Den vitklädde hovläkaren skakade på huvudet och Piri Furulaan var bedrövad.

"Tyvärr, jag kan inget göra! Andos ben är svårt infekterade och måste amputeras om han inte ska dö av kallbrand!"

"Gode gud! Nej ... !" Piris bruna ögon fylldes av tårar.

Kung Nikoforaz som stod bredvid dem, såg med en rysning på Ando Furulaans variga och blåspräckliga ben. Om jag bara hade haft Läkedomens tiara, den som en gång i tiden försvann spårlöst i den onda staden Khuzul Daar! Då skulle den här stackars pojken bli frisk på nolltid liksom även Rasmo här! Men nu ... herre min skapare vad hemskt ... !

Kapten Targan la försiktigt en hand på Piris axel. Piri föste varsamt bort den. "Jag vet att du vill mig väl, Targan, men jag tycker inte om att män tafsar på mig."

"Men jag vill bara trösta dig, Piri."

"Jag vet ... Tack för omtanken, men låt mig vara i fred."

Hovläkaren tog fram en vass såg som han tvättade och torkade noga. Rasmo som låg i den andra sängen vid väggen mittemot rös och kramade sin tvillingbrors hand. Ando fick opium, en dyrbar chika’maarisk drog som Nikoforaz hade haft med sig i sitt sjukförråd från Krahan, och han somnade genast. Runt pojkens lår spände hovläkarens assistent läderremmar och han tände en liten fackla som han skulle bränna såret med så att pojken inte skulle förblöda.

Hovläkaren började kapa benet strax ovanför knät med ett köttigt raspande ljud. Piri blev grön i ansiktet, sprang ut i korridoren till ett öppet fönster och lutade sig ut. Spyorna föll plaskande på borggården som låg i eftermiddagens skugga långt därnere. Hon ville dock inte lämna sin käre lillebror, men just när hon tänkte återvända in i rummet bars Andos blodiga avkapade ben ut i en balja av en gulklädd lakej. Piri rusade tillbaka till fönstret och kräktes igen tills hon bara fick upp bitter galla.

Kung Nikoforaz gick ut ur rummet och fann Piri i korridoren där hon omtöcknad hängde ut genom fönstret med överkroppen. Han la varsamt sin hand på hennes axel.

"Jag lovar dig Piri, vid den Endes heliga namn att Ando ska bli frisk och kry och att han får ett behagligt liv som hovman."

"Det hoppas jag verkligen, ers majestät!" stönade Piri som hade ryckt till av beröringen. "Och ers majestät, var snäll och ta bort handen. Jag tycker inte om att bli klappad ens av ärkebiskopen och jag vill gärna resa på mig."

Kung Nikoforaz lyfte bort handen och Piri vände sig upp mot honom med ena armbågen i fönstersmygen. Hennes kinder var randiga av tårar.

"Hoppas att du verkligen håller vad du lovar, ers majestät! För vem vill gifta sig med en ofärdig bonde och hur skulle han klara sig i livet?"

"Ando har en olycksbroder i Rasmo Kontara som även han kommer att få bli hovman och de båda kommer säkert att bli mycket goda vänner. I varje fall ska de fortsätta att dela rum som de gör nu. Tillsammans kommer de att övervinna sina plågor, och tjänarna och hovdamerna ska se till att de har det bra."

Piri snörvlade och torkade ansiktet med ärmen på sin ljusröda klänning. "Det låter bra, ers majestät, för jag måste nämligen tala om för Ando att jag är nödgad att söka rätt på vår syster Agi som troligen har flytt mot nordost. Hon förklarades fredlös av kung Zakastvur och jag hoppas verkligen att hon har klarat sig för i nordost lär det finnas ett par städer med furstar som hatar kung Zakastvur och hans förbannade solgudinna!"

"I nordost!" Kung Nikoforaz log häpet. "Men där ligger ju min hemstad Krahan och staden Melkor som styrs av min äldre bror, furst Deragaz! Hon har säkert fått asyl!"

"Men om ni är här, ers majestät, vem finns då i Krahan?"

"Min kusin Orifal som nu är Krahans stadsfurste samt min syster, furstinnan Fenestra! Och kommer Agi till min borg blir hon säkert väl mottagen av dem och i synnerhet av furstinnan, eftersom hon tillhör den sällsynta sortens människor som gärna vill ha nya och annorlunda vänner!"

Kung Nikoforaz och Piri gick in i rummet och såg på Ando som låg medvetslös. Hovläkaren förband hans benstumpar till två linnepaket, medan assistenten samlade ihop läkarens attiraljer och la dem i en stor läderväska och i en liten medicinväska. Med tårar i ögonen gav Piri sin lillebror en puss på kinden och kramade om hans magra hand.

"Det kan ta lång tid innan han blir frisk ..." Hovläkaren drog en djup suck. "Men jag kommer med Ljusets guds nåd att se till att han blir frisk, om det så ska ta ett år."

"Ett år!" utbrast Piri förskräckt. "Ska han ligga så där i ett år?!"

"Kanske, kanske inte. Hans ben var svårt infekterade och det kommer att ta lång tid för stumparna att läka. Men är Ljusets gud med oss kommer han att kunna ta av sina bandage om en månad. Då kommer han att kunna sitta i en bärstol liksom Rasmo här som fick ryggen söndersparkad av Zakastvur den Elake."

"Alltid något!"

"Jag kan inte göra mycket mer än så här. Resten är upp till Ljusets gud, jag är bara ett enkelt verktyg i hans händer." Hovläkaren vände sig till kungen. "Hoppas du är nöjd med det lilla jag har lyckats åstadkomma, ers majestät. Som sagt, jag kan tyvärr inte göra mycket mer."

"Tack för din hjälp, doktor. Du har tillåtelse att gå."

"Tack, ers majestät." Hovläkaren gjorde en vördnadsfull bugning, tog sin medicinväska och lämnade rummet med sin assistent som tog den stora läderväskan.

"Men vem vill gifta sig med en lytt hovman?" Piri snörvlade och torkade tårarna med ärmen. "Andos framtid är förstörd och min släkt Furulaan kommer att dö ut med honom! Allt är förbi!"

Kapten Targan kom fram till Piri, tog tröstande hennes hand men hon drog hastigt undan den. Då la han försiktigt sin hand på hennes axel.

Piri ryckte till. "Snälla Targan, låt bli!"

"Förlåt mig, Piri, jag glömde ..."

Kung Nikoforaz ställde sig framför Piri och höjde allvarligt handflatan. "Jag lovar och svär vid den Endes heliga namn att jag ska se till att din bror får en god och hjälpsam hustru i sinom tid. Men nu kan jag inget annat göra än att du om några dagar – när din lillebror Ando känner sig bättre – får följa med mig hem till Krahan så att du kan söka efter din syster! Och naturligtvis får Ando följa med!"

"Åh, tack, ers majestät!" Piri neg med lättat hjärta. Hon var mycket glad över att få lämna den förhatliga kungaborgen.

"Ando ska få sitta bekvämt på mjuka sidenkuddar i vagnen så att han inte får så ont av resan. Förresten, eftersom ni hjälpte mig i kungaborgen får ni veta en hemlighet!"

"Vad då?" undrade Fremo nyfiket.

"Jag ska fara till Mortir och hämta den Heliga spiran. Utan den kan jag aldrig finna Osårbarhetens tiara som ska hjälpa mig att bli en god och rättrådig majestatis av Erkelzaar."

"Mortir?! Men det är ju de dödas stad!"

"Alldeles riktigt. Och den Heliga spiran är begravd med min farfars farfars far, kung Arbogastim IV."

Fremo rev sig misstroget i sitt lurviga röda hår. "Men ... ska du dit och skända en grav?!"

"Inte riktigt. Jag tar med mig den här och lägger den i graven som utbyte." Kung Nikoforaz tog fram en spira som han hade haft instucken i bältet och visade den för Piri. Den var gjord av guld och besatt med safirer och hade en lilja av gul topas i toppen. "Jag fann den i skattkammaren. Den har tillhört kung Arbogastim IV:s son, kung Kuzikenaz III."

"Men om kung Kuzikenaz III var din förfader, har du då dödat din egen släkting kung Zakastvur och hur kommer det sig att den Heliga spiran begravdes med kung Arbogastim IV?"

"Zakastvur den Elake var inte min släkting eftersom han var av huset Shanathel och jag är av huset Kanfagris. Och nu ska jag berätta den sorgliga historien om kung Arbogastim IV och hans efterkommande." Kung Nikoforaz slog sig ner i en bekväm karmstol mellan Andos och Rasmos säng. Under tiden satte sig Piri på Andos sängkant medan Targan och Fremo satte sig på Rasmos. Ando låg medvetslös, men de övriga fyra fortsatte att lyssna uppmärksamt på kungens berättelse.

"Kuzikenaz II kröntes till majestatis i ljusets år 1172, men när han fick på sig Osårbarhetens tiara trodde han sig vara oövervinnerlig och året därpå red han ut i Mögalirträsket i hopp om att finna dess källa och därmed dess orsak så att han skulle kunna försöka hejda dess utbredning. Men tyvärr gick han ner sig i kvicksand någonstans och högmodig som han var, hade han lämnat den Heliga spiran hemma - vilket är tur för oss. Hans tvillingbror Arbogastim blev förkrossad när han inte återvände efter tre år."

"Det förstår jag", sa Piri. "Även jag har mist en kär bror. Jag kommer aldrig att glömma Dramos vänliga ögon. Och jag kommer aldrig att glömma när han skrek att hans systrar inte skulle bli några horor och kastade kökskniven mot fogden. Tyvärr missade han och en av knektarna spetsade honom ... och jag har ingenting kvar av honom, utom minnen ..."

"Då kanske du förstår varför den Heliga spiran begravdes med kung Arbogastim IV. Det var nämligen majestatis Kuzikenaz II:s käraste ägodel näst efter Osårbarhetens tiara och därför kom Arbogastim alltid att bära med sig den vart han än gick som ett minne av sin käre bror."

"Men hur kom det sig att Zakastvur blev kung när han inte ens är släkt med dig?" undrade Fremo.

"Arbogastim IV kröntes till kung år 1176 eftersom man inte längre kunde krönas till majestatis då tiaran var borta. Han fick en son år 1180 som fick samma namn som hans försvunne bror och som kröntes till kung år 1223. Det var för övrigt kung Kuzikenaz III som byggde den här borgen som vi nu befinner oss i och därför kände jag till dess svaga punkter tack vare att hans son, furst Bardanim förde vidare kunskapen till sin son, min farfar, furst Thrakazan ..."

"Furst Bardanim? Kung Bardanim menar du väl?"

"Tyvärr inte. Furst Sharzuk av huset Shanathel störtade kung Kuzikenaz III, dödade honom och krönte sig själv till kung år 1248. Kung Sharzuk fick en son, kung Manterak, som var Zakastvur den Elakes farfar."

"Nu förstår jag varför du erövrade kungaborgen! För att ta tillbaka det som en gång tillhörde din kungliga ätt!"

"Och inte bara det. För att även kunna återfinna den Heliga spiran och Osårbarhetens tiara." Kung Nikoforaz sträckte på sig och höjde dramatiskt sin röst så att den nästan hördes genom fönstret ut på borggården. "Och för att befria Erkelzaars folk från kung Zakastvur den Elakes avskyvärda förtryck! Ni ska aldrig mer svälta eller vara rädda! Ni ska aldrig mer tvingas tillbe någon annan gud än Ljusets gud!"

"Det låter bra!" sa Piri nöjt. "För jag kommer att hata solgudinnan för all framtid eftersom hon krävde mina föräldrars liv!"

"Och ni ska veta att jag lovar och svär vid den Endes heliga namn att solkulten ska utrotas från hela Erkelzaar!"

"Det tackar vi mycket för, ers majestät!" sa Piri, kastade en blick mot kaptenen och tvillingarna intill och försökte niga där hon satt. "Skönt! Aldrig mer människooffer!"

Nikoforaz sänkte rösten nästan till en viskning och lutade sig fram mot de fyra. "Men först måste jag alltså till Mortir och hämta den Heliga spiran. Och jag måste resa ensam, eftersom Mortir är en förbjuden plats för alla som inte är av kunglig eller prästerlig börd. Jag far redan i morgon och är tillbaka först om åtta dagar, men oroa er inte, jag har nyckeln dit som jag fann här i skattkammaren. Den öppnar inte bara grinden, utan den desarmerar även alla fällor. Men berätta inte det här för någon!"

Kapten Targan, de rödhåriga tvillingarna och Piri lyfte alla sin högra hand. "Nej, det lovar vi och svär vid Ljusets guds heliga namn, ers majestät!"

Nikoforaz sträckte på sig igen. "Utmärkt! Piri och Fremo: ni ska stanna med Ando och Rasmo. Den första veckan kommer de att vara i stort behov av att någon är med dem i stort sett dygnet runt och jag kommer att befalla att två extrasängar ska bäras in hit till er. Och kapten Targan: du ska följa med mig ner till mina överstar så att de får lära känna dig, en vacker dag kanske du själv blir överste."

Den kungliga begravningsplatsen Mortir låg vid foten av Evendaborobergen vid den Gröna Floden. Alla erkelzaarianska härskare var begravda i Mortir utom kung Zakastvur som hade blivit kastad i avskrädesgropen vid kungaborgens norra mur med sina döda kusiner, furst Tengur och fogden Erazak – det vill säga den kropp och den brända skalle som man trodde var Erazaks.

När solen precis hade kommit upp över horisonten följande morgon tog Nikoforaz sin kungliga slup och for nerför Bruna floden västerut. Himlen var täckt av ulliga moln som tycktes lova regn, men det kom ingen nederbörd. En flock sidensvansar flög svirrande och landade i ett par björkar vars löv precis hade spruckit ut.

"Konstigt att träden redan har börjat bli gröna så här års", anmärkte kung Nikoforaz. "Det är ju fortfarande senvinter."

"Det är inte så konstigt, ers majestät, eftersom vi närmar oss det varma och osunda Mögalirträsket", svarade skepparen. "Nu ska vi snart svänga uppströms Gröna Floden söderut mot Mortir, och på vägen dit har det olycksaliga träsket uppslukat åtskilliga fjärdingsväg av floden, men den är ännu farbar på grund av det friska vattnet från Evendaborobergen. Ju närmre träsket vi är, desto varmare och fuktigare blir det. Men vi kommer tyvärr inte att mötas av grönskande skogar och ängar, vi kommer att mötas av död."

Det gick tre dagar, det blev helgdag, och vid middagstid hade en dyster utomhusmässa avslutats på en öppen plats bland tält och provisoriska träskjul. Det var mycket varmt och kvalmigt för årstiden och de grå molnen hängde regntunga över kåkstaden som var belägen utanför stadsmuren, över den igenbommade stadsporten kunde man läsa stadens namn – Strem – som var uthugget i de mossbelupna stenblocken.

En präst och hans församling i kåkstaden bad Ljusets gud om ett ordentligt regn, trots att det var många som inte hade tak över huvudet. Gröna floden intill staden var nämligen så svårt förorenad av Mögalirträskets slam att vattnet var odrickbart. Den som försökte dricka av det skämda vattnet kräktes och inte heller gick det att tvätta något i det. De enda brunnarna som fortfarande innehöll friskt källvatten låg inne i den stängda staden och tunnorna där gårdagens regnvatten hade samlats upp var redan urdruckna. Därför såg alla flyktingar längtansfullt upp mot det tjocka molntäcket.

Efter den avslutande välsignelsen klev en härold och en gråhårig och mager adelsman med valrossmustascher upp på den rangliga tribunen där ett altare av två bockar och brädor täckt av en vit spetsduk var uppställt. Adelsmannen hade ännu inte förlorat sin värdighet trots att hans vita vapenrock var så smutsig att man knappt kunde skönja den stegrande blå hjorten på bröstet.

Härolden blåste en fanfar i sin trumpet. "Hör upp, gott folk! Det är baron Tamur av huset Wannasek som talar!"

Härolden ställde sig vid altaret, baronen steg fram och harklade sig med sin beniga hand framför munnen.

"Kära undersåtar! Jag har in i det sista försökt att förhandla med furst Rahul i Strem men ingenting kan få honom att ändra sig. Fonodem närmast i norr lär vara full med alla flyktingar som lämnade Khorta för fyrtio år sedan, men stannar vi här kommer hungersnöden att bli så svår att vi alla går under!" Baronen drog en djup suck. "I morgon bitti får vi ge oss av till Fonodem och hoppas på att vi blir insläppta. Må Ljusets gud, den Ende guden beskydda oss!"

Baronen och härolden lämnade den gistna tribunen och fältet framför fylldes av folkets mummel. Praktiskt taget alla i folkmassan bar trasiga och lortiga kläder. Till och med prästens vita kåpa var solkig och lappad.

Baronen gick med en mycket dyster min fram till prästen som om han just hade uttalat en dödsdom över församlingen. "Ers helighet, hur ska vi göra med vattnet? Utan vatten kommer vårt folk att törsta ihjäl under vandringen!"

"Vi får hoppas, ers nåd, att Ljusets gud sänder kraftiga regn och lägger sjöar och bäckar med friskt vatten i vår väg annars kommer mer än hälften av oss att duka under av törst innan vi når Fonodem!"

"Om de inte redan dukar under av hunger ..."

Just då hördes klapper av hovar och skrammel av vagnar, och de förbluffade flyktingarna fick se en konvoj ledd av en muskulöst byggd och mustaschprydd kapten i gulkantad blå vapenrock med en gyllene lilja på bröstet. Han stannade snett framför tribunen och vinkade mot sina blåklädda följeslagare. Soldaterna satt av och började dela ut mat, öl och svagdricka från vagnarna till flyktingarna.

"Vi är bönhörda!" Prästen grät av lycka och sjönk ner på knä. "Ljusets gud vare tack!"

Baronen gick fram till kaptenen som bugade sig. "Jag är baron Tamur av huset Wannasek. Vem är du, ädle kapten, som delar ut förnödenheter till oss?"

"Jag är kapten Kazareh Taborsek och är skickad av stadsfursten Karadal i Thakandor för att hjälpa er!"

"Tack, kapten, tack!"

"Jag är inte färdig än! Kung Zakastvur är död ..."

"Den Ende vare tack!"

"... och ni är alla välkomna till kungaborgen i Thakandor tills vi har byggt nya hus åt er vid staden och ..."

Baronen slog plötsligt ut med händerna. "Vi kan inte betala allt detta! Vi är totalt utblottade! Vi har ingenting kvar! Mögalirträsket tog allt! Till och med jag svälter, fast jag är en adelsman!"

"Ni behöver inte betala något! Ni är alla välkomna till Thakandor! Och ni behöver inte gå till fots eftersom det finns pråmar! Sätt er i vagnarna så far vi genast! Eftersom det är uppströms så kommer det att ta tre dygn innan vi är framme i Thakandor, men det finns gott om proviant på till er!"

"Tack, kapten Kazareh, tack! Vi kommer att lägga ett gott ord för dig inför stadsfursten Karadal, du förtjänar att bli överste!"

Kapten Kazareh log. Det var detta jag ville höra! Det var värt en veckas förberedelser, en halv dags båtfärd och allt bök med vagnar, mat och husrum! Och furst Rahul blir förstås glad över att jag tar med mig alla flyktingar härifrån! Och i framtiden ska jag gifta mig med furstinnan Takaara som för närvarande har gått under jorden med sin son efter min varning, och därefter ska vi bli majestatis, drottning och kronprins! Huset Shanathels röda örn kommer åter stolt att flyga över Erkelzaar!

Fyra dagar hade gått sedan kung Nikoforaz’ avfärd till nekropolen Mortir och floden blev allt trögare av allt slam. Varken fågelsång eller surr från insekter hördes i den osunt kvalmiga och varma luften som var helt stillastående. Det dimmiga landskapet på båda sidor om floden var grått och fullt av ruttnande växter och ovanför dem hade himlen samma färg som skämd mjölk. Träd stod sorgsna med kala grenar och täcktes sakta av svampar och tickor som i sin tur täcktes av mögelludd. Kung Nikoforaz hade bytt kläder från generalsuniform till en lätt klarblå sidentunika, men behållit bältet på med ett kortsvärd av starkt stål samt kung Kuzikenaz III:s spira. Han tyckte det hela var mycket kusligt och de jäsande algernas stank från floden fick honom att må illa.

"Herre min skapare! Mögalirträsket har faktiskt redan nått ända hit precis som du sa för några dagar sedan!" Kung Nikoforaz torkade svetten i pannan och lutade sig mot relingen.

"Och man kan ingenting göra åt det, ers majestät." Skepparen ryckte uppgivet på axlarna. "Men du slipper ju åtminstone stenmonstren eftersom de är för stora att kunna komma in i Mortir och ännu är floden såpass djup så att de inte kan komma över."

"Hur kan du veta det?"

"Alla vet ju att Mortir är en grotta bakom ett vattenfall med kungagravar djupt inne i berget men också full av dödliga fällor. Ers majestät måste vara försiktig!"

"Jag känner till fällorna, så oroa dig inte för mig." Nikoforaz klämde på nyckeln han hade i ett lönnfack innanför bältet. "Jag är ju själv kung."

"Visst ja, ers majestät, så dum jag är!"

Slupen stävade vidare uppströms och branterna på ömse sidor blev allt stenigare medan flodvattnet fortsatte att vara grågrumligt. Här och där flöt döda fiskar med den kritvita buken uppåt, fiskar som förgäves hade simmat uppströms för att leka.

"Skeppare!" ropade en man i vida byxor som stod vid relingen. "Vattenfall förut!"

"Tack för det, andrestyrman!" Skepparen vände sig mot aktern. "Förstestyrman! Vi ankrar vid vattenfallet där!"

"Ajaj, skeppare!"

Slupen förtöjdes intill en kal klipphylla vid en brant medan kung Nikoforaz tog på sig ljusblå sidenskjorta och hosor samt en klarblå ylletunika, eftersom det skulle bli kallt i grottan. Han kontrollerade att han hade med sig nyckeln, spiran och kortsvärdet, och klev i land över en spång.

"Skeppare! Vänta på mig här. Om jag inte kommer efter tre dagar så är jag död och ni kan fara hem."

"Ajaj, ers majestät!"

Kung Nikoforaz såg med spänd förväntan upp mot vattenfallet som dolde öppningen till grottan och som ännu bestod av friskt vatten från Evendaborobergens snötäckta toppar. Han bad en kort bön till Ljusets gud och gick in i grottan via en smal gång vid sidan av vattenfallet.

Inne i den behagligt svala grottan tände kung Nikoforaz en fackla och vid den första anblicken fanns ingenting därinne förutom droppstenar som hängde från taket likt istappar. Men längst in, bakom en ridå av droppstenar som hade vuxit ihop, fanns en väl dold bronsgrind som var helt grön av ärg. Han låste upp grinden med den stora förgyllda nyckeln, gick in och låste grinden bakom sig. Därefter stack han in nyckeln i en anordning i väggen och vred om. Stora ärggröna kugghjul i taket roterade och det hördes en massa skrapande och gnisslande metalliska ljud som en kort stund ekade i grottan.

Kung Nikoforaz visste att fällorna inte skulle utlösas så länge nyckeln satt i väggen, han tände en fackla och gick in i grottan som smalnade till en korridor. På vänster sida i slutet av korridoren öppnade han en ärgad bronsdörr och gick sedan försiktigt nerför en spiraltrappa som var hal och slipprig av alger. Denna trappa hade inte använts på flera decennier och Mögalirträskets dy sipprade in genom sprickor i väggen.

Ju längre ner han gick, desto mer råkall och unken blev luften i trapphuset. Facklan gav ett rödaktigt ljus och i taket hängde spindelnät likt draperier som ibland svepte över och fastnade på hans ansikte. Kung Nikoforaz gick sakta, trots det halkade han flera gånger och hade fallit om han inte hade hållit i en ledstång av sten som följde trappan utmed väggen. Till slut nådde han botten och tre välvda, becksvarta öppningar gapade framför honom i det fladdrande fackelskenet. Han rös av åsynen och av den råa fukten. Droppande vatten ekade ödsligt i öppningarna och kungen började tala högtidligt för sig själv som om han läste ur en bok, så att det inte skulle kännas alltför kusligt. Hans klangfulla röst förstärktes av de uråldriga stenvalven så att den genljöd som i en katedral.

"Hjärtat av Mortir, de dödas stad! Katakomberna där dynastier av för länge sedan döda erkelzaarianska härskare ligger begravda! De består av tre långa korridorer med rader av kryptor på ömse sidor och varje korridor har sexton kryptor. Där härskarens kropp inte har återfunnits har man gjort ett cenotafium av kryptan, en skattkammare till minne av härskaren så att han aldrig ska bli bortglömd. Mortir och dess fällor kom till under den matebska ockupationen för över tusen år sedan, men majestatis Kharaan den store lyckades erövra nyckeln till Mortir år 704. Innan dess begravdes härskarna i en krypta i Manastir som stod klart redan i ljusets år 78 då majestatis Auterian den Helige dog vid hundratre års ålder, alltså för över 1200 år sedan. Under 700-talet kom alla de döda härskarna att flyttas hit då gravplundrare hade härjat i Manastirs krypta. Att Auterian den Helige nådde denna aktningsvärda ålder berodde dels på Osårbarhetens tiara och dels på den långa perioden av fred och välstånd. Den Ende guden välsigne honom för evinnerlig tid!" Och mig med, la han till i tanken.

Kung Nikoforaz plaskade genom den högra stenkorridoren i stinkande dy som nådde upp till anklarna och han fortsatte med att prata högt för att hålla kväljningarna borta. "Katakomberna har uthuggna dräneringskanaler så att vattnet som sipprar från taket ska ledas bort, ut i Gröna floden, men uppenbarligen har Mögalirträskets slam täppt igen dem. Lyckligtvis har alla gravarna inskriptioner i sten ovanför valvbågen som talar om vilka härskare som vilar där." Han höjde facklan mot den första kryptan till höger. Den saknade helt inskriptioner eftersom den ännu var tom, så han gick till kryptan till vänster.

"Här vilar majestatis Kharaan II av huset Kanfagris, död i ljusets år 1050, vilket alltså innebär att kung Arbogastim IV:s grav är längre in, eftersom han dog först år 1223."

Kung Nikoforaz fortsatte hela korridoren in tills han nådde väggen längst in. Han höjde facklan mot kryptan till vänster.

"Kung Sharzuk av huset Shanathel, död i ljusets år 1267! Tvi! Hur kunde det förbannade huset Shanathel ha mage att begrava de sina bland de mina?! Och här är kung Arbogastim IV:s grav till vänster om kung Sharzuks! Var har de sakramentskade lymlarna gjort av kung Kuzikenaz III av huset Kanfagris som efterträdde kung Arbogastim IV?! Kuzikenaz III må ha varit galen, men han var i alla fall av huset Kanfagris!"

Kung Nikoforaz tog en titt på de båda kryptorna mittemot och hans ansikte förvreds av avsmak. "Kung Manterak och kung Uburshak! Båda av huset Shanathel! Och den tomma kryptan strax intill skulle bli Zakastvur den Elakes! Må han ruttna bort i avskrädesgropen bakom kungaborgen och må huset Shanathel vara förbannat för all framtid!"

Kung Nikoforaz gick tillbaka och hamnade framför majestatis Kuzikenaz II:s rikt dekorerade cenotafium som låg till vänster om kung Arbogastim IV:s gravplats.

"Jag ska finna dig, majestatis Kuzikenaz II, jag lovar och svär vid den Endes heliga namn att jag ska finna dig. Du gick ner dig i Mögalirträsket, men eftersom Osårbarhetens tiara inte går att sänka ens om man binder en kvarnsten vid den, så måste den flyta någonstans därute och den ska jag finna med hjälp av din käre tvillingbrors Heliga spira! Men jag ska inte stjäla den, jag ska bara byta till mig den mot din brorsons spira." Han drog en djup suck. "Du fick aldrig träffa din brorson eftersom du dog innan han föddes, men nu ses ni varje dag i det Himmelska paradiset."

Kung Nikoforaz gick fram till kung Arbogastim IV:s grav. På de ärggröna bronsportarna fanns utsirade scener från härskarens liv och mellan dem på vardera porten fanns det stora bronsringar där det fanns spår av förgyllning. Mitt på porten satt ett stort hänglås som nu var en rostklump av den råfuktiga luften. Av gammal tradition begravdes nyckeln tillsammans med den döde så att man inte skulle få upp hänglåsets bygel när den en gång hade gått i lås. Men Nikoforaz hade tagit med sig ett kraftigt kortsvärd och med ett hugg splittrades låset i tusentals rostflagor. Han tog tag i bronsringen och drog för att öppna porten. Den sekelgamla bronsdörren kärvade och han fick ta spjärn mot den vänstra porthalvan. Med ett knastrigt skrapande fick han upp en öppning stor nog att klämma in sig genom.

Kung Arbogastim IV:s gravkammare hade en gång i tiden varit ståtlig att skåda, men nu var den så förfallen att den forna strålglansen enbart såg vederstygglig ut. I fonden stod en juvelbesatt tron av guld med en baldakinstomme över. Det som var kvar av sammetsbaldakinen hängde i små gråsvarta och multna tygtrasor på den ärggröna bronsstommen som bar spår av förgyllning. I tronen satt kung Arbogastim IV själv, ett spindelvävstäckt skelett klätt i en kunglig skrud som fortfarande var praktfull trots att den blekts och fallit sönder, och på kraniet glimmade en rikt dekorerad guldkrona. Kring den döde kungens midja fanns ett rostigt svärd i en juvelbesatt läderrem som var vitgrön av mögel och benen saknades nedanför skelettets knän. Skallen gapade och en liten spindel hade spunnit sitt tunna nät mellan tandraderna.

Kung Nikoforaz satte facklan i en hållare på väggen, la vördnadsfullt kung Kuzikenaz III:s spira i skelettets knä och började därefter att söka efter den Heliga spiran. Längs med väggarna stod murkna träskåp som en gång hade varit målade i klara färger. Han gick fram till det högra skåpet och öppnade en möglig ekdörr som föll av de sönderrostade gångjärnen ner i slammet på golvet med ett plask. Där inne tittade en stor, brunspräcklig råtta på honom innan den pipande slank in i en slemtäckt spricka i den skrovliga klippväggen bakom skåpet.

"Vid den Endes heliga namn!" väste han förskräckt. "Mögalirträsket håller verkligen på att förstöra Mortir! Sannerligen, hädanefter ska alla härskare begravas i kryptor långt uppe i bergen!"

Nere i skåpet låg alla dyrbarheter huller om buller eftersom de murkna hyllorna inte hade orkat med deras vikt. Kung Nikoforaz rotade bland svärd och dolkar, bägare och halskedjor, allt av juvelbesatt guld och silver som glänste rött i facklans svaga sken. I en hög av förmultnade trasor låg ett juvelbesatt guldspänne och han tog fram och tittade på det.

"Detta måste ha varit Arbogastim IV:s kröningsmantel ..." Kung Nikoforaz höjde blicken och såg mot skelettet. "Så förgår härskarens härlighet, om han inte försöker skapa något som består för evigt!"

Eftersom han inte kunde finna den Heliga spiran i skåpet gick han fram till skelettet. Han fick syn på något runt och gyllene som stack upp ur gyttjan invid tronen. Han plockade upp föremålet och torkade bort slammet med handen. "Ett riksäpple! Då är spiran i närheten!"

Kung Nikoforaz böjde sig ner framför tronen och började rota i dyn. Med ens kände han något avlångt och tog upp det. Ivrigt torkade han av det bara för att finna att det var ett av den döde härskarens skenben. Han satte sig på huk och började mer noggrant rota i det ankeldjupa slammet.

Plötsligt hörde Nikoforaz ett mullrande ljud, reste sig hastigt upp och tittade mot stentronen. Han såg hur skelettet darrade av vibrationerna i kryptan så att den krönta skallen föll av och rullade med ett plask ner i dyn. Därefter började smutsigt vatten hastigt rinna in genom den smala öppningen i bronsporten.

"Herre min skapare!" flämtade han skräckslaget. "Om det inte är en odesarmerad fälla, så har Mögalirträsket fått grottväggen att brista någonstans! Och hittar jag inte den Heliga spiran snart, får jag aldrig tag i Maktens tiaror!"

Vattnet steg runt Nikoforaz och när det räckte upp till hans vader hittade han återigen ett långsträckt föremål. Han slog av gyttjan mot låret och fann till sin besvikelse att det bara var ytterligare ett skenben.

"Den Heliga spiran! Jag måste finna den! Men var är den?!"

Nu nådde sörjan upp till hans knän och han kunde inte längre böja sig ner utan att få ansiktet i det smutsiga vattnet. Han drog ett djupt andetag, knep ihop ögonen och böjde sig ner i den motbjudande vätskan. Han trevade och famlade utan att hitta något tills han kände att han måste ha luft. Han sträckte sig upp och drog några djupa andetag av den härskna luften. Han hade nu vatten upp till midjan. Då slogs han av en tanke.

"Kuzikenaz II:s cenotafium! Naturligtvis! Arbogastim IV ville kanske vid sin död att den Heliga spiran skulle återbördas till hans käre tvillingbror Kuzikenaz II!"

Kung Nikoforaz tog facklan, klämde sig ut ur Arbogastim IV:s krypta och slog sönder låset på gravvalvet bredvid. Med hjälp av det starka kortsvärdet började han bända upp bronsporten. Det gick mycket trögt eftersom det midjedjupa vattnet tryckte på utifrån och han fick ta i med alla sina krafter. Porthalvan gnällde och kved, men den rörde sig. Plötsligt gick svärdet av och han stirrade på den smala öppningen. Den var bara så bred att han kunde få in facklan. Därinne såg han ett avlångt föremål som låg i knät på en ärggrön bronsstaty som föreställde majestatis Kuzikenaz II mitt i kryptan. Här och där glänste statyn av flagnande förgyllning, medan staven som vilade i dess knä sken likt en sol av guld. Staven var rikt dekorerad med filigranarbete och i toppen av den satt en stor prismaformig blå kristall infattad.

"Den Heliga spiran! Så nära och ändå utom räckhåll!"

Kung Nikoforaz satte facklan i en hållare vid porten och började dra upp porthalvan med båda händerna. Han tog spjärn mot den andra porthalvan men den rörde sig inte förrän vattenytan såväl inne i kryptan som utanför nådde upp till bröstet. Han tryckte sig in och lyfte vördnadsfullt upp den Heliga spiran. Kristallen i dess topp började genast glöda rött.

"Förlåt mig, käre förfader, men din brorsons spira blev kvar hos din tvillingbror! Må Ljusets gud beskydda er för evigt! Din spira ska åter få Erkelzaar och huset Kanfagris att blomstra!"

Det tjocka vattnet räckte nu upp till hakan och kung Nikoforaz klämde sig snabbt ut genom bronsdörrarna. Han visste i vilken riktning trappan fanns, men insåg med fasa att han inte skulle hinna simma genom den långa korridoren i tid tills det dyiga vattnet nådde taket. Med full kraft sparkade han sig framåt med grodsimtag och med den Heliga spiran i handen. Plötsligt slocknade facklan av det stigande vattnet. Det blev kolmörkt.

Kung Nikoforaz’ panna vidrörde det slemmiga takvalvet när han drog de sista andetagen av den unkna luften. Ännu var han inte framme vid trappan. Det sved i hans lungor men han fortsatte målmedvetet framåt. Snart kände han det första trappsteget under foten och började häva sig upp. Herre min skapare! Jag har ingen luft kvar!

Vattnet hade stigit ytterligare under simturen. Förtvivlat kavade sig Nikoforaz uppför trappan med hjälp av fötter och armar medan han kände att lungorna höll på att explodera. Till slut stack hans huvud upp i den källarfuktiga luften som kändes som den friskaste skogsbris.

"Aaaah, den Ende guden vare tack!" I nästa ögonblick förvreds hans ansikte av fasa. Han hade tappat spiran.

"Nej! Herre min skapare! Nej!" Vattnet steg hela tiden och varje ögonblick var dyrbart. Kung Nikoforaz plumsade ner i den smutsiga vätskan med fötterna före och trevade med händerna på trappstegen. Fingertopparna stötte emot en avlång sak och knuffade bort det.

"Herre min skapare! Nejnejnejnej..." Av en impuls knep han ihop benen och kände att något fastnade mellan fötterna. Han böjde upp benen, tog tag i det avlånga föremålet och sparkade sig uppåt. Han klev upp ur vattnet och fortsatte att gå uppför trappan i beckmörkret.

"Uff, det var nära! Sannerligen, jag ska låta uppföra en katedral i Thakandor till den Ende guden som tacksägelse och lovsång, om detta verkligen är den Heliga spiran! Det svär jag på vid den Endes heliga namn!"

Kung Nikoforaz huttrade till i den kyliga luften, dyblöt som han var, och längtade efter ett hett, ångande bad. När han kom upp såg han i det svaga skymningsljuset från grottöppningen att föremålet var av guld med en infattad sexkantig kristall som skimrade i blått i toppen. Han log brett med lättat hjärta.

"Sannerligen, katedralen i Thakandor ska bli den största och vackraste som någonsin byggts!"

Furst Karadal av huset Kanfagris tog emot kapten Kazareh Taborsek i sitt rum med ett stort leende.

"Kapten Kazareh! Jag trodde aldrig att du skulle göra så mycket för Dalniks flyktingar som du tog hit från Strem! Du har upplåtit kung Zakastvurs knektars forna rum här i borgen till dem och rättvist fördelat all mat!"

Kapten Kazareh log ett avväpnande leende och gjorde en nonchalant gest. "Äsch, det är väl inget att tala om!"

"Men allt arbete! Du har skickligt organiserat det hela och fått hit flyktingarna på tre dagar! Dessutom har du sett till att de uppför nya hus och du har även rättvist fördelat odlingsbar mark mellan dem!"

"Äsch, jag lydde ju bara din befallning!"

"Min och min! Det är egentligen för vårt folks bästa så att Erkelzaar inte faller samman efter kung Zakastvurs död. Erkelzaars folk behöver verkligen män som du, kapten Kazareh."

"Tack för komplimangen!" Kazareh log i mjugg och gnuggade händerna. Om jag fortsätter att spela anspråkslös, får jag dem dit jag vill!

"Det var bara synd att furstinnan Takaara och hennes son var döda när du fann dem, och att deras kroppar hade börjat ruttna. Kung Nikoforaz hade helst velat haft dem levande."

"Jag hade tur som av en händelse råkade få reda på var de båda hade hängt sig! Hon älskade uppenbarligen furst Tengur så innerligt, att hon inte fann livet värt att leva när hon fick veta att han var död!"

"Nåja, inget att göra åt ..."

"Men jag tog med mig souvenirer! Furstinnan Takaaras örnprydda guldring samt hennes och hennes sons hår som jag personligen tänker skänka kungen när han återvänder." Kazareh tog fram ett silverskrin, öppnade det och visade dess innehåll för furst Karadal. "Men säg inget till Nikoforaz, jag ska personligen överlämna dem till honom som en överraskning!"

"Utmärkt, kapten! Ditt uppdrag är fullbordat och jag är nöjd å kung Nikoforaz’ vägnar, men eftersom han är borta på en expedition så får jag befordra dig i hans namn till överste och därefter kan kung Nikoforaz så småningom personligen befordra dig till general, vilket jag säkert tror att du blir, med tanke på ditt skickligt strategiska tänkande."

"Det tackar jag mycket för!" sa Kazareh glatt och lättat.

Furst Karadal vände sig mot dörren. "Betjänt!"

Dörren öppnades och en gulklädd lakej bugade sig. "Ja, ers nåd?"

"Hämta genast några vittnen, helst de tre överstarna och en betjänt med en överstehjälm på en kudde!"

"Ska ske, ers nåd!" Tjänaren bugade sig, rusade i väg och återkom efter en liten stund med de tre överstarna och en handfull kaptener.

Furst Karadal vände sig till Kazareh. "Stig fram och fall på knä!"

Kapten Kazareh föll leende i mjugg på knä inför fursten.

"Vem är du, tappre kapten?"

"Jag är kapten Kazareh Taborsek, ers nåd!"

"Kapten Kazareh Taborsek! Eftersom du har dräpt de sista överlevande av huset Shanathel och hjälpt flyktingarna från Strem att få en dräglig bostad i Thakandor ska du nu bli befordrad!"

Furst Karadal vinkade till sig den ene lakejen, tog Kazarehs vimpelprydda hjälm och lämnade den till honom. Den andre lakejen kom fram och höll på en blå sidenkudde fram en hjälm som hade tre styva band i toppen, två violetta och ett gult. Furst Karadal tog den nya hjälmen och satte den på Kazarehs huvud.

"Hädanefter är du inte längre kapten, i dag den artonde dagen i den andra månaden i ljusets år 1320, har du blivit utnämnd till överste Kazareh Taborsek!"

"Tack så mycket, ers nåd!" Överste Kazareh log brett. Förträffligt, tänkte han, jag är överste nu! Hoppas jag snart får något bra uppdrag som snabbt kan göra mig till general! Och den där förbannade Targan är nu underställd mig, eftersom han är kapten! Någon gång måste jag se till att han får ett självmordsuppdrag ...

"Du kan gå!" sa furst Karadal och höjde vänligt leende sin hand.

Med en bugning lämnade överste Kazareh huvudstadens stadsfurste och gick tillbaka till sitt rum två trappor ner. Han öppnade fönstret och såg ut mot den nya stad som höll på att resa sig mellan kungaborgen och huvudstaden längre bort. Han kliade sig i sin mustasch och nöp sig i sin kraftiga, slätrakade haka. Furstinnan Takaara var inte så glad över att bli nästan skallig, tänkte han, men hennes svarta hårfläta räddade hennes liv tillsammans med guldringen och håret från hennes son! Och det är tur att alla gifta och rättrogna erkelzaarianska kvinnor bär huvuddok så att ingen ser hennes kortsnaggade frisyr! Men å andra sidan kan hon ju skylla på huvudlöss och framför allt blir hon inte igenkänd!

Överste Kazareh gnuggade händerna. Håller jag mig till Ljusets gud och till det sunda förnuftet så kan jag gripa hela Erkelzaar med järnhand! Hoppas nu bara att kung Nikoforaz återvänder och blir krönt till majestatis! Furstinnan Takaara kommer att bli min gemål, och i egenskap av hustru till en general kommer hon att kunna avslöja kung Nikoforaz mörka hemlighet som visar att han varken är oskuld eller man! Och vem vill ha en snöpt härskare som inte kan få några söner och därmed inga tronföljare? Men furstinnan Takaara, hon har minsann en frisk son, och kommer att få fler med mig efter mitt bröllop!

Och Piri! Hon ska bli min personliga leksak, som jag kommer att göra vad jag vill med! Hon ska få känna på min manlighets fulla styrka, karlhatare eller ej, och då kan hon sedan kalla mig fogde Erazak hur mycket hon vill, eftersom ingen kommer att lyssna på en galen kvinna!

Nästa kapitel Tillbaka

Uppdaterad 8 mars 2008