fråga. "Dalak ... varför vill du inte ha någon fru?"

"Som vetenskapsman är jag en mycket upptagen man och jag behöver allt tid som jag kan få för mig själv. Jag skulle inte vara en bra far om jag fick barn."

Agis magknip blev värre. Hon såg i skepparens uppriktiga havsgrå ögon och hon kände en tår som sakta gled ner för kinden. "Skulle du verkligen inte vilja ha en trogen hustru som kan hjälpa dig med dina vetenskapliga experiment?"

"En sån kvinna existerar inte. Inte ens furstinnor får lära sig naturvetenskap då det inte är ett ämne lämpligt för kvinnor."

"Men om jag skulle lära mig naturvetenskap ... ?"

"Hur då?"

Agi svalde en stor klump. "Om jag kunde få bli ... din lärling ... ?"

Skepparen skrattade till. "Nej men vet du vad! Lärling! En bondjänta som du!"

Agis klump exploderade.

"Bondjänta?!!" röt hon ilsket. "Ska du säga, din ... din ..." Tillintetgjord sprang hon bort från skepparen.

Skepparen såg ångerfullt efter Agi och ropade: "Det var inte meningen att håna dig, jag ber om ursäkt!"

Men Agi hörde inte på. Hon satte sig i ett hörn i aktern och började snyfta.

Skepparen kom efter henne och sjönk ner på huk intill henne. "Förlåt mig, det var verkligen inte meningen att kalla dig bondjänta, jag ..."

"Lämna mig i fred!" fräste Agi och vände ryggen till.

"Men snälla du ..."

"Låt mig vara!"

"Om det ska vara på det viset ... !" Skepparen fnös, reste sig och lämnade Agi med bestämda steg. Agis axlar började skaka av gråt.

"Se, vi vara framme vid Vazhin!" sa den matebske kusken glatt på starkt bruten theranska och vände sig bakåt mot kung Nikoforaz och hans tre män som bekvämt satt tillbakalutade i den täckta gulgrönmålade vagnen. "I dag den sjunde dagen efter vårdagjämningen och solen ännu inte vara högst upp, vilket betyda att vi komma i god tid till khobir Vazanov!"

"Utmärkt, kusk!" sa kung Nikoforaz leende. "Men vi kan inte besöka khobir Vazanov hungriga!"

"Åh, ingen fara! Det finns fortfarande gott om mat kvar i kistan!" Kusken stannade vagnen, hoppade av kuskbocken och gick till vagnens bakände där en stor gröngulmålad kista var placerad. Han öppnade kistan och började ta fram rökt kött, bröd, frukt och vin medan kungen klev ut.

"Jag ber om ursäkt", sa kung Nikoforaz lugnt och tog fram Maktens tiaror ur den gamla ränseln som också låg där. "Men vi ska inte besöka någon khobir över huvud taget.

Innan kusken hann reagera hade Nikoforaz satt på sig de hopkopplade tiarorna och med ett nonchalant tvåhandsgrepp knäckt hans nacke.

"Targan!" befallde han. "Ta på dig kuskens kläder, då du har samma kroppsstorlek som han! Och ifall någon frågar oss när vi far förbi Vazhin så ska du säga att vi bara är på genomresa till krothonerna i viktiga affärer!"

"Vad gör vi med kusken?"

"Vi lämnar honom naken här!"

Den rödhårige soldaten fick syn på den livlöse kusken. "Men majestatis! Varför har du dödat honom? Han har ju varit så vänlig mot oss!"

"Fremo", suckade Nikoforaz medan han åter stoppade ner tiarorna i ränseln, "Han var vänlig eftersom han trodde att vi var kobarashianer på väg till khobir Vazanov! Om han hade fått reda på att vi var erkelzaarianer på väg hem, hade han minsann inte varit så vänlig! Han fick offra sitt liv för att rädda oss! Det borde du väl förstå, annars hade du väl inte tagit värvning i min armé!"

"Men ändå ..."

"Han var mateb, Fremo, glöm inte det! Och mateber är såna som dödar hjälplösa tiggarbarn eller likgiltigt ser på när de pinas! En vacker dag när jag har Läkedomens tiara och har löst problemet med bron över Eldravinen ska jag återvända hit med en stor armé och krossa mateberna! Jag ska befria alla erkelzaarianer från deras bojor och de ska jubla och trampa ner den hedniska solgudasymbolen i smutsen! Ljuset från den Ende guden kommer åter att skina över Östra Erkelzaar!"

Kapten Targan nickade gillande medan Fremo började diskutera med den kortväxte soldaten.

"Dimal, jag kom att tänka på en sak."

"Vad då?"

"Tänk om en härskare från ett främmande rike besökte Erkelzaar under kung Zakastvurs regeringstid och bara fick träffa kung Zakastvur, furst Tengur och fogde Erazak under en av deras eviga festmåltider och dessutom fick beskåda människooffret till den där solgudinnan! Skulle den härskaren då dra slutsatsen att alla erkelzaarianer var elaka och dra ut i krig mot Erkelzaar?"

"Inte om den härskaren använder hjärtat och sunt bondförnuft! Man kan inte döma ett helt folk utifrån hur dess herrar beter sig!"

"Jag hörde er!" sa kapten Targan varnande. "Vakta era tungor så att inte kungen hör er!"

"Vart ska ni faaara?" undrade Titioona.

"Vi ska fara hem till Krahan", svarade furstinnan Fenestra.

"Krahaaan? Vad är deeet?"

Nu börjar hon igen med sina evinnerliga frågor, tänkte Piri, inte utan ett styng av saknad.

"Krahan är en stad precis som Novgord där du bodde som liten", förklarade Fenestra som plötsligt fick en idé om hur hon och Piri skulle kunna skiljas från Titioona utan att hon blev ledsen. "Krahan är vårt hem, där bor våra fäder ..."

"Men min far byäldsten är ju död!" invände Piri.

"Tyst nu!" väste Fenestra mot Piri. "Krångla inte till det för mig och Titioona nu!"

"Förlåt ..." viskade Piri tillbaka.

Vänd mot Titioona fortsatte Fenestra att förklara: "Våra fäder bor i staden Krahan, därför är staden Krahan vårt hem! Och det är dit vi ska fara så att våra fäder inte blir ledsna! Men din far Haraldan är i det Himmelska paradiset ..."

"Är far i paaaradiset?" utbrast Titioona förvånat.

"Jaa, tillsammans med din mor! Men du har en ny far nu!"

"Har Titioona en nyyy far?"

"Jaa, det är hövding Matauro. Och därför är ditt hem här i Jaguarens by hos Skogens folk!"

"Så Titioona är hemma nuuu?

"Jaa!"

"Vilket fiiint hem Titioona har!"

"Jaa, ditt hem är mycket fint!"

"Har niii fina hem?"

"Jaa, det har vi!"

"Så fiiint!"

"Ha det gott Titioona! Vi kanske ses igen någon gång!"

"Farväääl Fenestra! Farväääl Piri!"

De tre vännerna gav varandra en så varm och hjärtlig kram att deras tre nästippar möttes i en triangel. När Fenestra och Piri sedan lämnade hyddan hörde de hur hon började sjunga den där märkliga sången på det uråldriga språket för den febersjuke pojken som låg därinne i sin hängmatta. Piri kunde inte längre förstå texten men det gjorde Fenestra.

När en väg slutar börjar en annan, min vän, när en väg slutar börjar en annan.
Slutets början är blott slutet på början, min vän, slutets början är blott slutet på början.
En cirkel är inte alltid rund, min vän, en cirkel är inte alltid rund.

"Det var inte snällt att ljuga för Titioona, Fenestra!" sa Piri förebrående. "Min far är död medan hennes fortfarande lever och har hälsan!"

"Det var egentligen ingen lögn, Piri! Tänk efter! För dig är din far i högsta grad levande eftersom du älskade honom och kommer ihåg vad du gjorde tillsammans med honom! Och det viktigaste av allt: din far älskade dig! Därför är din far levande!"

"Jovisst, men ..."

"Men vad gjorde Titioonas ’riktige’ far, furst Haraldan? Jo han låste in henne i ett rum och lät inga andra än sin fru och sin vän, furst Gerondo få träffa henne, eftersom han var rädd om sitt anseende! Minsta misstanke om att han hade en efterbliven dotter skulle sänka hans höga prestige, eftersom de efterblivna inte är lika accepterade hos oss som hos Skogens folk! Och de tjänare som betjänade Titioona hade total tystnadsplikt och gjorde allt för att ingen skulle få reda på furst Haraldans hemlighet! Och att han inte var stolt över sin dotter kan delvis skyllas på vår kultur, men poängen är denna: Titioona älskade Haraldan, men Haraldan älskade inte Titioona."

"Hur vet du det?"

"Ingen låser väl in sitt älskade barn för att han eller hon skäms över det! En som verkligen älskar sitt barn skulle göra allt för att visa fram dess goda sidor! Kom ihåg att furst Haraldan inte ville att Titioona skulle komma ut och sjunga för oss när vi åt middag! Fast det inte finns någon i hela världen som sjunger lika vackert som Titioona!"

"Det stämmer faktiskt!"

"Och som av en händelse fick jag en hemlighet viskad i örat då furst Gerondo inte kunde sova kvällen efter olyckan med gråbjörnen. Han sa att furst Haraldans hustru Eloona hade dött i barnsäng bara två år tidigare och att hon innan dess verkligen hade försökt övertala Haraldan att lyfta fram Titioona som Erkelzaars bästa sångerska. Men Haraldan som är tondöv hade aldrig varit särskilt förtjust i musikanter och gycklare. Och han hade därmed inte förstått inte vilken fantastisk gåva Titioona hade, utan hade alltid svarat Eloona med: ’Vill du göra mig till åtlöje inför alla de andra furstehusen så varsågod. Men jag kommer aldrig mer att tala med dig!’ Och inför detta ultimatum hade Eloona inte kunnat göra något annat än att låsa in sig i rummet med Titioona och vara med henne hela dagarna."

"Hon älskade verkligen Titioona!"

"Nu förstår du."

De åtta små lurviga bergshästarna med sina knubbiga ben betade lav och grästuvor i en sluttning bakom byn. Sadlarna satt fortfarande kvar på deras ryggar. Furstinnan hade meddelat hövding Matauro att han nu var Titioonas far och att han fick fyra hästar i adoptionsgåva och i sin tur fick hon tillbaka de båda skamfilade uniformerna som nu var så rena att deras klarblå färg lyste. Medan Piri och Fenestra hade sovit hade kvinnorna i byn tagit av dem deras uniformer, tvättat dem och låtit dem torka i vårsolen. Furstinnan konstaterade lättat att penningpungarna som satt kvar på bältena inte var länsade.

Fenestra och Piri gick fram till bergshästarna, lastade maten och tältet på två av dem och satte sig i sadeln på två andra.

"Åt vilket håll ska vi rida nu?" undrade Piri.

"Följer vi den här floden så kommer vi till Etengord om ett par tre dagar. Därifrån kommer vi med båt på ungefär fyra dagar till Melkor via Amdor och sedan har vi bara en dagsritt kvar till Krahan."

"Synd att vi måste lämna Titioona, hövding Matauro och den här trevliga byn ..."

"Jag vet, Piri! Men min storebror, kung Nikoforaz blir inte nådig om han kommer hem först och måste vänta på mig! Och jag måste också skicka ilbud till furst Haraldan i Novgord om att furst Gerondo har omkommit!"

De båda väninnorna vinkade mot byborna som glatt höjde sina händer och ropade:

"Jomondori! Jomondori!"

Khobir Dergolomon behövde inte ställa sig i kön till Solens tempel på grund av sitt högt uppsatta ämbete, och trädde därför genast in och bugade sig respektfullt inför solkejsaren som tronade på altaret. Nu var såväl tronslädens konsol som dess bottenplatta, medar och reling nersmorda med blod från gårdagens människooffer, eftersom mateberna ansåg att offerblod utgjorde det heliga och värdefulla bränsle som gjorde att Solens son kunde färdas i sin tronsläde mellan sin faders värld och Artezania varje år.

"O helige tranibor, du som känner till min son, tirsan Kaljotyin som nu säkert är i Vazhin! Gör så att han återvänder hit med de fyra kobarashianerna så att jag kan avlocka dem magins hemlighet!"

"Det ska jag tala med min fader Sol om!" bräkte solkejsaren barskt. "Eftersom fader Sol är den som styr över hela Artezania, är det även han som styr över Kaljotyins öde! Men lyckas jag dräpa majestatis Nikoforaz nästa år, kommer Kaljotyin inte att bli förstenad på grund av honom!"

"Förstenad av majestatis Nikoforaz?! O helige tranibor, så gräsligt!" Khobir Dergolomon slog ihop händerna och stramade därefter upp sig. "Jag lovar och svär vid din helige fader och vid min heder att jag ska dräpa majestatis Nikoforaz så fort han sätter sin fot på matebsk mark!" Han gjorde en hastig bugning mot solkejsaren som gjorde ett nonchalant tecken med sin bergkristallprydda spira för att visa att han hade tillåtelse att gå.

Khobir Dergolomon gjorde ännu en bugning och lämnade templet. Traniboren lutade sig fram så att tronsläden knirkade och satte fast spiran på konsolen. Khobiren framför altaret höjde sina armar vänd mot tronsläden och monirerna bakom den slutade sjunga.

"Hälsa din far Solguden så att han ger oss sin välsignelse!" ropade nadmoniren på altarets kant högtidligt. "På återseende vid vårdagjämningen nästa år, o helige tranibor!"

Länsherren framför altaret sänkte sina armar. Solkejsaren tog återigen tag i bergkristallen på sin spira, men den här gången förde han den framåt likt en kobarashiansk vagnsspak. De tre magiska lamporna framför honom började blinka i gult, rött och turkos medan solskivan bakom honom började rotera medsols i ljuset från en röd magisk lampa på en mässingsstång skymd bakom honom. De vita ornamenten på konsolen framför honom och cylindern bakom honom glödde. Ett mjukt surrande ljud hördes som från en kobarashiansk magisk vagn och ett ljusblått skimmer med vita gnistor omgav solkejsaren och hans tronsläde. Han bleknade alltmer i ett skimrande klot och till slut var han helt försvunnen och det låga marmoraltaret stod tomt.

Tirsan Kaljotyin fick syn på den gröngula vagnen när den hade en liten bit kvar till Vazhin och sporrade sin häst. Han hann snart ikapp den och hojtade:

"Shakare Akira! Shakare Akira!"

Varken kapten Targan eller kung Nikoforaz reagerade på ropet, förrän den matebske lagväktaren var jämsides med dem.

"Tempelmästare Akira! Khobir Vazanov är död! Traniboren avrättade honom som straff för att han hade offrat majestatis Nikoforaz till stenjättarna!"

"Det var ett bra straff!" sa kung Nikoforaz utan att tänka sig för.

"Jag måste underrätta khobirson Vazanov om detta! Ni kan fortsätta förbi Vazhin, jag är snart tillbaka." Kaljotyin manade på sin häst och red in genom stadsporten snett framför dem. Då han var lagväktare blev han inte hejdad av portvakterna.

Först nu förstod kung Nikoforaz vem det var.

"Tirsan Kaljotyin, khobir Dergolomons sonson!" utbrast han på theranska. "Vad gör han här?!"

"Ingen aning!" svarade Targan på samma språk. "Bäst vi skyndar oss härifrån!"

Nikoforaz piskade på hästarna och vagnen satte av i hög fart så att den skramlade högljutt på den gamla grusvägen, men det hjälpte inte. Trots att de lyckades komma en bra bit utom synhåll för staden red tirsanen ändå i fatt dem efter sitt uträttade ärende.

"Får jag följa med er till Kobarashi?"

Fattades bara det! tänkte Nikoforaz surt. En efterhängsen mateb!

"Vi måste först till krothonerna", sa kapten Targan, "eftersom khobir Vazanov är död och inte kan överlämna de upplysningar vi behöver. Det blir en lång omväg och det är inte säkert att maten räcker till dig."

"Ingen fara!" sa tirsan Kaljotyin lugnande. "Jag har med mig egen proviant och pengar! Men vad har hänt med kusken? Och varför har du kuskens kläder på dig?"

Nu var det kapten Targans tur att svettas. "Det ... det hände en olycka. En besynnerlig sådan. Kusken började plötsligt kräkas blod och jag försökte hjälpa honom men han dog i mina armar. Dessutom blev min dräkt totalt nersölad och jag blev tvungen att ta på mig kuskens."

Kaljotyin lät sig nöja med svaret, men han kände på sig att det var något som inte stämde och red ett par timmar under fundersam tystnad jämsides vagnen. Till slut frågade han:

"Känner ni en kortväxt överstepräst vid namn Katoro?"

"Självklart!" svarade kapten Targan glatt. "Det var ju han som körde oss i den magiska vagnen genom den långa tunneln till Portelan!"

"Vad heter er hemstad?"

"Den heter Thak... hm... Tengiz-Gora."

Tirsan Kaljotyin märkte kaptenens felsägning och plötsligt kom han på vad det var som var så fel. "Din dräkt! Din dräkt är inte blodig!"

"Hur så?"

"Du sa att kusken hade spytt blod och sölat ner din gamla dräkt, men då borde ju hans också vara nersölad! Men den dräkt du bär – som har tillhört kusken – är ju helt fläckfri! Ni är ju ..."

Kung Nikoforaz ryckte ut tiarorna ur ränseln, satte på sig dem, hoppade ur vagnen i farten och tog ett språng upp på lagväktarens häst. Där tog han bakifrån stryptag om Kaljotyin och väste i hans öra:

"Det stämmer, ditt matebska kräk! Vi är inte kobarashianer, vi är erkelzaarianer! Det här var det enda sättet för oss att få resa i fred genom ert förbannade barbarland! Men tyvärr får du aldrig återse ditt vidrige navelsvin till far, khobir Dergolomon, men jag får åtminstone nöjet att se dig dö långsamt!"

Kung Nikoforaz klämde till om tirsanens hals. Kaljotyins ansikte blev märkbart blåare, hans ögon trängde ur sina hålor och han sparkade vilt med benen så att han och Nikoforaz föll av hästen.

Just när de tog mark lättade Nikoforaz på greppet. Tirsanen kippade hostande efter luft medan han mödosamt reste sig upp. Jag kan inte ha ihjäl den här mateben, tänkte Nikoforaz. Utan hans oavsiktliga varning skulle jag ha blivit avslöjad av traniboren i soltemplet! Dessutom kan han som gisslan bli nyttig för mig i min framtida erövring av Matebia, eftersom han är den förstfödde sonsonen till khobir Dergolomon, en av Matebias mäktigaste adelsmän!

"Inte ett knyst!" väste Nikoforaz hotfullt till Kaljotyin samtidigt som han avväpnade honom. "Och om du försöker rymma kommer jag efter och skär halsen av dig!"

Kapten Targan gjorde halt och Nikoforaz knuffade in den omtöcknade och förkrossade lagväktaren i vagnen. Under tiden tjudrade kaptenen Kaljotyins häst vid vagnens bakände.

"Nådiga herrar!" vädjade tirsan Kaljotyin. "Låt mig bara få återvända hem och hämta Arinya, min käresta!"

"Ånej, den bluffen går vi inte på! Du ska vackert följa med oss hem till Thakandor!"

"Thakandor?"

"Erkelzaars huvudstad på andra sidan Eldravinen!"

"Omöjligt! Vi kommer inte över krothonernas bro!"

Kung Nikoforaz log snett och höjde ett ögonbryn. "Jaså inte?"

Den täta furuskogen glesnade och framför de båda ryttarinnorna rann Blå floden som ett skimrande silverband genom ett lapptäcke av gröna åkrar. Den mustiga doften av multnande barr ersattes av en frisk doft från slåtterängar med spirande gräs och solen sken från en bar förmiddagshimmel med endast några få fjäderlika moln.

"Vad skönt att komma ur den här dystra och råfuktiga skogen!" suckade Piri Furulaan lättat. "Hur länge har vi ridit egentligen?"

"I tre dagar, sedan vi lämnade Jaguarens by", sa furstinnan Fenestra.

"Då är det den tionde dagen i den fjärde månaden i dag."

"Det stämmer precis! Åh äntligen, titta där!" Fenestra pekade glatt på en befäst stad som låg tvärs över floden. "Där ligger Etengord! Där kan vi ta en båt till Melkor och därifrån rida hem till Krahan!"

"Ja, men först tar vi en avstickare till Minarbi."

"Minarbi? Vad ska vi där och göra? Jag kommer att sända bud dit ifrån Etengord att furst Gerondo är död och då är det problemet löst!"

"Du har glömt en väsentlig sak, Fenestra! Min lillasyster Agi ..."

"Men Piri! Hon for ju med en galär till Världens ände! Vem vet när hon återvänder om hon över huvud taget återvänder!"

"Hon kommer att återvända, det känner jag på mig! Klarade hon att leva fredlös en och en halv månad i skogen, då klarar hon en tur till Världens ände. Vi har ju klarat en tur till Världens tak! På hästryggar dessutom!"

"Men vad ska vi då göra i Minarbi?"

"Vänta på Agi så klart! Du tror väl inte att jag lämnar henne i sticket?"

"Men hon kan ju gå till furst Gerondos slott!"

"Tror du att hon blir insläppt? Furst Gerondo var den ende som fick veta vem hon var och han är död nu!"

"Men jag måste till Krahan så att jag är hemma före min storebror, kung Nikoforaz! Om han inte redan är hemma och oroar sig för mig!"

"Som du vill! Rid du till Krahan så tar jag första bästa båt till Minarbi!"

"Ska du lämna mig ensam efter allt vi har gått igenom?"

"Jag är väl inte din tjänarinna heller! Min lillasyster Agi är viktig för mig eftersom hon förutom min lillebror Ando är min enda överlevande släkting!"

"Tror du inte att min storebror, kung Nikoforaz är viktigare?" fräste Fenestra. "Han kommer ju när som helst att krönas till majestatis!"

Piri fnös högljutt. "Kungligheter!"

"Det finns inga problem som saknar lösning! Vi far hem till Krahan först och därefter kan vi fara tillbaka till Minarbi!"

"Men Minarbi ligger ju närmare än Krahan! Vi måste fara dit först! Och din bror har det bra som blir krönt till Erkelzaars härskare, men vad ska Agi göra i Minarbi utan pengar?"

"Samma som hon gjorde i skogen när hon var fredlös!"

"Äh! Då skiljs våra vägar!" sa Piri argt. "Far till Krahan du, men jag far till Minarbi vare sig du vill det eller inte och hämtar Agi!"

"Men jag har Visdomens nyckel! Utan den kan du inte klara dig!"

"Då får du låna mig den!"

"Du kommer bara att förlora den och hur ska vi då bota din lillebror?"

"Och om jag måste bota Agi? Vem vet vad de där männen på galären har gjort med henne!"

"Du har rätt! Jag rider raka vägen till Krahan, men du får låna Visdomens nyckel. Var rädd om den! Furst Gerondo och hans män offrade sina liv för den!"

Fenestra stack handen innanför kragen och plockade upp den genomskinliga gröna stenen. Piri fick den i sin hand och kände dess släta rundhet innan hon stoppade ner den i sin lönnficka. Stenen kändes hård och kall mot bröstet.

"Tack, Fenestra. Jag visste att jag kunde lita på dig. Synd bara att du inte vill följa med mig till Minarbi."

"Vi kan väl fara tillsammans till Amdor?"

"Om du vill."

"Bra att vi är vänner igen! Du har sannerligen förändrats! Du har blivit mycket modigare nu! Första gången vi möttes så svimmade du nästan när du fick veta att jag var en furstinna, men sedan slog du näven i bordet hos officeren i Minarbi och därefter envisades du med att få Titioona befriad och nu vågade du gräla med mig!"

"Oj förlåt, det var inte meningen ..." sa Piri med försynt röst men såväl hon som Fenestra insåg det komiska i situationen och de började skratta bägge två.

Fenestra och Piri red fortfarande fnissande in i staden och fram till floden som glittrade i eftermiddagssolen. En rad slupar var förtöjda intill bryggan och Fenestra gick fram till en skeppare med blond valrossmustasch som stod framför en gul slup.

"Ursäkta, ska ni fara till Minarbi?"

"Nej kapten, endast till Amdor, Orotir och vidare till Melkor."

"Det blir utmärkt! Jag ska fara till Melkor och min vän till Minarbi!" sa Fenestra glatt. Bra att vi fick nya hjälmar av furst Gerondo! Nu märker inte skepparen att vi är kvinnor! Och det är bra att furst Gerondo även gav oss pengar så att vi kan betala för oss!

"Bra! Färden till Melkor kostar tre silvermynt och färden till Amdor kostar ett." Skepparen pekade på Piri. "Och du får följa med mig till Amdor, där har jag en vän som ska fara till Minarbi. Jag ska be honom att ta med dig och det kostar ytterligare två. Det blir alltså totalt sex silvermynt för er båda!"

"Det låter bra!" sa Fenestra glatt som inte kunde låta bli att tänka på den elake skepparen ombord på den mörkblå slupen som hade begärt ett hutlöst pris på ett guldmynt per person för en betydligt kortare sträcka.

"Ni kan komma ombord med en gång! Jag lägger ut snart."

"Tack!"

De båda kvinnorna klev ombord med sina fyra bergshästar i släptåg. Hästarna fick vara uppe på däck medan Piri och Fenestra gick ner i hytten för att vila. Där fanns en våningskoj och medan Fenestra klättrade upp i överkojen la sig Piri i den undre.

"Åh vad skönt!" suckade Piri saligt. "Nu glider vi nerströms och är framme i Amdor i morgon bitti!"

"Men sedan? Jag är inte glad över att du inte vill följa med mig till Krahan."

"Den dagen, den sorgen!"

"Då önskar jag dig lycklig resa, Piri. Det är bra att vi skiljs som vänner!"

Piri tog fram den gröna stenen och lät ljuset från det runda hyttfönstret skimra i den. Och jag som trodde att Fenestra inte kunde skiljas ifrån den! Men jag har en känsla av att hon har börjat bli litet rädd för sin egen bror bara för att han är krönt till Erkelzaars härskare ...

Den gula slupen anlände till Amdor i strålande morgonsol den elfte dagen i den fjärde månaden. Piri gjorde sig i ordning för att gå i land. När furstinnan Fenestra såg att Piri var färdig hoppade hon ner från överkojen och drog ivrigt på sig sin slitna kaptensuniform och blaskade av ansiktet i all hast i plåtbaljan på den väggfasta kommoden.

"Jag har ändrat mig, Piri! Jag följer dig till Minarbi! Vem vet hur lång tid det tar innan min bror finner alla tiarorna!"

"Tack, Fenestra!" sa Piri och kramade om furstinnan. "Du är en riktig vän!"

"Det är roligare om vi är tillsammans."

"Och tryggare."

"Kom så går vi upp!"

De gick upp på däck och möttes av skepparen med valrossmustaschen som följde dem i land.

"Min vän Goramo far till Minarbi redan i dag, först ska jag bara lasta över mina varor som ska till Minarbi på hans slup Lindlövet, som är den där grönmålade där borta. Ni kan gå dit, jag kommer snart."

Fenestra och Piri närmade sig förväntansfullt den gröna slupen när de till sin fasa fick se en välbekant mörkblå slup förtöjd bredvid.

"Himmel! Det är ju ..."

"Jaså, ni har återvänt, era små horor!" Den knubbige kortväxte skepparen blåste i sin båtvissla och började springa mot kvinnorna. En skara sjömän hoppade iland från den blå slupen bakom honom.

"Sablar! Den mustaschprydde skepparen har lurat oss! Jag visste det! Män kan man aldrig lita på!"

"Vi måste härifrån fort!"

De båda kvinnorna rusade mot en lagerbyggnad där tunnor och lårar stod staplade. De svängde runt en stapel av plankor och kolliderade med två män som satt vid ett bord. Pengar, papper och en gåspenna kastades omkring och stolar vältes omkull. Bläckflaskan flög i en vid båge och krossades mot en trave med slätpustad mursten. Piri landade tvärs över bordet medan Fenestra hamnade ovanpå en av männen.

"Ni!" Den mustaschprydde skepparen såg förvånat på kvinnorna. "Varför ..."

"Du har lurat oss, ditt odjur!" fräste Piri medan hon reste sig upp. "Du sände oss rakt i klorna på det där monstret!"

"Vem? Vad ..."

"Vi måste härifrån!" Fenestra drog i Piris ärm. "Det är bara en tidsfråga innan ..."

"Där är de!" Den kortvuxne skepparen pekade på kvinnorna och hans sjömän skyndade sig fram. Men skepparen med valrossmustasch ställde sig emellan med nävarna på höfterna.

"Vad vill du damerna?"

"De är mina!"

"Vad då ’dina’?"

"De är förrymda fångar!"

"De har rymt från dig, eller hur?"

"Ja, det har ... jag menar ... hit med dem!"

"Försvinn härifrån innan jag tillkallar stadsvakten!"

"De ... de är ju horor!"

"För dig va? Ut ur mitt packhus eller jag låter stadsvakten konfiskera din slup!"

"Nähä!" Den kortvuxne skepparen ryggade tillbaka och blåste en kort signal i sin båtvissla. Sjömännen samlades kring honom och han lämnade trumpet lagerbyggnaden. De båda kvinnorna andades ut och den skäggige köpmannen rättade till sin mörkblonda hästsvans och borstade av sin mönstrade tunika och sina svarta byxor.

"Åh, vad jag avskyr honom!" morrade den mustaschprydde. "Det är såna som han som ger oss skeppare dåligt rykte!"

"Tack för att du räddade oss!" sa Fenestra. "Och så ber vi om ursäkt för att vi avbröt era affärer!"

"Ingen fara! Köpmannen har fått sina varor levererade samt ett kvitto och jag har fått min betalning! Jag måste bara plocka ihop mina pengar som ligger utspridda över hela golvet ..."

"Och jag ber om ursäkt för att jag kallade dig odjur", sa Piri skamset.

"Du kunde inte veta eftersom vi inte har presenterat oss för varandra. Jag är skeppare Agiron Utamaar!"

"Jag heter Piri Furulaan!"

"Och jag är furstinnan Fenestra av huset Kanfagris!"

"Furstinna? Ojdå! Hoppas ni fann hytten tillräckligt bekväm!"

"Du behöver inte nia mig och hytten var utmärkt!"

"Bra!" Skepparen vände sig till köpmannen. "Jag ber om ursäkt för kalabaliken men jag hoppas att du blir nöjd med leveransen!"

"Oroa dig inte! Det är alltid roligt att göra affärer med dig, Agiron!"

Köpmannen plockade upp sin penna och sina papper och la dem i en platt läderväska, tog farväl av skepparen och lämnade byggnaden.

"Nu är jag klar här, så vi kan gå till Lindlövet! Där kan vi vänta tills alla varor från mitt fartyg stuvats ombord och då kan ni berätta lite om vad ni har råkat ut för och varför ni är klädda i uniformer!"

"Men Lindlövet ligger ju bredvid den där sabla slupen!"

"Knoppen kommer inte att röra er så länge jag eller min vän Goramo är med er!"

"Knoppen?" undrade Piri och Fenestra samstämmigt.

"Ingen vet vad han heter eftersom han aldrig har sagt sitt namn, så vi skeppare kallar honom för Knoppen för att han är kortväxt och ganska fet! Han har inte ens något namn på sin mörkblå slup, så vi kallar den för Spyflugan!"

Fenestra skrattade och Piri sa: "Rätt åt honom! Han är verkligen vidrig och lämnar oss inte i fred!"

"Min slup döpte jag däremot till Smörblomma eftersom den är gul och så tycker jag om blommor."

"Smörblomma ... vilket sympatiskt namn ..." sa Piri drömmande och tänkte på sitt ockragula sto som hon hade varit tvungen att sälja i Melkor.

De tre kamraterna gick lugnt ur lagerbyggnaden mot den gröna slupen. Den kortväxte skepparen bligade elakt på dem från den blå slupen bredvid, men de brydde sig inte om honom.

Skepparen gick ombord på Lindlövet med kvinnorna och möttes av en skäggig, lång, muskulös man med sitt raka svarta hår i hästsvans.

"Det här är min vän och kollega Goramo Lomaraan och de här, min vän, är furstinnan Fenestra av huset Kanfagris och Piri Furulaan! Ta väl hand om dem och skydda dem från Knoppen!"

"Oroa dig inte! Knoppen kan aldrig få tag i dem när jag är i närheten! Jag är ju dubbelt så lång som han och stark som en gråbjörn av allt lastande!"

Väl ombord fick de båda kvinnorna en bekväm hytt och de berättade i korthet om sina äventyr för Agiron innan han blev tvungen att gå tillbaka till sin gula slup. De fyra bergshästarna fördes varsamt ombord på Lindlövet som strax därpå lade ut.

När Lindlövet hade kommit en bit på väg kom skepparen Goramo ner i deras hytt och de fick börja berätta allt en gång till, men den här gången med fler detaljer eftersom färden till Minarbi skulle ta tre dagar.

Efter en god kvällsmat gick de båda kvinnorna mätta och belåtna för att sova.

"Jag förstod att Agiron var pålitlig när han räddade oss från Knoppen!" sa Fenestra medan hon drog av sig den klarblå vapenrocken. "Den som tycker om blommor kan väl knappast vara en ond människa!"

"Tro det?" undrade Piri och började klä av sig.

"Och att han hade döpt sin slup till Smörblomma, precis som din häst som ..."

"Gode gud! Den är borta!"

"Vad då?"

"Visdomens nyckel!"

Fenestra blev alldeles kall. "Himmel!"

"Jag måste ha tappat den när jag föll i packhuset!" sa Piri med en klump i halsen.

"Vi måste vända tillbaka!"

"Men Agi då?"

"Hon får vänta!"

"Det är sant! Utan Visdomens nyckel kan jag inte bota Ando!"

De båda kvinnorna sprang upp på däck och när de inte fann skepparen sprang de till hans kajuta där han satt och pratade med styrmannen.

"Vi måste vända om!" flämtade Fenestra. "Jag har tappat en viktig sak i lagerbyggnaden, en kär släktklenod!"

"Jag kan inte vända om! Jag har kött i lasten som blir förstörd om den inte når Minarbi i tid och det tar nästan halva dagen att lasta av den! Men om ni vill kan ni stanna ombord tills jag återvänder till Amdor, men det kommer att ta nio dagar från och med i dag."

"Nio dagar?!" utbrast Piri.

"Det går ju saktare uppströms på tillbakavägen."

"Då kommer min släktklenod att försvinna för alltid. Någon kan ju hitta den och sälja den. Och då blir det jättesvårt att få tag i den igen."

Skepparen vände sig till Fenestra. "Du är ju furstinna! Du kan ju efterlysa den som en stulen familjejuvel och utfästa hittelön!"

"Det är ju sant, det finns inga problem som ..."

"Ja, men hur lång tid kommer det att ta innan den dyker upp igen?" inflikade Piri. "Under tiden plågas Ando av att han inte kan springa ut och leka som alla andra barn!"

"Tålamod, Piri, tålamod!" sa skepparen lugnande. "Har vi tur ligger den kvar i lagerhuset eller så har min vän Agiron funnit den och då kan ni lätt få tillbaka den!"

"Jag hoppas det!"

Det var sent på kvällen och stjärnorna tändes en efter en. Kapten Targan klatschade med tömmarna och vagnen med kungen, hans båda soldater och den matebske fången fortsatte vidare uppför den krothonska serpentinvägen. Kaptenens stukade högerfot var nu på bättringsvägen men fortfarande mycket öm så han fick stödja den på en kudde. De fick stanna och vila åtskilliga gånger för att inte trötta ut hästarna alltför mycket, och när mörkret hade fallit anlände de till bron över Eldravinen, där de blev hejdade av en grupp krothoner i fotsida vita kaftaner.

"Halt! Vilka är ni och vad har ni för ärende?"

"Jag är kung Nikoforaz II av huset Kanfagris, härskare över Erkelzaar av den Ende gudens nåd!" sa kungen myndigt. "Det här är mina tre trogna män, kapten Targan, menige Fremo och menige Dimal och vi har viktiga affärer med hodjaga Feraal Hamadi el Guul! Dessutom har vi med en matebsk fånge som ska behandlas lika väl som oss!"

"Vänta här så ska jag hämta hodjaga Feraal!"

Tirsan Kaljotyin blev alldeles kall. Majestatis Nikoforaz, tänkte han, det är ju han i egen hög person! Den onde erkelzaarianske härskaren som självaste traniboren fruktade! Och traniboren sa dessutom att han kommer att bli bränd på bål av denne Nikoforaz och att jag kommer att bli förstenad, om han inte lyckas besegra Nikoforaz nästa år! Jag är förlorad!

Men så kom han på en väsentlig sak som gav honom en glimt av hopp. ’Kung’ förresten? Varför kallar han sig kung? Kanske har jag en chans ändå ...

Efter en lång stund kom krothonernas vicehövding och kung Nikoforaz bugade sig inför honom. "Hodjaga Feraal! Vi blev lovade att återvända samma väg som vi kom, men vi är tyvärr bara fem. Tre av oss blev uppätna av stenjättarna och vi blev tvungna att raka oss och klä ut oss till kobarashianer för att inte bli matebernas fångar men å andra sidan har vi en matebsk fånge med oss."

"Usch, vad hemskt, må dina olyckskamraters själar vila i frid! Låt dina män gå över först, så går jag sedan över med dig. Er vagn kan ni tyvärr inte ta med er, men ni kan ta med era hästar. Och i utbyte mot den fina vagnen får ni fina pälsverk och varsina sadlar så att ni slipper rida barbacka!"

"Tack för en god affär, hodjaga Feraal!"

Några vitklädda nomader förde kaptenen och de båda soldaterna vänligt men bestämt till brons fäste, medan andra lösgjorde de sex vita hästarna från skaklarna. Först gick ett par krothonska vakter över en och en och ledde försiktigt varsin häst i grimman över den svajande hängbron. Därefter gick kaptenen och de båda soldaterna över en och en med varsin häst. När de hade kommit över gick kung Nikoforaz över med vicehövdingen, den matebske fången samt de återstående hästarna. Ovanför var himlen alldeles svart och i kanjonen under dem glödde Eldravinens lavaflod med sitt heta röda sken, vilket gjorde det enkelt men samtidigt kusligt att passera över bron.

Tirsan Kaljotyin fick svindel och försökte låta bli att titta ner. Hängbrons tjocka rep och de solblekta brädorna knirkade och knarrade för varje steg som han, kungen och vicehövdingen tog. Han var mycket rädd, men samtidigt upprymd. Jag kommer att bli den förste mateben sedan Eldravinens uppkomst för nästan fyrahundra år sedan, som har lyckats ta sig över till den andra sidan, tänkte han stolt, men i nästa ögonblick sjönk hans hjärta som en sten. Men, åh... på andra sidan finns ju inte en enda mateb, jag kommer att vara bortom all räddning ...

När de fem kamraterna hade kommit över tog några krothonska vakter hand om hästarna medan de gick med vicehövdingen till hans jurta där endast kungen släpptes in. Fremo, Dimal och Targan fick sitta utanför med den matebske fången mellan sig, men de hörde allt som sas inne i tältet.

"Ers majestät! Du har nu förbrukat din rättighet att ta dig över vår heliga bro med sex följeslagare tur och retur! Men vill du göra det återigen, så måste du betala med det andra föremålet som en gång har tillhört oss, nämligen den Heliga spiran!"

"Menar du den här?" Kung Nikoforaz tog fram spiran och visade upp den.

"Just den, ers majestät!" Vicehövdingen såg vördnadsfullt på spiran. "Vid tidens begynnelse fick bashtuna Saram Cha al Tiira den av Himmelens gud och hon blev Krothons första Utvalda moder!"

"Så nästa gång jag vill över, måste jag alltså betala med den här?"

"Just det, ers majestät. Och kom ihåg: har du och dina män på något sätt lyckats smyga er över bron så att vi upptäcker er på den matebska sidan, då dräper vi er obönhörligen!"

"Jag förstår, hodjaga Feraal." Kung Nikoforaz nickade, men samtidigt kunde han inte låta bli att tänka på de storstilade planerna av Östra Erkelzaars befrielse från matebernas välde som skulle gå i stöpet om han inte offrade spiran som hans förfader, majestatis Kharaan den Store, hade erövrat från krothonerna i Ljusets år 682. Det är tur att Läkedomens tiara finns någonstans i Khuzul Daar som ligger på den erkelzaarianska sidan om Eldravinen, eftersom jag behöver spiran för att finna den! Men när jag väl har Läkedomens tiara, då kommer spiran att få mäktiga krafter, krafter som enligt den heliga legenden användes för att dräpa Mörkrets gud!

"Kom ihåg! Antingen den Heliga spiran eller så dräper vi er!"

Nikoforaz satt tyst med rynkad panna. Men så sken han upp.

"Hodjaga! Det är ju sed hos er att pruta på priset. Mitt erbjudande istället för den Heliga spiran, är att jag ska utplåna rödknutarna från Artezanias yta!"

Hodjaga Feraal nickade och log. "Om du lyckas utplåna rödknutarna från världens yta, ska du och dina män få fri lejd över vår heliga bro tur och retur igen. Eller så får du betala med den Heliga spiran. Överenskommet?"

"Överenskommet, hodjaga!" Jaha, tänkte Nikoforaz. Utan den Heliga spiran kan jag inte besegra mateberna och med spiran i behåll kommer jag inte över krothonernas bro igen utan att förlora mina trogna män om jag inte först har dräpt varenda rödknut! Men å andra sidan kan jag bara ta med mig sex män över bron och en armé på sju män är ju ingenting mot matebernas stora arméer med tiotusentals män. Jag måste komma på en annan lösning så att jag kan befria alla de förtryckta erkelzaarianerna från de där ondskefulla mateberna!

Utanför tältet blev tirsan Kaljotyin helt förtvivlad. Solförmörkelse, tänkte han. Jag kan inte fly tillbaka samma väg som jag kom, eftersom krothonerna inte kommer att släppa mig över bron! Jag är fast bortom Eldravinen där inga mateber finns och jag får aldrig mer träffa min älskade Arinya!

Men så började han tänka efter. Det kan finns en chans, och det är om jag lyckas ta mig över samma väg som den där mystiske Borim, nämligen via stenjättarnas bro i söder! Detta innebär i sin tur att jag måste finna den där Borim och jag har ingen aning om vem han är, förutom att han är fet och erkelzaariansk! Men kanske kan de båda kvinnorna som traniboren nämnde hjälpa mig, men jag vet inte heller vilka de är, förutom att den ena heter Fenestra och den andra Piri! Och hur ska jag kunna fråga efter dem när jag inte kan tala erkelzaarianska? Och vad kommer förresten att hända med mig när den onde Nikoforaz Tyrann når sin slutdestination med mig? Kommer jag att bli torterad?

"Nu är ert övernattningsjurta i ordning och era hästar står utanför den!" sa vicehövdingen till kungen i tältet.

"Tack, hodjaga Feraal!"

Kung Nikoforaz bugade sig och gick baklänges ut ur jurtan såsom etiketten krävde. Utanför väntade kaptenen och de båda soldaterna sittandes på marken.

"Vad sa hodjaga Feraal, ers majestät?" undrade kapten Targan.

"Nästa gång jag vill passera över bron måste jag utplåna rödknutarna eller betala med den Heliga spiran för att få komma över! I annat fall kommer vi aldrig mer över bron!"

"Apropå rödknutar. snart måste vi passera dem igen ... !"

Nästa kapitel Tillbaka

Uppdaterad 8 mars 2008