"Vet hut!" morrade kung Nikoforaz rosenrasande. "Ingen ofrälse får bära en tiara!

"Menige Drilok!" röt kapten Targan. "Ge kungen hans tiara! Detta är en order!"

"Tack och farväl mina kära undersåtar!" ropade den unge soldaten, satte hälarna i den vita valackens sidor och galopperade i väg.

"Du hittar inte härifrån utan kompass!" skrek Targan, satt upp på sin bruna häst och red efter honom.

Helt oväntat vände menige Drilok valacken och red leende mot kaptenen.

"Bra att du tog ditt förnuft tillfånga!" sa Targan lättat.

"Har du en kompass?"

"Ja, hur så?"

Med ens förvandlades Driloks ansikte. "Hit med den!" Han kastade sig över kaptenen och försökte slita åt sig kompassen. Båda föll av hästarna men landade mjukt i gyttjan.

Kapten Targan höll på att strypas när kompassens silverkedja spände runt hans hals. Han försvarade sig med knytnävsslag mot den unge soldatens ansikte men fann att detta inte stoppade honom. Han brottades med Drilok i dyn en bra stund utan att lyckas att få honom att ge upp. Till slut tog han resolut tag om tiarans topplilja och ryckte av tiaran från Driloks huvud.

I nästa ögonblick började Drilok storgråta. "Det var jag som drog upp den! Den är min! Den är min!"

Under tiden hade kung Nikoforaz ridit fram på den ena fuxen med sina återstående båda soldater på den andra. Han klev av och tog emot tiaran som kaptenen sträckte fram.

"Tack, kapten! Det var utmärkt att du räddade tiaran!" Kung Nikoforaz tog av sig hjälmen som redan hade börjat bli fläckig av rost och satte på sig tiaran. Den kändes onaturligt lätt, som om den vore gjord av förgyllt pergament och ändå var den gjord av någon sorts gyllene metall. Även det röda tygfodret som syntes mellan ornamenten var av samma sorts metall, fast vävt av så fina trådar att det var lent som siden.

"Det var jag som drog upp den!" tjöt Drilok och sjönk ner på knä. "Den är min! Den är min! Den är min!"

"Vet hut!" röt kapten Targan och gav Drilok en rungande örfil. "Som soldat i den kungliga armén måste du lyda order och allt du finner tillfaller kungen!"

"Neeej!" vrålade Drilok, drog sitt svärd och rusade mot kungen.

Kung Nikoforaz fick en kraftig stöt i magen som fällde honom till marken. Överraskat och ilsket drog han sitt eget svärd just då Drilok hoppade på honom för att ta tiaran. Kung Nikoforaz svepte med svärdet och kände hur stålet skar genom kött. Drilok skrek och Nikoforaz högg till igen. Därefter plumsade Driloks avhuggna huvud ner i slammet.

Menige Arim som just höll på att kliva upp på sin fux bleknade och kräktes igen och menige Keral red fram till honom för att lugna honom. Därefter vände sig Keral mot kungen. "Ers majestät! Hur kunde du?! Drilok var ju en av de våra, om än omogen!"

"Ni såg ju själva att han försökte spetsa mig!" sa Nikoforaz myndigt. "Redan stölden av tiaran berättigade honom till galgen, och försök till kungamord är högförräderi och bestraffas med halshuggning!"

"Eller rättare sagt mord på en majestatis", tillade kapten Targan sorgset och red fram till de båda soldaterna. "Vad tog det åt menige Drilok?"

"Ingen aning", svarade Keral släpigt. "Jag kände honom inte så bra. Det enda jag vet är att han alltid har varit så djupt fascinerad av den Heliga legenden att han kunde hela utantill som om han vore en bard som du. Men så där har han aldrig varit, aldrig någonsin."

Arim som fortfarande mådde illa kunde inte ge någon kommentar, eftersom han bara stönade.

"Jag undrar om inte Osårbarhetens tiara kan ha med menige Driloks död att göra", sa Targan fundersamt. "Det är faktiskt först nu som han har mött ett föremål som tills nu enbart hade funnits i den Heliga legenden och i sekelgamla berättelser."

"Det är därför han var så glad och upphetsad likt en liten pojke ända sedan jag visade spiran under båtfärden." Kung Nikoforaz kom fram till kaptenen med sin valack i grimman. "Han visste att jag var av huset Kanfagris precis som majestatis Auterian den Helige och visste därför att jag någon gång skulle söka efter mina förfäders legendariska skatter. Och därför var han mig trogen ända tills nu."

"Tur att tiaran inte hade förlorat sin kraft efter så lång tid i träsket!" sa Targan lättat. "Annars ..."

"Herre min skapare! Timglaset!" Kung Nikoforaz kastade sig mot sin ränsel och slet fram timglaset. Han stirrade tomt på det med halvöppen mun.

All sand var nere i botten.

"Vi har mindre än tre timmar på oss att återvända till båten!" ropade han och hoppade upp i sadeln. "Vi måste ge oss av!"

Menige Arim var kallsvettig och likblek i ansiktet och försökte le ett ansträngt leende. "Detta var inte alls vad jag hade väntat mig när jag tog värvning! Jag trodde inte att det skulle vara så här ..."

"Skynda på, jag vet inte hur lång tid vi har kvar!"

Kung Nikoforaz klev upp i sadeln och väntade otåligt tills alla män hade gjort detsamma. Därefter manade han på sin vita valack och red i väg med sina tre kvarvarande män hack i häl. Han hade vänt på timglaset och såg medan han red, hur sanden strilade oroväckande snabbt. En häst är förlorad, tänkte han oroligt, liksom en soldat! Vid den Endes heliga namn! Ska vi klara oss levande härifrån?

Kung Nikoforaz och hans tre återstående män red i snabb trav så att gyttjan stänkte kring hästarnas hovar. Med hjälp av kompassen och förvridna klippor som riktmärken red de mot båten som väntade på dem och kungen vände på timglaset under ritten. Vid den andra vändningen bad han en bön:

"O Ende gud, Skapare och Livgivare! Måtte vi hinna till båten!"

När hälften av sanden hade runnit ner i timglaset började ett dovt mullrande höras som långsamt ökade i styrka och den Heliga spirans kristall började glöda rött. Herre min skapare, tänkte kung Nikoforaz och fick anstränga sig för att inte darra på rösten när han ropade ut sin varning.

"Solen har gått ner! Träskellen är i rörelse! Öka till galopp!"

Plötsligt blev dimman tjockare och kapten Targan red närmare kung Nikoforaz för att inte tappa bort honom. Snart lättade dimman men då upptäckte kungen och hans kapten till sin förskräckelse att de båda soldaterna hade försvunnit.

"Keral och Arim!" ropade Targan med stark röst och saktade ner sin häst. "Ahoooj! Var är ni!"

Inget svar. Men det ständigt mullrande ljudet påminde om den annalkande faran.

"Keral och Arim! Ahoooj! Vi är här!" Han hojtade en tredje gång, men utan resultat.

Kung Nikoforaz vände sig till Targan. "Kapten! Vi fortsätter!" Kungen sporrade sin häst och hans följeslagare gjorde likadant. "Må den Ende beskydda dem. Vi kan inget göra utom att ..."

Just då snubblade kaptenens trötta häst på en sten som oväntat stack upp ur marken. Targan kastades ur sin sadel och den bruna hästen föll gnäggande på sidan. Han gjorde en mjuk, men blöt landning i dyn.

Kung Nikoforaz höll in sin vita valack framför kaptenen och hoppade av. "Fort! Ta min häst och rid mot båten! Glöm inte att ropa och skrika hela tiden så att soldaterna hittar dig! Men först ska du få låna en sak!" Kungen tog av sig sin signetring och satte den på kaptenens finger.

"Här! Visa den här för männen i båten och säg att det är bråttom! Ifall jag inte överlever måste du ta ringen till furst Deragaz i Melkor! Han är min yngre bror!"

"Men ers majestät, inte ska jag lämna er här ..." började Targan, men kungen hjälpte honom upp i sadeln.

"Jag har Osårbarhetens tiara på mig, bra lokalsinne och en kompass! Jag klarar mig! Jag befaller dig att rida i väg till båten! Du har den andra kompassen, rid i nålens riktning rakt mot norr och därefter utmed kusten som du kommer att känna igen på lukten!"

Kungen klatschade med handflatan på valackens länd. Gnäggande satte den vita hästen fart med sin motvillige ryttare som snart var borta i dimman. Den bruna hästen som låg kvar hade brutit ena benet och kungen förkortade dess plåga genom att skära av dess strupe med sitt svärd. Under proceduren rann tårarna nerför hans kinder och fuktade hans skägg. "Om jag bara hade haft den ännu försvunna Läkedomens tiara så hade jag kunnat hela den här stackars springaren ... och alla mina skadade soldater ... och Fremos tvillingbror Rasmo ... och Piris yngre bror Ando ..."

Kung Nikoforaz reste sig upp och höjde sitt blodiga svärd. "Vid den endes heliga namn! Jag ska inte vila förrän jag har skaffat Läkedomens tiara och ..."

En insikt fick kungen att tystna och sänka svärdet. För att kunna skaffa Läkedomens tiara som försvann i den onda staden Khuzul Daar för nästan fyrahundra år sedan, måste jag förutom Osårbarhetens tiara och den Heliga spiran, även ha Råstyrkans tiara och den finns tyvärr hos den ondskefulle solkejsaren i det krigiska kejsardömet Matebia bortom Eldravinen, hos det erkelzaarianska rikets grymmaste ärkefiender ...

Medan kapten Targan red i väg norrut mot båten, började kung Nikoforaz den mödosamma fotvandringen åt samma håll. Den sjukligt gulorange himlen blev allt rödare och mörkare. Jag missar båten, men jag kan ju alltid följa kusten åt nordost tills jag kommer till Utuk, tur att min spira varnar för kvicksand ...

Det dova ljudet som var likt ett avlägset åskmuller hördes allt starkare och kungen började springa. Otäcka tankar plågade honom ackompanjerat av det tröstlösa grå landskapet som mörknade omkring honom. Jag blir inte trött i benen, men ett träskell är snabbare än jag. Tänk om ett ell trycker ner mig i kvicksand så att jag sedan inte kan göra något annat än att plågas ensam och orörlig i ett ständigt mörker, utan möjlighet att få av mig Osårbarhetens tiara för att förkorta lidandet? Stackars Kuzikenaz II! Han blev galen under det halvsekel som han hade kvar att leva ...

Plötsligt hörde kung Nikoforaz ett annat ljud. Ett svagt rop på hjälp! Han började springa mot ljudet och fick så småningom syn på något som stack upp ur kärret. Menige Keral satt fast i kvicksanden liksom hans rödbruna häst vars huvud stack upp snett framför honom.

"Ers majestät", ropade han matt. "Hjälp mig. Om du kan och vill."

"Vart tog menige Arim vägen?" undrade Nikoforaz.

"Tja, han red ifrån mig, den ynkryggen."

Kung Nikoforaz blev förtvivlad. "Jag kan inte rädda dig eftersom repet hänger på sadelknappen till Arims fux. Försöker jag gå ut i kvicksanden för att rädda dig kommer jag att sluta som majestatis Kuzikenaz II!"

Menige Keral såg på kungen med en liten tår som glimmade i hans ena rynkiga ögonvrå. "Jaha, nu slipper jag åtminstone oroa mig för att bli kallad ’svikare’ av Arims familj ..."

Kung Nikoforaz försökte säga något tröstande men det ihållande mullrande ljudet som fick marken att skälva överröstade hans sista ord. En stor grönsvart klippvarelse tornade upp sig bakom honom och han vände sig om och tittade. Klippvarelsen glödde svagt av ett vitgrönt fosforescerande sken och hade samma form som en sjukligt tjock och förvriden hästsko av sten.

"Jaha, det var det. Ett ell. Nu är det slut." I menige Kerals släpiga och resignerade röst fanns ett styng av rädsla. "Vi ses i det Himmelska paradiset, ers majestät."

Kung Nikoforaz sprang i en vid båge runt soldaten så att träskellet inte skulle knuffa ut honom i kvicksanden. När den enorma klippvarelsen nådde menige Keral och hans fux sköt den ut gulvita blixtar som omslöt först soldaten och därefter hästen. Keral vrålade och fuxen skriade av smärta när deras livskraft absorberades av ellet. Ett kort ögonblick såg Nikoforaz med fasa hur de porösa stenstatyerna av Keral och hästen stelnade förvridna av plågor innan de krossades under varelsen. Träskellet fortsatte röra sig framåt och var nu på väg rakt mot honom.

Kung Nikoforaz visste att han inte hade en chans att hinna undan. Ellet kan inte förstena mig eftersom jag bär Osårbarhetens tiara, tänkte han, men det kan pressa ner mig i dyn med sin väldiga tyngd så att jag aldrig kan komma upp igen. Jag kan inte fly från ellet, enda chansen är att ...

Kung Nikoforaz tog sats och hoppade upp mot ellets lägre mittparti. Han klamrade sig fast i träskellets ojämnheter och kände svaga elektriska stötar när det förgäves försökte suga i sig livskraft från honom. Han klättrade uppåt och var nära att falla när hans vänstra fot slant för att stövelsulan hade blivit förstenad. Till slut kravlade han upp på den flata platsen mellan monolitformerna och slog sig ner där. Den eldröda varningsglöden i spirans kristall slocknade och han kände inte längre några elektriska stötar.

Nu är jag utom fara, tänkte han lättat. Ellet kan inte förstena mig och inte heller pressa ner mig i träsket.

Träskellet fortsatte med jämn fart medan det mullrade och vibrerade och himlen ovanför var djupt rödflammig. Kung Nikoforaz såg på sin kompass att det var på väg åt nordost, mot Mögalirträskets gräns. Han tänkte först att det var ödets nyck, sedan insåg han att klippvarelsen jagade menige Arim som inte hade någon kompass och därför red i fel riktning i tron att han red mot båten i norr.

Mycket snart fick kung Nikoforaz syn på en löddrig rödbrun häst som hade fastnat i ett kärr. Träskellet bromsade in och lät sina gulvita blixtar spela över den vilt gnäggande hästens kropp. Nikoforaz hann se att det var Arims fux innan dess kvarlevor försvann under varelsen. Han hörde hur den smulades sönder till grus och kalla kårar rann nerför hans rygg.

Inom kort syntes även menige Arim, ynkryggen som hade lämnat menige Keral i sticket trots att han hade kunnat rädda honom med repet. Soldaten pulsade fram i gyttjan och försökte desperat komma undan genom att svänga än till höger och än till vänster. Han vände sig om och tvärstannade. Han stirrade upp mot kungen där han satt mellan klippvarelsens bautastenslika flanker. Den en gång så gladlynte Arims ögon var vidöppna och rödgråtna.

"Förlåt mig, erf majeftät! Jag blev få rädd, få rädd ..."

Kung Nikoforaz mötte hans sorgsna och skräckslagna blick och genomfors av medkänsla. "Jag förlåter dig, menige Arim", sa han milt, lade sig på mage och sträckte ner en hand. "Kom upp till mig."

Soldaten sträckte sig upp för att lättad och tacksamt ta emot kungens hand. I nästa ögonblick skrek Arim tills rösten sprack.

"Herre min skapare!" Med vild fasa såg Nikoforaz hur ellets blixtar förvandlade kött till sten. Han hade glömt att endast bäraren av Osårbarhetens tiara kunde klättra upp på ett träskell. Hans försök att rädda menige Arim hade varit fåfängt. Den förstenade soldaten gled ner i dyn och maldes under klippvarelsen med ett knastrande ljud. Kung Nikoforaz skar tänder av bitter grämelse. En kamrat återstod, kapten Targan som red i sporrsträck på hans vita valack till båten. Nikoforaz knäppte sina händer och såg upp mot den mörkvioletta himlen som alltmer antog en blåsvart ton.

"O Ljusets gud, du Ende gud! Jag ber dig! Se till att kapten Targan kommer välbehållen fram! Gör du som jag ber dig, o Skapare och Livgivare så lovar jag att låta bygga Erkelzaars största orgel i katedralen i Thakandor så att den får ljuda till din eviga ära! Och klarar jag mig hem till Thakandor så lovar jag att försöka hela Fremos tvillingbror Rasmo och Piris yngre bror Ando! Detta svär jag på vid ditt heliga namn! Amen!"

Efter en stund var himlen alldeles kolmörk, men kung Nikoforaz kunde ändå se på sin kompass i ellets svaga vitgröna sken. Han kände att träskellet inte krängde mot kapten Targan, utan fortsatte rakt fram. En lång stund satt han på ellet och bad återigen till Ljusets gud att Targan skulle klara sig när han helt oväntat kände sig fruktansvärt sömnig. Herre min skapare! Har Osårbarhetens tiara förlorat sin kraft? Blir jag förstenad nu?

Kung Nikoforaz hann precis lägga sig platt på ellet mellan dess monoliter innan det svartnade för hans ögon.

"Du kom i rättan tid!" sa den svartmuskige skepparen gladlynt leende och klappade lättat på kapten Targans axel. "Ett ell var på väg mot dig just när du fick ombord din kuse!" I nästa ögonblick blev han orolig när han såg kaptenens sorgsna min. "Var är dina kamrater?"

"De är kvar ute i Mögalirträsket. De blev förstenade." Kapten Targan höll upp handen så att skepparen kunde se kungens signetring.

"Jag beklagar ... Och nu är det för sent att ge oss av, men vi ska bara ro lite längre ut så träskellen inte får tag på oss medan vi sover."

"Men ni får er utlovade efterskottsbetalning." Targan tog upp nio erkelzaarianska guldmynt och gav tre till skepparen och resten till de båda fiskarna.

Skepparen betraktade en kort stund porträttet av kung Arbogastim IV på de sekelgamla mynten. Han bet i myntet och kände att den gula metallen var mjuk och böjlig. Nöjt vände han sig till fiskaren som stod närmast. "Kasta loss!"

"Jag hoppas verkligen att kung Nikoforaz har klarat sig ..." sa kapten Targan mer för sig själv än för skepparen. "Jag ska be för honom hela vägen hem tills jag träffar honom. Måtte han ha överlevt, annars kommer en annan härskare att sätta sig på tronen, en härskare som kanske blir ännu grymmare och mer maktlysten än kung Zakastvur den Elake och hans onda kusiner! Det får inte ske! Erkelzaars folk är redan utarmat, de behöver en stark, pålitlig och rättrådig härskare som kung Nikoforaz II! Och träffar jag på honom lovar jag vid Ljusets gud att svära honom evig trohet och skydda honom till varje pris ..."

Kung Nikoforaz vaknade med ett ryck och stirrade vilt omkring sig. Det var varmt, fuktigt och mörkt, och det var hårt, skrovligt och knöligt under hans rygg. I ett fasansfullt ögonblick trodde han att han låg inspärrad i en fängelsehåla, men så kände han att golvet under honom vibrerade med ett mullrade ljud och väggarna var svagt självlysande. Han kom ihåg att han låg på ett träskell som ännu var i rörelse.

I det svaga vitgröna sken som ellet gav ifrån sig såg kungen på kompassen och han såg att ellet hade hållit samma kurs mot nordost hela tiden. Spirans toppkristall var helt mörk eftersom det varken fanns faror eller fler tiaror i närheten. Lika mörk var den disiga omgivningen och det var omöjligt att se något. Synd att Osårbarhetens tiara inte gör att jag får bättre syn, det är ganska enahanda att sitta här på ellet och inte ha något att fästa blicken på ...

När det sent omsider började ljusna med en glåmig mattgrå och diffus dager kunde kungen skymta en stor ruinstad i klippvarelsens färdriktning och han var glad över att dimman inte var så tjock den här morgonen som var lika kvalmigt varm som om det vore mitt på dagen. Efter en stund passerade träskellet ruinstaden runt dess västra sida och Nikoforaz såg delvis raserade kalkstensmurar och bortom dem förstörda byggnader som en gång hade rest sina stolta trappstegsgavlar mot skyn. Bortom dem skymtade en ännu större ruin där stympade torn här och där stack upp likt silhuetter mot den sjukligt rodnande himlen.

"Manastir!" utbrast kungen hänfört. Hans röst var som inlindad i ull i Mögalirträskets döda akustik. "Jag har kommit till Erkelzaars legendariska huvudstad Manastir! Och det där stora där borta måste vara det Heliga klostret där biblioteket grundat av majestatis Auterian den Helige en gång fanns!"

Ellet fortsatte genom en bred igenslammad älv och det dyiga vattnet nådde nästan upp till kungen. Intill fanns en förfallen lång stenbro med bronsliljor som var så svårt angripna av ärg att de såg sjukliga ut. Men kung Nikoforaz blev full av vördnad. "Och här är Röda floden och Auterians bro! Inget tvivel om saken! Detta är Manastir! Fantastiskt! Och nu vet jag dessutom var jag befinner mig någonstans och jag ser på kompassen att ellet är på väg mot nordost, mot Dalnik! Den Ende vare lovad och prisad i evighet!"

När morgonrodnaden ljusnade till glåmigt orange stannade ellet för sin dagliga vila och dess fosforescerande sken slocknade. Eftersom kungen var osårbar mot svält var han heller inte hungrig och törstig vilket var tur, eftersom ränseln hade blivit kvar på den vita valacken. Han stannade kvar på klippvarelsen och ägnade dagen åt att be för kapten Targan och att fundera igenom vad han skulle göra när han kom hem till Thakandor. Eftersom kungen var helt ensam på ellet, talade han högt.

"Osårbarhetens tiara gör mig till rättmätig majestatis av Erkelzaar, men den räcker inte om jag ska kunna hela Fremos tvillingbror Rasmo och Piris yngre bror Ando. Rasmo kanske klarar sig som hovman med bruten rygg eftersom Fremo och mina tjänare kan hjälpa honom, men att en stackars oskyldig pojke som Ando ska behöva plågas så ..."

Kung Nikoforaz reste sig upp och slog näven i handflatan. "Nej! Jag måste få tag i Läkedomens tiara! Redan min farfars farfars far, kung Arbogastim IV, var ute efter att finna Läkedomens tiara, men han misslyckades eftersom hans trogne general blev bortjagad av stenjättar innan han hann söka igenom Khuzul Daar ordentligt. För Läkedomens tiara måste finnas i Khuzul Daar, eftersom den var riket Evendaboros forna huvudstad och generalen fann faktiskt en av de fyra Heliga medaljongerna där. Och det var evendaborernas drottning Akarachi som fick Läkedomens tiara av Ljusets gud, men eftersom det inte längre finns några evendaborer, kan istället vi erkelzaarianer lika gärna använda den till gagn för vårt folk och vårt fagra rike!"

Nikoforaz sänkte armen som hade pekat mot skyn och han sänkte även rösten. "Redan på kung Arbogastim IV:s tid fanns det chika’maariska rövarnästen, som ruinstäderna Kisik och Manrak kom att förvandlas till efter Khuzul Daars förintelse. Och dessa båda städer måste jag passera för att kunna komma till Khuzul Daar. I Kisik härskar rövarhövdingen Thargon den grymme och i Manrak härskar Kurak den förfärlige, båda med den chika’maariske vicekungens beskydd då han får del av bytet som de rövar från de erkelzaarianer som tagit sig dit för att söka guld och ädelstenar. Och för att kunna passera förbi dem och deras rövarband måste jag bära Råstyrkans tiara. Dessutom finns det stenjättar, ell och andra odjur i och kring Khuzul Daar. Utan Råstyrkans tiara har jag inte en chans mot dem och den finns så vitt jag vet fortfarande kvar i Portelan, den Heliga staden som en gång varit Erkelzaars provinshuvudstad, men som arton år efter Eldravinens uppkomst år 924 vid Khuzul Daars förintelse åter fallit i de grymma matebernas våld."

Han drog sig fundersamt i skägget. "Det värsta är att Matebia sedan Nedstigningen för 1320 år sedan, styrts av en ondskefull och osårbar kejsare som av de hedniska mateberna dyrkas som solgudens son. Han är en häxmästare som verkar ha evigt liv, eftersom varken majestatis Kharaan den Store eller hans efterträdare majestatis Auterian IV lyckades dräpa honom."

Han knöt sina nävar och han kände hur greppet kring spirans skaft hårdnade. "Min första plikt är att få tag i Råstyrkans tiara, men risken är mycket stor att det är matebernas förbannade solkejsare som bär den nu! Dessutom har han den legendariska förmågan att försvinna och dyka upp ur tomma intet i sin kejserliga tron, och då kan det bli ännu svårare för mig att få tag i tiaran!"

Kung Nikoforaz höjde spiran mot himlen. "Men får jag bara tag i Råstyrkans tiara så kommer jag även att få tag i Läkedomens tiara och då kommer jag att leva för evigt och regera över Erkelzaar med ärkebiskop Mantoran Kantraamon vid min sida. Vi kommer att bli som två landsfäder, jag kommer att ha den världsliga makten som majestatis och Mantoran Kantraamon den andliga som ärkebiskop. Kapten Targan kommer att avancera till en trogen general som ska ha den militära makten och jag ska låta bygga höga murar mot Mögalirträskets framfart, och så länge vi lever kommer vi att regera rättvist över ett blomstrande rike!"

Kungens klangfulla röst skallade stumt i den alltmer tätnande dimman men hans hjärta bultade av upphetsning. "O Ljusets gud, du Ende gud, Skapare och Livgivare! När jag har Maktens tiaror ska jag hjälpa dig med att fördriva ondskan från Artezania, jag ska utrota de hedniska och blodtörstiga mateberna som inte låter sig kuvas, och skapa en tidsålder som överglänser såväl den från majestatis Auterian den Heliges tid som den från Kharaan den Stores tid! Det erkelzaarianska imperiet ska återuppstå i sin forna glans och jag kommer troget att vara din högra hand, din sanna företrädare! Ljuset och godheten kommer att stråla över hela Erkelzaar när jag, majestatis Nikoforaz II av huset Kanfagris, med Maktens tiaror och av din heliga nåd kommer att härska i härlighet intill tidens ände!"

Skamset kände han plötsligt att han hade fått stånd och föll förläget på knä. Han var svettig och darrig och förstod därmed att han inte var osårbar mot starka känslor.

"O Ljusets gud, du Ende gud, hjälp mig att behärska mig så att Erkelzaars folk inte tror att jag är en ny Zakastvur! O Ende gud, hjälp mig att tukta min svaga kropp! O Ende gud, förlåt mig för mitt syndiga högmod och låt mig bli en god härskare för Erkelzaars folk, bara jag får återvända hem till Thakandor!"

Vid skymningen började träskellet återigen röra på sig och det återfick sitt vitgröna sken. Kung Nikoforaz föll åter på knä där han var mellan klippvarelsens monoliter och bad återigen till Ljusets gud att skona kapten Targan som vid det här laget, om han klarat sig, var på väg med båten till Utuk.

Kungen såg på kompassen att ellet alltjämt höll en stadig nordostlig kurs. Efter ytterligare några timmar kapitulerade han inför sömnen, platt på rygg.

Följande morgon när ellet stannade var allting dolt i en varm mjölkvit dimma. När kung Nikoforaz satt vid den ena monoliten kunde han inte se den andra. Först hade han ingen aning om var han befann sig, men kompassen visade att klippvarelsen fortfarande hade hållit samma nordostliga kurs. Om ellet rör sig lika snabbt som en häst travar, tänkte han, befinner jag mig troligen nära Mögalirträskets gräns nu. Men jag ska vänta till kvällen och rida ellet en bit till. Och här uppe på ellet är jag helt säker, inga stråtrövare kan överfalla mig här ...

När träskellet vid skymningen åter satte sig i rörelse började den tjocka dimman äntligen att lätta en aning och när mörkret hade fallit fick kungen syn på ett rött sken under molnen i färdriktningen.

"Staden Dalnik! Den Ende vare tack! Jag är ute ur Mögalirträsket! Men ..." Just då märkte Nikoforaz att ellet inte hade saktat farten som nu var lika snabb som en skenande hästs.

"Vid den Endes heliga namn! Ellet är ju på väg i full fart rakt mot staden!"

Han slets mellan två motstridiga känslor. Han var glad över att ha fått åka snålskjuts ända fram till staden, men samtidigt oroad över vad som därefter skulle hända.

Träskellets mullrande var mer högljutt nu när marken inte längre var så sank. Himlen glödde allt starkare i dova röda färger. Snart fick kung Nikoforaz syn på stadsmuren. Långa rader med facklor brann längs murkrönet och under dem skymtade den stängda stadsporten. Han hörde dova hornstötar från stadsvakterna som blåste alarm och den dånande bronsklangen från en gonggong i ett av stadsportens vakttorn.

"Herre min skapare! Ellet tänker ramma muren!"

Kung Nikoforaz stack den Heliga spiran i bältet och tog tag med bägge händerna i Osårbarhetens tiara. Spirans kristall glödde ilsket rött. Han stålsatte sig inför den förestående kollisionen.

"Det finns inga gudar utom Ljusets Gud som nedsteg på sin ska..."

Träskellet brakade in i stadsporten så att Nikoforaz kastades av i en vid båge. I fallet höll han krampaktigt fast tiaran på huvudet. Gonggongen föll med det krossade vakttornet i ett hiskeligt dån. Nikoforaz tog mark långt innanför den demolerade stadsporten med en kraftig duns, men kände ingen smärta. Han kastade sig åt sidan så att klippvarelsen inte skulle glida över honom. Den Ende vare tack och lov! Om inte tiaran hade skyddat mig hade jag varit död nu!

Ellet trängde in i staden, förstenade flera stadsvakter som hade fallit från muren och malde sönder dem under sig. Andra vakter sprang skrikande runt eller blåste i sina varningshorn. Klippvarelsen var bredare än den fackelupplysta storgatan men den fortsatte obevekligt rakt fram.

Hjälplöst såg Nikoforaz på träskellets fruktansvärda framfart. Den förstenade och krossade allting i sin väg. Gula tegelhus störtade samman när klippvarelsen dundrade fram mellan dem. De dyiga gatorna täcktes av bråte och orörliga kroppar. Klädda i nattsärkar flydde stadsborna skrikande åt alla håll. Hundar skällde som besatta och någonstans i mörkret grät ett barn. När ellet nådde stora torget rammade den domkyrkan så att tornet med klämtande klockor föll tvärs över husen bakom. Men klippvarelsen fortsatte vidare över spillrorna utan att låta sig hejdas.

Kung Nikoforaz kände att tårar rann utmed kinderna. Herre min skapare! Vilket fruktansvärt öde att en hel stad blir förstörd av mitt bisarra riddjur! Och utan Råstyrkans tiara kan jag inget göra! Jag måste absolut skaffa den, även om det betyder att jag måste trotsa matebernas ondskefulle solkejsare! Det ska bli mitt första uppdrag så fort jag återvänt hem! Det svär jag vid den Endes heliga namn!

Med ens kände Nikoforaz en överväldigande trötthet och föll i skuggan av en hög bråte intill stadsmuren. Åh, nej! Nu kommer jag att somna igen! Jag måste även skaffa ... Läkedomens tiara ... som gör ... att man inte ... behöver ... so...

Nästa kapitel Tillbaka

Uppdaterad 8 mars 2007