Kung Nikoforaz var klarvaken när han reste sig upp i det kompakta mörkret. Det var tyst. Han snubblade över några tegelstenar när han försökte gå framåt och satte sig på en låg mur för att invänta soluppgången.

När det första askgrå gryningsljuset kom fick han en överblick över den krossade staden. Tvärs genom Dalnik var en bräsch av sammanstörtade tegelbyggnader. Han såg spåren efter träskellets framfart då det likt en snigel hade lämnat efter sig något slags tjockflytande mörk vätska som var hal och luktade starkt. Petroleum, konstaterade han när han petade i sörjan med ett avbrutet kvastskaft. Ell utsöndrar alltså något slags råolja på undersidan och därför kan de glida så snabbt överallt! Men var är alla invånare?

Plötsligt hördes tre korta och en lång hornstöt. Den slippriga och skräpiga huvudgatan började sakta fyllas av Dalniks invånare som försökte finna sina skadade kamrater i bråten. Kung Nikoforaz drog sig i skägget. Naturligtvis, tänkte han. Det är utegångsförbud här före soluppgången precis som i Utuk!

Kung Nikoforaz drog en djup suck av sorgblandad lättnad. Nu är jag äntligen ute ur Mögalirträsket och nu kan jag bli krönt till majestatis eftersom jag nu har majestatis Auterian I:s heliga tiara som dessutom gör mig osårbar! Nu kan jag äntligen bli en landsfader för det erkelzaarianska folket! Men till den här staden kom jag ridande på ett ell likt en ond demon och det enda jag förde hit var död och förödelse ...

Dyster och skamsen smög sig kungen ut genom den helt raserade stadsporten. Han kastade en blick på sin kompass och valde vägen mot Chulari. Han började löpa lika fort som en häst travar och eftersom han sprang utan att vila och utan att äta och dricka, var han framme i Chulari på kvällen. Han blev insläppt av vakterna som kände igen honom trots att han var dammig och smutsig och han togs väl emot av Chularis stadsfurste som var en jovialisk herre, raka motsatsen till den melankoliske furst Ikmon i Utuk. Chularis stadsfurste var helt flintskallig men med ett väldigt blåsvart skägg som böljade likt en ryamatta på bröstet.

"Åh, ers majestät!" utropade fursten glatt överraskat. "Är du redan här? Jag trodde att du skulle komma först i övermorgon kväll!"

"Det trodde jag också, Mernash, men istället liftade jag till Dalnik med ett träskell och sprang sista biten hit."

"Men det går ju inte, då blir man ju förstenad!" utbrast fursten misstroget, men då han närmare såg på kungens armslånga huvudbonad sken han upp i ett gemytligt leende. "Såvida inte ... du har funnit Osårbarhetens tiara! Fantastiskt! Det borde jag ha förstått med en gång när du kom in med det där gyllene åbäket på huvudet!" Han klappade kamratligt och väldigt okungligt Nikoforaz på ryggen, då han var en gammal vän. "Fast det är ju klart, Ljusets gud skapade ju inte Maktens tiaror för att de skulle användas av vanliga dödliga. Välkommen in i matsalen förresten! Bordet står dukat eftersom jag redan har suttit till bords i ett par timmar!"

Hela kvällen fick kung Nikoforaz berätta om sina äventyr för den intresserat lyssnande stadsfursten som under tiden lät sig väl smaka av en rejäl festmåltid. När det blev midnatt somnade kungen tvärt vid matbordet och fursten befallde sina tjänare att lägga honom i gästsängen utan att klä av honom.

När Nikoforaz vaknade hade dagen börjat gry. Han gäspade, gnuggade sig i ögonen och smackade med munnen eftersom han kände sig onaturligt törstig. Han kliade sig i sitt mörkbruna hår och blev plötsligt medveten om att någonting saknades. Med fasa kände han på huvudet med båda händerna.

Osårbarhetens tiara var borta.

Han satte sig käpprakt upp, drog ifrån draperierna och stirrade vilt omkring sig i rummet. Den hårda klumpen i hans mage löstes befriande upp när han såg att Osårbarhetens tiara stod på en pall bredvid kommoden vid himmelssängen. Han steg upp och drack stora klunkar vatten ur en tillbringare som stod i tvättbaljan på kommoden. Den Ende vare tack och lovad, tänkte han lättad. Tjänarna hade bara tagit av mig tiaran för att jag skulle ligga bekvämare på kudden! Men jag måste tänka på hur lätt det är för någon att stjäla den medan jag ligger och sover!

Kung Nikoforaz tog på sig den gyllene tiaran och gjorde sig redo att fortsätta språngmarschen österut när han kom att tänka på en väsentlig sak. Herre min skapare! Jag kan inte ta mig till Thakandor på mindre än två dygn! Däremellan kommer jag att falla i sömn och då blir jag sårbar! Stadsfursten av Strem är inte att lita på och än mindre stadsfursten av Fonodem! Och springer jag en omväg via den trogne stadsfursten av Espor så måste jag ändå följande kväll passera den opålitlige stadsfursten av Amdor!

Han suckade och drog sig i sitt mörkbruna skägg. Jag måste stanna här hos furst Mernash tills kapten Targan kommer hit. Och Targan anländer först på kvällen i övermorgon! Om han nu inte ändrar resrutt efter att han fått veta att jag inte återvänt till Utuk ... och dit kommer han redan i morgon kväll!

Nikoforaz beslöt sig för att springa västerut och lämnade borgen i Chulari innan stadsfursten hade hunnit vakna. Utuk ligger visserligen åt fel håll, men jag måste dit! Min enda chans att ta mig till Thakandor utan att någon stjäl tiaran under natten är med kapten Targan, den ende som förutom mig måste ha överlevt Mögalirträsket! Jag anländer till Utuk i kväll så att jag i lugn och ro kan vänta på honom följande dag ...

"Ers majestät! Är du redan här?!" Kapten Targan hade kommit fram till kung Nikoforaz med den vita valacken i grimman och såg glatt överraskad på honom. Han tog av sig hjälmen och bugade sig vördnadsfullt så att hans kortklippta rågblonda helskägg nästan nådde knäna. "Här är din signetring och din häst som räddade mitt liv, ers majestät. Jag har betalat skepparen och fiskarna med dina guldmynt som du befallde och jag kommer att vara dig evigt trogen. Det svär jag på vid Ljusets gud."

"Tack, Targan. Du är den bäste kapten jag någonsin haft. De flesta andra hade tagit min häst och mina pengar med en gång för att rädda sitt eget skinn, men du tänkte i första hand på att vara din herre trogen. Jag kände på mig att jag kunde lita på dig. Du ska få dubbel sold."

Targan bugade sig leende. "Tackar ödmjukast, ers majestät."

"Fick du ingen ny häst av furst Ikmon?"

"Nej ers majestät, eftersom han behöver alla hästar för att kunna evakuera sin stad här."

"Jag förstår. Men eftersom jag inte behöver någon ränsel kan du sitta bakom mig på min valack och då kan vi ge oss av redan i morgon bitti. I Chulari får du sova ut men på värdshuset i Fonodem måste du vaka från midnatt tills jag vaknar så att ingen stjäl Osårbarhetens tiara."

"Ja, ers majestät!" sa Targan glatt leende och förde näven till bröstet. "Men innan dess får du berätta hur du lyckades komma hit före mig."

"Naturligtvis, kapten Targan. Och vi är hemma i Thakandor på kvällen om tre dagar. Men redan dagen efter ankomsten ska vi fara till min hemstad Krahan."

Gonggongen i det fyrkantiga borgtornet klämtade för kvällen. Kungen och kaptenen lät en stalldräng föra valacken till stallet medan de själva trädde in till den melankoliske stadsfursten av Utuk.

Morgonen därpå öste regnet ner över korsvirkeshusens tegeltak i Thakandor. Överste Kazareh Taborsek, tidigare känd som fogden Erazak, stod i sitt rum i kungaborgen och såg genom det vidöppna fönstret bort mot huvudstadens alla röda och våtglänsande tak med en tankfull min. Hoppas att Targan dör i Mögalirträsket och att kung Nikoforaz finner Osårbarhetens tiara så att jag kan lägga vantarna på den! Men nu har de varit borta i fjorton dagar ...

Överste Kazareh drog sig i sin blonda mustasch och nöp sig i sin slätrakade kraftiga haka. För att kunna bli krönt till majestatis måste jag först vinna förtroende hos adeln, särskilt hos ...

Överste Kazareh förvred ansiktet i avsky.

... kung Nikoforaz, så att jag kan göra karriär. Han har ju nämligen fler överstar förutom mig, men ingen general och blir han krönt till majestatis, behöver han en general. Om en majestatis står för den beslutande makten, står generalen för den verkställande, och en general har dessutom befogenhet att störta en oduglig härskare, beroende på en lag som uppstod efter Kuzikenaz den galnes död och som förklarar varför kung Zakastvur inte hade någon general.

Men detta betyder alltså att jag på något sätt måste göra kung Nikoforaz lika hatad och avskydd som min stackars kusin, kung Zakastvur som tyvärr gjorde det fatala misstaget att pracka på oss rättrogna erkelzaarianer en främmande och hednisk solgudinna. Om inte kung Zakastvur hade envisats med den där förbannade solgudinnan, hade jag fortfarande varit fogde och baron, och huset Shanathel hade inte närapå dött ut! Det var bara ren tur att furst Tengurs hustru, furstinnan Takaara, for i väg till Strem med sin son för att uppsöka sin mor som låg för döden och att jag kunde varna henne, tack vare att jag blev ditskickad av Thakandors stadsfurste!

Apropå död, så hoppas jag inte att Nikoforaz dör någonstans därute, för då blir hans bror, furst Deragaz krönt till kung och då kan det bli knepigt, eftersom huset Kanfagris är ju känt för sin fromhet och rättrådighet. Men något fel måste furst Deragaz ha, någon mörk hemlighet som jag tyvärr inte känner till ännu! Men jag känner till Nikoforaz’ mörka hemlighet som han delar med furstinnan Takaara som i sin tur har berättat den för mig och det är en hemlighet som allvarligt påverkar tronföljden!

Överste Kazareh lutade sig ut, stängde fönstret och borstade av några vattendroppar från den blå vapenrocken. Han såg med avsmak på den gula liljan som prydde hans bröst. Jag måste bära den med god min, annars misstänker de att jag inte är huset Kanfagris trogen. Men så fort jag blir krönt till kung eller majestatis, då ska åter huset Shanathels röda örn breda ut sina mäktiga vingar över hela Erkelzaar!

Solens runda skiva som precis hade kommit över horisonten, var delvis täckt av violetta smala moln och kastade ett blekt sken över kungaborgen vid Thakandor. En rikt utsirad täckt vagn i klarblå färg stod på borggården och på dess tak spände ett par tjänare fast en gammal kista full med guld och ädelstenar från kung Zakastvurs skattkammare. De blåklädda soldaterna gjorde i ordning sina hästar och kung Nikoforaz som kvällen innan hade anlänt till kungaborgen med kapten Targan, såg till att Rasmo Kontara och Ando Furulaan varsamt bars in i vagnen.

Furst Karadal vaggade fram till kungen och bugade sig lätt. "Käre kusin! Bär det hem till Krahan nu?"

"Det är nog snarare här i Thakandor som jag numera har mitt hem, Karadal. Och du också, eftersom jag har utnämnt dig till huvudstadens stadsfurste."

"Jag ska verkligen se till att du är välkommen tillbaka när du återvänder, ers majestät!"

"Bra, min käre kusin! Och en sak till: har du funnit och arresterat furstinnan Takaara av huset Shanathel?"

"Det är redan ordnat, ers majestät, fast hon och hennes son var tyvärr döda när Kazareh Taborsek fann dem."

"Det var ju synd!"

"Jag befordrade Kazareh till överste för ett utmärkt arbete i Strem och han har en överraskning till dig. Konstigt nog har jag inte sett honom på sistone, men han är väl upptagen."

"Bra gjort, Karadal! Jag får ta emot överraskningen vid ett senare tillfälle, just nu är jag också upptagen. Hur går det förresten med ministrarna?"

Furst Karadal la jovialiskt sin hand på kungens axel. "Oroa dig inte för dem käre kusin, ärkebiskopen har beskrivit sina hårresande och fasansfulla upplevelser i fängelset för dem så att de knappt kan sova på natten. De vet att om de gör något dumt, så kommer de att få uppleva det själva."

"Gott. Förresten, vet du vad jag fann i Zakastvur den Elakes skattkammare, förutom en vederstygglig matebsk bärstol av rent guld?" Kung Nikoforaz lyfte upp ett armslångt konformat läderetui och öppnade det. "Se här! Det måste vara en av Zakastvurs smaklösa födelsedagspresenter. Det svinet tänkte säkert kröna sig själv till någon sorts falsk majestatis!"

Kung Nikoforaz visade fram den nytillverkade tiaran som såg ut som Osårbarhetens tiara, men var gjord av rent guld med svart sidenfoder och taggarna på de lodräta kanterna försedda med gnistrande diamanter på spetsarna och i toppen en stor örnformad rubin.

"Verkligen osmakligt!" utbrast furst Karadal.

"Men jag kan ha nytta av den. Jag ska nämligen hämta Råstyrkans tiara."

"Råstyrkans tiara?? Men den finns ju någonstans i Portelan som ligger i det gudsförgätna kejsardömet Matebia bortom Eldravinen. Den är säkert i vantarna på matebernas onde solkejsare och hur hade du tänkt dig att du skulle ta dig över Eldravinen? Krothonerna är ju ökända för att inte släppa någon över sin bro, den enda möjliga passagen över Eldravinen, förutom moaiernas bro i söder som vaktas av de livsfarliga stenjättarna. Krothonerna är inte mindre grymma, de skjuter ner alla dem som försöker ta sig över, och dessutom anfaller de genast alla grupper som består av fler än sju personer."

"Jag vet. Men utan Råstyrkans tiara kan jag aldrig få tag i Läkedomens tiara och mitt hjärta blöder för lille Ando här i vagnen som fick sina ben amputerade. Och Ando är lillebror till Piri Furulaan som hjälpte mig vid erövrandet av kungaborgen och jag svor vid Ljusets gud att hon skulle få sin högsta önskan uppfylld, och det var att rädda hennes lillebror här. Utan henne hade jag aldrig kommit in i borgens hjärta. Dessutom svor jag i Mögalirträsket att om jag återvände hem med livet i behåll så skulle Ando, liksom Rasmos tvillingbror Fremo, bli helade av Läkedomens tiara och den kan jag enbart få tag i om jag bär Råstyrkans tiara!"

"Men ändå! Om du nu lyckas ta dig över bron så väntar de blodtörstiga mateberna på andra sidan Eldravinen och de förslavar alla främlingar."

"Förhoppningsvis kan jag agera köpman och byta till mig Råstyrkans tiara mot den här. Och jag kommer att bära Osårbarhetens tiara precis som nu, så att ingen kan skada mig. Men jag måste ha med mig sex pålitliga män, eftersom jag blir sårbar varje natt då jag sover utan att kunna väckas."

"Kan du inte rida direkt ner till Khuzul Daar och hämta Läkedomens tiara utan Råstyrkans tiara?"

"Det går inte! Vägen dit är full med rövare, tjuvar och livsfarliga ökenvarelser, och de kommer att dras till mig som getingar dras till en saftig frukt. Jag skulle inte ha en chans att försvara mig. Men det verkligt svåra problemet blir att oskadd ta sig över Eldravinen med mina trogna män. Krothonerna har inte släppt över någon sedan bron byggdes och de förstör hellre sin bro än att de släpper över någon främling."

"Du kanske har lösningen runt halsen." Furst Karadal pekade på kungens runda platinamedaljong med de invecklade geometriska ornamenten.

"Den Heliga medaljongen! Men ..."

"Just precis! Vår store förfader, majestatis Kharaan I erövrade just den här medaljongen från krothonerna för över sexhundra år sedan, och sedan dess har ju generationer av krothonska hövdingar försökt köpa tillbaka den, men utan att lyckas. Den här medaljongen kommer förhoppningsvis att vara den nyckel som öppnar passagen över krothonernas bro för dig."

"Men det innebär ju att jag måste offra den ..."

"Förvisso! Men kom ihåg att ärkebiskopen hade blivit av med sin Heliga medaljong som i sin tur hade blivit funnen för över hundra år sedan av vår förfader kung Arbogastim IV:s general i evendaborernas forna huvudstad Khuzul Daar. Den finns säkert kvar någonstans här i skattkammaren och du kan ju alltid ta över den, eftersom evendaborerna som folk är utdöda i dag. Och ärkebiskopen har ju i århundraden klarat sig utan medaljong ända tills Kharaan den Stores erövring av Krothon."

"Du har rätt, käre kusin! Tack för problemlösningen!" Kung Nikoforaz gav fursten en vänskaplig klapp på axeln.

"Det är ju alltid bättre att förlora en medaljong än en kusin, mitt käre majestät. Och när du kommer tillbaka ska jag se till att ordna ett överdådigt gästabud som flödar av god mat och dryck!"

Kung Nikoforaz satte handen framför munnen så att fursten inte skulle se hans äcklade min. "Ehh Karadal, det ... ähum... det är faktiskt inte nödvändigt ..."

"Men käre kusin! Klart att du ska välkomnas av en rejäl fest!" Furst Karadal spände ut sin väldiga kalaskula och klappade vänligt leende på den. "Det ska ju synas att du är kunglig! Du är redan över trettio år gammal, men du är ju varken gift eller välgödd." Fursten slog ut med händerna och såg på kungen nerifrån och upp. "Du har ju en kroppsbyggnad som en simpel soldat!"

"Hellre modig soldat än vidrigt navelsvin!"

"Men Nikoforaz!" utbrast fursten sårat. "Man blir väl inte ett navelsvin om man lägger på hullet! Kom ihåg att fetma är friskhetens och rikedomens tecken!"

"Jag tycker inte om att frossa i en massa isterdrypande kött och smördränkta sötsaker som bara gör en däst och lat, och gör att man får en buk som en tunna och som gör så att man får sockersjuka, gikt och njursvikt. Jag föredrar faktiskt majestatis Auterian den Heliges måttfulla matvanor med frukt, bröd och fisk som han höll i motsats till de gamla av folket hatade tyrannerna som i likhet med Zakastvur den Elake bara satt och släppte väder av övermättnad i den kungliga tronen medan folket svalt. Auterian den Helige var däremot älskad av folket."

Furst Karadal såg nästan förolämpad ut. "Men gode Nikoforaz! Jag är väl inte elak och lat bara för att jag är tjock och fet! Jag arbetar hårt med att bygga upp det som kung Zakastvur har förstört, men jag tänker för den skull inte avstå från att njuta av att fylla min adliga buk med läcker mat! Och det gäller dig med, käre kusin!"

"Förvisso! Men Auterian den Helige som var ju känd för att äta enkelt och spartanskt, levde tills han blev över hundra år gammal!"

"Ja, men det var ju för att han bar Osårbarhetens tiara! Med den slapp han ju både äta och ..."

En rågblond kvinna i ny, brandgul klänning kom fram till kung Nikoforaz och neg. "Ers majestät! Jag är färdig! Får jag följa med i vagnen så att jag kan sitta med Ando?"

"Naturligtvis, Piri! Fremo kommer ju också med, så att han kan vara med sin tvillingbror!"

"Tack, ers majestät!"

"Var är ditt bagage?" undrade Nikoforaz.

"Vilket bagage, ers majestät?" undrade Piri med rynkad panna. "Jag har förlorat allt, även min familj på grund av kung Zakastvur! Utom den här brandgula klänningen som jag fick i förrgår av ett par snälla hovdamer. Och du anar inte vad skönt det var att slänga in fogden Erazaks fula klänning i brasan!"

"Jag ber om ursäkt, Piri ..."

"Det gör inget!" sa Piri leende. "Din syster, furstinnan Fenestra, kanske har kläder som hon inte längre behöver!"

"Naturligtvis har hon det!" skrattade Nikoforaz glatt. "Du behöver bara fråga henne så får du säkert famnen full!"

Överste Kazareh Taborsek stod bakom en pelare och såg hur vagnen och ryttarna lämnade borggården genom den stora porten i muren. Bra, tänkte han, mycket bra! Nu slipper jag Piri, den enda som kan avslöja mig och på grund av henne var jag tvungen att hålla mig gömd! Och till Krahan tänker jag minsann inte åka!

Kazareh nöp sig i hakan. Och så ser jag att den förbannade Targan tyvärr överlevde och att Nikoforaz lyckades hämta Osårbarhetens tiara i Mögalirträsket! Hoppas nu att han får tag i Råstyrkans tiara så att jag kan lägga vantarna på den och på Osårbarhetens tiara när han återvänder för att ...

Kazareh gjorde en grimas av förakt.

... krönas till majestatis! Och sedan ska jag personligen söka efter den tredje tiaran, Läkedomens tiara, som finns någonstans i Khuzul Daar! Ingen kan besegra någon som är osårbar, urstark och outtröttlig! Verkligen synd att kapten Targan inte dog i träsket, men förhoppningsvis blir han nerskjuten av de skoningslösa krothonerna eller tagen till slav av de grymma mateberna! Må han brinna i det underjordiska Helvetet!

Färden från Thakandor till Krahan österut tog sex dagar med övernattning i Orotir där stadsfursten var kung Nikoforaz’ vän och i Melkor hos en stadsfurste som var kung Nikoforaz’ bror. Det skulle bara ha tagit tre dagar om de inte hade rest i vagnen, eftersom vägarna i denna trakt var stenlagda och mycket välskötta. I vagnen låg Ando Furulaan med sitt huvud i sin systers knä och Rasmo Kontara låg med sitt huvud i sin tvillingbrors.

När kung Nikoforaz och hans följe sent på kvällen anlände till fursteborgen i Krahan, kände Piri att hon behövde gå på avträdet och klev hastigt ur vagnen. Hon tyckte att det var för pinsamt att fråga en kunglighet om en sådan sak och beslöt sig för att fråga den första hon mötte. En kvinna i ankellång, djupblå klänning kom emot henne på gården. Vilken tur! En hovdam, tänkte Piri och frågade med rodnande kinder: "Ursäkta frun, var finns det ett avträde?"

"Jag är ingen fru, jag är ogift!" Kvinnan skrattade hjärtligt så att hennes mörkbruna hårfläta föll fram. "Ingen fara! Du tar den stora korridoren till vänster och sedan den andra dörren till höger och uppför trappan och sedan till höger igen ..." Kvinnan såg hur Piri ansträngde sig för att komma ihåg allt detta. "Äsch, förresten! Jag följer med och visar så att det inte går för dig som det gick för den stackars soldaten!"

"Vad hände med honom?"

"Han kissade i sin hjälm!"

Piri exploderade av skratt och var tvungen att hålla sig hårt mellan benen.

"Oj, förlåt! Det var inte meningen att ... Spring efter mig!" Den mörkhåriga damen rusade i väg så att hennes djupblå klänning fladdrade. Piri sprang efter medan hon höll upp sin brandgula klänning med vänster hand för att inte snubbla. Kvinnan öppnade en dörr och Piri hann in på avträdet i sista ögonblicket, satte sig och slappnade av. Då såg hon att dörren var vidöppen med den leende hovdamen utanför. "Ähum, vill du vara så vänlig att ..."

"Förlåt!" fnissade hovdamen och stängde dörren till Piris lättnad.

När Piri var färdig och hade sköljt av sig i baljan kom hon ut.

Hovdamen stod fortfarande kvar vid dörren, glad som en lärka med himmelsblå ögon. "Jag har ju glömt att presentera mig! Jag är furstinnan Fenestra, dotter till furst Bethamon av huset Kanfagris och syster till kung Nikoforaz! Vem är du, min vän?"

Piri blev pionröd i ansiktet och kallsvettig. En furstinna! En syster till kungen! Och hon har sett mig sitta på avträdet och ...

"Mår du bra?"

"Du är ju ... ni är ju ... ers nåd ... alltså, ni är ju ..." Piri svettades och blev blossande röd. "Förlåt mig, ers nåd ... jag ... vad pinsamt ... ni såg mig när jag satt på dass ... bra att jag inte kissade på mig när ni berättade det där om hjälmen ... åååh!" Piri höll händerna för ansiktet när hon insåg vad hon just hade sagt.

"Ingen fara! Då hade en tjänare torkat upp det! En olycka händer så lätt och det finns inget problem som inte går att lösa!"

Piri sken upp. "Då gjorde det ingenting att ..."

"Nejdå, inte alls! Oroa dig inte! Jag är inte som mina bröder och du behöver inte nia och ers nåda mig!"

"Det var skönt att höra!" En stor sten föll från Piris hjärta. Äntligen har jag funnit någon som kan förstå mig, precis som min storebror Dramo – frid över hans minne!

"Vad heter du förresten?"

"Piri Furulaan, dotter till byäldsten Tamgen och jag kommer från en liten by vid Thakandor!"

"Välkommen till Krahan, Piri min vän! Och nu ska jag visa dig till ditt sovrum!"

När kung Nikoforaz i gryningen kom ner på borggården för att inspektera sina soldater bar han förutom sin nya, kungliga uniform som bestod av en guldkantad violett vapenrock med en gyllene lilja på bröstet, även en purpurröd flikig mantel och Osårbarhetens tiara, och soldaterna såg beundrande och vördnadsfullt på honom. Vid sin sida hade kungen sin trogne kapten, Targan Bogomil, också han i en ny uniform som var av enklare snitt än kungens, men stiligare än de meniga soldaternas och kaptenens hjälm var prydd med en klarblå vimpel. Kungen och kaptenen ställde sig framför soldaterna som stod i givakt med sina blå liljeprydda och trekantiga sköldar blänkande i den tidiga morgonsolen.

"Jag behöver sex frivilliga till en expedition till Portelan i kejsardömet Matebia tur och retur." sa kung Nikoforaz myndigt. "Detta innebär att vi måste ta oss över krothonernas bro, den enda passagen över Eldravinen. Krothonerna har aldrig någonsin släppt över någon främling åt någotdera hållet sedan de byggde bron för över trehundra år sedan, men jag ska försöka köpa oss fri lejd. Uppför er alltså väl hos dem, eftersom de har monopol på handeln över Eldravinen."

En soldat räckte upp handen. "Varför bara sex man, ers majestät?"

"Krothonerna anfaller tyvärr genast alla grupper som har fler än sju män innan de ens kommit i närheten av bron."

"Varför det, ers majestät?"

"De gör det för att vara säkra på att få behålla sina områden i Krothonmassivet i fred. För över femhundra år sedan förde vi krig mot dem och jagade ut dem ur deras fädernesland som låg här, alltså där det nutida Erkelzaar ligger, eftersom det gamla Erkelzaar västerut kom att uppslukas av Mögalirträsket."

En annan soldat sträckte upp handen. "Vilka är krothonerna, ers majestät?"

"De är skickliga handelsmän med näsa för pengar, men även skickliga jägare och bågskyttar. Det märkliga är bara att de upphörde med sin handel med Krahan för tre år sedan, så det kan hända att de inte längre utgör något hot. Krothonerna är dock inte lika farliga som det som kan möta oss därefter. Ingen erkelzaarian har besökt kejsardömet Matebia på andra sidan Eldravinen sedan Khuzul Daars förintelse i ljusets år 924, och de hedniska och solgudadyrkande mateberna är ökända för att de tar alla främlingar till slavar. De frivilliga som anmäler sig tar ett steg framåt!"

Kapten Targan och sjutton soldater klev fram ur ledet. Bland dem kände kung Nikoforaz genast igen en ung man med eldrött hår och liten mustasch.

"Fremo!" utbrast kungen. "Är du här? Jag trodde du var uppe kammaren hos din skadade tvillingbror!"

"Rasmo har inte så ont längre, ers majestät, men han kan förstås inte gå. Men det är inte synd om honom, han bor ju i samma rum som Piris lillebror och pysslas om av en massa hovdamer och betjänter. Jag berättade för Rasmo om ditt löfte som du avgav i Mögalirträsket och han vet att jag inget kan göra för honom utom att bistå ers majestät i allt som ers majestät företar sig. Alltså tog jag värvning så att du får hjälp att finna tiarorna så att du kan bota honom."

"Utmärkt, Fremo! Du och kapten Targan följer med mig!"

Kung Nikoforaz vände sig till sina soldater och pekade på fyra av de sjutton frivilliga. "Du, du, du och du stannar här med menige Fremo och kapten Targan, ni övriga kan gå!"

När soldaterna hade lämnat borggården befallde Nikoforaz att de fyra övriga soldaterna skulle presentera sig för honom och kaptenen.

"Fakareh Shendolar är mitt namn, ers majestät! Min far Gantarek var smed, men dräptes av kung Zakastvurs knektar då han vägrade smida tortyrredskap som skulle ha använts till att pina byborna med. Och jag är inte rädd för något, utom möjligtvis stenjättar, men de är ju bara sagofigurer." Fakareh höjde sin knutna hand som var en bastant labb med fyrkantiga naglar till bröstet. Den var lika stor som ett dasslock och Fakareh själv påminde väldigt mycket om en murbräcka, med sin kraftigt byggda kropp och sin tjurnacke, och hans bistra ansikte pryddes av ett väldigt skägg.

"Logon Ferondi är er ödmjuke tjänare, ers majestät, och min käre fader Gereon var präst, också han dödad av kung Zakastvurs män för att han vägrade ge upp sin tro på den Ende guden. Jag kommer att strida för er med den Endes gudomliga välsignelse, ers majestät!" Logon var en ung senig man med blont vågigt hår, mustasch och en liten grop i hakan. Soldaten gjorde honnör med en finlemmad hand som kunde ha tillhört en hovmusiker.

"Jag heter Dimal Barandul, ers majestät. Tyvärr har jag ingen aning om vart min far Lorak har tagit vägen. Kung Zakastvurs knektar måste ha dräpt honom för länge sedan, då jag bara var en liten parvel. Jag anmäler mig eftersom jag vill kämpa för rättvisan och som tack för att ers majestät räddade mig ur kung Zakastvurs hemska silvergruva!" Dimal var den kortaste mannen av alla, hans huvud nådde bara upp till kungens bröst och var klotrunt med lurvigt svart hår och liten mustasch. Han förde hastigt sin lilla knytnäve till hjärtat.

"Atan Mondoshan, ers majestät. Min far Uladan är köpman i Thakandor. Jag bestämde mig för att ta värvning då soltemplets avskyvärda sanning uppdagades!" Den knubbige och undersätsige Atan hade till skillnad från de övriga knappt fjun på överläppen, men hans hållning gav ett förnämt intryck. Vid bröstet höll han en köttig näve med korviga fingrar.

"Jag är kapten Targan Bogomil, folkarméns forne anförare och jag är även bard", sa kaptenen till soldaterna. "Så ritten kommer inte att bli tråkig med mig, eftersom jag kan åtskilliga legender utantill och ni ska även få höra vad som har hänt med staden Khorta västerut."

"Och jag heter Fremo Kontara!" sa den rödhårige soldaten ivrigt som stod bredvid kaptenen. "Jag lovade min tvillingbror Rasmo som blev befriad ur kung Zakastvurs fängelsehåla att bistå hans majestät Nikoforaz i allt som hans majestät företar sig. Och om Rasmo inte hade fått ryggen bruten så hade han också tagit värvning och följt med!"

Kung Nikoforaz såg nöjt på sina män. "Utmärkt! Vi ger oss av med detsamma!"

"Ers majestät! Vänta!" En blond kvinna i orange klänning kom springande ut på borggården. "Jag skulle gärna vilja låna en häst så att jag kan söka efter min syster Agi!"

"Naturligtvis, Piri! Gå bara till stallet därborta så får du en häst!"

"Tack, ers majestät!" sa Piri glatt och neg.

Kapten Targan vände sig till soldaterna. "Ifall ni undrar så är hon dotter till byäldsten Tamgen Furulaan som med sin hustru offrades till kung Zakastvur den Elakes avskyvärda solgudinna i ett hedniskt tempel utanför Portelan. Och det var hon som släppte in oss i kungaborgens kärna, så att hans majestät kung Nikoforaz kunde dräpa kung Zakastvur den Elake och jag den ondskefulle furst Tengur! Utan henne hade vi aldrig kommit in!"

"Det stämmer!" nickade Fremo. "Jag var själv med!"

De fem soldaterna såg beundrande mot den rågblonda kvinnan som med muntert svängande fläta gick till stallet, och kapten Targan kände plötsligt ett litet styng av svartsjuka.

Inne i stallet valde Piri ut ett ockragult sto som hette Smörblomma. Den verkade lugn och sävlig liksom den ponny hon brukade rida som barn innan den tilltagande hungersnöden hade gjort att den hade fått slaktas. I motsats till sin ännu försvunne syster Agi tyckte Piri om hästar. Hon satte ett blått schabrak och en bekväm damsadel på stoet och ledde sedan ut det på borggården i tömmarna. Nu hittar jag snart Agi, tänkte hon hoppfullt.

Portelan låg sju dagsritter från Krahan. Vägen kung Nikoforaz, kapten Targan och de fem soldaterna red på var stenlagd och ett par manslängder bred med spirande gräs på ömse sidor. Den klara vårluften var behagligt varm och blev allt torrare. I dungar här och där växte träd med breda kronor och hade trots den tidiga årstiden redan börjat få spirande löv. På vänster hand, mindre än en dagsritt bort, reste sig Krothonmassivet med sina fjärran snötäckta toppar. På höger hand låg Stora sjön med sitt djupblå vatten som krusades av den svaga vinden och som sträckte sig bort mot de branta Evendaborobergen. Rakt fram bredde Chika’maarslätten ut sig med sitt flacka landskap och den tusenåriga men välskötta vägen fortsatte rakt ut i den.

"Åhh vad skönt med frisk luft!" sa menige Atan och drog ett djupt andetag.

"Det är femtioelfte gången du säger det!" sa menige Dimal irriterat.

"Men visst är det skönt att vara ute och rida?"

"Inte om man blir öm i ändalykten!" inflikade menige Logon som red på Atans andra sida.

"Det blir man ändå om man måste sitta hemma vid skrivbordet dagarna i ända och sköta en massa tråkig bokföring! Nä, jag tog värvning för att slippa det där trista livet!"

"Jag skulle hellre ha suttit vid ett skrivbord som du", fräste Dimal, "än att ständigt få vandra från by till by och från stad till stad i jakt på simpla drängjobb för brödfödan! Jag tog ju värvning för att kunna överleva!"

"Och jag tog värvning för att tjäna hans majestät kung Nikoforaz i den Ende gudens heliga namn." sa Logon andäktigt.

"Nu låter du som kapten Targan!"

"Och vadå?" mullrade menige Fakareh bakom dem. "Jag tog ju också värvning för att tjäna kung Nikoforaz, men det var ju för att han hade dräpt kung Zakastvur som i sin tur hade dräpt min far. Det var säkert den Ende som hade skickat kung Nikoforaz."

"Instämmer!" sa menige Fremo som red bredvid smedsonen. "Och hans majestät kommer att rädda min tvillingbror som tack!"

De sju männen red tills det blev mörkt och när solen var nere var det vinterkyligt på natten. Inne i ett stort blått tält kröp de tätt ihop för att hålla värmen – alla utom kungen som bar Osårbarhetens tiara. Yllefiltarna var nätt och jämnt tillräckliga för att hålla kylan stången och andedräkten i tältet var som vita moln. Kaptenen och soldaterna huttrade sig i en klunga till sömns medan kungen värdigt låg raklång på rygg på en tunn filt som skulle hålla smutsen borta från hans eleganta guldkantade violetta uniform och purpurröda mantel.

Under hela dagen hade Piri Furulaan sökt genom hela Krahan med hjälp av några beridna soldater, men kunde tyvärr inte finna sin syster Agi någonstans. Vid solnedgången vände hon moloket hem till borgen. Furstinnan Fenestra som tyckte om att vara ute och rida, följde med Piri överallt på sitt vita sto och tröstade henne.

"Piri! Det var ju tur att din lillasyster lyckades komma undan fogden och knektarna."

"Men sedan dess har hon inte dykt upp. Jag hoppas verkligen att hon fortfarande lever", sa Piri förkrossat. "Stackars Agi! Hon kanske inte har klarat sig! Hon kanske inte ens lyckades lämna Thakandor innan hon dräptes av någon prisjägare."

"Men du sa ju att hon vandrade österut, hit mot Krahan eller Melkor. Alltså finns hon i Melkor."

"Jag hoppas verkligen att du har rätt, kära Fenestra ..." Piri var glad att hon hade fått en ny vän i furstinnan och att hennes lillebror Ando var i säkerhet i Krahan, för till Thakandor ville hon helst aldrig mer återvända.

Piri och Fenestra satt av, två stalldrängar tog hand om hästarna och väninnorna möttes av en blåklädd adelsman med kortklippt mörkbrunt helskägg och en kulmage som gungade när han gick nerför trappan. Hans plufsiga ansikte var bistert med nerdragna mungipor och en rynka mellan ögonbrynen, men hans tilltal var vänligt.

"Fenestra! Gå upp på vinden och öppna den gamla kistan som kung Nikoforaz tog med sig från Thakandor. Du får välja dig en present ur den."

"Tack så mycket, Orifal! Men ska inte Piri få något?"

"Hon har ju fått Smörblomma, en riktigt bra häst."

"Det stämmer!" inflikade Piri. "Tack än en gång, ers nåd."

Väninnorna fortsatte upp till vinden. Kvällssolens röda ljus strömmade in genom takkupornas fönster och lyste upp det stora vindsutrymmet i ett varmt, glödande skimmer.

Furstinnan fann genast den skamfilade kistan, satte sig på huk och rotade nyfiket i den. Piri satte sig bredvid och såg fascinerat på innehållet. Kistan var full av juveler, silver- och guldföremål av alla de slag som härstammade från kung Zakastvurs skattkammare. Många av dessa dyrbarheter var flera hundra år gamla och Fenestra tyckte om att känna föremålens historiska aura. Hon provade ett vackert diadem besatt med safirer, men provade även att svinga ett välbalanserat svärd med blodröda rubiner. Allteftersom hon provade sakerna la hon dem åt sidan i en prydlig hög som Piri sedan undersökte.

"Piri, vet du vad min bror Nikoforaz brukar säga? Att kvinnor inte kunde bli hjältar. Pff!" Fenestra fnös. "Och det dumma är att alla hovdamer och tjänarinnor här tänker likadant!"

"Det lustiga är att min far sa detsamma! Och jag som ville bli kapten!"

Fenestra log hjärtligt. Vad bra att Piri Furulaan har kommit hit, tänkte hon muntert. Hon är varken adlig eller härifrån Krahan! Hon kommer att förstå att jag vill vara fri! Fri att kunna rida ut på äventyr! Fri att få vara mig själv! Ååh, jag hoppas verkligen att hon tycker om mig för den jag är och inte för det jag står för!

Med ens fann hon en cirkelrund medaljong som hängde i en ålderdomligt grovlänkad kedja. Smycket var gjort av någon sorts vit metall som påminde om silver men som var helt utan anlöpningar. Fenestra som gillade ovanliga saker tyckte den var fin och hängde den runt halsen. Den kom att dingla långt ner på bröstet, men det passade Fenestra som inte var särskilt förtjust i små gulliga och nätta smycken.

"Den här medaljongen passar mig perfekt! Den tar jag!"

"Får jag se på den, Fenestra?"

"Självklart, kära vän!" Furstinnan tog av sig medaljongen och räckte den till Piri som studerade den intresserat, vände och vred på den. Den var stor som en handflata och ett invecklat geometriskt ornament täckte dess plana yta på båda sidorna.

"Den är gjord av platina, en mycket sällsynt metall, dyrbarare än guld!" sa Fenestra lidelsefullt.

"Vilket märkligt mönster! Det ser precis ut som en labyrint! Titta, man kan följa den med fingret ... så här ..." Piri räckte medaljongen till Fenestra för att visa.

"Hoppsan!" Medaljongen gled med kedjan före ur Fenestras hand och föll med ett klingande på stengolvet. När Fenestra plockade upp den såg hon att den hade öppnat sig och tittade förvånat i den. Piri lutade sig nyfiket över furstinnans axel och såg att något var skrivet på dess insidor. De pyttesmå snirkliga tecknen gick i spiralform på varje insida med början i mitten, så Fenestra fick snurra på medaljongen för att kunna läsa det. För Piri var det fullständigt obegripliga krumelurer och hon såg dem som magiska runor.

"Det är något slags hymn ... ja, minsann, det är ju legenden om Maktens tiaror! Det betyder att jag har en av de fyra Heliga medaljongerna! Fantastiskt! Vilken upptäckt!" Fenestra var upprymd.

"Kan du läsa det där?!" Piri var förvånad samtidigt som hon höll på att förgås av nyfikenhet.

"Javisst kan jag det! Det är skrivet på theranska, det uråldriga språket som alla av adlig och prästerlig börd måste lära sig."

"Men jag kan ju inte ens läsa vanlig erkelzaarianska, hur kommer det sig att du får lära dig läsa två olika språk?"

"Det är endast adeln och prästerskapet som får lära sig theranska eftersom den helige Profeten Utan Namn talade theranska. Men om jag vore härskarinna skulle jag se till att det fanns skolor så att alla kunde få lära sig läsa och skriva, såväl på erkelzaarianska som på theranska!"

"Apropå läsa, vad står det i medaljongen?"

Fenestra läste högt det rytmiska theranska poemet på enkel erkelzaarianska:

Trenne tiaror och gyllene spira med gudalik kraft,
en med en kraft som gör bäraren hård emot järn, eld och allt,
en med en kraft som ger bäraren starkare kropp än en björn,
en med en kraft som ger vila och läker och helar allting.
Trenne tiaror som kopplas ihop, ifrån sky, sol och jord
mäktiga krafter som Bäraren brukar med spiran av guld,
spiran med stenen den blå som får krafter att strömma med ljus,
krafter som används med hjärtat det rena, ty annars ges Ont.
Osårbarhetens tiara till Västerlands härskare går,
Styrkans tiara den röda till Österlands härskare skänks,
Botens tiara den silverne Söderlands härskare får,
spiran bevaras hos Nordlandets härskare, Gud vare tack.
Annars skall Bäraren bli helt berusad av makten så stor,
riken skall störtas och folken skall plågas av missbrukad makt,
Bärarens namn blir förbannat av alla som drabbas av Ont.
Visdomens nyckel ger kraft då tiaror och spira har mötts,
fjärran den finns uti Porten till Taket i norr uti berg,
vaktas av drake som enbart det rena i hjärtat vill se.
Fem stycken frälsare dessa skall bruka om Träsket det Grå,
nalkas och uppslukar ländernas gränser och bringar fram död.
Fem som skall färdas mot Hjärtat det Grå för att möta sin Gud,
Hjärtat som finns uti världen som finns bortom Träsket det Grå.
Då skall tiaror och spiran tillbaka till Hjärtat det Grå,
då kommer fyra att offras för Världen som räddas från Träsk.
Tronsläden ej att förglömma, som skapad i helt annan värld,
lösning, befrielse ger då en Frälsare far genom Port.
Nu hos en härskare tronsläden finns, genom tid han far fram,
Frälsaren Världen kan rädda från Riket så ont bortom Träsk.
Visdomens nyckel en värdefull hjälp kan ge Frälsaren stor,
fastnad i värld bortom värld och med svävande tronsläde fin.

Piri häpnade. Det som hade varit gamla sagor och legender hade just blivit påtaglig verklighet. "Finns de där tiarorna på riktigt?"

"Javisst, min bror söker ju efter dem och han har ju hittills funnit den Heliga spiran och Osårbarhetens tiara. Och nu är han på väg till Portelan för att försöka få tag i Råstyrkans tiara. Men han har inte nämnt Visdomens nyckel som ger värdefull hjälp och inte något om en svävande tronsläde heller."

"Enligt den Heliga legenden som barden Targan brukade berätta för oss i lönndom lär Visdomens nyckel finnas i Porten till Världens tak ..."

"... som även kallas Artezanias tak ..." inflikade Fenestra.

"... och som i sin tur finns norrut i Krothonmassivet", fortsatte Piri. "Men när jag frågade om den svävande tronsläden hade han ingen aning vilken härskare som menades ..."

"Kanske matebernas solkejsare?"

"Knappast! Han är visserligen en odödlig häxmästare, men han flyger ju inte ens i sagorna!"

"Då kanske legenden menar härskaren av den okända värld som finns bortom Mögalirträsket. Men enligt legenden är det ett mycket ondskefullt rike och då är det omöjligt att få tag i den svävande tronsläden om man inte bär Maktens tiaror."

"Är det kanske det som din kunglige bror planerar att göra, att med hjälp av Maktens tiaror få tag i den där tronsläden?"

"Inte vad jag vet." Fenestra lutade sig närmare Piri och sa i förtrolig ton: "Ska vi inte ge oss ut på ett äventyr för att åtminstone finna Visdomens nyckel? Här i borgen händer ju aldrig något spännande!"

"Vilken bra idé! Eftersom den enligt legenden ger värdefull hjälp så kan jag kanske bota Ando med den så att hans ben växer ut igen. Och så kan vi ju rida till Melkor där vi kan söka efter Agi."

"Det gör vi ju ändå, eftersom Melkor ligger i nordväst. Bara vi nu inte blir stoppade i stadsporten ..."

"Men du är ju furstinna!" invände Piri. "Du borde ju få komma och gå när du vill!"

"Tyvärr inte! Nikoforaz vill att jag ska vara en fin dam och inga damer får lämna staden ensamma! När jag rider utanför staden för nöjes skull har jag alltid ett par soldater i släptåg som ska se till att ’inget ont’ händer mig. Pff! Och här i Erkelzaar anses det omöjligt för en kvinna att ens bli en vanlig soldat! ’Furstinnan Fenestra’! Pfff! Det är bara en tom titel! Ingen kvinna har någonsin fått regera över en stad, hur liten den än är!"

"Typiskt män!" fnös Piri. "Det enda de tycker att vi kvinnor duger till är att avla en massa barn!"

"Visste du också att det är förbjudet för kvinnor att bli präster? Strax innan kandidaten blir prästvigd måste han gå in i ett litet rum och sätta sig i en stol med ett hål i mitten. Där känner tre män efter att han har den rätta utrustningen!"

"Åh, fy! Varför gör de så?"

"För fyrahundra år sedan var det en adlig kvinna med kortklippt hår som tog en kudde på magen för att dölja brösten. På så vis kunde hon studera till präst."

"Var det inte någon som misstänkte något?"

"Nej, eftersom hon kom från en baron som ville ha inflytande och som bara hade fått döttrar med sin lagliga hustru, så baronen hade klätt henne och uppfostrat henne som en son. Hade hon fått kvinnlig uppfostran skulle hon ha hetat Andoria, men baronen döpte henne till Andor."

"Kan söner till baroner bli präster?"

"Ja, och även vice versa eftersom adeln och prästerskapet går hand i hand sedan Auterian den Heliges tid. Detta är lite krångligt, men det beror i huvudsak på sönernas fäder, utbildning och läggning och med vilka familjer de gifter in sig i. Dessutom är en majestatis enligt den Heliga legenden Ljusets guds utvalde härskare, alltså är all adel välsignad av Ljusets gud."

"Men hur gick det med Andor?"

"Hon blev prästvigd av en intet ont anande biskop och den vida veckrika prästdräkten kunde effektivt dölja hennes former. De enda som kände till detta var baronen själv, hennes hustru som var utvald av baronen och hennes hemlige älskare och de var alla tre tysta som musslor. Tyvärr hände något år senare en olycka mitt under majestatis Deragaz III:s kröningsprocession som avslöjade henne."

"Vad då?"

"Hon födde ett barn. Alla hade tidigare trott att hon bara var fet och alla tog det som ett fruktansvärt dåligt omen, och mycket riktigt så uppstod Eldravinen som delade det erkelzaarianska imperiet mitt itu bara fyra år senare. Så Andor blev bränd på bål som häxa."

"Trots att hon var dotter till en furste?"

"Hon hade brutit mot en av de heligaste av alla lagar och baronen kunde inget göra. Om han hade försökt skydda henne hade han blivit landsförvisad och hela släkten skulle ha blivit vanärad. Makt och prestige var viktigare för baronen än hans dotters liv."

"Typiskt män! Tänker bara på makt, guld och ära!"

"Dessutom tog Andors hemlige älskare sitt liv när han fick veta vad som hade hänt."

"Rätt åt honom!" sa Piri skadeglatt.

"Va?" utbrast Fenestra förvånat.

"Det var ju på grund av honom som Andor dog. Utan honom hade hon sluppit få barn! Nä, jag har aldrig tyckt om män, de tänker bara med sin lem!"

"Men de var ju faktiskt två om att skaffa barnet ..."

"Ja, men därför att ingen hade talat om för Andor vad som händer när en manslem stoppas in i henne!"

"Inte konstigt, eftersom alla utom älskaren trodde att hon var en man!"

"Just precis! Alla utom älskaren! Han utnyttjade henne och dömde henne till döden!"

"Det var säkert inte med avsikt!"

"Jaså, vem vet?"

"Piri! Vi ska visa dem vad vi kvinnor kan! Vi ska hämta Visdomens nyckel! I morgon bitti går vi ner i stallet och hämtar våra hästar!"

"Ska vi helt ensamma rida upp i bergen? Du vet vad män anser om ensamma kvinnor på vift!"

"Vi ska inte skylta med att vi är två ensamma kvinnor, då kommer vi ingen vart. Vi rider naturligtvis förklädda till soldater och därefter förklädda till kaptener – det är verkligen tur att min kunglige bror har en stor armé med många män! Och lindar vi brösten och tar vi på oss läderharnesk under vapenrocken så ser ingen att vi har kvinnliga former. Och det är tur att du liksom jag har mörk altröst vilket kan tas för ljus tenorröst. Först när vi återvänder ska vi skryta med våra bedrifter och då kommer alla män att inse att kvinnor vill göra annat än att sitta hemma och sy och passa barn. Enda problemet är hur vi gör vi med det månatliga röda. Det kan avslöja oss, om någon ser oss smussla med bindor!"

"Känner du inte till rödsippor?"

"Rödsippor vad är det?"

"Sånt som alla bykvinnor tar för att det inte ska bli alldeles för många barn när det är missväxtår."

"Det visste jag inte!"

"Inte konstigt, eftersom det aldrig är hungersnöd hos adeln!" Piri log snett.

"Har du rödsippor med dig?"

"Jag har faktiskt råkat få med mig ett par små skinnpåsar med torkade blad från rödsippor som jag har samlat. Tar vi en nypa om dagen så slipper vi det månatliga röda."

"Fantastiskt Piri! Förresten kan du rida i herrsadel?"

"Självklart! Det fanns ju inget annat hemma på min fars gård!"

"Jättebra! Och jag har två par uniformer här som jag har sytt om, ett par soldatsuniformer och ett par kaptensuniformer. Det var inte helt fel att hovdamerna lärde mig sömnad i alla fall!"

Fenestra satte sig framför en dammig och sprucken spegel och satte upp sin mörkbruna tjocka hårfläta så att den kom att ligga som en krans på hennes huvud. "Gör nu likadant som jag, Piri! Som tur är, så är såväl kaptenshjälmar som soldathjälmar ganska stora så att man kan fnula in håret i dem utan att det syns. Och med uniform till och med mörka streck på överläppen för att antyda en mustach blir illusionen perfekt."

Piri satte upp sin fläta medan furstinnan tog fram en sminkpensel och målade en mustasch på överläppen med svart ögonskugga. Därefter gav hon penseln och en ljusbrun ögonskugga till Piri som motvilligt tog emot dem.

"Men tänk om vi blir brända som häxor likt Andor?"

"Vi bryter inte mot någon helig lag om vi målar mustasch på överläppen och klär oss i uniform. I värsta fall får vi sitta i fängelse ett par månader för uniformsbrott. Men har vi fått tag i Visdomens nyckel kommer vi istället att bli omtalade som hjältar i hela Erkelzaar och då kommer ingen att vilja spärra in oss!"

"Det har du rätt i, Fenestra, och jag gör detta för min käre lillebror Ando. Den stackars oskyldige pojken ska åtminstone få en rimlig chans att få kunna gå igen."

Beslutsamt tog Piri furstinnans sittplats framför spegeln och målade en smal mustasch på sin överläpp. Nu begår jag en synd och klär ut mig till man, tänkte hon, men mina drömmar om äventyr blir nu äntligen verklighet! Må Ljusets gud ha överseende med detta och hjälpa mig och Fenestra på färden!

Fenestra avbröt Piris tysta bön.

"Och när vi lämnat Krahan rider vi som två kaptener, så blir vi inte hejdade någonstans!"

"Jag har faktiskt önskat mig att bli kapten, men ..." Piri hejdade sig.

"Vad är det, Piri?"

"Jag kan inte använda ett svärd, kan du?"

"Javisst kan jag det! Jag har ofta övat i hemlighet här på vinden eftersom jag tyckte att det var roligare än att sitta och sy och brodera med hovdamerna! Inspirationen fick jag från spännande böcker i min fars bibliotek!"

"Men vad ska jag ha för vapen? Jag kan inte skjuta med pilbåge och inte heller kan jag kasta spjut ..."

"Du behöver ju inte kasta spjutet, du kan stöta med det istället som en lans! Prova den här!" Fenestra tog fram ett gammalt spjut med en kantigt lövformad spets och gav det till Piri. "Försök nu att spetsa hösäcken där borta!"

Piri rusade mot säcken men i nästa ögonblick låg hon på alla fyra i golvdammet. "Äh, sablar!" sa Piri besviket och spottade ut en död spindel. "Skaftet är alldeles för långt! Det här går inte!"

Men Fenestra var inte den som gav upp. Hon tog fram ett bredsvärd. "Vänta lite, så ska jag kapa skaftet så att du inte snubblar över det!"

Fenestra bad Piri hålla spjutet över en gammal järnkista och hon högg av skaftet så att spjutet blev hälften så långt.

"Varsågod, ett kortspjut!" sa Fenestra och log hjärtligt. "Det finns inget problem som inte kan lösas på ett eller annat sätt!"

Piri tog emot spjutet och sprang mot säcken igen. Med ett triumferande rop pekade hon sedan på säcken som var genomborrad på mitten.

"Bra, Piri! Du får behålla spjutet! Vi startar tidigt i morgon bitti!"

Nästa kapitel Tillbaka

Uppdaterad 10 mars 2008