Det var sent på eftermiddagen följande dag när kung Nikoforaz och hans fyra följeslagare nådde Ashirak, den delade staden. En liten stund senare började människor samlas framför dem, människor i stora vita fjäderkragar och fjäderkjolar samt rödfärgade hårknutar.

Rödknutarna.

Kapten Targan och de båda meniga soldaterna blev mycket oroliga medan tirsan Kaljotyin stirrade storögt.

"Tusan också!" sa Targan på erkelzaarianska. "Om de skjuter giftpilar på oss är vi dömda! Vi är inte osårbara som du!"

Till kungens stora lättnad kände de igen honom på hans gyllene tornformade tiara som han hade burit redan vid det första mötet med dem. *klungafolket kastade sig till marken och ropade vördnadsfullt på sitt särpräglade klickande språk: "Ngorozan *faktu, Ngorozan *faktu, *unshiki tajoro Ngorozan *faktu!"

"De där hedningarna hyllar mig fortfarande som en gud!" sa kung Nikoforaz sarkastiskt.

"De låter oss åtminstone passera oskadda!" sa kapten Targan. "Så länge de håller på så där kan vi känna oss säkra!"

"De vet inte vad som väntar dem! Eftersom min armé måste öva sig inför det framtida befrielsekriget mot mateberna, blir de här hedningarna förträffliga övningsobjekt!"

"Ska vi strida mot dem?"

"Vad annars? Tänk om de får för sig att erövra Krahan med sina giftpilar! Efter min kröning ska jag utnämna en av mina överstar till general och han ska träna mina soldater i det förestående kriget mot mateberna! Och de här vildarna ser tillräckligt grymma ut för att kunna bjuda på ett rejält motstånd!"

"Det låter bra, majestatis!"

"Nu är jag än så länge bara kung, Targan, men om nio dagar är jag majestatis!"

"Det hoppas jag, ers majestät!"

"Och han där ska jag låta spärra in i min hemstad Krahan!" Kungen pekade med tummen mot tirsan Kaljotyin som inte hade förstått ett ord av samtalet. "Så när jag behöver honom kommer jag att ha honom till hands i den stad som är närmast Matebia!"

Agi Furulaan öppnade sömnigt sina ögon och såg rakt upp i det gråvita molndiset. Hon hade vaknat ur en behaglig eftermiddagslur och sträckte på sig. Den gamla galären rörde sig fortare än tidigare eftersom roddarna som visste att det inte var långt kvar, var ivriga att komma hem.

Skepparen hade i över en timme betraktat Agi där hon hade legat och sovit mitt på däcket vid masten. Det var fel av mig att hånskratta åt hennes lärlingsförsök, tänkte han. Jag skulle istället lugnt och sansat sagt att det inte går, utan att hon för den skull tappade ansiktet. Hon är ju en så trevlig flicka och jag skulle gärna vilja vara ihop med henne om det inte äventyrade mitt försök att bli en lika berömd vetenskapsman som den forne prästen Zekforim Leotraamon, den berömde författaren av boken Om flora och fauna i Erkelzaar med omnejd! Fast om hon tycker om äventyr som jag gör, så skulle det inte vara några problem, men hon är förfärligt lättsårad och jag vet knappt vad jag ska säga så att det inte blir fel! Oj, nu ser jag att hon rör på sig, jag får gå fram och muntra upp henne lite ...

Agi reste sig, gick upp i fören och tittade ut över det spegelblanka grå havet. Solens mjölkvita ljus fick det blanka havet att skimra likt pärlemor. Agi drog en djup suck. Kommer skeppare Dalak äntligen att förstå att jag är kär i honom? Kommer han att vilja ha mig till maka? Det enda jag innerligt önskar är att han ömt uttalar mitt namn som jag så ofta har upprepat för honom! Oj, han kommer hitåt ...

Agi fylldes av hopp. Nu! Nu kommer han att säga mitt namn! Och gör han det så vet jag att han är den rätte för mig!

Skepparen stannade vid hennes sida och la kamratligt en hand på hennes axel. "Din lilla sömntuta! Du har sovit som en stock!"

Sömntuta, tänkte Agi snopet. Han kallar mig simpel sömntuta!

Agi ansträngde sig för att dölja besvikelsen. "Tja ... inte konstigt med tanke på den här kvalmiga värmen ... men nu börjar det äntligen kännas lite svalare. När är vi framme i Minarbi, förresten?"

"Enligt mina beräkningar redan i kväll, eftersom männen håller god fart och det är den trettonde dagen i den fjärde månaden i dag. Och furst Gerondo kommer att ta emot oss med öppna armar."

"Det får jag hoppas. Och även att Piri och Fenestra är med honom. Det ska bli mycket skönt att återse dem."

"De har säkert längtat efter dig, min lilla duva, och de kommer att bli lika glada som du!"

Agi svarade inte. Inte ens nu nämner han mitt namn! Nu säger han "min lilla duva" som om jag vore en glädjeflicka!

Skepparen märkte att Agi var tyst och såg hennes illa dolda besvikelse. "Är du fortfarande sur på mig för det där jag råkade säga om ditt förslag att bli min lärling?"

"Dalak, snälla, jag vill inte prata om det."

"Det är över två veckor sedan! Och det var inte meningen att skratta åt dig!"

"Och ännu förstår du inte!"

"Men du måste också förstå att det inte finns några kvinnliga lärlingar i naturvetenskap! Vi lever i Erkelzaar, inte i något barbarland!"

"Du har inte förstått någonting alls! Men om du vill veta det rakt på sak så ska jag förklara! Lyssna nu noga! Alltså, jag behöver egentligen inte vara din lärling, utan jag vill bara att du ..."

"Land i sikte! Land i sikte!"

Både Agi och skepparen hoppade till av utkikens utrop, tittade förut och såg en mörkblå strimma långt i fjärran över det lugna havet.

"Ser man på!" sa skepparen nöjt. "Vi kommer fram i kväll precis som beräknat och furst Gerondo blir förhoppningsvis nöjd med min rapport! Efter detta ska jag göra en expedition norrut och se om man kan runda Dödens klippor i norr på något sätt! Vad var det du tänkte säga förresten?"

"Att jag bara ville att du ... äsch, det var inget viktigt ..."

Den gamla galären gled majestätiskt in i Minarbis hamn och förtöjdes ordentligt vid de låga stenpelarna. Agi och skepparen var de sista som lämnade fartyget och de möttes av en gänglig överste i grön uniform med en påsydd vit vapenfigur bestående av tre eklöv med två ekollon på bröstet. På huvudet hade han en toppig hjälm med en plym av tre gröna och två vita styva band.

"Välkommen hem, skeppare Dalak!" sa översten och gav skepparen en kram.

"Väl mött, överste Igaran! Var är furst Gerondo?"

"Tyvärr har furst Gerondo inte återvänt från sitt besök i Novgord och furst Haraldan har skickat bud om att han har ridit upp till Världens tak, vad han nu hade där att göra." Översten ryckte på axlarna.

Dalak rev sig i håret och nöp tag i sitt askblonda skägg. "Konstigt. Nåja han återvänder väl snart så att jag kan ge honom min loggbok."

"Vad fann ni vid Världens ände förresten?"

"En mur. En helt slät och ogenomtränglig bastant mur vars höjd är okänd eftersom det var för dimmigt att se.

"En mur? Märkligt! Jag hade alltid trott att det var ett stup rakt ner där vattnet forsar över kanten likt ett vattenfall och att man långt därnere kunde se det Underjordiska helvetet."

"Det trodde jag också först. Men nu vet vi inte vad som finns bortom muren. Det kan vara det Underjordiska helvetet men det kan lika gärna vara det Himmelska paradiset eller ett rike som vårt!"

"Ett rike som vårt? Det har jag svårt att tro!" Översten kliade sig på sin smala axel.

"Vi rodde en bra bit utmed muren, men det verkar inte finnas någon öppning någonstans. Det stillastående vattnet intill muren bekräftar detta."

"Hur då?"

"Hade det funnits en öppning någonstans hade vattnet varit strömt. Nu blåser det inte ens några vindar intill muren som kan skingra den ständiga dimman."

"Ursäkta, men vart ska jag ta vägen?" frågade Agi försynt.

"Till furst Gerondos borg med mig", sa överste Igaran vänligt. "Vad heter du förresten?"

"Agi Furulaan och jag är syster till Piri och vän med furstinnan Fenestra av huset Kanfagris."

"Piri och furstinnan Fenestra? Hmm... så vitt jag vet gav de sig av till furst Haraldan i Novgord i sällskap med furst Gerondo och därefter till Världens tak."

"Har de återvänt?"

"Nej, de försvann med furst Gerondo."

"Åh kära nån! Draken har kanske ätit upp dem!"

"Vilken drake?"

"Den som vaktar Porten till Världens tak!"

"Är inte den ett sagoväsen?"

"Nej, den finns på riktigt. Det sa i alla fall Fenestra. Och hon och Piri skulle upp dit och hämta Visdomens nyckel."

"Enligt sagan släpper draken endast förbi de renhjärtade. Furst Gerondo kanske har klarat det medan furstinnan Fenestra och din syster har sett på. Då kommer de att återvända i vilket ögonblick som helst, såvida inte ..."

"Såvida inte vad då?"

"Såvida inte rödknutarna har fångat och ätit upp dem."

"Rödknutarna?"

"Ett barbarfolk som har invandrat söderifrån. Enligt ryktet äter de människokött."

"Åh kära nån!"

"Låt oss hoppas att den Ende beskyddar dem så att de inte har råkat ut för rödknutarna!"

"Vad ska jag göra?"

"Följa mig och skeppare Dalak till furst Gerondos borg och invänta din syster." Översten höll fram en senig hand. "Förlåt, jag har glömt att presentera mig. Jag är överste Igaran Frandalar i furst Gerondos armé."

"Angenämt!" sa Agi och neg. Kanske är denne överste Igaran den rätte för mig? Skeppare Dalak är tyvärr inte det eftersom han är alltför självupptagen och bara tänker på sina evinnerliga expeditioner! Och om Piri och Fenestra inte längre lever så är det Igaran jag måste försöka ty mig till ...

Agi tyckte att det kändes som en evighet innan de kom in i furst Gerondos gröna trevåningspalats. Till hennes lättnad satte sig skeppare Dalak för att skriva sin noggranna rapport över expeditionen till Världens ände som nu fick namnet Världens mur och därmed var överste Igaran för tillfället ledig. Agi gick fram till översten där han satt och vilade sig i en länstol och samlade sig inför eventuell besvikelse.

"Tack för ditt fina mottagande nere i hamnen, överste Igaran!"

"Jag är hedrad, min sköna. Men jag är ledsen över att varken din syster, din väninna eller furst Gerondo är här."

"De kommer säkert snart!" sa Agi glatt, men inom sig svalde hon en klump. Om de allihop är döda ...

Översten log vänligt men sorgset. "Det får jag hoppas! Men det är förstås värre för din skull än för min, om de allihop skulle ha omkommit i Krothonmassivet."

Ett hopp tändes i Agis hjärta. Han läste mina tankar! Han kanske är den rätte?

Översten missuppfattade Agis tankfulla tystnad. "Förlåt mig, Agi, det var inte meningen att säga något så gräsligt ..."

Agis hjärta slog en kullerbytta. Igaran sa mitt namn! Och det redan samma kväll som vi sågs första gången! Nu är jag säker! Han är den rätte i motsats till Dalak som aldrig nämnde mitt namn trots att vi var på galären i nästan tre veckor ...

Översten suckade. "Jag önskar verkligen vid den Endes heliga namn att åtminstone din syster har överlevt ..."

"Tack, Igaran, tack!" sa Agi och tog varsamt hans hand i sin.

Översten förde upp hennes hand till sina läppar och kysste den. "Du är inte ledsen för det jag sa nyss?"

"O nej, absolut inte! Det är sånt som händer!"

"Det var skönt att höra, min sköna!"

Agi svalde en stor klump och tog sats inför en mycket svår fråga. "Igaran, jag ... jag undrar ifall att ... om det är så att du har ..." Agi svalde igen. "... fru och barn ... ?"

"Inte än, men det kommer väl så småningom, eller vad tror du, Agi?" Översten blinkade mot henne med ena ögat i en halvt skämtsam flirt.

Agi blev varm som en ässja i hela kroppen ända ut i tår och fingertoppar och hon kände hur kinderna blossade. Agi svalde och tog sats inför den allra svåraste frågan av alla. "Igaran ... vill du ..."

"Överste! Nu är min rapport färdig!" Skepparen stod i salongens dörröppning med en pergamentrulle i handen. "Nu kan du provläsa den så att den blir godkänd!"

"Det ska ske med en gång, skeppare!"

Översten reste sig upp ur länstolen, gick fram till skepparen och tog emot rullen.

Agi kände hjärtat banka och hur det högg till i magen. Dalak! Nu har han förstört allt med sin löjliga rapport! Jag var ju så nära ... !

"Vi ses snart, Agi!" sa översten och blinkade mot Agi innan han lämnade salongen.

Agis hjärtslag saktade ner och magknipet försvann. Då är inte allt förlorat ... det finns ännu hopp ...

På morgonen tre dagar efter avfärden från Amdor anlände Lindlövet till Minarbi. Det var mulet men det regnade inte och de båda väninnorna stod på däck och betraktade hamnen medan slupen förtöjdes. Skepparen Goramo kom leende fram till dem.

"Det kommer att ta ett par tre timmar att lossa och lasta och därefter kommer jag att fara i väg omgående. Då kan ni följa med tillbaka till Amdor så att ni kan titta in i min kollegas lagerbyggnad."

"Det tackar vi för!" sa Fenestra och Piri unisont. "Då ses vi om ett par timmar!"

Så fort landgången var utlagd gick de båda kvinnorna i land.

"Nu går vi till furst Gerondos palats!" sa furstinnan. "Det är troligast att vi får mat och husrum där eftersom vakterna och tjänstefolket känner igen oss."

"Hoppas det! Och väl där kan vi be att de söker igenom Minarbi för att finna min syster Agi."

"Men då måste jag även personligen framföra den dystra nyheten om furst Gerondos bortgång."

Piris mod sjönk. "Men tänk om ... inte heller Agi har klarat sig?"

"Det vet vi inte förrän hela Erkelzaar är genomsökt."

"Hela Erkelzaar ... Gode gud ..."

När de båda väninnorna kom ut genom Minarbis östra port såg de att ännu fler blommor hade slagit ut i parken och det gröna palatset tittade fram mellan trädens och buskarnas formklippta och täta lövverk. Det doftade friskt och en solstråle som tittade fram mellan molnen lyste upp grusgången framför dem. Furstinnan Fenestra och Piri bultade på ekporten som öppnades av en gulklädd tjänare. Han kände genast igen dem och släppte in dem.

Furstinnan log. "Vad var det jag sa? Det är till och med samma tjänare som öppnade porten förra gången vi ..."

"Piri!"

En kvinna i blommig klänning och lång blond hårfläta kastade sig gråtande runt Piris hals.

"Agi? Agi!" Piri blev alldeles paff. Hon hade väntat sig allt utom detta, att hennes syster skulle vänta på henne i furst Gerondos palats. Hon stod och kramade om henne och tänkte på den dagen då de hade mötts på landsvägen mellan Krahan och Melkor. Sedan blev hon skamsen när hon kom att tänka på hur de hade grälat med varandra i Spyflugan innan de skiljdes åt. "Förlåt att jag var dum mot dig på den blå slupen."

"Jag förlåter dig, kära syster!"

"Åh Agi, vad jag är glad att se dig helskinnad!"

"Jag med, Piri! Jag trodde att draken hade ätit upp dig!"

Medan systrarna stod och höll om varandra gick tjänaren fram till furstinnan och presenterade henne för palatsets nuvarande herrar, överste Igaran Frandalar och skeppare Dalak som hade kommit in i förhallen efter Agi.

"Ers nåd! Var är furst Gerondo och hans livvakter?" undrade överste Igaran.

Fenestra slog ner blicken. "Jag beklagar. De är allihop döda."

"Döda?!" utropade översten bestört. "Är det möjligt?!"

"Men det är ju fruktansvärt!" Skeppare Dalak var chockad och kände bävan inför framtiden. "Huset Nidaraan har förlorat en god furste och tre goda livvakter är borta! Vad kommer nu att hända med Minarbi, vår stolta stad som regerats av den gode och rättvise furst Gerondo i alla dessa år?"

"Vad hände fursten och hans män?" undrade översten.

"En drake brände ihjäl honom och en av hans livvakter, och en gråbjörn dödade de övriga. Se, här är beviset!" Fenestra plockade fram drakfjället ur sin gömma i sin slitna kaptensuniform.

Översten tog med rynkad panna emot det metallglänsande ljusblå föremålet och studerade det noga. "Ett drakfjäll! Det sägs att man blir nästan osårbar om man har en brynja gjord av drakfjäll eftersom de är motståndskraftiga mot nästan allt!" Han böjde drakfjället. "Se! Den är så tunn och lätt och seg att en brynja av drakfjäll är lika bekväm att bära som en nattsärk! Tänk dig en hel armé med sådana här brynjor! Den skulle vara oövervinnerlig!"

Översten blickade skamset ner på hallgolvet när han såg tårarna som strömmade nerför skepparens kinder. "Det märks att jag är militärt utbildad … förlåt mig, Dalak …"

Fenestra såg tyst och fundersamt på översten. Det är nog bäst att jag inte berättar att två av livvakterna dödades av Skogens folk, annars kanske det inleds ett krig mellan oss och dem. Och då skulle Titioona gå under!

"Jaha, då är det dags att resa hem!" sa Piri. "Vårt uppdrag är slutfört!"

"Får överste Igaran följa med?" undrade Agi tanklöst.

Innan Fenestra hann invända svarade översten: "Tyvärr, kan jag inte följa med er, som ni väl märker. Jag och skeppare Dalak har en massa viktiga saker att ordna, nu när furst Gerondo är död."

"Det var ju synd ..." sa Agi lågt och svalde en klump. Nu när jag äntligen fann den rätte i går kväll så måste jag skiljas från honom redan nu, innan jag ens har hunnit fråga honom den viktigaste frågan av alla! Fast det är klart, stannar jag kvar här i furst Gerondos palats så kommer jag alltid att ha honom i min närhet ... nej, det går ju bara inte! Min lillebror Ando som jag inte har sett på över två månader kommer säkert att sakna mig, då Piri säkert berättar om vårt möte i skogen vid Melkor. Jag kan inte svika min käre lillebror! Och jag kan inte svika Piri och Fenestra heller! Jag måste fara hem till Krahan ...

"Jag kan följa er till hamnen så att ni inte råkar ut för sådana som Knoppen." föreslog skeppare Dalak vänligt. "Jag ska bara låta pigorna göra i ordning en matsäck till er och så får ni några silvermynt till resan!"

"Tack, skeppare!" sa Fenestra och neg. "Det ger oss värdefull hjälp till hemresan!"

"Och jag ska ge er nya, hela uniformer, visserligen med furst Gerondos vapen, så att ni kan resa hem oantastade!" föreslog översten.

"Det tackar vi mycket för, överste Igaran!"

"Och då kommer ingen att undra varför era hästar ser så annorlunda ut, eftersom de liksom uniformerna är norrifrån!"

"Skönt att veta!" Agi var lättad men samtidigt kände hon ett styng av besvikelse. Det var ju tråkigt att det inte blev något med överste Igaran, tänkte hon, men han kan ju inte strunta i sina plikter och jag kan inte strunta i min käre lillebror Ando ...

Eftermiddagssolen över Krahan började skymmas av moln. Kung Nikoforaz och hans tre män kom ut med sin matebske fånge ur det furstliga stallet där de hade ställt sina sex vita hästar. De möttes av en lång och mager furste med hög panna och kortklippt mörkbrunt helskägg. Den gänglige fursten hade ett sammanbitet ansiktsuttryck och Nikoforaz anade oråd.

"Kusin Orifal! Ut med språket! Vad är det som har hänt? Är det någon som har avlidit?"

"Värre än så, ers majestät! Furstinnan Fenestra är försvunnen!"

"Försvunnen?! Den som har rövat bort henne ska ..."

"Nej, hon red självmant i väg med Piri. En vakt har berättat att han har sett två kaptener lämna borgen, men när jag såg efter var alla kaptener fortfarande kvar, förutom Targan som var med dig! Och då upptäckte jag att furstinnan och hennes väninna Piri saknades!"

"Förbannat! Kvinnorna har alltså klätt ut sig och på så sätt smitit ut! Var är de nu någonstans?"

"Ingen aning! Jag har inte sett dem sedan de red ut för över en månad sedan! De kan ha ridit till Mögalirträsket ..."

"Mögalirträsket?!"

"Det var bara ett exempel! De kan lika gärna ha ridit ända bort till Novgord eller till ..."

"Khuzul Daar?! Jag hoppas verkligen att de inte är så dumma att de har ridit dit med tanke på alla faror som kantar vägen dit!"

"Jag tänkte faktiskt säga ’till Biranak’!"

"Biranak?!" Kung Nikoforaz slog ut med armarna. "Måtte de inte ha ridit dit! Det är ju nästan värre! Om någon illasinnad upptäcker att de är kvinnor blir de genast tillfångatagna och får slava i bordellerna som ... Ja, men tänk själv! Två ensamma flickor på äventyr! Detta är ju fruktansvärt! Helt fruktansvärt!"

"Tror du inte jag instämmer?"

Kung Nikoforaz satte ett pekfinger i bröstet på furst Orifal. "Du måste genast skicka ilbud till alla stadsfurstar så att de finner dem och skickar hem dem!"

"Det har jag redan ordnat, ers majestät!"

"Bra! Och när de kommer hem ska Fenestra ha en veckas rumsarrest som straff för sin olydnad! Och tillåt henne inte att umgås med den där Piri som har lockat med henne på det där förbannade äventyret!"

"Jag lovar och svär vid den Endes heliga namn att jag ska lyda din befallning och verkställa den med nöje så fort Fenestra och Piri kommer hem!"

"Utmärkt! Och här är en adlig matebsk gisslan som du ska förvara i den bekvämaste fängelsecellen och du ska se till att han får bra mat och bra sovmöjligheter! Jag vill inte finna honom död inför mitt förestående krig mot Matebia! Och låna honom förresten en bok med den Heliga legenden på theranska samt en erkelzaariansk lagbok på samma språk så att han lär sig lite folkvett!"

"Men hur ska du ta dig över Eldravinen med en armé?"

"Det får Ljusets gud utvisa, även om det först blir om ett tiotal år! Hoppas att mateben fortfarande lever då ..."

Med ett belåtet leende trädde överste Kazareh in i tronsalen, under den ena armen bar han sin hjälm och under den andra ett huvudstort silverskrin. Äntligen, tänkte han tacksamt. Kung Nikoforaz har äntligen återvänt och han har inte bara en, utan två av de legendariska tiarorna, en som man blir osårbar av och dessutom en man blir råstark av!

Kung Nikoforaz satt i den helförgyllda tronen som nu var utan örn och den tunga sammetsbaldakinen bakom den var nu klarblå. Bredvid honom stod ärkebiskopen i sin vita linneskrud och sin lökformade guldtiara och höll i en helförgylld tung stav med en juvelbesatt lilja i toppen. Vid den ena väggen stod kungens tre övriga överstar och alla kaptener i oklanderligt rena och välstrukna uniformer som sken i klarblått med gula bårder och vid den andra stod alla ministrarna i sina blå sidenskjortor och byxor. På huvudet bar kung Nikoforaz de båda tiarorna med den svartfodrade och kopparfärgade tiaran ytterst och i handen höll han den Heliga spiran med den blå toppkristallen.

Ärkebiskopen bugade sig inför kung Nikoforaz och visade med handen mot den inkommande officeren. "Ers majestät! Överste Kazareh Taborsek här har skickligt hjälpt alla flyktingar från den av Mögalirträsket drabbade staden Strem att få mat och arbete och någonstans att bo! Dessutom har han en överraskning, en gåva till dig från Strem!"

"En gåva från Strem? Ser man på!"

"Varsågod, ers majestät!" Överste Kazareh gjorde en ödmjuk men elegant bugning och lämnade över ett silverskrin som kungen öppnade. I skrinet låg en tjock svart hårfläta på en bädd av mörkblonda lockar. I det gula sidenbandet som hårflätan hölls ihop av var en guldring fastsatt. Ringens kamé föreställde en krönt örn med utbredda vingar.

"Är det ... ?" Kung Nikoforaz såg förväntansfullt på föremålen.

"Ja, det är det! Flätan har tillhört furstinnan Takaara som var den nu dräpte furst Tengurs gemål, och alla de lockar som flätan vilar på har tillhört Takaaras son som skulle ha fyllt tolv år i år!"

"Tack så mycket för den fina överraskningen, överste Kazareh! Och av min kusin, furst Karadal har jag fått veta att du från Strem har fört hit alla flyktingar från Dalnik och sett till att de fått mat och husrum! Och i och med att de är friska och har någonstans att bo så har vår huvudstad Thakandor fått många extra par armar som hjälper mig att renovera och försköna katedralen som ska bli Erkelzaars skönaste! Erkelzaar behöver verkligen strategiskt tänkande män som du och därför ska du bli rikt belönad!"

"Tackar! Jag är nöjd att troget få tjäna en så god och rättvis härskare som du!"

"Tack, överste! Goda och lojala officerare är precis vad min mäktiga armé behöver!"

Överste Kazareh bugade sig och log i mjugg. Hoppas jag blir befordrad till general nu! Kung Nikoforaz skulle bara veta att jag i själva verket är Erazak av huset Shanathel, kusin till kung Zakastvur som han dräpte i vintras! Och furstinnan Takaara och hennes son är bara kalklippta, inte döda! Och ringen är ett billigt pris, med tanke på den överdådiga prakt som väntar oss tre. Synd bara att Mögalirträsket förstörde Mortir så att jag inte kan begrava min käre bror Tengur där ...

Kung Nikoforaz reste sig upp ur tronen och pekade på Erazak med spiran. "Överste Kazareh! Eftersom furst Karadal redan har befordrat dig till överste så är min belöning att du får gå in i skattkammaren och ta så mycket guld som du orkar bära!"

"T-tack, ers majestät!" Överste Kazareh var djupt besviken, men vågade inte visa det inför kungen. Guld, tänkte han snopet, det var ju inte guld jag ville ha, det var ju makt över en hel armé och därmed makt över kungen själv! Och då får jag ju automatiskt allt guld jag vill ha i alla fall!

Ärkebiskopen som även hade egenskap av ståthållare slog sin tunga stav i tronens podium. "Hör upp ministrar, överstar och kaptener! Om tre dagar ska kung Nikoforaz göra en triumfritt genom Thakandor och om fyra dagar ska han krönas till majestatis!"

Piri Furulaan rusade över den grönmålade landgången mot en fönsterlös byggnad så att hennes gröna eklövsprydda vapenrock fladdrade. Hack i häl sprang hennes syster Agi och furstinnan Fenestra.

"Sakta i backarna!" ropade skeppare Goramo efter dem. "Lagerhuset är låst och jag har nyckeln till den!"

"Hoppas den ligger kvar ..." viskade Piri till Fenestra och Agi. "Det är nio dagar sedan vi var här i Amdor sist! Vad är det för dag i dag förresten?"

"Det är den tjugonde dagen i den fjärde månaden", sa Fenestra tankfullt. "Och jag har på känn att min bror kung Nikoforaz är hemma i Krahan eller i Thakandor nu ... och han är nog inte speciellt glad för att jag är borta ..."

Skepparen kom fram och låste upp den stora porten som lystes upp av den nergående solen. Han hade knappt fått upp den när Piri slank in. Skepparen och de båda kvinnorna följde efter in och fick syn på Piri där hon kröp omkring på det solupplysta golvet kring ett litet bord och ett par stolar.

"Sablar, sablar, sablar ... den måste ju bara finnas här nånstans ..."

"Goramo, hjälp mig att finna en grön genomskinlig sten!" bad Fenestra och sjönk ner på knä med ryggen mot Agi som redan stod på alla fyra.

"Kanske min kompanjon och vän Agiron vet vart den har tagit vägen", sa skepparen innan han böjde sig ner och stack in handen i de mörkaste hörnen mellan tunnorna och packlårarna. "Ifall vi inte hittar den just nu."

De fyra kamraterna letade en lång stund men fann bara damm, spindelväv och muslortar.

"Jag ska fråga skeppare Agiron. Jag såg Smörblomma i hamnen och därför vet jag att han är här i Amdor. Om han inte är ombord på sin slup befinner han sig säkert på värdshuset intill och tar sig ett stop öl. Vänta här, jag kommer snart", sa Goramo, gick ut och stängde porten bakom sig.

De tre kvinnorna slog sig ner på de båda stolarna och på det lilla bordet i dunklet. Svagt ljus silade in genom runda öppningar i väggen högt uppe under taket.

"Kan vi lita på att Agiron inte har behållit stenen själv?" undrade Agi.

"Han räddade oss från Knoppen, den där otrevlige skepparen som vi var fångna hos. Jag tror inte att han skulle vara ..."

"Tyst! Jag hörde något!" sa Piri plötsligt.

"Är Goramo redan här?" frågade Agi.

"Omöjligt!" sa Fenestra med rösten darrande av oro. "Han lämnade oss alldeles nyss! Det är någon annan härinne!"

De tre väninnorna tystnade och satt stilla med öronen på helspänn. De hörde ett svagt smaskande ljud från en av tunnorna i det bortre hörnet.

"Låste inte Goramo porten när han ..." började Agi men avbröts av att Piri hyssjade.

Det milda slabbiga ljudet fortsatte men närmade sig inte.

"Det kanske är ett navelsvin som har råkat komma in", viskade Piri. "Det låter nämligen som någon äter med glupande aptit och dåligt bordsskick."

"Om du visste vad min bror avskyr navelsvin ..." viskade Fenestra tillbaka. "Kom så ser vi efter vad det är för något!"

De tre kvinnorna drog sina svärd som de hade fått i Minarbi och närmade sig det kladdiga ljudet. I det svaga ljuset såg de något smutsvitt som rörde sig bakom en av tunnorna med inlagd sill vars lock låg på sned.

"Vad var det jag sa!" sa Piri äcklat. "Ett na..."

Det gråvita reste sig häftigt med ett flämtande ljud och de tre kvinnorna stirrade häpet på henne. Det var en mycket mager, medelålders kvinna som åt av den inlagda sillen. Hennes fotsida vita klänning var solkig och sliten, det rågblonda håret hängde i lortiga tovor och i ansiktet fanns ljusa ränder efter tårar.

"Vem är du?" frågade Fenestra med mjuk röst.

Tårarna började strömma i kvinnans ansikte när hon svarade. "Jag ... jag är furstinnan Veriata, dotter till kung Uburshak av huset Shanathel!"

Agi knackade med fingret mot sin tinning. "Hon är komplett galen ..."

"Tyst nu, Agi! Tänk på vad vi har berättat om hövding Matauro!"

"Men hon säger ju att hon är kung Zakastvurs syster! Ingen vid sina sinnens fulla bruk säger något sånt med tanke på hur hatad kung Zakastvur var!"

"Titioona sa också konstiga saker ..."

"Ja, men ni har ju ni berättat för mig att hon hade ju suttit inspärrad på sitt rum hela sitt liv!"

Furstinnan Fenestra vände sig till den lortiga kvinnan. "Varför säger du att du är dotter till kung Uburshak?"

"Därför att jag är det!" grät kvinnan. "Jag kan inte ljuga! Jag kan inte ens säga en vit lögn! Ni frågade vem jag var och jag blev tvungen att svara! Alla frågar vem jag är och när jag svarar spottar de på mig och jagar bort mig!"

"Varför kan du inte ljuga?"

Veriata snörvlade och torkade tårarna med baksidan av handen. "Därför att det är en gåva från Mörkrets gud."

"Mörkrets gud! Omöjligt!" utbrast Fenestra förvånat. "Han dödades ju redan för 1320 år sedan, vilket beskrivs i den Heliga legenden!"

"Veriata! Finns Mörkrets gud?" frågade Piri.

"Inte i denna världen just nu."

"Han är alltså död", inflikade furstinnan till Piri.

"Vem fick du gåvan att tala sanning ifrån?" undrade Agi.

"Från Mörkrets gud."

Agi blev liksom sina väninnor helt förvirrad. "Det här hänger inte ihop, Veriata, det är ju totalt ologiskt! Du är ju född över tusen år efter det att Mörkrets gud blev dräpt! Och så säger du att du inte kan ljuga!"

"En cirkel är inte alltid rund, min vän!"

"Hörde du?" utbrast Agi glatt. "Veriata kallade mig ’sin vän’! Och hon ska alltid vara min vän! Förlåt mig att jag kallade henne galen!"

"Var har jag hört den där frasen med cirkeln förut?" undrade Fenestra.

"Titioonas sång!" sa Piri leende till furstinnan. "Minns du den som hon sjöng efter att vi hade hämtat Visdomens nyckel i Porten till Världens tak? Det var den enda sång som hon sjöng som hade en text och den hade hon i sin tur läst på väggen i drakens håla!"

"Titioona", sa Fenestra tankfullt. "Titioona var inspärrad nästan hela sitt liv eftersom hon inte var som andra och Veriata blev ..." Furstinnan vände sig till den magra kvinnan. "Veriata, varför är du här i Amdor?"

"För att jag rymde från kungaborgen i Thakandor. När jag inte kunde ljuga blev jag hatad av alla och till slut orkade jag inte mer och rymde för att finna ett nytt hem. Men eftersom alla frågar vem jag är, blir jag ständigt bortjagad eftersom ingen vill veta av min bror, kung Zakastvur!" Veriata brast återigen i gråt.

"Vi ska inte jaga bort dig", sa Piri sakta. "Du får följa med oss om du vill."

"Men vi kan inte ta henne till Krahan!" invände Fenestra. "Min bror Nikoforaz kommer inte att tycka om henne!"

"Ja, men du sa ju att en majestatis alltid bor i kungaborgen i huvudstaden Thakandor. Han kommer inte att märka något om vi gömmer henne varje gång han hälsar på."

"Men de övriga kommer att tala om för honom att ..."

"Men Fenestra! Tänk på hur bra det gick med Titioona! Veriata är ju också en sorts Titioona – om än en vuxen sådan – eftersom hon är lika ensam och utstött! Så länge ingen frågar vem hon är så vet ju ingen vem hon är!"

"Problemet är att vi inte kommer att möta någon som inte undrar vem hon är och försöker vi ljuga, kommer hon att insistera på att säga sanningen! Och det kommer att ge oss problem!"

"Och så är hon ju kung Zakastvurs syster!" sa Agi med avsmak.

"Men Agi!" vädjade Piri. "Kommer du ihåg vad vi berättade om Titioona? Hon var ju en flicka som var annorlunda och därmed utanför och helt ensam! Och Veriata är väl inte elak bara för att hon råkar ha haft fel bror?"

"Det är sant, kära syster, det är så sant ..." Agi rodnade av skam och vände sig till den smutsiga kvinnan. "Förlåt mig, Veriata, jag fick se mitt hem bli nerbränt på order av din bror och förklarades därefter fredlös. Jag har ännu inte riktigt kommit över det. Men du är välkommen att följa med oss."

"Tack", sa Veriata och snöt sig i den gråvita slitna klänningsfållen.

"Bara det inte blir problem hemma i Krahan ..." började Fenestra men avbröts av ljudet från porten som öppnades och stängdes.

"Vad roligt att se er igen!" sa skeppare Agiron glatt men tappade hakan när han fick syn på Veriata. "Vem är ..."

"Vi lovar att berätta om henne senare!" sa Fenestra snabbt. "Hon är en vän till oss! Hittade du stenen förresten?"

"Det var faktiskt Unadan som fann den, köpmannen jag gjorde affärer med när ni snubblade över oss. Han frågade om den var min, men eftersom den inte var det sa jag nej och ..."

"Tog köpmannen den?" undrade Fenestra med en hård klump i halsen.

"Nej, eftersom jag sa att den måste ha tillhört dig, då jag visste att du var furstinna! Endast en furstinna går omkring med en så vacker och dyrbar smaragd som maskot! Varsågod!"

Skepparen räckte glatt över den gröna stenen till Fenestra som blev mycket lättad och överlycklig.

"Åh tack så mycket, Agiron! Må Ljusets gud beskydda dig för alltid!" sa Fenestra soligt leende och Piri tog tjutande ett glädjeskutt medan Agi kastade sig runt halsen på den förvånade skepparen.

"Varför är ni så glada över att furstinnan fick tillbaka sin sten?" undrade Agiron.

"För då blir vår lillebror Ando frisk igen! Hurra!"

Nästa kapitel Tillbaka

Uppdaterad 8 mars 2008