Maktens tiaror
Del 1: Bortom Eldravinen

av fil. mag. Sandra Petojevic

 

6: Khortas öde

En gråkall och regnig eftermiddag var kung Nikoforaz äntligen hemma i Thakandor efter den fyra dygn långa flodfärden. Han tog sig ett varmt bad i en halvtimme tillsammans med den Heliga spiran innan han gick till kungaborgens bibliotek som i stort sett var orört av kung Zakastvur och hans hov. Han mindes skepparens berättelser om de farliga varelserna som levde i Mögalirträsket och ville läsa mera om dem. Därför blev han glad när han fann ett rikt illustrerat uppslagsverk, Om Flora och Fauna i Erkelzaar med omnejd, skriven på 1100-talet av en präst vid namn Zekforim Leotraamon.

Men han rös när han började läsa.

Träskell ("Klippa-Som-Förstenar" träskvariant)

Ett träskell är en stenvarelse hög som ett tvåvåningshus och skiftar i grönt och svart. Det ser ut som en uppsvullen skrovlig klippa med två monoliter där den vänstra monoliten alltid är högre än den högra och ser därför ut som ett svullet mellanting mellan ett L och ett U. Det är i vila på dagarna men aktivt på nätterna. Kommer man i kontakt med ett träskell mellan solnedgång och soluppgång så blir man obönhörligen förvandlad till sten. Det glider fram i träsket med ett mullrande ljud, snabbt som en häst travar. Det har varken ögon, öron eller mun, men har däremot ett mycket välutvecklat luktsinne som kan tävla med hundra blodhundars väderkorn. Träskellet undviker dock vatten som är djupare än två manshöjder. Träskell förekommer endast i Mögalirträsket och är besläktat med ökenell som har betydligt mindre storlek.

Nästa stycke var ännu värre.

Moai ("Stor-Människa-Av-Sten")

En moai är en stenjätte hög som ett femvåningshus. Den är människoformad med mörkbrun stenhud och karaktäristiskt långsmalt huvud med stor näsa, långa öron, mandelformade ögon och markerad haka. På huvudet bär moaien alltid en röd, cylinderformad stenbumling som prydnad och som av någon okänd anledning aldrig faller av, även om moaien skulle böja sig mot marken. Moaien är aktiv dygnet runt och äter allt möjligt: stenar, dy, lava, växter och djur men tyvärr också människor. Den är mycket intelligent och kan t.o.m. tala även om man inte kan förstå dess rotvälska. Moaier förekommer främst i Mögalirträsket men också i Chikaboroöknens sydliga del, och då alltid vid tiden för varje fullmåne.

Kung Nikoforaz såg efter i registret om det fanns fler sorts varelser i Mögalirträsket men fann bara ytterligare en art, för honom den mest avskyvärda av dem alla. Han grimaserade av äckel när han läste.

Navelsvin ("Svin-Som-Förorenar")

Ett navelsvin är besläktat med det vanliga vildsvinet, tamsvinet och det sällsynta svartsvinet, men är kritvitt och saknar helt och hållet borst. Det skyddar sig mot solen genom att rulla sig i gyttja och i sin spillning. En annan skillnad är att det har en kräva och kan överleva i över en månad enbart på vatten och sitt späck. Navelsvinet är allätare, lever i flock och förekommer över hela Erkelzaar. Det kan t.o.m. överleva i Mögalirträsket eftersom det faktiskt kan dricka den dy som gör alla andra djur sjuka. Det undkommer ett träskell genom att snabbt tömma tarm och blåsa och fly så att ellet blir förvirrat av stanken och istället förstenar dess spillning. Om en flock navelsvin hittar mat, äter galtarna alltid först tills deras magar är fulla och därefter förorenar de platsen för att markera sin höga rang och därmed får suggorna äta det som galtarna har lämnat efter sig, även om det bara är spillning kvar. Finns det gott om mat är galtarnas spillning näringsrik eftersom de kan påskynda sin matsmältning för att kunna äta mera, medan suggorna däremot omvandlar sin överskottsnäring till fet mjölk till sina kultingar. Av båda könen är det alltid de äldsta och fetaste navelsvinen som har högst rang och får flest kultingar och de får äta först och mest av den godaste maten. De glupska navelsvinen äter och äter tills allt ätbart är förbrukat och därefter vandrar de runt från plats till plats för att finna mer. Därför brukar de ibland kallas för däggdjurens svar på gräshoppor. Ett navelsvin har, trots sina matvanor, ett mycket välsmakande kött.

Regnet skvalade och trummade på bibliotekets blyinfattade fönsterrutor. Kung Nikoforaz slog ihop boken med en smäll så att dammet yrde och ställde tillbaka den på hyllan. Vid den Endes heliga namn, tänkte han. Först när jag har funnit Osårbarhetens tiara kommer jag att vara skyddad mot de ohyggliga träskellen som förstenar allt i sin väg. Men för att få tag på tiaran måste jag in i Mögalirträsket med den Heliga spiran och en antik evendaborisk kompass som enda vägvisare. Dessutom måste jag se upp för kvicksand så att det inte går för mig som det gick för majestatis Kuzikenaz II. Och jag kan inte fara till Mögalirträsket ensam eller med ett alltför stort följe som drar till sig onödig uppmärksamhet och som kan innehålla förrädare. Jag måste ha minst fyra pålitliga män med mig och jag måste fara redan i morgon bitti, så att jag hinner fram till den första dagen i nästa månad då det är fullmåne och de människoätande moaierna befinner sig i Chikaboroöknen!

Följande morgon sken en orangeblek vintersol från en disig himmel och en svag vind fick de blå flaggorna med den gyllene liljan på den ännu inte färdigrenoverade kungaborgens tornspiror att vaja. På borggården som ännu var full av vattenpölar efter gårdagens regn stod en grupp utvalda soldater på ett led. De var kung Nikoforaz’ personliga garde, vältränade och trofasta.

Soldaterna ställde sig i givakt när kungen närmade sig. Deras gulkantade klarblå vapenrockar var nytvättade, deras trekantiga sköldar och spetsiga hjälmar glänste och deras snörade kängor var nyputsade. Kung Nikoforaz var klädd i sin snarlika men betydligt stiligare klarblå uniform med blodröd mantel och han inspekterade nöjt sina soldater medan han drog sig i sitt mörkbruna skägg.

Och så gjorde han halt framför ledet.

"Jag behöver fyra frivilliga på en farlig expedition till Mögalirträsket! De som anmäler sig tar ett steg framåt!"

Tre soldater steg fram ur ledet.

"Jag behöver en frivillig till, helst en kapten!"

"Jag föreslår kapten Targan!" ropade överste Kazareh som hade kommit ut på borggården för att se vad som stod på.

"Ett bra val, överste! Du där, hämta kapten Targan!"

En av de frivilliga sprang till befälshuset och överste Kazareh log i mjugg. Jag vet precis vad de ska göra i Mögalirträsket, tänkte han. Söka efter Osårbarhetens tiara förstås, vad annars! Och hittar de inte den då kommer ingen att göra det, men hittar de den tänker jag minsann lägga vantarna på den och bli Erkelzaars härskare!

"Till er tjänst, ers majestät!" ropade kapten Targan, kom fram till kungen och förde näven till bröstet. Han var klädd i sin nya klarblå vapenrock som till skillnad från de i soldaternas uniformer hade flikiga kanter.

Kungen synade den långe och senige barden uppifrån och ner med ett glatt leende. "Utmärkt, kapten Targan! Du får följa med!"

Kungen vände sig till soldaterna. "Ni frivilliga stannar här, ni övriga är lediga!"

Den stora gruppen skingrades snabbt, och de tre soldater som blev kvar fick presentera sig för kapten Targan.

"Jag heter Drilok Amondar, kapten!" Den förste soldaten var en ivrig yngling på knappt sjutton vintrar. Han var gänglig och hade bara några ljusa fjun på överläppen. "Jag är modig som ett lejon!" Drilok dunkade med näven mot den gula liljan på vapenrockens bröst och skrattade glatt. "Jaa, som två lejon minst, kapten!"

"Mitt namn är Keral Kratokil, kapten", sa den andre släpigt. Han var knappt medelålders men redan flintskallig. Hans rödgrå hår satt som en krans runt huvudet och fortsatte i ett kortklippt helskägg. "Mig kan ni alltid lita på. I alla väder."

"Arim Tomandi till er tjänft, kapten!" Den tredje soldaten som även han var en yngling gjorde en hurtig hälsning. "Ber om urfäkt för att jag läfpar!" Han log brett och då syntes det att tre framtänder saknades i överkäken. Arim som bara var ett par år äldre än Drilok var normalbyggd med breda axlar.

"Kapten Targan! Vi ger oss av nu genast!" befallde kung Nikoforaz. "Packa era saker och hämta era hästar!"

"Var ska vi övernatta på vägen, ers majestät?"

"Först i ett värdshus i Fonodem, därefter hos stadsfurstarna i Chulari respektive Utuk och därefter på båten till Mögalirträsket."

Överste Kazareh skrockade för sig själv. Detta gick bättre än vad jag trodde! De gör det farliga grovjobbet och jag tar hand om vinsten! Hoppas bara att Targan dör i träsket! Han dödade både min mor och min bror och förstörde mitt liv! Ååh, jag hatar honom! Hatar honom!

Kung Nikoforaz red sin vita valack, kapten Targan en brun häst och det tre soldaterna två fuxar och en skimmel på den grustäckta landsvägen åt nordväst och efter tre dagsritter kom de fram till hamnstaden Utuk som låg vid Dimmornas hav, där vinden aldrig blåste. Mögalirträsket låg inom synhåll från stadsmurarna som ett flackt, grått och disigt landskap. Luften var nu onaturligt varm och kvav och alla träd runt staden var döda. Skymningsljuset gav töcknet som dolde havet en sjuklig rödorange färg. Ett högt fyrkantigt tegeltorn tittade ut över staden prydd av en slak flagga med en svart dubbelörn på gul botten och i tornet syntes en ärggrön gonggong av brons.

"Vi måste in i stan innan gonggongen ljuder!" ropade kung Nikoforaz till sina män. "Annars blir vi utestängda!"

"Varför det, ers majestät?" undrade den yngste soldaten.

"Gonggongen talar om när det är soluppgång respektive solnedgång, eftersom det efter mörkrets inbrott är farligt och förbjudet att vistas ute på grund av träskets farliga stenvarelser. När gonggongen ljuder på kvällen stängs stadsportarna och ingen släpps in eller ut."

"Bra att veta, ers majestät!"

"Enligt budbärarna från Utuks stadsfurste, Ikmon av huset Doshanakar, har inga träskell ännu brutit sig in genom murarna, men för varje år har de kommit allt närmare staden och dessutom har stenjättarna blivit allt mer närgångna. Men nu måste vi skynda på, det är inte långt kvar!"

"Ja, ers majestät!"

Kung Nikoforaz och hans fyra kamrater manade sina hästar till galopp och hann precis rida in i staden innan gonggongen ljöd och stadsporten bommades för. Alla hus i Utuk stod tysta i gult tegel med röda tegeltak och stängda fönsterluckor. Ute på gatorna fanns inte en själ eftersom alla låste in sig efter gonggongens slag. Kungen och hans män tyckte det var kusligt att rida på de öde gatorna och var glada att mötas av en butter portvakt vid den röda tegelborgen som låg i stadens mitt. De släpptes in och möttes av furst Ikmon som var en lång och mager melankolisk äldre herre med lurvigt vitt hår och liten, smal mustasch. I matsalen fanns även fyra fullvuxna kvinnor med sina makar och barn.

Furst Ikmon visade med handen mot kvinnorna. "Det här är mina fyra döttrar och det är bara bra att jag inte har några söner, för vad ska ättlingarna till huset Doshanakar regera över när Utuk förvandlas till en ruinstad precis som Khorta, en stad i sydost som blev uppslukad av träsket för över fyrtio år sedan. Allt man nu kan se av Khorta, om man dristar sig att fara dit, är en död stad med svårt förfallna tegelruiner täckta av grått slemmigt mögel."

Kung Nikoforaz och hans män serverades samma enkla och spartanska måltid som fursten och hans familj och den bestod av bröd och potatis samt rökt lax och inlagd sill.

"Fisk!" sa den yngste soldaten besviket. "Hos furst Mernash i Chulari i går fick vi en festmåltid med saftiga stekar och ..."

"Klaga inte på maten, Drilok!" förmanade den äldste soldaten. "Var glad att du får äta två gånger om dagen till skillnad från vanligt folk som bara får äta en enda måltid om dagen!"

"Kapten Targan! Berätta om Khortaf öde för off", bad den läspande soldaten lidelsefullt.

"Låt mig göra det istället", bad furst Ikmon med en sorgsen blick. "Det är bara skönt om jag får lätta mitt hjärta."

"Vi lyssnar, ers nåd", sa Targan och furst Ikmon började berätta.

 

Khorta var liksom den norrut liggande Strem en vacker stad som bestod av färgglatt putsade trevåningshus som vände sina dekorerade gavlar mot gatorna. Första våningen på alla hus var indragen bakom tre valvbågar och därmed bildade husen långa arkader som skyddade mot regn och sommarens stekande sol. I stadens norra del reste sig fursteborgen med sina mönstrade torn av tegelsten i rött och gult. Den borgen samt kyrkan och stadsmuren var stadens enda oputsade byggnader. På det vackert stenlagda torget framför den röda tegelkyrkan fanns en rikt utsirad fontän vars vatten kom från en underjordisk källa som också försörjde stans brunnar. Året innan Mögalirträsket nådde staden hade fontänens kristallklara vatten börjat bli grumligt och unket.

Stadsborna gjorde allt för att hålla stånd mot träsket i några år efter att dess gräns hade passerat staden. De förstärkte stadsmurarna och införde stränga utegångsförbud mellan skymning och gryning på grund av träskellen och moaierna. Vädret var ständigt gråmulet med dimmor och silande duggregn. Det blev inte kallt, tvärtom blev det varmt och kvavt. Löven blev brunfläckiga på alla växter, som så småningom dog på grund av den vattensjuka marken.

Stadsbrunnarnas vatten blev snart odrickbart och man blev tvungen att forsla vatten från Strem som ännu hade friskt grundvatten. I början gick det ganska lätt eftersom Gula och Gröna floden förband de båda städerna. Vatten och andra förnödenheter forslades i tunnor på stora pråmar. Men allteftersom floden slammade igen av lera och gyttja och stränderna blev sumpiga, blev transporten allt svårare. Pråmarna fastnade i dyn liksom de oxar som drog dem. Slam började sippra in i folks källare och luften blev så varm och fuktig att stadens invånare ständigt kände sig klibbiga av svett. Vindarna upphörde att blåsa så att luften blev helt stillastående. Trots detta vägrade de flesta av invånarna i Khorta att flytta från sin älskade stad, de hade ju bott där i generationer och in i det sista hoppades de att Mögalirträsket skulle dra sig tillbaka.

Till och med furst Sherwan av huset Kanfanar som styrde över Khorta hade problem. Böckerna i hans bibliotek angreps av mögel och hans vackra sidenkläder förmultnade trots att han ständigt försökte vädra dem. I slottskapellet liksom i stadens kyrka flagnade de färggranna freskerna och orgeln blev ospelbar för att lädret i bälgarna ruttnade. Fanorna med furst Sherwans vapen, en silverlilja på svart botten, föll sönder till trasor på de multnande stängerna och slottsvakterna kämpade mot den envist återkommande rosten på sina svärd, hillebarder och rustningar. Under sina vaktpass tittade de upp mot himlen och längtade efter ett rejält svalkande åskväder. De längtade efter snö, hagel och skyfall, ja rentav efter stormar och orkaner, vad som helst som skulle kunna rensa luften. Men inget sådant kom trots att atmosfären var så fuktig och varm. Ibland orkade solen skina genom det tjocka molntäcket, men då endast med ett sjukligt ockragult ljus. Inga insekter surrade och inga fåglar sjöng eftersom de hade flytt norrut. Till och med råttorna hade lämnat staden.

Putsen bleknade och flagnade från husen så att deras tegelmurar fläckvis blottades. Teglets färger dämpades av grågrönt mögel som sakta täckte fasaderna sedan putsen vittrat bort. Invånarna drabbades av slöhet och svårmod av det grå vädret och blev sjuka av den tjocka, unkna luften. De blev liggande nakna i sina sängar där halmmadrasserna långsamt föll sönder till mull. Om någon besökte dem skylde de apatiskt sina könsdelar med en murken träbit, eftersom allt av tyg hade förmultnat. På den dyiga marken satt magra och nakna barn som med stirrande tom blick vaggade med överkroppen. Ingen brydde sig om dem och inte heller orkade de påkalla uppmärksamhet. En hel del av de vuxna stadsborna dog liksom barnen av svält och sjukdomar men mest på grund av att de helt enkelt hade förlorat viljan att leva. Att se barn utan någon som helst förväntan var plågsamt intill det outhärdliga för dem som dristade sig att ta sig till Khorta. Stadsborna själva blev allt mer likgiltiga.

Gatorna blev allt gyttjigare och man kunde inte bo i markplanet, utan fick flytta till de övre våningarna. När man skulle ut fick man vada genom stinkande slam på bottenvåningen. Det gick snart inte att koka eller steka mat, eftersom veden blev så sur att det var omöjligt att få fyr på den. Inte heller kunde man förvara mat särskilt länge. Glömde någon en halväten brödbit på köksbordet på kvällen, så hade den nästa morgon förvandlats till en motbjudande klump av blågrönt ludd med vita trådar. Till slut blev situationen ohållbar och invånarna blev tvungna att överge staden under ledning av furst Sherwan.

Khortaborna lämnade en grå, fuktig och dyster stad, en stad som inte längre gick att känna igen. Det sköna Khorta hade förvandlats till en mardröm. Det var väldigt små flyttlass som gick till grannstäderna Fonodem, Strem och Dalnik. Dels hade mer än hälften av stadens invånare avlidit, dels hade det mesta av de överlevandes tillhörigheter förstörts av mögel och röta. Furst Sherwan skaffade kläder från Chulari och byggde nya hus åt sina undersåtar i de båda städerna tills han hade gjort slut på allt sitt guld och silver och alla ädelstenar, det enda från Khorta som var oskadat och som inte tidigare hade gått åt till import av mat, vatten och kläder till folket.

Furst Sherwan hyllades och blev nästan helgonförklarad av sitt folk, men eftersom han hade blivit utfattig och mist sin stad, fick han bo hos furst Undamar av huset Wannasek i Dalnik. Trots det kom han för alltid att kallas "Furst Sherwan den Gode", även av dem som inte från början hade bott i Khorta. Sherwan var den siste fursten av sin ätt, eftersom huset Kanfanar hade regerat över ett par av av Erkelzaars sydliga städer som nu var uppslukade av Mögalirträsket.

Erkelzaars forna huvudstad Manastir som var en praktfull stad fem gånger större än den norrut liggande Khorta, hade blivit absorberad av träsket redan för hundrafemtio år sedan. I Manastir hade det funnits ett enormt kloster byggt till den Ende gudens ära. Där hade det funnits ett bibliotek med tusentals volymer om allt från läkeörtsodling till drama och poesi. Inget av det hade kunnat räddas utom några få böcker. Resten kom att förvandlas till stoft eftersom munkarna inte i god tid hade upptäckt att möglet hade angripit även biblioteket. Munkarna hade helt enkelt varit för upptagna med att hjälpa alla människor som insjuknat av träskets osunda luft. Tack vare att klostret hade förvandlats till sjukhus kunde Manastir hålla ut i mer än tjugo år. Munkarna hade hållit sig starka och aktiva med hjälp av sin orubbliga tro, och först när de gav upp lämnade man staden åt dess ohyggliga öde och förklarade Thakandor i öster som Erkelzaars nya huvudstad. Träsket kallades i början omväxlande för "Mögelträsket" och "Manastirträsket" innan de båda namnen så småningom sammanflätades till ett enda, "Mögalirträsket".

 

Furst Ikmon drog en djup suck. "Och nu har en skara flyktingar redan börjat anlända hit till Utuk och till Strem eftersom Mögalirträsket nu har nått Dalnik, men alltför många bor ännu kvar i staden. Ändå har flyktingarna från Khorta tidigt varnat Dalnikborna för att bo kvar alltför länge i staden, eftersom man drabbas av träskmelankoli som gör att man till slut blir helt apatisk och bokstavligen möglar bort."

"Ers nåd är en mycket bra berättare!" sa den yngste soldaten glatt. "Om ers nåd inte vore furste skulle ers nåd bli utmärkt bard som kapten Targan här! Hela vägen hit har han berättat för oss om kung Zakastvur och hans grymheter!"

"Vi tackar mycket för din berättelse", sa kung Nikoforaz och svalde. "Den fungerar även som en varning."

"Och nu förstår jag varför ers nåd är så melankolisk och furst Mernash i Chulari så gemytlig", sa kapten Targan stilla. "Furst Mernash tar en dag i sänder och festar och har roligt för att glömma hotet. Men ers nåd ser hela vidden av katastrofen. Om trehundra år kommer hela Erkelzaar nordväst om Eldravinen att vara utplånat av Mögalirträsket!"

I gryningen spred gonggongen sin dova malmklang och kung Nikoforaz, kapten Targan och de tre soldaterna steg upp och klädde på sig. De beslöt att lämna sköldarna och ringbrynjorna i furst Ikmons borg, men de tog med sig sina svärd för säkerhets skull. Kungen hade räknat ut att Mögalirträskets gräns hade legat strax sydväst om Manastir, då majestatis Kuzikenaz II hade gjort sin olycksaliga expedition för snart 250 år sedan och att det skulle ta fem dygn att nå den punkt där det var troligast att Kuzikenaz hade gått ner sig i kvicksanden.

Kung Nikoforaz och hans följe gick i det kvalmiga morgondiset ner till Utuks hamn med sina tungt lastade hästar. Eftersom det var så varmt och fuktigt i träsket tog de endast ett litet matförråd med sig, men däremot åtskilliga läglar med vatten. I hamnen såg de många människor som sömngångaraktigt uträttade sina ärenden. De visste efter furst Ikmons tragiska berättelse att stadsborna inte hade långt kvar tills de skulle vara tvungna att lämna Utuk.

Kung Nikoforaz och hans män rekvirerade en flatbottnad båt där de och deras hästar skulle få plats. Tjugo starka män ledda av en skeppare och två fiskare som kände farvattnet skulle ro utmed träsket till den kust väster om Manastir, där kungen och hans män skulle gå iland. Det var nämligen omöjligt att segla i Dimmornas Hav eftersom det rådde ständig stiltje. Strömmarna var svaga, vilket gjorde att det räckte med en stor sten i en kätting som ankare när de skulle sova i båten för natten. Skepparen och de båda fiskarna skulle vänta tills kungen och hans män återvände. Kungen hade givit dem tre guldmynt var och de skulle få lika mycket till, i efterskott.

Fiskebåten lämnade hamnen och for längs kusten åt sydväst, in i den vita dimman. Det klinkbyggda fartyget saknade mast och på varje sida satt tio män med långa åror. Med en lång käpp kände den ene fiskaren i fören efter vattendjupet och såg till att det höll ungefär två manshöjder. Den andre fiskaren som stod i aktern höll kursen stadigt genom att titta på den mycket gamla, men livsviktiga kompassen som vilade på en svarvad träpelare framför honom.

Kung Nikoforaz hade tagit med sig två mindre kompasser som han hade funnit i kungaborgens skattkammare, ett smalt men starkt rep och ett resetimglas. Dessa föremål skulle bli livsnödvändiga för expeditionen.

Medan dagarna gick berättade kapten Targan om sina upplevelser för de tre soldaterna, han var ju fortfarande bard.

"... och när vi kom ut ur Soltemplet kunde vi äntligen andas ut, men vi kunde inte begripa hur vi skulle bränna ner det, eftersom det var så fuktigt. Till slut löste vi problemet med att slakta navelsvinen så att de hungriga stadsborna fick äta sig mätta, templets stenar kom att användas för att reparera kungaborgens krossade murar och återstoden fick bli avskrädesgrop. Och just nu har stadsborna fullt sjå med att återuppbygga den raserade katedralen ..."

"Inte alls." inflikade Nikoforaz. "De håller på och bygger om den till en katedral som ska bli mycket större och ståtligare än den gamla. Och i den ska jag krönas till majestatis."

"majestatis?! Hur då, ers majestät?" utbrast den unge soldaten misstroget och gned sina ljusa fjun på överläppen. "Du har ju ingen sån där legendarisk tiara!"

"Men snart kommer jag att ha en, menige Drilok. Nu kan jag säga det utan fara för spioner: Denna expedition går ut på att finna en av de tre tiarorna, nämligen Osårbarhetens tiara."

"Ojojoj! majestatis Auterian den Heliges tiara!" Ynglingen gnuggade ivrigt händerna med ett förväntansfullt leende.

"Tror ers majestät verkligen att vi finner den?" undrade den sävlige soldaten stilla och kliade sig i sin grå skäggkrans.

"Vi kommer att finna den, menige Keral. Jag har en spira med mig som visar vägen genom att lysa starkare ju närmre en tiara den är. Dessutom glöder den rött om någon fara är i närheten ..."

"majestatis Auterian den Heliges legendariska spira!" Drilok blev allt mer upphetsad. "Ojojoj! Får jag se den, ers majestät? Snälla? Snälla?"

Kung Nikoforaz ångrade sig att han hade nämnt den Heliga spiran men kom sedan på att omständigheterna gjorde att det inte var någon fara att med visa den. Om någon får för sig att stjäla den så har han ingenstans att ta vägen, tänkte han lugnande. Dimmornas hav är på ena sidan båten och Mögalirträsket på den andra!

"Här är den", sa Nikoforaz lakoniskt och tog fram spiran.

Drilok stirrade ivrigt på den. "Ojojoj! Den Heliga spiran! Får jag känna på den, ers majestät? Snälla? Snälla?"

"Ja, men jag kommer inte att släppa den. Den tillhörde min förfader majestatis Arbogastim IV." Kungen höll fram spiran mot den unge soldaten som varsamt kände på den med stor förtjusning som om den hade varit en vacker ungmös svällande barm.

"Ojojoj, vilken fin spira! Och den är över tusen år gammal! Ojojoj!"

Kung Nikoforaz fortsatte samtalet där han hade blivit avbruten. "Dessutom vet jag på ett ungefär var min förfader, Kuzikenaz II, drunknade i träsket och det är dit vi är på väg nu."

"Det kommer att bli fpännande, erf majeftät!" läspade Arim glatt.

"Jag undrar det", muttrade Keral i skägget. "Med alla människoätande stenjättar och ..."

"Oroa dig inte för stenjättarna!" sa den svartmuskige skepparen jovialiskt som hade stått och lyssnat på dem. "Vi kommer att anlända till vår destination den första dagen i den tredje månaden då det är fullmåne och av någon underlig anledning brukar de alltid hålla sig borta vid fullmåne."

"Just precis." sa kung Nikoforaz. "Och nu när ni ändå har sett den Heliga spiran kan jag lika gärna berätta om hur jag fick tag på den. Men först måste jag viska en viktig sak till dig!"

Nikoforaz lutade sig mot skepparens öra och sa lågt så att ingen annan skulle höra: "Om någon av oss återvänder med min signetring, så ta emot honom ombord och vänta inte längre än till följande morgon på de övriga, eftersom det innebär att vi alla övriga är döda ..."

I gryningen fem dygn efter avfärden, ankrade fiskebåten intill träsket. Det var mycket svårt att se var Dimmornas hav slutade och Mögalirträsket började. Endast fiskarens käpp kunde avgöra var gränsen gick. Kung Nikoforaz och hans fyra följeslagare klev i land med sina hästar. En sur kväljande stank av dy, unket havsvatten och ruttnande tång fick deras magar att vändas.

Skepparen och hans kamrater rodde ut en liten bit för att kunna ankra utom räckhåll för träskell. De vinkade farväl åt kungen och hans män som red i väg, rakt in i träsket.

"Kom ihåg", varnade kung Nikoforaz, "vi har exakt en dag, alltså drygt nio timmar på oss att finna den gyllene tiaran i Mögalirträsket. När solnedgången närmar sig så måste vi rida tillbaka till båten i sporrsträck." Nikoforaz vände sig sedan till Targan och hängde ett runt föremål i en silverkedja runt hans hals. "Kapten! Här får du låna en kompass. Om det händer mig något ska du leda tillbaka soldaterna till båten med den."

"Tack, ers majestät! Hur använder man den?"

"Ser du att det finns en nål i den som hela tiden vänder den rödmålade änden åt samma håll hur du än vrider kompassen?"

"Ja?"

"Den pekar alltid åt norr. Om du rider tillbaka i dess riktning kommer du tillbaka till båten, eftersom vi nu rider rakt söderut. Och här får du en pung med nio guldmynt så att det inte blir något problem med att betala skepparen och hans båda fiskare."

"Är du helt utan pengar nu, ers majestät?" undrade Targan oroligt.

"Nej, kapten!" skrattade Nikoforaz. "Jag har elva guldmynt kvar! Men var rädd om kompassen, evendaborerna som tillverkade dem är borta nu, sedan deras huvudstad Khuzul Daar förintades av den gudasända kometen för nästan fyrahundra år sedan."

"Oroa dig inte, ers majestät! Jag vet. Jag är ju bard. Men jag är ingen ingenjör!"

"Bra, kapten!" Kung Nikoforaz gav Targan en vänskaplig klapp på axeln.

Dimman svepte in det grå, platta landskapet så att man inte såg någonting som befann sig längre bort än femtio fot. Targan red i täten på sin bruna häst bredvid Drilok som red sin skimmel, därefter kom kungen på sin vita valack och sist Keral och Arim på sina fuxar.

"Ojojoj! Verkligen tur att det inte finns några raviner här!" sa den unge soldaten gladlynt och gned sig på sin fjuniga överläpp. "Eller ilskna gråbjörnar!"

"Det är ju alltid en fördel, Drilok!" svarade Targan.

"Usch, vad kvavt!" muttrade Keral, tog av sig hjälmen och kliade sig sävligt på flinten, i sin rödgrå hårkrans och i skägget. "Som att vakna på morgonen i ett litet rum med dörren och fönstret stängt och där ett dussin personer till sover."

Den läspande soldaten som red snett bakom kungen föreslog att man skulle binda färgglada sidenband på träden utmed färdvägen. "Få att det blir lättare att hitta ut ur Mögalirträfket!" tillade han optimistiskt.

"Vilka träd?" Kung Nikoforaz vände sig bakåt med det ena ögonbrynet höjt. "Ser du några träd här, menige Arim?"

"Vifft ja, erf majeftät! Det finnf ju inga! Få dum jag är ..."

"Typiskt Arim!" Menige Drilok som hade ridit upp jämsides med den läspande soldaten flinade. "Pratar först och tänker sedan!"

"Det var ju bara ett förflag!" sa Arim olyckligt.

Kung Nikoforaz höjde leende sin spira och visade runt med den. "Oroa dig inte, Arim, det finns klippor lite varstans här i varierande former. De får bli våra riktmärken, så som de en gång var riktmärken till majestatis Kuzikenaz II, och till vår hjälp har vi ju även våra kompasser!"

"Skönt att höra, ers majestät!" sa Drilok lättat och gned fjunen på överläppen.

"Dessutom behöver man ju bara rida mot stanken av unket havsvatten för att finna båten", tillade Targan.

Landskapet var alldeles flackt och helt utan växtlighet. Det fanns inte ens några döda träd, men här och där stack det upp söndervittrande klippor i mjukt rundade former och som var täckta av ett motbjudande gröngrått mögelslem. Det blev varmare och fuktigare ju längre söderut kungen och hans män red, och den envisa dimman ville inte lätta. Det var tyst och helt vindstilla och det blekgula dagsljuset var svagt och diffust. Fukten gjorde att ljuset reflekterades och därmed verkade komma från alla håll och den gjorde också alla män genomsvettiga.

Det fanns inga möjligheter att avgöra väderstrecken med solens hjälp, men det spelade mindre roll, eftersom kung Nikoforaz pejlade in Osårbarhetens tiara med hjälp av den Heliga spiran, samtidigt som han hela tiden kastade en blick på sin kompass som han hade i en kedja kring halsen. Han sträckte ut spiran med rak arm och svängde den sakta från sida till sida i en båge, tills han såg en svag ljusglimt i spirans blå kristall. Han såg mot närmaste slemtäckta klippa och la dess läge på minnet.

Kung Nikoforaz tittade inte bara på spiran och kompassen, utan även på sitt timglas så att han ungefär avgjorde längden på sträckan som han och hans följe avverkade i en viss riktning. Han visste att han skulle få vända det sex gånger innan de skulle behöva rida tillbaka till båten. Vid den nionde gången skulle solen gå ner och träskellen skulle vakna och jaga dem.

Dimman tätnade och det blev svårt att sikta klipporna. Hästarna klafsade i slam som täckte deras hovar. Svetten rann i rännilar utefter männens ryggar och det kändes obehagligt klibbigt i sadlarna. Den stillastående luften var tung och stank av mögel och förruttnelse och kungen önskade bittert att han hade haft en linneduk med sig för att knyta framför munnen och näsan.

Kung Nikoforaz hade redan vänt timglaset två gånger utan att ljusglimten i den blå kristallen blev starkare. Vid den tredje vändningen upptäckte han att glimten blev till en svag men jämnstark glöd i kristallen. Den Ende vare lovad! Jag närmar mig Osårbarhetens tiara!

Plötsligt törnade de båda soldaternas hästar framför kung Nikoforaz emot en mörkgrå skrovlig mur som märkligt nog var helt utan mögelslem.

"Vi tar en kort matpaus här!" befallde Nikoforaz.

Det var helt tyst eftersom det fanns varken fåglar eller insekter i träsket. Det enda ljud som hördes kom från dem själva: hästarnas frustande, ett milt metalliskt klirrande från beslag och knarrandet av läder när de klev av hästarna för att sträcka på benen och ta fram mat och vatten ur ränslarna.

Brödet och det torkade köttet som de haft med sig hade redan börjat få en unken smak av mögel, men det svaga vinet i läglarna var ännu färskt och sköljde bort den dåliga smaken. De lutade sig mot klippan medan de åt eftersom det var för blött att sitta direkt på marken. Det var svårt att få ner maten och de fick allihop kväljningar. Hästarna sänkte sina huvuden mot marken i hopp om att finna ett grässtrå någonstans, men fnyste mot den motbjudande dyn. Arim satte på tornistrar med havre över hästarnas mular och när de var tömda fick hästarna i tur och ordning vatten ur en läderhink. Utan hästarna skulle de fem männen vara förlorade i Mögalirträsket, eftersom de aldrig skulle hinna ut före skymningen till fots.

Snart lättade dimman en aning så att man kunde se åtskilliga manslängder framför sig, men den låg kvar som ett blygrått dis. Det flacka landskapet var dystert enahanda och bestod enbart av gråbrun dy med några utspridda och knappt synliga förvridna och hårt eroderade klippor. Spontant såg de upp på klippan de hade vilat sig intill och kung Nikoforaz ryckte till. Den hade en sjukligt uppsvullen U-form och bestod av två breda monoliter förbundna med ett lägre mittparti. Den vänstra monoliten var avsevärt större än den högra och den skrovliga svarta stenen var spräcklig av mörkgröna lavliknande fläckar.

"Herre min skapare!" utbrast kung Nikoforaz förfärat. "Ett träskell! Och vi rastade alldeles intill den!"

"Ojojoj, det är tur att det inte förstenar på dagen!" sa den unge soldaten glatt.

"Och det förklarar varför den inte är täckt av mögel!" konstaterade den läspande soldaten.

"Konstigt att spiran inte glödde rött, den ska ju varna för faror", sa kung Nikoforaz lågt till kaptenen.

"Förvisso, men menige Drilok påminde nyss om att ellet inte förstenar på dagen, ers majestät. Då är det ju inte farligt!"

"Inte än, kapten, inte än ..."

"Och nu förstår jag vad det är för kusliga klippor som finns här och där. Döda träskell. Men finns det döda ell så betyder det också att de kan föröka sig ..."

"Därför växer Mögalirträsket", konstaterade Nikoforaz med en dyster suck.

"Finns det över huvud taget någon möjlighet att hejda träskellen och därmed träsket?"

"Det var just det som min stackars förfader, majestatis Kuzikenaz II – vars kvarlevor är någonstans här ute i träsket – ville ta reda på för nästan hundrafemtio år sedan! Må hans själ vila i frid i det Himmelska paradiset ..."

 

Kung Nikoforaz och hans fyra följeslagare satt upp på sina hästar och fortsatte den mödosamma ritten. Kungen såg på timglaset tills all sand var nere och vände på det.

"Vi har nu två timmar på oss att finna Osårbarhetens tiara så att vi hinner tillbaka till båten."

Skenet från den Heliga spirans blå kristall blev undan för undan allt starkare och kungen började ana att det inte var långt kvar till målet.

Plötsligt kom en röd skiftning i det vita ljuset från spirans kristall och en av soldaterna som red i täten började sjunka.

"Ojojoj! Kvicksand!" skrek menige Drilok och hoppade snabbt av. "Hjälp mig att få upp min häst!" Alla fem slet och drog för att få upp skimmeln som sakta men säkert sjönk allt djupare ner i kärret. Den gråvita hästen gnäggade vilt och dess ögon var vidöppna av skräck. Snart syntes bara dess huvud ovanför ytan. Med fasa insåg den unge soldaten att hans häst var förlorad. Den var fast i kvicksanden och så fort solen gick ner skulle ett träskell komma och suga ut dess livskraft så att den blev till sten – såvida den inte drunknade först ...

"Det är hopplöst, vi får aldrig upp den här stackars kraken", sa menige Keral dystert.

"Ftackaf häft!" sa menige Arim medkännande.

Med ett gurglande försvann skimmeln ner i dyn.

En otäck tanke slog Nikoforaz. Hur stort och djupt kan ett område med kvicksand bli? Om majestatis Kuzikenaz II har gått ner sig på ett liknande bottenlöst ställe ... men å andra sidan bar han ju Osårbarhetens tiara och ...

"Ftackaf häft", upprepade Arim uppgivet och visslade sorgset genom gluggen i överkäken.

Den gråskäggige soldaten gick fram till kungen och ställde en fråga med dämpad röst. "Ers majestät, jag undrar en sak ..."

"Ja, menige Keral?"

"Om Osårbarhetens tiara har sjunkit som den här hästen, hur ska vi då hitta den?"

"Enligt den Heliga legenden är en tiara oförstörbar och kan inte heller sjunka, ens om man binder fast en kvarnsten vid den. Detta visste redan kung Arbogastim IV, majestatis Kuzikenaz II:s efterträdare som dock var livrädd för träsket. Alltså flyter Osårbarhetens tiara omkring någonstans i träsket."

"Bra att veta, ers majestät." Keral nickade allvarligt.

"Enda problemet är att fiska upp den utan att man själv sjunker i dyn", sa Nikoforaz lågt och kände ett styng i maggropen. "Är området med kvicksand runt tiaran för stort då blir det omöjligt att komma åt den, trots att den flyter ..." Men så sken han upp. "Är någon av er bra på att kasta lasso?"

"Ja erf majeftät, det är jag!" svarade menige Arim och räckte upp handen.

"Utmärkt!" sa kung Nikoforaz och beordrade avfärd.

Menige Drilok satt upp bakom menige Keral på hans fux efter att ha kastat de mögelfläckade ränslarna med de nu helt oätliga matresterna från den. De red runt stället med kvicksanden och fortsatte en bit när kungen upptäckte att den milda blåvita skenet i den Heliga spirans kristall började falna.

"Herre min skapare! Vi har ridit förbi tiaran!" Nikoforaz tittade på timglaset och vände på det. "En timme kvar! Vi måste skynda oss! Jag tror vi ska däråt!"

Med bävan började de att rida västerut. Kung Nikoforaz kom dock med ett lugnande besked.

"Vi är på rätt väg nu, spirans glöd har blivit starkare igen!"

När de hade ridit en stund lyste den blå kristallen med ett allt intensivare sken. Och när ljuset från kristallen nästan var vitt fick kung Nikoforaz syn på något gyllene som stack upp intill ett slumrande träskell. Det var en lilja av guld, inte högre än en handsbredd, men ljuset från spiran fick den att blänka. Kung Nikoforaz höll andan.

"Ojojoj!" Menige Drilok gnuggade ivrigt sina händer. "Det måste vara den försvunna tiaran! Osårbarhetens tiara!"

Kung Nikoforaz hoppade av hästen och gick vördnadsfullt mot föremålet. Plötsligt kände han att marken gav vika och hoppade förskräckt tillbaka två steg. Han såg på spiran vars kristall nu skiftade i rosa.

Kvicksand! Det borde jag ha förstått! Därför återvände inte majestatis Kuzikenaz II! Han var osårbar men vad hjälper det när man har sjunkit och inte kan ta sig upp? Hade han bara haft Råstyrkans tiara så skulle han ha klarat sig! Herre min skapare, vilken vidrig död han har gått till mötes eftersom han var osårbar mot svält och törst! Att vara träskets fånge tills man dör av ålder ...

Kung Nikoforaz ryste vid den kusliga tanken, men vände sig beslutsamt mot sina män.

"Vi måste få upp tiaran utan att själva drunkna i kvicksanden!" beordrade han och tog fram repet. "Menige Arim! Gör en lasso och kasta den runt toppliljan!"

Den läspande soldaten gjorde en snara och kastade den mot tiaran.

"Ojojoj, du lyckades på första försöket!" sa Drilok glatt och applåderade.

"Jaa, Arim är bra på lasso", sa Keral lågmält. "Han bodde i en liten bergsby norr om Krahan med sina föräldrar och vallade getter mest hela dagarna. Där hände aldrig något spännande så han roade sig med att kasta lasso på getterna. Jag vet, jag har bott granne med Arim och hans familj. Hans föräldrar förbjöd honom att ta värvning, men han lyckades övertala dem. Men eftersom jag också tog värvning blev jag tvungen att på hedersord lova hans föräldrar att följa honom vart han än går och skydda honom."

"Nu drar vi upp den!" befallde Nikoforaz. "Kapten! Ta tag i repet!"

Kapten Targan tog tag i repet som den läspande soldaten höll och gjorde sig beredd för att dra.

"Gode kapten!" vädjade den unge soldaten upphetsat medan han gnuggade handflatorna mot varandra. "Får jag dra upp den? Snälla? Snälla?" Små svettdroppar glittrade i fjunen på hans överläpp.

"Ja, gör det, menige Drilok. Men var försiktig så att du inte halkar ner i kvicksanden."

"Tack, kapten! Tack!" Drilok tog repänden från Targan men när han försökte dra upp tiaran fann han att den satt fast i något. Han tog i med alla sina krafter utan att lyckas få upp den. "Ojojoj, vad tung den är! Hjälp mig!"

Kungen, kaptenen och de båda soldaterna kom till Driloks hjälp och de slet och drog i repet medan Osårbarhetens tiara sakta höjde sig ur dyn.

"Tiaran sitter fast i något!" stönade Targan. "Ta i!"

Kung Nikoforaz och hans fyra kamrater vände ryggen till för att få mera kraft, fast ibland slirade deras fötter i dyn. De stretade och kämpade envist och snart blev en gyllene tornspireformig huvudbonad med taggar längs de lodräta kanterna synlig. Den var drygt två fot lång, genombruten av geometriska mönster och invändigt klädd med glänsande rött tyg.

"Nu är den nästan helt uppe, men vad är det som tynger den?" muttrade Nikoforaz medan han slet och drog med sina män.

De ansträngde sig en stund till och vände sig sedan om för att se på tiaran. Då såg de att de hade dragit upp en mager gammal man med ett långt vitt skägg med den. Han hade dy upp till det rynkiga bröstet och såg ut som om han alldeles nyss hade drunknat i kärret. Eftersom hans kläder för länge sedan hade multnat bort var han naken, bortsett från en platinakedja med en rund medaljong kring den seniga halsen. Osårbarhetens tiara satt fastklibbad på hans långhåriga huvud, men hans ansikte var förvridet i en galnings grin, rynkad panna, stirrande ögon och vidöppen mun som visade alla hans ännu friska tänder.

"majestatis Kuzikenaz II ... !" viskade Nikoforaz med skräckblandad vördnad. "Och med Auterian den Heliges medaljong kring halsen!" Sedan höjde han rösten. "Vi måste ta hem honom till Thakandor så att han får en värdig begravning!"

"Men ers majestät", invände Keral sävligt, "blir det inte jobbigt att behöva släpa ett lik genom Mögalirträsket?"

"Fortsätt att dra!" befallde Nikoforaz som inte ville svara på soldatens bondförnuftiga fråga.

Repet spändes men slaknade i nästa ögonblick med ett ryck.

"Tiaran lossnade från hans huvud!" ropade Targan. "Nu får vi inte upp honom ur kvicksanden!"

"Tja, det behövf inte allf det! Titta!" Menige Arim insåg mycket snart att det var en motbjudande syn och ändrade sig snabbt. "Förresten, titta inte!"

Den döde härskarens ögon sjönk in och hela ansiktet började falla sönder. Allt kött upplöstes i en grönsvart massa av förruttnelse som lossnade från skallen. Arim bleknade, sprang bakom hästarna och kräktes. Keral vinglade omtöcknat efter och lutade sig mot honom så att de båda kom att ge varandra stöd. Kung Nikoforaz spydde även han, så att kaptenen fick rusa fram och stödja honom.

"Det är Osårbarhetens tiara som har bevarat hans kropp i över hundra år", stönade Targan, kraftigt illamående av synen. "När tiaran togs bort hann alla dessa år i fatt hans kvarlevor. Synd bara att den Heliga medaljongen försvann med kvarlevorna i dyn ..."

"Hurra! Hurra! Nu är jag osårbar!" ropade menige Drilok glatt.

"Herre min skapare!" ropade kung Nikoforaz och vände sig om. Hans skäggiga ansikte förvreds av lika iskall fruktan som vrede. "Tiaran!"

Den unge soldaten hade i ett obevakat ögonblick tagit på sig Osårbarhetens tiara och nu red han upphetsat och triumferande runt sina kamrater på kungens vita häst. "Jag är osårbar! Jag är osårbar! Jag är majestatis Drilok av huset Amondar, Erkelzaars enväldige härskare!"

Nästa kapitel Tillbaka

Uppdaterad 8 mars 2008