"Ers nåd!" Piri Furulaan föll på knä inför furst Nikoforaz. "Du måste hjälpa mig att finna min lillasyster Agi och min lillebror Ando! Och vi måste börja med Ando eftersom han är fånge i kung Zakastvurs silvergruva!"

"Hur vet du att han är där?"

"I fängelsehålorna hittade jag honom ingenstans, men jag råkade höra fogden Erazak när han sa till furst Tengur att Ando skulle blir en utmärkt gruvslav!"

"Slav?!" sa furst Nikoforaz uppriktigt förvånad. "Det finns väl inga slavar i Erkelzaar! ... eller?" Fursten tänkte efter och satte nävarna på höfterna. "Det ante mig att kung Zakastvur den Elake hade slavar! Det var därför han var så rik och slösaktig! Och så spred han sina nypräglade fula silvermynt över hela Erkelzaar, allihop präglade med hans vedervärdiga nuna på den ena sidan och hans förbannade solgudinna på den andra! Vilken skymf mot denna ädla metall!"

"Jag instämmer, ers nåd! Men var finns kung Zakastvurs silvergruva?"

"Vet inte. Jag ska genast fråga några av de kungliga vakterna eller hovmännen som har överlevt."

"Nej, ers nåd, inte dem!" invände Piri med lyfta handflator. "Jag vill inte ens se dem! Fråga hellre hovdamerna!"

"Hovdamerna??"

"De har säkert hört sina makar tala om gruvan."

"Låt gå." Furst Nikoforaz vände sig till en blåklädd soldat som stod intill dem i sällskapsrummet. "Hämta hit några hovdamer!"

Soldaten återvände med tre hovdamer som alla var trinda och välgödda av kungens goda mat. De neg djupt inför sin nye herre så mycket som deras stora magar tillät och presenterade sig. De visste att det var bäst att redan från början stå på god fot med den nye herren eftersom det var han som i fortsättningen skulle bo i kungaborgen och regera över huvudstaden.

"Vet ni var kung Zakastvur har sin silvergruva?" frågade Nikoforaz.

"Ers nåd!" sa den första hovdamen artigt, "Jag vet inte eftersom jag aldrig har tänkt på den, fast å andra sidan tyckte jag om att se pråmarna med de glittrande silvertackorna som alltid kom nerströms Bruna floden!"

"Ers nåd!" sa den andra ivrigt, "Jag undrar om inte gruvan ligger vid Evendaborobergen, eftersom min make brukade skämta om att den låg mellan synden och döden, och när jag undrade vad han menade med det så sa han att gruvan låg mitt emellan Biranak och Mortir, och Biranak är ju som bekant en mycket syndig stad där det lär finnas glädjeflickor vid varje gathörn, och där tjuvarna har sitt paradis eftersom stadsfursten där tillåter det mot att han får en del av vinsten, och jag ska berätta om min kusin Endorak som råkade ut för en händelse i Biranak som ..."

"Tack, tack, det räcker!" sa Nikoforaz och höjde handen. Herre min skapare, vilket munväder! Hon skulle kunna driva alla väderkvarnar i hela Erkelzaar!

"Ers nåd, jag har ingen aning om var gruvan finns", sa den tredje hovdamen och ryckte på axlarna. "Den har aldrig intresserat mig, men å andra sidan tycker jag om silversmycken ..."

"Tack för era upplysningar, ni kan lämna rummet!"

När hovdamerna hade gått sin väg följda av soldaten vände sig Nikoforaz till Piri. "Gruvan finns alltså där Bruna floden rinner upp i Evendaborobergen! Vi far dit med detsamma!"

"Det tackar jag mycket för, ers nåd!" Piri neg, fylld av hopp.

"Vänta, ers nåd!" Kapten Targan som diskret hade kommit in i rummet höjde en hand. "Vem är Erkelzaars härskare och Thakandors herre? Utan ers nåd blir det kaos!"

"Du har rätt, kapten!" sa Nikoforaz och nickade. "Jag måste genast tala med ärkebiskop Mantoran!"

Ett par timmar senare trädde furst Nikoforaz in i tronsalen med ärkebiskopen som hade fått tvätta sig ren och fått skägget ansat och satt på sig en skinande vit linneskrud med förgyllda bårder, ett brett gyllene brokadskärp samt en lökformad gyllene tiara med en lilja i toppen, och bakom dem båda kom alla överstarna och kaptenerna. De adelsmän som var oskadda satt på stolar vid väggarna och de som var skadade låg på tjocka mattor, dunbolster och mjuka kuddar på stengolvet. Den helförgyllda och örnprydda tronen stod tom på tribunen under den tunga purpurröda sammetsbaldakinen, och fursten och ärkebiskopen gick upp och ställde sig på ömse sidor om den.

"Kung Zakastvur av huset Shanathel är död!" förkunnade ärkebiskop Mantoran och höll upp den Heliga medaljongen. Därefter trädde han vördnadsfullt på den kring furstens hals. "Leve kung Nikoforaz II av huset Kanfagris! Han är nu Erkelzaars enväldige härskare av Ljusets gud nåd!"

Kung Nikoforaz satte sig högtidligt på tronen och såväl adelsmän som hovmän bugade sig respektfullt inför honom och ärkebiskopen. "Vi accepterar er som vår nye härskare, ers majestät, och vi svär vår trohet inför dig vid Ljusets guds heliga namn, amen!"

"Kröningen av hans majestät kung Nikoforaz II kommer att äga rum den tjugoandra dagen i den fjärde månaden när katedralen är reparerad. Som ny stadsfurste av huvudstaden Thakandor har vi utnämnt hans majestäts äldste kusin, baron Karadal av huset Kanfagris, som ny stadsfurste av Krahan har vi utnämnt hans majestäts näst äldste kusin, baron Orifal av huset Kanfagris, och som ny fogde har vi utnämnt hans majestäts yngste kusin, baron Aragon av huset Kanfagris. Och Auterian den Heliges lag är den erkelzaarianska lag som åter börjar gälla från och med nu, vilket innebär att ni inte ska tillbe några andra gudar än Ljusets gud och att ni ska se till att lagen efterföljs. Bryter ni mot det här kommer ni att dömas som landsförrädare och utvisas för evig tid ur Erkelzaar!"

"Skönt att slippa den där vämjeliga solgudinnan", viskade en hovman till en annan. "Nu kan man äntligen känna sig som en riktig erkelzaarian!"

Karadal som nu var Thakandors nye stadsfurste, steg fram och bugade sig inför Nikoforaz. "Ers majestät! Vilken är din första befallning?"

Kung Nikoforaz reste sig upp ur tronen och sträckte ut spiran i en ceremoniell gest. "Min första befallning är att alla kloster som kung Zakastvur den Elake har plundrat och förstört runt om i Erkelzaar ska återupprättas eftersom de är själva basen för kungariket med sina skolor, sin sjukvård och sin fattigvård!"

En stor applåd hördes från den närvarande fösamlingen och ärkebiskopen log lyckligt.

"Men min andra befallning är minst lika viktig som den första: ni ska finna och arrestera furstinnan Takaara som var furst Tengurs hustru och sätta henne i fängsligt förvar! Arrestera även hennes eventuella barn! Hon är nämligen den sista av det onda huset Shanathel som måste utplånas från Erkelzaars yta!"

Samma eftermiddag klev kung Nikoforaz, Piri Furulaan och kapten Targan ombord på den kungliga slupen tillsammans med en manipel soldater. På fingret bar Nikoforaz kung Zakastvurs signetring och kring halsen hade han den heliga platinamedaljongen som bevis på den föregående kungens fall.

Den kungliga slupen som låg i floden vid borgen var en smäcker gulmålad farkost prydd av förgyllda sniderier och röda örnar, huset Shanathels vapen. Kung Nikoforaz betraktade örnarna med avsmak. Lyckligtvis, tänkte han, har Zakastvur den Elake aldrig gått ombord med sitt vidriga keldjur eftersom han lär ha avskytt vatten i alla dess former, och därför är slupen skinande ren och i stort sett oanvänd. Men dessa tyranniska symboler måste bort och ersättas med rättrådighetens gyllene liljor! Och så snart vi återvänt ska den kungliga borgen renas!

Sjömännen satte sig vid årorna som i långa rader utefter båtens sidor började höjas och sänkas i vattnet i trumslagarens rytmiska takt. En svag bris blåste men slupen hade varken mast eller segel och kunde inte utnyttja vinden. Piri såg storögt ut mot åkrarna och ängarna som sakta gled förbi, hon hade inte varit utanför sin barndoms by sedan hon blev bortrövad av kung Zakastvurs fogde.

Den gula slupen stävade makligt uppför Bruna floden. Under tiden berättade Piri allt om sin familj och dess öde för kung Nikoforaz och kapten Targan. När båten började närma sig bergskedjan blev flodströmmen stridare och roddarna fick streta och kämpa. Landskapet blev alltmer kuperat och åkrarna ersattes av terrasserade tegar med vinodlingar och därefter av skogsklädda branter. Ju längre uppströms de for desto mer fylldes kapten Targan av medkänsla för Piri.

"Jag har också förlorat hela min familj", sa Targan stilla till Piri. "Jag har inte ens någon lillasyster eller lillebror kvar. Därför blev jag en bard som vandrade från stad till stad för att till sist hamna i Thakandor, eftersom jag ville att orättvisorna skulle få ett slut."

"Och orättvisorna tog faktiskt slut för tillfället, med din och kung Nikoforaz II:s hjälp."

"’För tillfället’? Vad menar du?"

"Hur vet du att du inte har hjälpt en ny tyrann att komma till makten?"

"Han dräpte kung Zakastvur, han är ingen tyrann."

"Kanske det. Men han är en man!"

"En man? Vad menar du?"

"När har vi haft en drottning i Erkelzaar sist?"

Targan tänkte efter. "Det ... det har vi faktiskt aldrig haft ..."

"Och kommer du ihåg slutet av den Heliga legenden du berättade för oss? Där lovade majestatis Auterian den Helige och hans fyra vänner fred och endräkt!"

"Jodå, det stämmer."

"Och kommer du ihåg vad du berättade om majestatis Kharaan den Store veckan före? Där hade han erövrat Krothon och Chika’maar, två riken som regerades av avkomman till två av Auterians vänner!"

"Du har ett mycket gott minne, Piri!"

"Må så vara! Men varför förde Erkelzaar krig mot de länder som hade fått löftet att få leva i fred och endräkt?"

"Därför att Mögalirträsket bredde ut sig från sydväst. Där det forna Erkelzaar låg, där är det nu för tiden bara ett ofruktbart träsk med livsfarliga stenvarelser!"

"Det är inget skäl! Varför kunde inte erkelzaarianerna bara flytta in i de andra länderna på fredlig väg?"

"Snälla Piri! Du har glömt ett rike!"

"Vadå? Evendaboro i söder som också blev erövrat och vars folk därefter blev fullständigt utplånat?"

Kapten Targan fick ett plågat uttryck i ansiktet. "Det var Ljusets gud som slutgiltigt förintade Evendaboro för nästan fyrahundra år sedan genom att krossa deras huvudstad Khuzul Daar med en komet. Men det rike som inte omfattades av de fyra vännernas löfte är Matebia! Och det som hade hänt var att mateberna hade erövrat såväl Krothon som Chika’maar och Evendaboro bara för att de låg mellan dem och Erkelzaar! Det var redan i Ljusets år 184 då Matebia helt oprovocerat förklarade krig mot Erkelzaar och då hotades de minsann inte av något träsk! Istället tog de många slavar och brände ner Manastir, Erkelzaars forna huvudstad! Det tog åratal innan majestatis Orifal I:s son, majestatis Bethamon I lyckades driva ut mateberna, och det som majestatis Kharaan den Store och hans son, majestatis Auterian IV gjorde över 600 år senare, var att befria de tre övriga rikena från matebernas tyrannvälde!"

Piri såg misstänksamt på kaptenen och drog sig i sin rågblonda hårfläta. "Och ändå talade du om det erkelzaarianska imperiet och om hur såväl den Heliga spiran som Råstyrkans tiara hamnade i erkelzaariansk ägo!"

"Det var ju bättre än att de grymma och onda mateberna hade dem!"

"Och hur vet du att mateberna var grymma och onda?"

"Jag är ju bard för tusan!"

"Just därför! Du samlar upp historier från alla de platser som du har besökt, men är du säker på att folk talar sanning? Har du någonsin varit i matebernas rike?"

"Det går ju inte att komma dit längre, eftersom krothonerna inte låter någon passera deras bro över Eldravinen. Men krothonerna har berättat om mateberna för erkelzaarianska köpmän som i sin tur har fört historierna vidare. Och av många oberoende källor har jag fått veta att mateberna fortfarande tar alla dem som inte är mateber till slavar. Dessutom dyrkar de ännu sin hedniske solgud och sin onde och lika hedniske solkejsare som är en häxmästare."

"Häxmästare? Hur så?"

"Han har levat i över tusen år och varje vårdagjämning dyker han upp ur tomma intet i sin heliga tron i soltemplet, försvinner på samma sätt en vecka senare och han kan även dräpa folk med sin spira. Och dessutom offrar mateberna människor till solguden och solkejsaren som hatar oss erkelzaarianer så intensivt att han helst skulle ha sett oss utplånade från Artezanias yta!"

"Så hemskt!"

"Och varifrån tror du kung Zakastvur fick inspiration till sin solgudinna och sina soltempel?"

Piri drog sig långsamt och uppgivet i hårflätan. "Tja ... öhm..."

Kapten Targan slog ut med händerna. "Ser du nu att en erövring inte alltid är fel? Vi erkelzaarianer befriade Krothon, Chika’maar och Evendaboro från matebernas tunga ok, och det var inte vårt fel att evendaborerna vägrade att överge sina sju hedniska gudar så att självaste Ljusets gud till sist fick nog. Krothonerna är i dag ett fritt nomadfolk som bor i Krothonmassivet och sysslar med handel, medan Chika’maarerna har en provins söder om Stora sjön samt hela riket söder om Solfloden bortom Eldravinen till sitt förfogande. Och kom ihåg att kung Nikoforaz erövrade kungaborgen och störtade den onde kung Zakastvur."

"Det stämmer förstås. Men jag skulle ändå känna mig mer trygg med en drottning på tronen ..."

Det knackade på dörren och Erazak av huset Shanathel, som nu var känd som kapten Kazareh Taborsek, steg upp ur sängen och öppnade. "Ja?"

En gulklädd lakej stod utanför och bugade sig lätt. "Furst Karadal önskar att träffa kaptenen! Nu med detsamma!"

"Jag kommer!"

Kapten Kazareh klädde snabbt på sig och följde tjänaren genom den långa stenkorridoren till ett pampigt inrett rum ett par våningar upp där den nye stadsfursten leende tog emot kaptenen som bugade sig ödmjukt.

Furst Karadal var liksom sin kusin, kung Nikoforaz, en drygt trettio år gammal adelsman med vänliga isblå ögon och ett välansat mörkbrunt helskägg, men i motsats till den atletiskt byggde Nikoforaz var han trind med tjocka kinder och isterbuk, vilket Kazareh tyckte var sympatiska drag.

"Kapten Kazareh! Du ska fara till Strem och hjälpa flyktingar som har flytt från Dalnik som håller på att bli uppslukat av Mögalirträsket."

"Till Strem, ers nåd?" Kapten Kazareh kunde inte låta bli att le i mjugg. Bra! Stadsfursten i Strem kommer inte att avslöja mig, eftersom furstinnan Takaara är hans dotter som jag tänker beskydda från furst Nikoforaz’ hämnd! Jag hoppas bara att furst Karadal inte blir misstänksam över att jag mycket gärna vill fara till Strem ...

"Flyktingarna har byggt träkojor utanför stadsmuren och de har ont om mat och vatten eftersom Gröna floden som rinner genom Strem har blivit förgiftad av slam från Mögalirträsket. Trots det vägrar Strems stadsfurste att släppa in dem i sin stad med förklaringen att den redan är full med flyktingar från Khorta."

"Det förstår jag, ers nåd, med tanke på att Khorta var en större stad än Strem!"

"Men det är en undanflykt, eftersom Khortaborna som försökte bosätta sig i Strem redan har vandrat vidare norrut till Fonodem, eftersom inte heller de blev insläppta. Och Kandor börjar redan bli full med flyktingar från Utuk söderut och kan därför liksom Fonodem inte ta emot fler. Du måste alltså fara ner till Strem och ta emot flyktingströmmen som kommer under ledning baron Tamur av huset Wannasek."

"Ers nåd! Kan inte Dalnikborna bosätta sig i Chulari norr om Khorta?"

"Chulari är tyvärr redan full med ättlingar till alla flyktingar från Striate uppströms Gula floden och Konarbi nerströms samma flod har stängt sina gränser utom för dem som kan betala för sig. Och flyktingarna ska inte bosätta sig i Strem, bara proviantera."

"Varför kan de inte bosätta sig i Strem?"

"Det är ingen idé, om ytterligare några år kommer även Strem att bli uppslukat av Mögalirträsket. Din uppgift blir att föra hit alla flyktingar från Dalnik."

"Ska ske, ers nåd!" Men inom sig tänkte Kazareh förbittrat: en massa flyktingar! En pöbelhop som måste föras från punkt A till punkt B! Vad vinner jag på det?

Furst Karadal knäppte plötsligt med fingrarna. "Visst ja, det var nära jag glömde! Du har ytterligare ett viktigt uppdrag att utföra i Strem, på befallning av kung Nikoforaz!"

"Vad då?"

"Du ska arrestera furstinnan Takaara som var gift med furst Tengur av huset Shanathel och föra hit henne. Hon är säkert hos sin far i Strem, hos stadsfursten Rahul av huset Thakkar."

Aldrig att jag arresterar henne, tänkte Kazareh. Hon och hennes son är förutom mig de enda överlevande av huset Shanathel! Jag måste bluffa så att inget ont händer henne ...

"Du kanske inte blir insläppt i fursteborgen", fortsatte furst Karadal, "men då kan du alltid hota med kung Nikoforaz!"

"Inga problem! Jag behöver en vecka på mig för alla förberedelser så att allt är i ordning när flyktingarna kommer hit och så ger jag mig genast av till Strem så fort provianten är lastad och soldaterna är färdklara!"

"Utmärkt! Det finns män, hästar och vagnar till ditt förfogande samt lämpliga pråmar i hamnen! Och när kung Nikoforaz återvänder och ser att du har lyckats lösa flyktingproblemet, ska jag tala om för honom vilken bra kapten han har och då kanske han befordrar dig till överste!"

Kapten Kazareh bugade sig och lämnade furst Karadals rum. Det kanske inte är en så dum idé att hämta hit flyktingarna, eftersom en överste kan bli befordrad till general! Och det är ju så att kungen har förvisso makten, men en general har styrkan! Men först måste jag alltså se till att alla flyktingar får mat och husrum när jag kommer hit med dem. Mat är det inga problem med, eftersom min käre bror, furst Tengur – må han vila i frid! – såg till att förråden här i kungaborgen alltid var välfyllda och den fromme Nikoforaz är känd för att ha avskytt storslagna gästabud. Inte heller är det problem med husrum eftersom kung Zakastvurs alla knektar blev slaktade av honom. Nu står deras rum här i kungaborgen till flyktingarnas förfogande tills dess att jag låtit uppföra bostäder åt dem mellan huvudstaden och kungaborgen!

Och när flyktingarna är hitförda och bekvämt inkvarterade så är överstetiteln min! Sedan gäller det bara att bli general, göra kung Nikoforaz impopulär ifall han nu återvänder, och störta honom! Och därefter kommer ärkebiskopen att kröna mig till majestatis med glädje, då jag kan hänvisa till att ha gjort det bra för flyktinghopen från Dalnik! Och när jag är krönt kan ingen ändra på det enligt Auterian den Heliges lag. Då kan jag äntligen visa att jag är en Shanathel, avrätta Targan och rentvå min bror furst Tengurs minne!

En solig eftermiddag fyra dygn efter avfärden fick kung Nikoforaz syn på några bredbottnade lastpråmar i en vik som skar in i en slyklädd brant i bergssluttningen till höger. Bortom viken på en stenig platå ringlade svart rök mot himlen från smältverket och förpestade luften med sin fräna stenkolstank. Han pekade mot viken så att de andra skulle se. "Det ante mig att gruvan ligger just här! De fullastade pråmarna glider lätt nerför floden mot huvudstaden och på tillbakavägen är de tomma och därmed lättare att driva!"

Slupen förtöjdes vid lastbryggan mellan ett par pråmar och kung Nikoforaz, Piri och kapten Targan klev i land med en skara soldater. De gick på en uthuggen stig mot den kala platån. I platåns fond fanns en stor gruvöppning och strax intill låg smältverket som tog hand om silvermalmen som släpades dit i ryggkorgar och skottkärror av halvnakna och dammiga slavar. Sjåare i trasiga kläder lastade en pråm med silvertackor som de hämtade från smältverket och deras ryggar var randiga av piskslag. Mitt bland ränderna var siffror inbrända och revbenen syntes tydligt genom det magra skinnet. Plötsligt snubblade en av sjåarna och föll så illa att den ena axelremmen till den fyllda ryggkorgen brast.

"Din sakramentskade latmask!" skrek en vakt klädd i gul och rödrandig uniform och började piska den liggande mannen. "Den korgen ska du få betala för!"

Kung Nikoforaz rusade fram med handen lyft. Hans röst var sträng men behärskad. "Sluta! I den Endes heliga namn, sluta!

"Hur vågar du nämna den förbjudne guden här?!" fräste vakten och hötte med piskan.

"Kung Zakastvur av huset Shanathel är död och jag är kung Nikoforaz II av huset Kanfagris!" sa Nikoforaz barskt och ställde sig bredbent med händerna i sidorna. "Jag är nu Erkelzaars enväldige härskare av Ljusets guds nåd!"

"Det ... det är inte sant!"

Kung Nikoforaz höll fram sin högernäve med kung Zakastvurs signetring och pekade med vänster hand på den Heliga medaljongen. "Är inte detta bevis nog?"

Vakten kastade en blick på ringen och hängsmycket. I nästa ögonblick föll han på knä och förde darrande sin knutna högerhand till bröstet.

"Förlåt mig, ers majestät! Jag visste inte att gruvan nu tillhör ers majestät. Dessutom är det tredje gången som den där klumpige latm... äh... sjåaren faller!"

"Ser du inte att han är utmattad?! Han behöver vila!"

"Men ers majestät, han är ju bara en slav."

"I Erkelzaar finns inga slavar! Det är bara onda otrogna mateber som har slavar! Hämta genast hit gruvans förman!"

"Det ska ordnas med en gång, ers majestät!" Vakten slog näven på sitt bröst och rusade i väg. Efter en liten stund återvände han med den förvånade förmannen.

"Vem är ni?" Förmannen såg misstänksamt med rynkad panna på kungen uppifrån och ner.

"Jag är kung Nikoforaz II av huset Kanfagris, Erkelzaars enväldige härskare av Ljusets guds heliga nåd! Kung Zakastvur är död! Nu är det jag som regerar här!"

"Hur vet jag att du inte är en bedragare?"

"Se här!" Kungen visade återigen signetringen och medaljongen.

Förmannen föll slokörad på knä inför kung Nikoforaz. "Jag ber om ursäkt, ers majestät, men jag ville vara säker! Vi har haft bedragare här förut som velat befria sina släktingar och första gången blev jag lurad och släppte åtskilliga fångar. När kung Zakastvur upptäckte att silverproduktionen sjönk skickade han hit furst Tengur som inspekterade och upptäckte att det saknades slavar. Gissa vem som då blev piskad och förödmjukad här på gården!"

"Du är förlåten!" Kung Nikoforaz andades ut lika lättad som förmannen. Det verkar som om förmannen och vakterna består av vanligt folk som av fruktan för Zakastvur den Elakes bestraffningar måste vara grymma mot slavarna, tänkte han. På detta problem finns bara en lösning ...

"Ni ska få avlösning. Men först ska ni bränna alla piskor."

"Jag hör och lyder, ers majestät!" Förmannen förde näven till bringan och var på väg att gå för att samla ihop alla piskor när Nikoforaz hejdade honom.

"Vänta! Finns det en nioårig blond gosse vid namn Ando Furulaan här?"

"Vet inte, ers majestät! Slav... äh, förlåt ... arbetarna har inga namn här, bara nummer!"

"Hämta hit alla gossar!"

Förmannen lydde omedelbart och efter en stund hade han fått ihop en stor grupp pojkar som var mellan sju och tolv år gamla och som ställde upp sig på ett led. De var magra och smutsiga och stod på darrande ben eftersom de inte visste om de skulle bli belönade eller bestraffade. Piri gick och betraktade den ene pojken efter den andre men kunde inte känna igen någon av dem som sin lillebror hur noga hon än tittade. Hon fick en stor klump av gråt i halsen. Ando är i det Himmelska paradiset nu ...

"Är detta alla gossar ni har?" undrade kung Nikoforaz.

"Ja, tyvärr. De övriga är döda." Förmannen tittade ner i marken.

Piri började gråta hejdlöst. "Ando! Min stackars Ando! Vad har du gjort för ont att förtjäna det här?!"

Kapten Targans hjärta blödde för Piri och han kände ett styng i maggropen. Han gick fram till henne och la tröstande armen om henne, men hon drog sig snabbt undan.

"Låt mig vara! Jag vill ha min sorg för mig själv!"

Två pojkar som hade hört Piris klagan, började diskutera sinsemellan. Efter en viss tvekan räckte en av pojkarna upp handen mot kungen. "Förlåt ers majestät, men vi var Andos kamrater och vi vet vad som hände med honom."

"Vad har han råkat ut för?"

"Det var en olycka i morse, ers majestät. Gången som vi höll på att rensa från sten rasade ihop och vi hann krypa ut men inte Ando. Hans ben krossades av stora stenar och vakterna kom och drog ut honom. Sen la de honom för att dö vid slagghögen."

"Tack för upplysningen, pojkar." Kung Nikoforaz kallade till sig Piri och gick fram till förmannen. "För oss genast till slagghögen där ni låter de skadade dö."

De tre skyndade sig till en stor hög av sten som låg i skogsbrynet i gruvområdets utkant. I gräset bakom högen låg en rågblond nioårig pojke med bägge benen i onaturliga vinklar och stönade svagt. I de smutsiga såren på benen krälade flugor och larver. När han fick syn på Piri drog han på munnen i ett matt leende som Piri genast kände igen.

"Ando!" tjöt Piri förfärat. "Vad har de sabla odjuren gjort med dig?!" Hon rusade fram och kramade om sin lillebror men hans svåra smärtor gjorde att han inte kunde tala. Han kved och kippade efter andan. Piri vände sig ursinnigt mot förmannen.

"Sabla odjur! Varför har ni inte spjälat hans ben och förbundit hans sår?!"

"Han var svårt skadad", förklarade förmannen. "Precis som med andra skadade sla... öh... arbetare lades han här för att dö. Den som inte arbetar får inte heller äta."

"Så ni har inte ens gett honom något att dricka?!" vrålade Piri. "Era vidriga fän!"

"Hämta en kanna rent vatten och rena förband", befallde kung Nikoforaz.

Förmannen sprang genast i väg till bostadsbarackerna mittemot gruvan och återvände strax med förband och en kanna med vatten. Piri ryckte kannan ur förmannens hand och hällde vattnet i Andos mun och över hans dammiga ansikte. Hon tvättade hans sår och rätade ut hans krossade ben. Targan som nyfiket hade betraktat dem på avstånd kom fram och började förbinda pojkens ben. Ando som kvicknade till satte sig upp för att dricka mer vatten. Då fick Piri syn på de inbrända skorpiga ärren på Andos rygg som bildade nummer 4379.

"Sabla kräk! Ni har behandlat min stackars lillebror som om han vore ett fä! Nu kommer han att vara märkt för livet som en brottsling! Era förbannade skitstövlar!" Piri visste som så många andra erkelzaarianer att brottslingar som inte kunde betala böter fick straffarbete och var tvungna att vara klädda i grå koltar med nummer påsydda på ryggen, bröstet och ärmarna.

"Förlåt frun", sa förmannen. "Vi följde bara de regler som upprättats av kung Zakastvur."

"Har det vidriga svintrynet någonsin varit här personligen och sett hur fångarna har lidit?" morrade Piri.

"Nej, frun. Men hans båda kusiner, furst Tengur och fogden Erazak brukade komma hit och inspektera. Och de skrattade mest åt slavarna och tyckte att det var roligt att se dem lida. Ibland hade de med sig stora oxpiskor och ..."

"Nää, nu vill jag inte höra mer!" sa Piri argt med ögonen fulla av tårar. "Jag är bara ledsen över att jag inte personligen fick sända Erazak och Tengur raka vägen till det Underjordiska helvetet!" Piri brusade upp. "Och du! Varför protesterade inte du mot deras grymheter?!"

"Så att jag också skulle få smaka piskan igen? Ånej!"

"Ditt fega kräk!" röt Piri, skummande av raseri. "Och du kallar dig erkelzaarian! Då är jag hellre ett navelsvin!" Piri fnös och vände ilsket och föraktfullt ryggen åt förmannen. Typiskt män! Rädda om sitt eget skinn på bekostnad av andras! Förmannen är inte värd att jag ens tittar på honom! Stackars Ando! Att de kunde plåga en stackars oskyldig pojke så ...

"Piri, lever mamma och pappa?" kved Ando.

Piris raseri försvann blixtsnabbt och ersattes av en stor klump i halsen. Ska jag verkligen berätta det? tänkte hon medan tårarna återigen började rinna.

"Piri?" Ando såg storögt på sin tvekande storasyster som sjönk ner på huk. Hon tog försiktigt hans magra lilla kropp i sin famn och höll om honom en stund under tystnad.

"Piri, lever mamma och pappa?" frågade Ando igen, den här gången med knappt hörbar röst.

"Tyvärr inte, min käre lille Ando, tyvärr inte. De blev ..." Piri försökte svälja klumpen. "De blev dödade av kung Zakastvurs män ..."

Andos underläpp började darra och Piri tog varsamt tag om hans huvud och höll det mot sitt bröst. Hon kände hur den lilla pojkens tårar vätte igenom klänningstyget och hur han skakade av snyftningar innan han började böla. "De är dööööödaaa! Alla är dööööödaaa!!"

"Men min käre lille Ando," tröstade Piri, "du har ju mig. Och Agi, snart finner jag henne också ... och kung Zakastvur är död ... alla hans män och det där hemska soltemplet är borta och ..."

"Soltemplet!" flämtade kung Nikoforaz. "Det har jag alldeles glömt bort! Vi ger oss av härifrån med en gång! De kanske fortfarande offrar människor där!"

"Oroa dig inte, ers majestät", sa Piri lugnande. "Människooffer förrättades alltid vid fullmåne och det är arton dagar dit."

"Vi far tillbaka till Thakandor ändå. Ju förr desto bättre. Invånarna i och kring huvudstaden måste ju få veta att Zakastvur den Elake är död och att jag är Erkelzaars nye härskare." Kung Nikoforaz vände sig till förmannen. "Kom ihåg detta! Det finns inga slavar mer! Det finns bara arbetare! Och du ska se till att de får ordentligt att äta och dricka och att de är utvilade. De får inte arbeta mer än tolv timmar. Och absolut inte på helgdagen som alltid är veckans första dag fyra gånger i månaden. Dessutom ska de ha lön. Ge var och en hundra silvermynt för sveda och värk och ge dem sedan tre silvermynt om dagen. Och du ska låta dem som vill återvända hem till sina familjer. Och de som inte har några familjer kan alltid ta värvning i min armé. Och glöm inte att bränna piskorna!"

Förmannen förde knytnäven till hjärtat. "Ers majestät! Jag ska se till att du blir nöjd nästa gång du kommer hit på inspektion."

"Utmärkt! Jag skickar en större båt om några dagar ifall det är några som vill återvända hem. Och de är säkert många!"

"Ers majestät ... får jag bara komma med en försynt fråga?"

"Ja?"

"Det kommer att bli dyrt för dig, ers majestät, och produktionen kommer att sjunka."

"Jag betalar med den fallne kungens silver och om produktionen sjunker gör det ingenting. Jag har gott om rikedomar som jag är nöjd med. Och dessutom ska vakterna avlösas."

Förmannen förde näven till bröstet och gick för att samla ihop vakterna som skulle ersättas med soldater ur kung Nikoforaz’ armé. Det var många saker som skulle förändras nu, vilket förmannen bara var glad över. Men gladast blev förstås de forna slavarna som slapp de forna plågoandarna och glädjen över den nyvunna friheten var obeskrivlig. Långt in på natten dansade före detta slavar med kung Nikoforaz’ soldater medan piskorna sakta förkolnade i den stora brasan på gården vid hamnen och därefter sov de för första gången på länge riktigt gott.

"Hans nåd furst Karadal väntar dig, överste!" Den gulklädde lakejen bugade sig och visade in befälhavaren i tronsalen.

"Ers nåd!" Översten tog av sig sin bandplymsprydda hjälm, gjorde en elegant bugning och förde näven till bröstet inför den jovialiske adelsmannen med glada isblå ögon som nu var Thakandors nye stadsfurste och som bredbent satt på ett förgyllt högsäte intill ärkebiskopen vid den draperitäckta väggen..

"Vad nytt, överste?"

"Alla de stupade soldaterna ligger nu i vigd jord och vi har kastat kung Zakastvur och hans båda närmaste män i avskrädesgropen på norrsidan utanför kungaborgens mur och vi har även rengjort cellen där de låg genom att bränna den."

"Utmärkt, överste!"

"Det är bara en sak som var konstig, ers nåd."

"Vad då?"

"Alla kroppar utom furst Tengurs kropp hade börjat lukta illa och råttorna hade gnagt på dem."

"Inget att oroa sig för, överste!" skrattade fursten vänligt och slog sig med en smäll på sin stora mage så att det ekade under ribbvalven. "Furst Tengur var tydligen så ond att till och med råttorna skyr honom!"

Kapten Kazareh Taborsek, tidigare känd som fogden Erazak av huset Shanathel, stod avsides bakom en knippepelare och log i mjugg. Kung Zakastvurs elixir fungerar verkligen, tänkte han. Min käre bror kommer att vara perfekt bevarad för all framtid och när jag blir Erkelzaars härskare kan jag lätt gräva upp honom och ge honom en anständig begravning!

Resan från silvergruvan tillbaka till Thakandor tog bara ett dygn eftersom den kungliga slupen for nerströms, och redan på eftermiddagen den elfte dagen i den andra månaden var den framme. Så fort de hade lämnat den örnprydda slupen gick Piri Furulaan med sin lillebror Ando i famnen upp till kungaborgen medan kung Nikoforaz gick till soltemplet som låg vid huvudstadens utkant. Med sig hade han ärkebiskopen och sina trogna överstar och kaptener. Under tiden hade en handfull soldater beordrat folket att samlas vid soltemplet. En stadsbo talade oroligt med en annan.

"Vad är nu detta? Är inte kung Zakastvur död?"

"Omöjligt! Jag såg hans spetsade huvud!"

"Men vad gör vi då här?"

"Ingen aning!"

De välnärda solprästerna utanför det ännu stängda soltemplet sträckte stolt på sig i sina fotsida rödsvarta ämbetsdräkter så att middagssolen reflekterades i deras gyllene cirkelrunda bröstplåtar. De log överlägset mot folket och deras solprydda röda filthättor pekade uppkäftigt mot himlen. Med ens hördes en trumpetfanfar och såväl solprästerna som folket såg mot de ståtligt klädda män som närmade sig. Den vitklädde ärkebiskopen och den uniformsklädde kungen gick fram till soltemplets entré. Solprästerna öppnade bronsportarna och bugade sig djupt inför kung Nikoforaz som såg på dem och på den grå pelaromgärdade stenbyggnaden med avsmak.

"Kung Zakastvur är död!" förkunnade ärkebiskop Mantoran högtidligt. "Leve hans majestät kung Nikoforaz II av huset Kanfagris! Hans majestät är nu Erkelzaars enväldige härskare av Ljusets guds heliga nåd!"

Folket och prästerna bugade sig vördnadsfullt inför honom och Nikoforaz.

"Kröningen av hans majestät kung Nikoforaz II kommer att äga rum den tjugoandra dagen i den fjärde månaden när katedralen är reparerad. Ja, ni hörde rätt, katedralen och alla kyrkor ska repareras, Ljusets gud, den Ende Sanne guden, Skaparen och Livgivaren, vår käre gud är nu åter tillåten! Och det här soltemplet ska liksom alla övriga hednatempel förstöras på befallning av hans majestät kung Nikoforaz II!"

Solprästerna såg bestört på varandra medan folket brast ut i ett rungande jubelrop. "Leve kung Nikoforaz Befriaren! Den Ende guden välsigne honom!"

Kung Nikoforaz höjde sina händer. "Jag kommer att vara en god erkelzaariansk härskare, det svär jag vid Ljusets guds heliga namn! Min förfader, majestatis Auterian den Helige beslutade redan för trettonhundratjugo år sedan att utrota denna solkult i hela Erkelzaar en gång för alla! Och enligt min förfader, majestatis Deragaz III, var det ju den avskyvärda avgudadyrkan som fick Ljusets gud att vredgas över den onda staden Khuzul Daar! Men nu kommer Ljusets gud åter att le, Erkelzaar är befriat!"

Folket hurrade och applåderade medan solprästerna nu började se märkbart oroliga ut. Av en ren intuition vände kung Nikoforaz sig om, lagom för att se ett par välbekanta personer närma sig. Han log triumferande när han åter vände sig mot folkmassan.

"Här kommer byäldsten Tamgen Furulaans dotter Piri som hjälpte mig in i kungaborgen och befriade ärkebiskop Mantoran Kantraamon här! Och kapten Targan Bogomil med sin folkarmé gav mig värdefull hjälp när han dräpte furst Tengur av huset Shanathel!"

"Leve kung Nikoforaz Befriaren! Leve ärkebiskop Mantoran! Leve kapten Targan! Leve befriaren Piri! De leve i Ljusets guds heliga namn! Hurra! Hurra! Hurra!"

Kung Nikoforaz sken som en sol, ärkebiskop Mantoran höjde händerna till välsignelse, kapten Targan bugade sig och Piri neg medan folkmassan applåderade. Under tiden försökte solprästerna smita, men Nikoforaz fick syn på dem.

"Arrestera dem!" befallde han och pekade.

En grupp soldater rusade ögonblickligen i väg, omringade solprästerna och band fast dem vid templets sexkantiga pelare så att de inte kunde röra sig. De röda toppiga filthättorna drogs av prästernas huvuden och blev kastade på marken med guldsolen uppåt så att folket förnöjt kunde spotta och trampa på dem, och de stora guldsolar som prästerna bar på bröstet slets av och stampades i leran på marken. Kung Nikoforaz såg leende på dem.

"Och nu ska templet förstöras! Följ mig!" Han vinkade till sig kapten Targan och en handfull soldater och trädde in i soltemplet.

Rökelsedoften var som vanligt tung i den dunkla helgedomen, men under den fanns det en annan, mycket obehagligare stank. Kung Nikoforaz tyckte att solgudinnestatyn stirrade hotfullt mot honom och rös av obehag. Vid offerkarets bakre sida fick han syn på en pedal som uppenbarligen var till för att tömma karet. Sedan såg han upp mot den stora förgyllda bronsstatyn.

"Störta det här förbannade belätet!" befallde han med en låg röst full av illa dold avsky. "Krossa det och smält ner det!"

En av soldaterna hade med sig ett kraftigt rep som de gjorde en lasso av. De lyckades att få repet runt statyns ena arm och med gemensamma krafter drog soldaterna i repet. Statyn började att luta framåt, först en aning, sedan alltmer tills den tippade. Med ett fruktansvärt brak föll den rätt i offerkaret och dess gyllene bronshuvud skildes från kroppen på karets stenkant.

Kung Nikoforaz applåderade. "Bra gjort! En avgudabild mindre!"

Soldaterna hurrade och folket såg nyfiket in för att se vad som stod på. Mitt i den allmänna glädjen som strömmade in i det vanhelgade soltemplet upptäckte kung Nikoforaz att den fräna stanken hade blivit mycket starkare. Av en impuls tittade han på sulorna under sina läderstövlar men kunde inte se något ovanligt. Han såg att statyn var urgröpt på baksidan med en bronsdörr som nu låg snett och han fick nu även syn på en liten ingång som tidigare hade varit dold av statyn mitt i det nu tomma offerkaret. Den vämjeliga lukten blev mycket skarpare och han beordrade tre soldater att gå före honom in i den trånga mörka öppningen. Kapten Targan drog sitt svärd och följde efter sist.

En smal spiraltrappa av sten ledde ner och kloakstanken blev så kväljande och svåruthärdlig att kungen och hans män började att må illa. Men de stålsatte sig, höll för näsorna, drog sina svärd och fortsatte vidare. Kung Nikoforaz höll en flik av manteln framför ansiktet med ena handen och svärdet i den andra. Underliga ljud nådde de fem männens öron. Ett grymtande och klafsande och ett envetet surrande.

"Det verkar finnas ett odjur därnere! Tänk om det anfaller oss?" Den näst främste soldatens röst darrade av fruktan.

"Håll svärden beredda, jag ser ett svagt ljus!" viskade den främste.

De lämnade spiraltrappan och gick runt ett hörn och tvärstannade med vidöppna munnar.

Sedan kräktes de.

Elva groteskt övergödda navelsvin låg på halmstoppade madrasser och smälte maten de tidigare hade utfodrats med av solprästerna. Tusentals blåglänsande spyflugor svärmade och krälade omkring på deras hårlösa kritvita hud. En galt lyfte på benet och lät en ström skummande giftgul vätska forsa ner på golvet invid madrassen. En sugga pressade ut en ljusbrun stinkande sörja som klafsade ner på golvet och en av soldaterna fick kvickt hoppa åt sidan för att inte få spillningen över sina fötter.

Den intensiva stanken fick ögonen att tåras, men trots det stirrade kung Nikoforaz på dessa enorma och oformliga kroppar som låg och jäste. "Navelsvin!! Åh, fy vilken vidrig mardröm! Kapten! Nyp mig hårt i armen!"

Kapten Targan tvekade först men gjorde som kungen befallde och när Nikoforaz kände smärtan gav han upp ett vrål; inte för att det gjorde särskilt ont, men för att upplevelsen var verklig. Kaptenen bad om ursäkt men Nikoforaz brydde sig inte om honom. Nikoforaz höjde sitt svärd och högg av huvudet på en av galtarna. De andra navelsvinen började grymta förskräckt samtidigt som de dallrande gjorde sig beredda att fly genom att snabbt tömma tarm och blåsa i brungula kaskader.

"Sätt eld på det här förbannade stället!" röt Nikoforaz och en soldat tog en av facklorna från väggen och försökte tända eld på golvhalmen. Men den var fuktig av all träck så den pyrde bara till för att sedan slockna.

"Ååh, fy! Hellre ilskna gråbjörnar och eldsprutande drakar!" tjöt Nikoforaz.

Till slut stod han inte ut längre utan beordrade kaptenen och soldaterna att omedelbart lämna platsen. De rusade uppför den trånga spiraltrappan med en svärm blåglänsande spyflugor som följeslagare. Väl uppe såg de att folksamlingen i templet hade vuxit avsevärt.

"Gott folk!" Kung Nikoforaz röst var lågmäld, men glödhet av ilska och äckel. "Här nere i källaren finns den så kallade ’solgudinnan’ som Zakastvur den Elake har prackat på er! Navelsvin! Vidriga gödsvin för hans eviga brakfester! De orenaste djur som finns! Och de här har dessutom ätit människokött!"

Ett vrål av vrede rungade från folkmassan och en skog av knutna nävar höjdes i luften. "Död åt kung Zakastvurs präster!"

"Vänta!" ropade kung Nikoforaz men hans röst drunknade i tumultet som uppstod när folket rusade ut ur templet.

De sex solprästerna som hade stått fastbundna utanför vid varsin pelare slaktades av den rasande pöbeln. Huvudena skars av och kropparna hackades i bitar som spreds runt på den leriga marken. Prästernas huvuden med de nu smutsiga och tilltufsade röda filthättorna som några pojkar skadeglatt hade satt på dem, spetsades på bardisaner och bars in i templet. Sex unga och magra bondsöner bugade sig och visade stolt upp huvudena för kungen som till deras förvåning inte alls var glad. Nikoforaz stod med nävarna på höfterna och hans min var mycket bister.

"Barbarer!" morrade han. "Ni skulle ha gett solprästerna en chans att hamna inför domstol och få en rättvis dom!"

"Men ers majestät", invände den äldste av de sex bondsönerna, "de var ju kung Zakastvurs kättare! De var ju i princip redan dömda!"

"Har ni glömt att många vanliga präster har försvunnit?! Några av de här kan ha blivit tvingade av Zakastvurs knektar till att bli svinaherdar!"

"Förlåt ers majestät, det tänkte vi inte på ..." Bondsonen gjorde en skamsen bugning och såg ner på sina trasiga skor.

"Kom ihåg att det är jag som är Erkelzaars härskare av Ljusets guds nåd! Och därmed är det jag som utgör den högsta dömande makten, inte ni!"

Den närvarande folksamlingen bakom bondsönerna bugade sig förläget även de. "Vi ville bara hedra dig, ers majestät ..."

"Om ni vill hedra mig kan ni ta värvning i min armé så att ni lär er att strida med sunt förnuft och god disciplin! Som soldater får ni lön både i mat och pengar! I morgon kan ni komma till kungaborgen och anmäla er till någon av mina skrivare!"

"Det gör vi gärna, ers majestät!"

Kapten Targan som stod en bit ifrån soltemplet såg sig omkring efter den rödhårige soldaten men fick istället syn på Piri som tankfullt satt på en sten vid vägen. Han kände att hjärtat började bulta snabbare när han ömt betraktade hennes tjocka rågblonda fläta som vilade på hennes rygg och påminde om en limpa nybakat bröd på en sidenkudde. Han tvekade först, men så kom han på en oskyldig men ändå strategisk fråga och gick fram till henne.

"Piri! Var är din lillebror Ando just nu?"

"Han är i kungaborgen och delar rum med Rasmo som jag befriade ur fängelset och som har fått ryggen bruten och just nu är Rasmos tvillingbror Fremo med dem."

"Stackars Ando som fick benen brutna i kung Zakastvurs silvergruva!" sa Targan medkännande. "Men jag hoppas verkligen att han blir frisk!"

"Tack för omtanken, kapten!"

"Kalla mig inte kapten, du är ju ingen soldat! Kalla mig vid mitt namn, Targan."

"Tack, Targan, för din omtanke om min lillebror. Jag hoppas också att han ska bli bra igen.

"Och så hoppas jag att vi slipper Solgudinnan för all framtid!"

"Det hoppas jag med, eftersom mina föräldrar dödades för henne. Apropå det, har du inga släktingar alls?"

"Nej ... tyvärr ..."

"Så du är helt ensam?"

"Ja ..." kapten Targan satte sig försiktigt på stenen bredvid Piri. "... fast jag har ju mina vänner, tvillingarna Rasmo och Fremo ... och så har jag dig och kung Nikoforaz ..."

"Och jag har Ando ... och er förstås ... och kanske även Agi ..."

"Agi? Vem är det?"

"Min lillasyster som lyckades fly. Förhoppningsvis rymde hon åt nordost eftersom stadsfurstarna i de trakterna lär avsky Solgudinnan och just nu sitter jag och funderar på hur jag ska kunna söka rätt på henne."

"Du kommer säkert att finna henne, Piri." Kapten Targan tog varsamt hennes hand men hon drog snabbt undan den.

"Förlåt mig Targan, men ... jag kan inte ... inte efter det som hände i kungaborgen innan ni kom ... fogden Erazak ... han ..."

Kapten Targans ögon blixtrade av vrede när han hörde fogdens namn. "Erazak, det svinet! Han har plågat mig ända sen jag var liten! Han och hans fördömda storebror, furst Tengur! Jag kan nästan tänka mig vad han har gjort mot dig!"

"Och värre ändå! Mycket värre! Det var bara bra att jag kunde äta torkade rödsippor som jag hade råkat få med mig hemifrån i smyg, så att jag slapp att bli havande med hans vidriga avkomma!"

"Bröderna Erazak och Tengur är de ondaste människor man kan tänka sig! De njuter av makt och att plåga andra människor! Bara för att deras far, furst Zagulak som var kung Uburshaks yngre bror, inte blev krönt till kung, uppfostrade han dem till maktgalna nidingsmän så att de någon gång i framtiden skulle ta över tronen!"

"Hur kan du veta detta?" undrade Piri förvånat.

"Jag är ju bard ... och lägger allt jag får höra på minnet ..."

Plötsligt kom Fremo andfått springande så att hans eldröda hår fladdrade. "Piri! Piri! Kom fort! Hovläkaren ska kapa din lillebrors ben!"

Nästa kapitel Tillbaka

Uppdaterad 10 mars 2008