Under tiden satt Piri Furulaan, den offrade byäldstens dotter, bedrövad i en förgylld länstol i fogdens rum och såg ut genom det öppna fönstret. Molnens ulliga undersidor flammade i röda gryningsfärger. Piri hade inte fått sova på hela natten. Visserligen fick hon bättre mat än hemma, men här kunde hon omöjligen känna sig hemma. Här satt hon inlåst i en gyllene bur eftersom kung Zakastvurs kusin hade henne som sin glädjeflicka.

Fogden Erazak, tänkte hon och rynkade på näsan. Fy, vilket bullrande råskinn! Hans svettiga otvättade kropp luktar piss och han är så vidrig och det enda han har i sina tankar är hur han bäst ska våldta och plåga andra! Och så super han sig full och slåss som ett odjur! Och dessutom sa han att min far och mor hade blivit offrade till Solgudinnan och att Ando slavar i kung Zakastvurs silvergruva!

Piri svalde en klump i halsen och hon kände hur det sved till i bröstet. Stackars Ando! Jag ville först inte tro det, men ett par pigor som jag frågade sa samma sak! Fast de rös istället för att hånskratta ...

Piri reste sig ur länstolen, föll på knä framför fönstret och såg upp mot himlen medan hon knäppte händerna. "Gode Ende gud! Varför? Varför låter du det här ske? Ser du inte hur jag och mina kära lider? Om du är så mäktig att du har lyckats ta kål på Mörkrets gud, varför gör du inte samma sak med den elake kung Zakastvur och hans onde fogde Erazak? Och vad har hänt med min kära lillasyster Agi och min käre lillebror Ando? Gode Ende gud, jag litar på att du håller en beskyddande hand över dem så att de inte far illa! Men jag vill ut härifrån! Gode Ende gud! Hjälp mig!"

Piri reste sig, neg framför det öppna fönstret och satte sig åter i länstolen. Jag hoppas innerligt att Agi och Ando fortfarande är i livet! Har Agi lyckats komma undan kungens grymma män? Eller är hon kanske ...

Gode gud, nej!

En tår bröt fram i Piris ögonvrå. Sedan skakade hon på huvudet. Nej, Agi är klokare än så. Hon är inte den som faller i kung Zakastvurs klor. Men Ando, min stackars lillebror, han har inte en chans att ...

Piris tankar avbröts tvärt när fogden Erazak hastigt låste upp dörren och kom in. Han såg yngre ut än vad han egentligen var, en muskulös karl i en fläckig svart sidentunika med huset Shanathels vapen, helskägg och blont hår långt ner på axlarna. Han flåsade och darrade i hela kroppen, hans ansikte var rödflammigt och hans ögon var uppspärrade av upphetsning. Han flinade brett med dreglande mun.

"Min söööta gulliga lilla duuuva!"

Bryskt tog fogden Piri om midjan och slängde henne våldsamt på himmelssängen. Sedan kastade han sig över henne och slet av henne klänningen. Han pressade sin svettiga kropp mot hennes och stack in sin våta tunga i hennes öra.

Piri blev rädd och arg. Hon kände sig som en liten mus som katten just hade lagt klorna på. Katter brukar som bekant leka med mössen innan de äter upp dem, tänkte hon med fasa.

Piri knep ihop ögonen så att ansiktet blev som ett skrynkligt russin. "Släpp mig ditt vidriga fä! Låt mig vara!"

"Så lätt kommer du inte undan, min lilla duva!" skrattade Erazak och vred på Piris huvud så att han kunde kyssa henne.

Piri kände med äckel fogdens vinsmakande tunga i sin mun och hur han tryckte skrevet mot hennes vänstra lår och att någonting var hårt och styvt därinne. Fogden släppte hennes mun och med ett djuriskt vrål av lust lyfte han på sin svarta sidentunika och trängde in i henne. Men Piri vred sig i det ögonblicket undan baklänges så att hans säd hamnade på hennes lår och på lakanen. Erazak stirrade på de vita fläckarna medan den skummande lusten rann ur honom och han blev nästan nykter av ilska.

I nästa ögonblick kände Piri en brännande smärta på kinden. Fogden Erazak höjde handen för att utdela ytterligare en örfil, men då gled Piri ner på golvet och kröp kvickt in under den tunga sängen. Hon fick nätt och jämt plats där och visste att den storvuxne fogden inte kunde få tag på henne där.

"Du gjorde det igen, din förbannade slyna!" skrek han och sparkade på sängen. "Att du jämt måste slinka undan, ditt fega kräk! Men en vacker dag ska jag minsann hålla kvar dig och då ska du ta emot allt!"

Han gick ut och smällde dörren bakom sig så att karmarna nästan lossnade från stenväggen. Piri andades ut.

"Åh fy, vad jag avskyr det sabla råskinnet!"

Piri kröp fram och borstade av sig dammet och tog på sig sin ljusröda klänning som nu hade fått en reva. Hon satte sig i länstolen vid fönstret igen och tittade ut i morgonrodnaden. Någonting hade fångat hennes blick. Framför en skogsdunge långt till vänster myllrade en massa människor runt en stor pyramidformad anordning med en tvärbjälke på. Tvärbjälken gungade till och något flög genom luften mot borgen. I nästa sekund skakade väggarna av en dov duns. Piri blev rädd men samtidigt nyfiken och smög ut i korridoren mot fönstret längst bort för att kunna se bättre. Tur att fogden Erazak var så full och arg att han glömde låsa dörren till mitt rum, tänkte hon lättat.

Kung Zakastvur och furst Tengur låg i sina rum och sov ruset av sig. De visste att folket som vanligt inte skulle ha en chans att anfalla då borgens kalkstensmurar var höga och så släta att det inte ens gick att få in ett knivblad i skarvarna. Men de hade inte räknat med furst Nikoforaz och hans krigsmaskin. De vaknade av dunsen och trodde först att det åskade. När furst Tengur såg att himlen inte blixtrade anade han oråd och drog i snöret som ledde till en silverklocka i överste Vunraks sovrum. Vunrak skulle ut och väcka kung Zakastvur eftersom han var den ende som hade nyckel till kungens sovkammare förutom kungen själv.

Piri öppnade fönstret och tittade ut, lagom för att se en ny kula som flög genom luften och krossade övre delen av muren nedanför. Likt myror i en söndertrampad stack samlades vakterna på borggården och på de ännu hela bröstvärnen. Hoppfullt kände hon att någonting var på gång och stannade därför kvar vid fönstret och såg hur den ena kulan efter den andra dundrade in i muren och fick golvet att skälva. Plötsligt fick hon en otäck känsla. Hon vände sig om och såg rätt i Erazaks flinande anlete.

"Jaså här är du, min lilla duva!" Fogdens ögon var kusligt nyktra och iskalla.

Han tog ett hårt tag i Piris axlar men i samma ögonblick började alarmklockans starka bronsklang eka i hallen. Fogden blev distraherad och Piri tog tillfället i akt. Hon knäade fogden i skrevet. Han skrek till och tog sig om sina ömma könsdelar. Piri sjönk snabbt ner mot golvet och slank förbi fogdens vänstra sida. Hon rusade i väg med den uppretade fogden i hälarna. Tack gode gud! Räddad av klockan! Men jag måste ut härifrån!

Dörren till överste Vunraks rum öppnades, Piri hann förbi medan fogden hejdades en liten stund av den storvuxne och yrvakne officeren som vacklade ut. Hon sprang genom korridoren ut i hallen, förbi det röda träskåpet och nerför trappan. Den rödklädde vakten vid det röda skåpet stod och ryckte häftigt i ett tofsprytt rep invid skåpet. Ljudet från alarmklockan var nästan öronbedövande och snart var alla i huvudbyggnaden på fötter. Hovmännen, de furstliga gästerna och knektarna raglade drucket omkring och trodde först liksom det betydligt nyktrare tjänstefolket att blixten hade slagit ned och att borgen stod i lågor. Under tiden hade Piri hunnit fram till järnporten och hon såg bakåt mot Erazak som precis hade börjat ila nerför trappan. Hon fick snabbt av järnbommen med hjälp av dess motvikt, drog ifrån de fem kraftiga reglarna, knuffade upp den ena porthalvan och slank ut.

Erazak kom fram till porten och tittade flåsande ut genom den med halvöppen mun. Han stirrade på Piri som klev över alla dräpta vakter och knektar som låg utspridda över borggården.

"Du din förbannade slyna! Ditt sakramentskade luder! När jag får tag på dig ska jag strypa dig!", röt han. I nästa ögonblick rusade en skara soldater i blå vapenrockar med gula liljor mot honom och han fick snabbt slinka tillbaka in utan möjlighet att stänga porten.

Överste Vunrak som stod vid huvudtrappans krön och nu märkligt nog var spik nykter, pekade på inkräktarna därnere som vällde in genom porten. "Hejda dem!" röt han med sin starka röst. "Annars dräper de kung Zakastvur!"

Den kungliga livvakten, vars medlemmar inte hade supit lika mycket, gjorde sig snabbt i ordning för strid och strömmade på ömse sidor om officeren nerför trappan för att möta angriparna. Under tiden sökte fogden Erazak reda på en kofot och gömde sig för att invänta det rätta tillfället. Kungaborgen håller på att bli erövrad av Krahans stadsfurste, tänkte han. Och den som blir dräpt blir förstås kung Zakastvur, min käre dumme kusin med sin förbannade solgudinna! Jag sa ju att avgudadyrkan skulle reta gallfeber i hela Erkelzaar, men han ville inte lyssna och nu är jag i fara på grund av det! Men nu har jag å andra sidan min chans att få veta vad han gömmer i det röda skåpet. Så välbevakat som det har varit rymmer det säkert någonting mycket värdefullt! I tumultet ska jag försöka bryta upp skåpet ...

Medan drängarna spärrade av trappans nedre del med olika möbler gick livvakterna i närkamp med bardisaner och svärd. Nikoforaz’ och Targans män fick verkligen kämpa då livvakterna var i betydligt bättre form än knektarna och de övriga vakterna. Striden böljade fram och tillbaka i en dryg halvtimme nere i förhallen innan furstens och folkets arméer lyckades forcera barrikaden. När de sedan äntligen var på väg uppför stora paradtrappan, möttes de på krönet av den storvuxne officeren. Till skillnad från övriga knektar var han i full stridsmundering, komplett med arm- och benskydd. I ett stadigt grepp med båda händerna hade han en enorm spikklubba.

"Passa er!" varnade Nikoforaz. "Det där är överste Vunrak, ökänd för sin råstyrka!"

Med ett rungande stridsvrål gick officeren till anfall. Soldaten längst fram höjde sin trekantiga sköld som snabbt slogs undan. Han parerade med sitt svärd, men förgäves. Den stora spikklubban splittrade svärdet och i nästa ögonblick föll soldaten med bruten nacke. En bonddräng anföll officeren från sidan med en dynggrep. Överste Vunrak flinade hånfullt och hoppade snett bakåt så att vakten vid det röda skåpet genomborrades av grepen. När drängen försökte dra ut grepen träffades han mitt i ansiktet av spikklubban. Hans buckliga hjälm flög av i en vid båge och föll skramlande nerför trappan.

Ytterligare två soldater klev över sina fallna kamrater och attackerade översten från två håll med sina svärd. Vunrak vrålskrattade och svepte ner de båda soldaterna med ett enda klubbslag. I fallet drog soldaterna med sig ytterligare sju män som förlorade balansen och tumlade nerför trappan. Furst Nikoforaz klämde sig intill väggen för att inte träffas av de fallande soldaterna. Nu fanns ingen kvar mellan honom och överste Vunrak. Hans hjärta bultade hårt. Må den Ende beskydda mig, tänkte han.

Furst Nikoforaz drog sitt juvelbesatta svärd och gick sakta uppför trappan. Överste Vunrak skrattade fortfarande och svepte med sin spikklubba. Nikoforaz hann precis ducka, men hans hjälm blev avdragen då klubban trasslade in sig i plymerna. Vunrak slängde föraktfullt furstens hjälm åt sidan och slog med klubban igen. Nikoforaz böjde sig hastigt framåt, men han kände hur luftdraget från klubban kittlade nackhåren. Fursten rätade upp sig och högg mot Vunraks bepansrade armar. Översten svarade med att slå med spikklubban snett neråt. Svärdet slogs ur furstens hand och Vunrak sparkade det med ett elakt flin utom räckhåll nerför trappan. Nikoforaz drog sin ena kastkniv och kastade den mot översten som hånskrattande tog emot den på sin spikklubba så att den studsade i väg. Fursten hade nu bara en kastkniv kvar. En liten kniv mot en stor spikklubba, tänkte han. Det är som en liten åkersork mot en stor gråbjörn ...

Under tiden hade Targan lyckats smyga sig uppför trappan med ett spjut när han fick se att fursten var i fara. Med ett uppbåd av alla sina krafter kastade han spjutet mot Vunrak. Men officeren fångade vrålskrattande upp det i luften.

"Duktig dumbom! Nu har jag två vapen!"

Targan stirrade med fasa på överste Vunrak som triumferande höjde spjutet och klubban i luften. Officeren bytte snabbt vapenhand och siktade med spjutet mot fursten. Tusan också, tänkte Targan med en klump i halsen. Spjutet var ett misstag! Fursten är förlorad! Vi är dömda! Kung Zakastvur kommer att segra!

Men Nikoforaz var snabb. När han såg att översten höll spjutet höjt lät han sin kniv flyga i ett välriktat kast. Vunrak svepte med spjutet för att skydda sig i den fåfänga tron att det var den tjocka spikklubban han hade i den handen. Kniven passerade förbi och flög rakt in i hans hånfullt skrattande mun. Han stod häpen en stund, sedan föll spjutet och klubban ur hans händer och han tippade framlänges ner i trappan så att han kanade på mage en bra bit neråt.

På trappkrönet där överste Vunrak hade stått dök kung Zakastvur upp med furst Tengur vid sin sida. Liksom den nu fallne officeren hade Tengur hunnit dra på sig full rustning medan kungen hade dragit en ringbrynja över nattsärken och satt på sig sin gyllene örnprydda hjälm över nattmössan. De var beväpnade med svärd och hade gula trekantiga sköldar med en krönt röd örn och båda var de onaturligt nyktra.

"Nikoforaz!" vrålade kung Zakastvur av sorg och flammande hat. "Du har dräpt överste Vunrak! Må du brinna i det underjordiska helvetet!!"

"Zakastvur, du orätte kung!" ropade furst Nikoforaz hotfullt och plockade upp ett svärd från en fallen livvakt. "Nu ska du få känna på den Ende gudens rättvisa straff!"

Till furst Nikoforaz’ stora förvåning rörde sig kung Zakastvur snabbt och gick genast till anfall. Nikoforaz kastade sig upp mot väggen vid det röda skåpet och svepte svärdet mot kungens oskyddade ben. Kungen ryggade tillbaka så att Nikoforaz missade honom med en hårsmån. Nikoforaz som var utan sköld, var mer lättrörlig än kungen, men också mer sårbar. Furst Tengur gick till angrepp mot Nikoforaz från sidan, men barden Targan som hade fått tag i en bardisan, skyndade sig till Nikoforaz’ undsättning.

"Targan ... !" Tengurs ögon smalnade av brinnande hat. Han röt ursinnigt och måttade ett hugg mot bardens hals.

"Folkets sak är vår!" ropade Targan och parerade hugget med treudden. Inte heller Targan hade någon sköld, utan höll bardisanen med båda händerna och svängde den hit och dit så att Tengur inte kom åt honom med svärdet.

Furst Nikoforaz parerade det ena kraftfulla hugget efter det andra. Hur kan Zakastvur kämpa så här bra?! Han är så tjock och fet och borde vara klumpig, däst och stupfull! Och furst Tengur! Har även han låtit bli att festa?!

De övriga soldaterna närmade sig bakifrån men de kom inte förbi Targan och Nikoforaz. En senig gammal bonde med en skära i handen kröp på alla fyra intill väggen uppför trappan. Han var så mager att han lyckades smyga mellan Nikoforaz och väggen. Kung Zakastvur märkte inte bonden eftersom han hade fullt sjå med att fäktas med furst Nikoforaz. Den spinkige bonden kröp ihop intill väggen och spände sig som en stålfjäder. I nästa ögonblick gjorde han ett utfall med skäran mot kungens ben. För sent fick kung Zakastvur syn på den magre angriparen. Skäran skar ett svidande sår i smalbenet. Kungen böjde sig ner och högg ilsket av bondens arm.

Furst Nikoforaz märkte att kung Zakastvur nu plötsligt riktade sin uppmärksamhet åt ett annat håll. Med ett kraftfullt hugg fick han kungens huvud att flyga nerför trappan. Tengur som såg sin kusins huvud tumla i väg skrek lika mycket av skräck som av förvåning. Detta räckte för Targan som slet svärdet ur hans hand med treudden. När Tengur såg att svärdet inte längre befann sig i hans hand, tjöt han igen, den här gången ett blodisande ljud som avslutades med ett gurglande då Targan rände bardisanen snett uppåt genom hans strupe.

"Detta är för alla oskyldiga offer, ditt avskum!" röt barden Targan.

När de få kvarvarande livvakterna såg att såväl Erkelzaars härskare som Thakandors stadsfurste var döda, la de ner de sina vapen och höjde upp armarna. "Ers nåd, vi ger oss, vi ger oss! Våra gamla herrar är döda! Ni är vår nye herre!"

"Jag lovar vid den Endes heliga namn att om ni tjänar mig, ska ingen av er eller era familjer behöva svälta eller frukta ond bråd död!" förkunnade Nikoforaz högtidligt och tog av den dräpte kungens signetring.

"Får vi åter tillbe Ljusets gud, ers nåd?" undrade en livvakt försynt.

"Självfallet! Ljusets gud är ju den Ende guden och rättvisa skall åter råda i Erkelzaar!"

Vid detta tillkännagivande brast såväl tjänstefolk och vakter som furstens och folkets arméer ut i ett öronbedövande jubel. En soldat spetsade kungens hjälmprydda huvud på en bardisan och höll upp det. Kungens pepparkornsögon var vidöppna, hans plufsiga mun var halvöppen och den blålila tungan stack ut.

"Kung Zakastvur är död! Leve furst Nikoforaz! Leve barden Targan! De leve i Ljusets guds heliga namn! Hipp-hipp hurra! Hurra! Hurra!"

Många yrvakna och bakfulla adelsmän som hade besökt den fallne kungens gästabud betraktade detta under tystnad, somliga visade öppet sin oro för vad som nu skulle hända. Furst Nikoforaz såg detta och sa med myndig röst:

"Är ni bara hängivna Ljusets gud och Auterian den Heliges lagar så har ni ingenting att frukta. Ni är ju erkelzaarianer som jag."

Adelsmännen nickade sakta. "Ja, ers nåd."

"Targan, du tappre bard!" ropade Nikoforaz högtidligt. "Stig fram!"

Den blonde magre mannen kom och föll på knä inför fursten.

"Säg mig återigen vem du är, du tappre!"

"Barden Targan Bogomil, folkarméns anförare, ers nåd!"

"Targan Bogomil! Eftersom du har dräpt den onde furst Tengur av huset Shanathel ska du nu bli befordrad!"

"Det tackar jag för, ers nåd! Men annars finns det ingen bättre belöning än att du vid den Ende gudens heliga namn svär att när du blir vår härskare, så ska du se till att ingen av oss erkelzaarianer lider, att alla har mat för dagen och någonstans att bo, att ingen någonsin behöver frukta några onda knektar och att vi åter får tillbe Ljusets gud, den Ende guden!"

"Det ska ske, tappre Targan, det svär jag på vid den Ende gudens heliga namn! Och hädanefter är du inte längre anförare i folkarmén, Targan Bogomil! I dag den sjätte dagen i den andra månaden i ljusets år 1320 har du blivit utnämnd till kapten Targan Bogomil i min armé!"

"Tack, ers nåd, tack!"

"Och som sagt, när jag sitter på tronen ska jag se till att det erkelzaarianska folket aldrig mer ska svälta och plågas! Rättvisa och förnuft ska råda och det erkelzaarianska riket ska åter blomstra! Detta svär jag vid den Ende gudens heliga namn!"

Kapten Targan log lyckligt eftersom han såg på furstens min att löftet var uppriktigt. "Vi kommer alltid att minnas denna dag, den sjätte i den andra månaden i ljusets år 1320 som Befrielsens dag! Tack, ädle furste av Ljusets guds nåd!" Kapten Targan bugade sig inför furst Nikoforaz och nytt jubel bröt ut.

Bönderna tog tag i soldaterna och dansade med dem nerför trappan. Även de molokna vakterna smittades av glädjen och började dansa även de. Vad spelade det för roll vilken herre de skulle tjäna? Nu när kungen och stadsfursten var döda så behövde de inte vänta något straff från dem. Då var det bättre att så snabbt som möjligt bli den nye herrens lojala män. Pigor och drängar som förskrämt hade gömt sig, lockades fram av de glada ropen och föll in i dansen och till slut tog även de förut så avvaktande adelsmännen och hovmännen sig en svängom med hovdamerna.

En rödhårig mustaschprydd soldat ur folkarmén kom fram till Targan för att gratulera honom. "Vad roligt att du har blivit kapten, Targan!"

"Och vad roligt att du har överlevt, Fremo!"

"Jag hoppas min tvillingbror har gjort detsamma! Vill du hjälpa mig att leta efter honom?"

"Gärna det! Men först måste jag hjälpa furst Nikoforaz med de skadade."

"Det gör inget!" log den rödhårige. "Jag kan leta efter Rasmo själv. Och så undrar jag över en sak."

"Vad då?"

"Kan man lita på furst Nikoforaz?"

"Självklart, Fremo! En furste som har dräpt den onde kung Zakastvur kan inte ha något annat än ett ädelt hjärta i sitt bröst! Det svär jag på vid Ljusets guds heliga namn!"

I den allmänna glädjen var det ingen som märkte att fogden Erazak smög till det röda skåpet, öppnade det med nyckeln som den fallne kungen hade haft kring halsen och tog ut ett gyllene skrin prytt med en örn av rubiner. Han öppnade det och såg en aning besviket en fasetterad kristallflaska och en dokumentrulle. Han stängde skrinet och såg sig skyggt omkring. Det här gick smidigare än vad jag trodde, tänkte han nöjt. Jag behövde inte ens kofoten! Men furst Nikoforaz män får inte hitta mig, för då blir jag arresterad och avrättad! Ifall de känner igen mig, vill säga ...

Fogden Erazak tänkte febrilt en kort stund. Sedan sken han upp med ett lömskt leende.

Han tog den soldat som fått sin nacke bruten, öppnade en dörr till vänster om skåpet och släpade in soldaten i en kammare som tillhörde några drängar och pigor som hade gått ut för att fira segern med de andra. Han låste dörren och klädde av sig och den döde soldaten. Vilken tur att furst Nikoforaz’ soldater är välnärda, tänkte han medan han synade liket. Den här är ungefär lika stor som jag! Hoppas bara att Nikoforaz inte har någon riktig koll på alla männen i sin armé ...

När fogden Erazak hade satt på sig soldatens kläder och klätt soldaten i sin svarta silverkantade tunika prydd med kungens vapensköld, högg han huvudet av soldaten och kastade in det med fogdehjälmen på i den öppna spisen. Tur att pigorna är flitiga med att elda! Han såg flinande hur huvudet förtärdes av lågorna och hur hjälmens styva band föll sönder i brinnande flagor.

Nu kunde Erazak lugnt öppna det gyllene skrinet för att närmare se efter vad kung Zakastvur hade lagt i det. Kristallflaskan innehöll något slags grönskimrande elixir och dokumentrullen var förseglad med ett kungligt sigill. Han bröt det örnprydda sigillet och ögnade snabbt genom dokumentet som var skrivet med kungens spretiga kråkfötter.

Härmed förkunnar jag, kung Zakastvur av huset Shanathel, att furst Tengur av huset Shanathel ska efterträda mig som härskare över Erkelzaar. Fogden Erazak av huset Shanathel ska bli ny stadsfurste av Erkelzaars huvudstad Thakandor. Knekten Vunrak av ätten Zogurath ska adlas till baron och bli ny kunglig fogde. Elixiret som finns i detta skrin ska hällas i min mun efter min död så att min kropp inte ruttnar eller blir uppäten av maskar och råttor, utan istället kommer att bevaras för evigt i Mortir. Må Solgudinnan beskydda kung Tengur, furst Erazak och fogden Vunrak!

Fogden Erazak rullade ihop pergamentet. Nu förstår jag varför skåpet var så noga bevakat, konstaterade han. Kung Zakastvur ville inte att furst Tengur skulle avsätta honom före hans död! Kung Zakastvur litade inte på någon förutom knekten Vunrak. Men nu är kungen död liksom Vunrak och Tengur. Och det är meningslöst att hälla elixiret i hans mun då han har blivit halshuggen och fått huvudet spetsat. Men min käre storebror Tengur däremot – frid över hans minne! – som har kroppen hel, ska få kungens trolldryck! När ingen ser på ska jag hälla det i hans mun ...

Fogden Erazak sköt in skrinet under sängen, la dokumentrullen i brasan bredvid det förkolnade huvudet och gömde elixiret i en lönnficka innanför den blå vapenrocken. Så kom han ihåg att den döde soldaten bara hade haft en liten mustasch och han fick sätta sig vid kommoden. Han klippte sitt långa ljusblonda hår, rakade av sig hela sitt yviga skägg och ansade mustaschen framför en liten spegel.

När Erazak var färdig var det knappt han kände igen sig själv. Han samlade upp hårstråna, gjorde en boll av dem och slängde in dem i elden. Han torkade noga upp resten av hårstråna och sköljde av handduken i baljan som han sedan tömde genom fönstret. Han såg till att dokumentet om tronföljden var helt förbränt innan han låste upp dörren och gick ut för att ta del i folkfesten. Måtte jag bara inte stöta på Piri, byäldsten Tamgens dotter, tänkte han oroligt. Hon är den enda som kan avslöja mig, trots att jag har rakat mig! Henne måste jag undvika till varje pris! Och den förbannade barden Targan som nu har blivit befordrad till kapten! Honom har jag lust att strypa långsamt och steka över sakta eld!

En soldat förband den senige gamle bondens armstump så att han inte skulle förblöda, men det var för sent. Bonden hade redan förlorat alltför mycket blod och satt blek och svag lutad mot stenväggen. När han såg furst Nikoforaz närma sig tog han av sig sin gamla hjälm med sin oskadda vänsterhand och böjde matt men respektfullt på nacken.

"Var hälsad ... ers nåd ..."

"Vilket är ditt namn, du tappre bonde?"

"Delon ... Monteraan ... ers nåd ..."

"Delon Monteraan! Du ska bli ihågkommen som den hjälte som hjälpte mig att besegra kung Zakastvur den Elake! Du och din familj ska bli rikt belönade!"

"... Tyvärr ... ers nåd ... ingen kvar ... alla dog ... hunger ... fogden ..." Den gamle bonden sjönk ihop med öppen mun.

Furst Nikoforaz kände på hans hals men kunde inte finna någon puls. Han stängde bondens mun och förde vördnadsfullt ihop sina handflator. "Delon Monteraan! Ljusets gud tar emot dig i det Himmelska paradiset redan i dag. Må du få evig välsignelse och frid i Ljusets guds heliga namn, amen."

Furst Nikoforaz vände sig till soldaten som hade försökt hjälpa bonden. "Ta ett par soldater och rid till Thakandor med Delons kvarlevor och meddela stadsborna att han ska begravas som en hjälte. När det är gjort, återvänd hit och du blir belönad."

"Tack, ers nåd!"

Plötsligt ryckte Nikoforaz till. Den döende bonden hade påmint honom om en viktig sak. Fogden Erazak, tänkte han oroligt. Vart har han tagit vägen? Han håller kanske som bäst på att organisera ett överfall!

"Sök igenom hela kungaborgen!" befallde Nikoforaz. "Fogden Erazak är fortfarande på fri fot!"

Furst Nikoforaz och hans armé rusade uppför trappan med kapten Targan och hans män hack i häl. De höll nästan på att snava över en död vakt som låg vid ett vidöppet rött skåp. Drängarna har tydligen även de gått till anfall mot sina grymma herrar, tänkte fursten. De skall självklart skonas och det är bra att de är såpass magra så att man ser skillnad på dem och kungens välgödda män.

"Vart tror du att fogden Erazak tagit vägen?" undrade fursten.

"Han kanske har gömt sig i kungens sovrum", svarade kapten Targan.

"Bra att du nämnde det! Jag har även ett annat ärende dit, den Heliga medaljongen är säkert där, eftersom jag inte såg någon platinakedja runt kungens hals."

Furst Nikoforaz gick raka vägen till kungens sovgemak med svärdet i högsta hugg, då en piga hade visat var det låg. Kapten Targan och några soldater följde efter och stannade vaksamt vid den öppna dörren. När fursten kom in i rummet ryggade han först tillbaka av den fräna lukten av träck och alla de morgonpigga flugorna som surrade omkring. Den kungliga himmelssängen var full av löss som vilade i rödsvarta klungor i de klargula sidenlakanens veck. Vid den motstående väggen fann han ett plufsigt och övergött vitt djur som låg och pöste i sin korg ...

Fursten vrålade ut sin avsky och högg huvudet av det skrikande navelsvinet som en sista gång tömde tarm och blåsa i en kaskad av stinkande gulbrun vätska.

"Må du brinna i det Underjordiska helvetet för evigt, du förbannade vidriga odjur!" skrek Nikoforaz medan han såg blodet pumpas ut på den smutsiga sidenfilten i korgen. Fursten kände absolut ingen ånger eller sorg. Den som i trakterna kring Krahan och Melkor kan visa upp ett avhugget navelsvinhuvud för mig får alltid ett silvermynt i belöning, tänkte han. Om jag inte själv vore furste skulle jag ha jag fått två silvermynt nu! Ett för svinet här och ett för det stora svinet vid namn Zakastvur!

Med ens fick furst Nikoforaz syn på något som låg på kungens helförgyllda pottskåp bredvid en liten tom glasflaska. Förväntansfullt gick han dit och tog upp det i sin hand. Det var en cirkelrund handflatsstor medaljong av en sorts vit metall som påminde om silver, men helt utan anlöpningar och med ett komplicerat geometriskt mönster på bägge sidorna. Den hängde i en ganska grov kedja av samma material. Nikoforaz höjde den vördnadsfullt i triumf. Den Heliga medaljongen! En av de fyra platinamedaljonger som Ljusets gud enligt den Heliga legenden skänkte för över trettonhundra år sedan!

Furst Nikoforaz tog även upp en liten glasflaska och luktade i den. Han kände en sötsur och samtidigt frän, eteraktig doft från de roströda droppar som var kvar i dess botten och rynkade äcklat på näsan. Något slags kraftelixir gjort på fmalak, tänkte han med avsky, den värsta drog som finns i hela Artezania! Det förklarar varför kung Zakastvur, furst Tengur och knekten Vunrak kunde kämpa så skickligt trots att de borde ha varit stupfulla!

Furst Nikoforaz fann även en liten tom ametistflaska och luktade i den. Matebska stjärntårar, tänkte han och suckade bittert när han såg det lilla solhjulet som hängde i en guldkedja från det brutna vaxsigillet vid flaskans hals. Hur mycket guld har inte slösats på detta? Guld som roffats från alla rättrogna erkelzaarianer? Guld som kunde ha använts till att förbättra alla kloster som tar hand om alla fattiga, gamla och sjuka? Jag glömmer aldrig när min käre far visade mig just en sådan här ametistflaska som hade tillhört min förfader, kung Kuzikenaz III med tillnamnet "den Galne". En sådan här liten flaska kostade lika mycket som ett helt furstepalats ...

"Ers nåd! Jag har funnit honom!" ropade någon gladlynt utifrån.

Furst Nikoforaz torkade av sitt svärd på himmelssängens purpurröda förhänge, la medaljongen i en lönnficka innanför tunikan och lämnade rummet. En rödhårig man med mustasch och gammal rostig hjälm som tidigare tjänstgjort som gryta pekade på en kammare som låg till vänster om det röda skåpet och fursten gick in. Där låg en huvudlös kropp på magen. Den var klädd i en svart sidentunika med silverbroderier i form av krönta örnar. I spisen låg en svartbränd skalle med en välbekant hjälm på. Furst Nikoforaz log triumferande.

"Fogden Erazak fick ett rättmätigt straff! Må han brinna i det underjordiska Helvetet i all evighet!"

Furst Nikoforaz kom ut ur rummet nöjt leende. "Fogden Erazak är dräpt!" Han klappade den rödhårige mannen på axeln. "Vem är du tappre man?"

"Jag är bonden Fremo Kontara, ers nåd."

"Har du dräpt fogden?"

"Nej, ers nåd."

Furst Nikoforaz vände sig mot de män som samlats i en klunga utanför kammaren. "Vem av er har utfört detta hjältedåd?"

"Det gjorde jag, ers nåd!" ropade Erazak och sträckte upp en hand.

"Tappre soldat! Stig fram!"

En mustaschprydd kraftig man i något för trång klarblå vapenrock och ringbrynja klev fram och föll på knä framför fursten.

"Vem är du, tappre soldat?"

Mycket bra, tänkte Erazak. Furst Nikoforaz och hans män känner inte alls igen mig! Nu måste jag se till så att jag inte blandar bort mina trumfkort! "Jag är menige Kazareh Taborsek, ers nåd."

"Menige Kazareh Taborsek! Eftersom du har dräpt den onde fogden Erazak av huset Shanathel ska du nu bli befordrad! Hädanefter är du inte längre soldat, i dag den sjätte dagen i den tredje månaden i ljusets år 1320, har du blivit utnämnd till kapten Kazareh Taborsek!"

"Jag tackar, ers nåd!" Kapten Erazak bugade sig respektfullt, men log i mjugg. Befordrad för att ha dödat mig själv och egentligen är det en degradering eftersom en kapten är fogden underdånig! Vilken ironi!

Furst Nikoforaz vandrade runt i trapphallen hela förmiddagen där de flesta skadade togs om hand och inspekterade dem. De skadade blev hjälpta av hitsända munkar från de båda klostren vid Krahan, oavsett om de varit på kungens sida eller furstens, och de gladdes av furstens vänliga ord när han välsignade dem. Nästan alla de döda låg på borggården och fursten gick ut och läste en bön över dem. Solen stod redan högt på himlen och några kajor kretsade under den disiga himlen. Så fick fursten syn på den rågblonda kvinnan i den ljusröda klänningen som hade släppt in honom i huvudbyggnaden. Hon stod vid en huvudlös kropp klädd i fläckig svart sidentunika och sparkade den upprepade gånger i skrevet.

"Ditt sabla odjur! Här har du för min mor! Och här får du för min far! Och här får du för Dramo! Och här för Agi! Och för Ando! Och ..." Piri brast i gråt och furst Nikoforaz sprang fram till henne och la varsamt en hand på hennes axel.

"Det räcker nu ..."

"Rör mig inte!" fräste Piri så att tårarna skvätte.

"Jag är furst Nikoforaz av huset Kanfagris, Thakandors nye herre. Vem är du?"

Piri hoppade till och stirrade på fursten. Trots den vänliga frågan darrade Piri förläget eftersom hon stod inför den herre som faktiskt hade hjälpt henne att hämnas. Furst Nikoforaz hade även varit svaret på hennes böner, han hade befriat henne och hennes folk från tyrannen Zakastvur. Dessutom skulle han kunna hjälpa henne att finna Agi och Ando.

"Oj, förlåt! Ers nåd! Jag trodde du var ... jag menar ..." Piri torkade tårarna, snörvlade och neg. "Alltså, jag heter Piri och är dotter till byäldsten Tamgen Furulaan!"

"Piri Furulaan! I den Endes heliga namn släppte du in oss så att vi kunde störta kung Zakastvur! Du kommer att bli rikt belönad!"

Piri ryckte överraskat till. "Rikt belönad? Är det verkligen sant?"

"Ja!"

"Men inga pengar i hela världen kan trösta mig. Det enda jag önskar är att du hjälper mig att hitta min lillasyster Agi och min lillebror Ando!"

"Jag lovar vid den Endes heliga namn att hjälpa dig att finna dem!"

"Det är skönt att veta att du inte är som kung Zakastvur eller fogden Erazak!" tillade Piri förtröstansfullt.

"Och jag kan också lova dig att fogden Erazak här samt kung Zakastvur den Elake och furst Tengur inte kommer att få någon värdig begravning. De där tre förbannade landsförrädarna kommer istället att bli kastade i avskrädesgropen utanför borgmurens norrsida, men naturligtvis först efter att alla de övriga döda fått en anständig begravning!"

"Tack, ers nåd! Det är verkligen rätt åt dem!"

Bonden Fremo kom fram till furst Nikoforaz och bugade sig djupt och vördnadsfullt.

"Ers nåd! Jag undrar om ni vet var fängelsehålorna finns. Min tvillingbror Rasmo blev nämligen arresterad av kung Zakastvurs män."

"Jag kan visa dig dit, Fremo. Du visade ju mig var fogden låg dräpt."

"Fängelsehålorna!" utbrast Piri förskräckt. "Ando kanske sitter inspärrad där! Åh, min gud! Jag hoppas att han fortfarande lever!"

Den före detta fogden Erazak som nu var kapten Kazareh, såg furst Nikoforaz, Piri och en rödhårig bondsoldat lämna borggården. Han gick fram och flinade spefullt mot den svartklädda och huvudlösa kroppen.

"Jaså, slynan Piri trodde att du var jag? Hon skulle bara veta att jag lever! Och du blir kastad i ovigd jord istället för mig! Så synd att du blir ’begravd’ utan huvud, hehe! Du får ta min plats i det Underjordiska helvetet och du kommer att brinna i den eviga elden med huvudet under armen likt en grov brottsling!"

Bredvid det svartklädda liket låg furst Tengurs kropp med kung Zakastvurs huvudlösa lik strax intill. Kapten Kazareh tog fram kristallflaskan med trolldrycken.

"Käre bror! Jag lovar och svär vid Solgudinnan att jag ska hämnas dig! Men just nu kan jag bara skänka dig ett elixir som var ämnat åt vår kusin, kung Zakastvur, ett elixir som bevarar din kropp för all framtid. På så sätt kommer du aldrig att utplånas trots att den förbannade furst Nikoforaz kastar dig i avfallsgropen! Och när jag har makten kommer du äntligen att få en värdig begravning och Piri kommer att bli min för evigt! Och jag lovar och svär vid Ljusets gud att Targan ska drabbas av min fruktansvärda hämnd!"

Kazareh hällde elixiret i Tengurs öppna strupe, gömde den tomma kristallflaskan innanför harnesket på en död knekt och lämnade borggården.

Rasmo Kontara låg på en möglig träbänk i en fuktig fängelsecell utan fönster och stirrade framför sig i det kompakta mörkret. Det luktade unket av gammalt golvhalm och prassel hördes från ett par råttor och några kackerlackor som letade efter något ätbart i hans tomma träskål. Rasmos rygg var bruten och därmed var han förlamad från midjan och neråt. Smärtan var olidlig och hans tankar vandrade runt i en otäck och plågsam cirkel.

... det är så mörkt och ryggen gör så ont och kotorna skaver och det finns ingen luft och jag kan inte röra mig och jag kommer aldrig ut härifrån och bänken är så hård och väggen är så fuktig och jag är så svettig och jag är så törstig och jag kvävs och jag kommer att dö alldeles ensam här och råttorna biter mig och flugorna kryper omkring på mig och mina armar domnar och det är så mörkt och ryggen gör så ont och kotorna skaver ...

Plötsligt hörde han ett tumult utanför den bastanta järnskodda ekdörren. Det avslutades med ett ilsket vrål som tvärt klipptes av. Efter en stund rasslade det i låset och dörren öppnades. Rasmo bländades av fackelsken som slutligen bröt den onda tankecirkeln. Nu kommer de för att avrätta mig, nu är det äntligen slut ... äntligen slut ... äntligen ... slu...

Det svartnade för Rasmos ögon och han tyckte sig falla i en mörk bottenlös avgrund.

"Jag anade att du satt här i fängelsehålan, käre bror!" sa Fremo lättad och höll upp sin fackla så att den lyste upp de skrovliga stenväggarna som glänste av fukt.

Rasmo låg tyst och stilla och till en början blev Fremo rädd för att han var död. Men så gick han fram och kände på Rasmos hals. Pulsen var svag men den fanns där.

"Blod och eldbrasa, Rasmo! Jag är så glad att du lever!" Fremo gav sin medvetslöse tvillingbror en kram. Furst Nikoforaz kom in i cellen och tillsammans med Fremo lyfte de upp Rasmo från bänken och bar ut honom mellan sig.

Utanför cellen stod kapten Targan och torkade av sitt nya svärd på en dräpt knekt. "Att vakten inte kunde begripa att kung Zakastvur är död!" muttrade han mest för sig själv, men fången i cellen mittemot Rasmos råkade höra vad han sa och blev överlycklig.

"Är ... är det sant?" Hans röst var skrovlig och ostadig. "Ååh, Ljusets gud vare tack!"

"Det var furst Nikoforaz där som dräpte kung Zakastvur!" sa Targan och vände sig om. "Piri! Lås upp den här cellen också!"

Piri skyndade sig fram, låste upp med den döde vaktens nycklar och rusade sedan otåligt vidare. Ut ur cellen stapplade en högrest och vithårig gammal man.

"Pris och ära åt furst Nikoforaz och ... vem är du förresten?"

"Jag är barden ... kapten Targan Bogomil."

"Angenämt, Targan! Och jag är ärkebiskop Mantoran Kantraamon!"

"Ärkebiskop??" Kaptenen såg häpet närmare på den solkiga fotsida dräkt som den gamle mannen bar och upptäckte att den en gång hade varit en guldkantad vit prästerlig skrud i linnebrokad. "Är du ärkebiskopen av Thakandor? Jag trodde du var död sedan länge!"

"Jag har suttit här i tolv år eftersom kung Zakastvur totalförbjöd dyrkan av Ljusets gud. Strax efter att jag hade genomfört Zakastvurs kröningsceremoni stängdes katedralen och alla kyrkor och jag kastades ner här. Jag skulle ha svultit ihjäl, men några rättrogna vakter – inte den här som du har dräpt – förbarmade sig över mig och såg till att jag fick vatten, bröd, surkål, bönor och frukt varje dag. De trodde nämligen att de skulle drabbas av Ljusets guds straff om de lät mig hungra till döds!"

"Tolv år! Fy tusan! Hur stod du ut?!"

"Min tro höll mig uppe, även Auterian den Helige fick genomgå fruktansvärda strapatser innan han blev krönt av Ljusets gud till majestatis. Och det var tur att några vakter var rättrogna – fast just den du dräpte hörde alltså inte till dem."

"Men ... tolv år?!"

"Som tur var hade min cell ett litet fönster högt uppe vid taket så att det kom in tillräckligt med ljus så att jag kunde läsa boken med Auterian den Heliges lag som kung Zakastvur av någon underlig anledning hade kastat in i min cell tillsammans med en bok om hövisk uppfostran. Och under åren som gick lärde jag mig hela lagboken utantill, jag ägnade även långa stunder åt meditationer och det hände till och med att rättrogna vakter kom ner och biktade sig för sina synder som de hade begått och jag förlät dem till deras lättnad. Majestatis Auterian den Helige lärde ju oss att ha makten att kunna förlåta är den absolut heligaste makten. De rättrogna vakterna berättade dessutom för mig att förmyndarregeringen som bestod av furst Tengur och fogden Erazak, fortsatte att vara Erkelzaars egentliga härskare även när kung Zakastvur hade fyllt femton år, eftersom de tyckte kung Zakastvurs idé med den hedniska solgudinnan var utmärkt. På så sätt kunde de nämligen förtrycka hela Erkelzaar."

"Så det var inte kung Zakastvur som var vår huvudfiende?"

"Nej, eftersom han bara tänkte på att tillfredsställa sin omättliga aptit. Furst Tengur och fogden Erazak var däremot mycket farligare eftersom de njöt av total makt! De förödmjukade mig och tog till och med ifrån mig den Heliga medaljongen innan de kastade ner mig här!"

Piri som var mycket orolig skyndade sig från den ena fängelsehålan till den andra och släppte ut fångarna som stapplade ut magra, smutsiga och eländiga. Svärmar av flugor surrade omkring men Piri brydde sig inte om dem. I åtskilliga celler hade fångarna dött av svält och det låg en obehagligt sötaktig stank av förruttnelse därinne om det inte bara var skelettet kvar. I en cell pep ett par feta råttor mot henne men hon struntade fullständigt i dem. Fångarna tackade henne innan de stapplade uppför trappan mot friheten men hon såg knappt åt dem. När hon kom till den sista cellen låste hon upp dörren med ivrigt darrande händer. Men cellen var tom. Piri brast i hejdlös gråt och kapten Targan skyndade sig till henne.

"Piri! Hur är det fatt? Alla fångarna är ju glada över att ha blivit befriade och de tackar dig av hela sitt hjärta!"

"Stackars Ando, min käre lillebror! De har tagit honom till gruvan!"

Nästa kapitel Tillbaka

Uppdaterad 8 mars 2008