I gryningen när koltrastarna sjöng som allra mest, kom furstinnan Fenestra och hennes väninna Piri ridande ut genom stadsporten. De var båda klädda som soldater och de följde helt enkelt ut med en grupp soldater som hade permission. Piri hade sitt ockragula sto hon kallade Smörblomma medan Fenestra hade sitt vita sto vid namn Snöboll. Som klövjehäst hade de en fux vid namn Stjärna och den fick bära deras packning. Väninnorna hade även sadlat sina hästar med rejäla herrsadlar, inte mjuka damsadlar, för att illusionen skulle bli perfekt.

När soldaterna framför dem vek av mot en närbelägen by, fortsatte väninnorna rakt fram, mot Melkor.

"De skulle bara veta ... !" log Fenestra och blinkade mot Piri. "Nu är vi äntligen på väg! Det här har jag drömt om i åratal att få göra!"

"Nu är vi snart framme vid Ashirak, den delade staden!" Kung Nikoforaz vände sig bakåt i sadeln mot sina sex män och pekade framåt.

En befäst stenstad låg framför de sju ryttarna i en halvcirkel intill ett bråddjup. Mittemot, på andra sidan förkastningen, låg en ruinstad, också den i halvcirkelform och en bit till vänster om den reste sig Krothonmassivet brant under en klarblå middagshimmel.

Den djupa klyftan klöv likt ett enormt yxhugg både Ashirak och Chika’maarslätten samt Chikaboroöknen längre söderut. Kanjonen var drygt 60 manslängder bred, ungefär 500 manslängder djup och den sträckte sig nästan spikrakt från nordost till sydväst med lodräta väggar. Nere i botten flöt inget vatten utan istället glödhet lava som här och där var täckt av svarta skorpor.

"Skåda Eldravinen!" Kung Nikoforaz svepte ut med armen mot kanjonen. "Den Ende gudens straff för majestatis Deragaz III:s högmod som delade det erkelzaarianska imperiet i två!"

"Det var inte konstigt att inga erkelzaarianer har kunnat besöka Portelan sedan Khuzul Daars förintelse för nästan fyrahundra år sedan", konstaterade menige Fremo och kliade sig i sin röda mustasch.

Kapten Targan red fram till kungen. "Ers majestät! Åt vilket håll ska vi rida? Åt nordost upp i bergen eller åt sydväst rakt ut i öknen?"

"Åt nordost. Krothonerna har byggt en hängbro, men frågan är om de släpper över oss. Såvitt jag vet får endast de beträda bron, alla andra dödas obönhörligen."

"Ers majestät! Finns det ingen annan väg över Eldravinen?" undrade menige Fremo oroligt.

"Långt i söder i Chikaboroöknen finns moaiernas bro, men dit är det mycket långt och farligt och dessutom kan man bli uppäten av stenjättarna där!"

"Ska vi inte in i Ashirak först, ers majestät?" frågade menige Logon.

"Ingen idé, det är krothonernas handelsstad och de släpper inte in någon utomstående. De skyddar sina rikedomar mot rövarna från de chika’maariska städerna sydöst om Evendaborobergen och Stora sjön." Kungen kastade en blick på den låsta järnskodda ekporten i den höga stenmuren innan han följde vägen mot nordost med sina kamrater, rakt mot Krothonmassivets sluttning.

"Synd. Jag hade gärna velat se den legendariska delade staden inifrån."

"Kapten! Vad är de där för ena?" mullrade smedsonen och pekade med sin väldiga näve mot en grupp män som kom emot dem i språngmarsch.

"Ingen aning, Fakareh. Vi får väl se ..."

De främmande männens stora kragar och ankellånga kjolar av långa fågelfjädrar fladdrade i motsats till det starkt rödfärgade håret som var hårt uppknutet i en rund toppknut. I händerna höll de smala vita rör och i deras läderbälten hängde rader av förvaringspungar. Kung Nikoforaz och hans män häpnade. De hade aldrig sett så underliga klädedräkter förr.

"Är detta krothoner, kapten?" undrade menige Fremo.

"Nej. Krothoner brukar alltid gå klädda i stora vita kaftaner. Det här är ett vilt främmande folk."

"Ska vi ge dem en omgång, ers majestät?" föreslog Fakareh och började dra sitt svärd.

Kung Nikoforaz höjde en hand. "Nej, vänta! Jag vill veta vad de vill!"

En högrest man som hade en krona av röda och gula fjädrar var uppenbarligen de rödhövdade männens ledare. Han gick fram till kungen, höjde handen, pekade först på sig själv och sina följeslagare och sedan på honom. "Ya jïkaro Toranga *faktu! Mi *klunga! Ti kubarash?"

"Jag förstår inte vad ni säger, men jag är kung Nikoforaz av huset Kanfagris!" Han kastade en blick på toppen av den Heliga spiran som stack upp ur bältet. Dess kristall var mörkblå och alltså förelåg ingen fara.

"De här är kanske dina bröder!" viskade menige Dimal på skämt till Fremo. "De har ju samma ’eldbrasa’ i håret som du!"

En man i en toppig mössa av gröna fjädrar viskade något på det underliga klickande språket i den fjäderprydde ledarens öra och pekade på den armshöga gyllene tiaran som kungen bar på huvudet.

Ledaren såg på kungen och därefter på sina följeslagare. "Tah jïkaro ngorozan ili arakaïre? Mi ker *alumbe ta!" Han höjde sitt rör mot kungen. "Roham ta jïkaro!"

På kommando förde alla de andra fjäderprydda männen sina benrör till munnen.

"Vad nu? Ska de spela flöjt för oss?" undrade Fremo.

"De förstod nog att jag är härskaren av ..." Kung Nikoforaz hörde spottande ljud och kände plötsligt en massa små stick i ansiktet. När han tittade ner på bröstet såg han flera små nålformade pilar med en duntuss i änden som satt fast i hans violetta vapenrock. Flöjterna var alltså ett slags vapen.

"Vet hut!" röt kapten Targan ilsket. "Så behandlar man inte Erkelzaars härskare!"

"Tyst, kapten!" Kung Nikoforaz insåg plötsligt med en stickande känsla i maggropen att pilarna hade dödat honom om han inte hade burit Osårbarhetens Tiara. Han kände en frän doft från spetsen på pilen han hade lossat för att undersöka.

"Giftpilar!" väste han och ryste. "Och ni är inte osårbara som jag! Konstigt bara att den Heliga spirans kristall inte lyser rött ... nu förstår jag, de siktade bara på mig! Men ..." Han hade väntat sig att de rödhövdade männen skulle anfalla hans reskamrater, men istället kastade de sig till marken framför honom.

"Ngorozan *faktu, Ngorozan *faktu, *kunshiki tajoro Ngorozan *faktu!" mässade de med sitt klickande tungomål där de låg hopkrupna på marken framför kungens vita valack.

"Så ska en härskare hyllas!" sa kapten Targan leende till kungen. "Inte med giftpilar!"

Eftermiddagssolen värmde behagligt medan furstinnan Fenestra och Piri Furulaan red mot Melkor. De båda väninnorna hade varit på väg sedan morgonen och de njöt av den friska vårluften. I vägen fanns ett par djupa spår efter vagnshjul och en strimma gräs spirade mellan dem. Löven hade redan börjat spricka ut på björkarna och talgoxar kvittrade i den milda vinden som lovade en frostfri vecka.

"Mycket bättre än den unkna stadsluften!" sa Fenestra glatt. "nu kan vi förresten byta ut våra soldatuniformer mot kaptensuniformer som inger större respekt när vi kommer till Melkor."

"Bra idé, Fenestra!"

Knappt hade furstinnan och piri fått av sig sina uniformer, när en mager kvinna i trasiga kläder plötsligt hoppade fram ur buskaget. Kvinnan såg på de båda väninnorna en kort stund och föll på knä. "N-ni är ju kvinnor på rymmen! P-precis som jag! F-får jag följa med er?"

Fenestra såg förvånat på Piri som fattade en stark misstanke som fick det att svida i hjärtat. Piri såg noga på den magra kvinnan vars tårar hade bildat ränder i det smutsiga ansiktet. Hjärtat slog plötsligt ett extraslag och Piri närmade sig sakta den lortiga kvinnan.

"Agi?! Är det du, Agi?"

"Piri ... ?" Agi såg länge på sin syster som var svår att känna igen då hon hade en mustasch målad mitt i ansiktet. Hon blinkade häpet och gnuggade sig i ögonen. "P-Piri ... är det ... är det verkligen ... du ... ?"

"Ja, Agi, det är jag."

I nästa ögonblick höll Piri på att falla omkull eftersom hon inte var beredd på att hennes magra syster kunde kasta sig i hennes armar med sådan kraft.

"Piri ... Piri ... Piri ..." hulkade Agi fram medan tårarna strömmade i strida floder nerför hennes kinder. Piri höll hårt men ändå varsamt om Agi och kände hur hennes axlar skakade av långvarig sorg och ...

... outsäglig lycka ...

En lång stund stod Piri och Agi och omfamnade varandra. Furstinnan Fenestra log åt deras lycka och en förflugen tanke berörde hennes bror som just nu var på väg mot krothonernas bro. Någonstans i skogsbrynet intill sjöng en talgoxe och några vårtidiga insekter surrade förbi. Doften från de susande barrträden var frisk och en ekorre kilade över vägen. Hästarna betade vid vägkanten och Fenestra njöt av denna lugna stund.

"Oj förlåt, jag har glömt att presentera min vän!" Piri visade med handen mot furstinnan. "Det här är Fenestra av huset Kanfagris, furstinna av Krahan." Piri vände sig mot Fenestra. "Det här är Agi Furulaan, min återfunna lillasyster!"

"Agi!" Fenestra tog varsamt hennes händer. "Piri har berättat om dig och jag har hjälpt henne att söka efter dig utan att finna dig förrän nu. Var har du varit?"

"Det … det är en fruktansvärd historia …" Piri la sin arm över sin systers magra rygg, under armen kände hon benen i ryggraden.

"Fenestra, det är nog bäst att Agi får något att äta först."

"Det har du rätt i, Piri!"

Fenestra plockade fram mat ur sin ränsel.

"Ät nu försiktigt Agi, så att du inte får magknip!" förmanade Piri.

Agi fick verkligen behärska sig så att hon inte glufsade i sig alltsammans i ett enda huj. Fenestras halvfulla plunta med mild cider från Krahan blev helt urdrucken och hon fick även i sig en brödskiva med tre ostskivor och en näve russin innan Piri sa stopp.

"Ska inte Agi ha mera?"

"Senare. Om hon fyller magen nu så är risken den att hon blir dålig."

"Hur vet du det?"

"Enkelt. En gång såg jag kung Zakastvurs knektar roa sig med en utsvulten gammal man som hade gått hungrig i flera månader. De gav honom en hel sirapslimpa från det kungliga slottet som den gamle mannen inte kunde motstå att glupa i sig. Då sprack hans förkrympta mage och han dog med blodet strömmande från munnen under knektarnas råa skratt."

"Usch, så hemskt!"

"Och jag vill inte att samma sak händer Agi. Hon måste äta i småportioner."

"Förlåt …"

"Det finns inget att förlåta, du har aldrig sett svält och hungersnöd på nära håll då du som furstinna har levat skyddad i din fars borg i en välmående stad."

"Nej, det har du rätt i."

"Och Agi som har varit borta i nästan två månader har säkert …"

"Men jag har inte svultit så länge!" inflikade Agi plötsligt.

"Hur så?" undrade Piri överraskat. "Det finns väl inget att äta i skogen så här års om man inte är jägare!"

"Jag … det var så att jag fick mat och husrum hos en snäll änka vid namn Dorina Kontara född Luneshar ... Jag fann henne av en ren slump efter en vecka i skogen då hon samlade vedpinnar. Jag hjälpte henne med veden och att samla svamp och ätliga rötter som hon kokade med det hon lyckats fånga i sina musfällor …"

Fenestra rynkade på näsan men Piri gjorde inga miner.

"… Men för två veckor sedan fick vi påhälsning av kung Zakastvurs knektar som dräpte henne för att hon hade skyddat mig. De brände hennes hus och jag fick störta i väg hals över huvud. Som tur var fungerade tricket att klättra upp i trädet en gång till. Så det är bara de två senaste veckorna som jag har varit utan mat, så jag tar gärna en näve frukt till om jag får!"

Fenestra grävde i ränseln igen. "Ta du en näve nötter och mandlar, men tugga dem ordentligt!"

Piri log och blinkade mot Agi som glatt tog emot det furstinnan gav henne.

När Agi hade ätit upp alla mandlar och nötter började hon känna sig belåten och cidern spred en behaglig värme i hennes magra kropp.

"Lever mor och far?" undrade hon.

Piri kände åter den välbekanta klumpen i halsen då hon fått samma fråga av Ando i kung Zakastvurs silvergruva och hon tvekade en aning innan hon svarade.

"Nää, tyvärr ..." Piri la sin arm om Agi. "… De blev soltemplets sista människooffer … Det fick jag veta av dem som såg dem offras …"

Agi slog ner blicken. "Må de ha funnit frid i det Himmelska paradiset ..."

"Men vår lillebror Ando lever. Fenestras storebror Nikoforaz hjälpte mig att befria honom ur kung Zakastvurs silvergruva, men ..."

Agi sken upp. "Lever Ando?"

"Ja, men … men han är en krympling. Hans ben krossades i ett gruvras och fick amputeras ..."

Agis leende slocknade omedelbart. "Stackars Ando!"

"… men han överlevde i alla fall och har ingen feber just nu."

"Stackars lille Ando! Vad ska han göra utan ben?"

"Precis." inflikade Fenestra. "Det är på grund av Ando som vi just nu är på väg upp till Porten till Världens tak för att finna Visdomens nyckel som kanske får hans ben att växa ut igen."

"Visdomens nyckel ... ?" Agi såg hoppfullt upp mot furstinnan. " Får jag följa med er och hjälpa er att finna den?"

Piri såg bevekande mot Fenestra som genast svarade: "Självklart får du det!"

"Åh, tack, ers nåd!"

"Äsch! Kalla mig inte ’ers nåd’, Agi! Du är ju en av oss!"

"Bra att vi tog tre hästar!" sa Piri glatt. "Vi fördelar provianten jämnt mellan oss, så kan Agi ta Stjärna!"

"Men ..." började Agi.

"Men Stjärna har ingen sadel. Vi får återvända och hämta en", sa Fenestra. "Fast vi måste ändå rida hem så att Agi får vila sig och äta."

"Men ..." försökte Agi igen.

"Men hur ska vi komma in med henne?" inflikade Piri. "Vakterna kommer att upptäcka oss!"

Fenestra suckade. "Himmel! Du har rätt! Det finns ingen återvändo! Vi får köpa en sadel i Melkor. Tur att jag tog med mig pengar."

"Men ..."

"Ingen fara, Agi! Jag har gott om pengar. Det skulle ju inte se bra ut om vi var två kaptener som var helt luspanka. Då skulle vi bli avslöjade!"

"Men Fenestra! Det är ingen idé att du köper mig en sadel. Jag kan inte rida. I varje fall inte själv."

"Visst ja ..." suckade Piri. "Jag glömde att vi kan rida, men inte Agi som aldrig har varit lika förtjust i hästar som jag."

"Ingen fara, då får du sitta växelvis bakom mig och Piri", sa Fenestra. "Herrsadlarna är rejäla med plats för två. Det finns inga problem som inte går att lösa!"

Sent på kvällen kom de tre väninnorna fram till Melkor. Stadsportarna hade tyvärr redan hunnit stängas. De var trötta och hungriga och nu kunde de inte komma in i staden. Dessutom var de alla tre mycket ömma i baken. Ingen av dem hade någonsin ridit en så lång sträcka förut. De tjudrade hästarna vid några smala träd och hjälptes åt att samla vedpinnar och att resa det lilla tältet invid stadsmuren. Sedan tände de en liten lägereld, tog fram proviant ur ränseln och började äta. Bröd, ost och salami samt vatten smaksatt med ingefära att dricka från Piris plunta.

"Vi får trängas i natt eftersom tältet bara är gjort för två", sa Fenestra, "men å andra sidan gör inget att vi inte kom in i staden, för hade vi övernattat hos min storebror, furst Deragaz, hade han kanske blivit arg över vårt påhitt, gett oss rumsarrest och skvallrat för kung Nikoforaz. Däremot på hemvägen kan vi övernatta hos honom, när vi har Visdomens nyckel och är hjältar."

"Kung Nikoforaz??" sa Agi plötsligt. "Hur …?"

"Men kära Agi!" utbrast Piri häpet. "Har du aldrig fått veta det? Kung Zakastvur och hans knektar är döda! Allihop! Det är kung Nikoforaz, Fenestras bror, som nu regerar över Erkelzaar."

"Hur …hur är det möjligt?"

"Han erövrade kungaborgen med hjälp av sin armé och folket i Thakandor som gjorde uppror", svarade Fenestra. Han lyckades finna Osårbarhetens tiara och när han återvänder från Portelan kommer han att krönas till majestatis!"

"Är kung Nikoforaz som … som …"

"Inte alls! Min bror är en rättrogen man som låter riva alla soltempel och som ska se till att fred och rättvisa åter råder i Erkelzaar. Och dessutom är du inte längre fredlös."

"Åh vad skönt … inga fler människooffer … och jag är fri …" Agi såg märkbart lättad ut och ett leende fick hennes härjade ansikte att skina. "Fri och trygg … att vara med er och … har du fler goda syskon, Fenestra?"

"Nej, bara kung Nikoforaz som är snart trettioett år gammal och furst Deragaz som är tjugosex. Själv är jag tjugotre år gammal."

"Och jag är snart femton, Piri arton och ett halvt och Ando har fyllt nio. Och det är verkligen bra att vårt rike äntligen är befriat från kung Zakastvur, nu kan vi skaffa oss äkta makar så att vi kan bilda familjer som kommer att leva i en tid av fred och rättvisa!"

"Om du gifter dig!" sa Piri beskt. "Jag kommer då inte att göra det!"

"Inte jag heller!" sa Fenestra. "Jag tänker inte sluta mitt liv utan att ha fått uppleva någonting spännande! Och dessutom vill jag inte ha barn!"

"Vill du inte ha barn?!" utbrast Agi förvånat.

"Nej, jag vill ägna mitt liv åt helt andra saker!"

"Varför skulle barn hindra det?"

"Agi! Att ha barn innebär ansvar, att man måste stanna hemma för att sköta om det, medan maken sköter försörjningen! Men jag vill inte ha ett liv vid spisen och vaggan! Jag vill ägna mig åt saker som kan bli till nytta för Erkelzaars folk!"

"Och den magiska kraften från Visdomens nyckel ska bli den finaste gåva jag någonsin gett Ando!" sa Piri med en längtansfull suck. "Nyckeln kommer att ge honom tillbaka hans ben och därmed hans frihet!"

Solen var redan uppe en bra bit ovan horisonten när väninnorna vaknade invid Melkors stadsmur. Piri och furstinnan Fenestra kröp ut ur tältet och konstaterade att hästarna var kvar, men att de inte skulle kunna använda dem på ett bra tag.

"Oaaj! Sablar, vad ont jag har! En herrsadel är mycket hårdare än en damsadel, speciellt när man har ridit från gryning till efter skymningen!" Piri stönade och masserade sig över ryggslutet. Fenestra gjorde likadant medan Agi jämrade sig inne i tältet.

"Himmel, det här börjar inte bra!" kved Fenestra. "Jag kommer inte ens att kunna sitta på en vanlig stol under hela dagen, men det finns inget problem som saknar lösning ..."

"Vi får väl leda hästarna i betslet tills värken har gått över", föreslog Piri.

"Eller köpa en vagn!" stönade Agi medan hon mödosamt kröp ut ur tältet.

"Hmm..." Fenestra la pannan i djupa veck. "Kaptener brukar inte leda sina hästar, än mindre färdas med vagn ..."

"Hur gör de då när de åker båt?" undrade Piri. "Då måste de väl kliva av hästarna, de kan väl inte rida jämt?"

"Tack för idén, Piri!" sa Fenestra och sken upp. "Vi säljer våra hästar och går ombord på närmaste båt till Amdor! Därifrån kan vi fara uppför Blå floden till Etengord och sen vidare till Krothonbergen!"

"Sälja Smörblomma? Men ... men den fick jag ju i gåva av kung Nikoforaz!"

"Vill du vända hem till Krahan?"

"Inte utan dig!"

"Då så! Då kan du väl skiljas från Smörblomma! Tänk på äventyret som väntar och på din lillebror! Det finns alltid fler fina hästar och jag ska ju sälja både Snöboll och Stjärna!

De hjälptes åt att packa ihop tältet och efter en enkel frukost gick de mot stadsporten med hästarna ledda efter sig. Portvakterna förde näven till bröstet åt dem, men just när de skulle promenera igenom hejdades de av en överste.

"Vilka är ni och vart är ni på väg med kvinnan?" frågade han barskt. Piri började svettas, men Fenestra svarade snabbt:

"Jag är kapten Ando, det här är kapten Dramo och det här är Agi som vi fann bunden i skogen! Hon blev bortrövad av stråtrövare och vår plikt är att återföra henne till hennes hemstad Etengord!"

"Bra! Ni kan passera!"

De tre kvinnorna gick med lättade hjärtan in i Melkor och bakom dem klapprade hästarnas hovar på stenläggningen.

"Uff, det var nära!" viskade Piri. "Tur att du är kvicktänkt och använde mina bröders namn!"

"Du skulle bara veta hur mitt hjärta bultade! Det kändes som om jag hade en virveltrumma i bröstet!" viskade Fenestra tillbaka. "Men om man bara verkar lugn och oberörd så löser sig de flesta problem av sig själva!"

Fenestra såg på Agi som hade levat så länge på flykt att hon var den enda av de tre som inte hade varit nervös inför officeren. Agi såg förundrat på de grå stenhusen med de branta taken och på alla människor i brokiga kläder som myllrade omkring dem. Någonstans öppnades ett fönster och Fenestra tvärstannade framför Piri och Agi. I nästa ögonblick plaskade en hög potatisskal och andra grönsaksrester ner framför deras fötter och en stor sugga lät sig väl smaka.

"Usch, jag tycker inte om städer", sa Fenestra lågt. "Instängda och smutsiga och stinkande och ..."

"Jag älskar städer ..." sa Agi lidelsefullt. "Jag har ända tills nu aldrig sett en stad inifrån ... dess vackra hus ... dess folk ..."

"Och dess vidriga svin!" sa Fenestra sarkastiskt. "Eller såg du kanske inte det där smutsiga djuret?"

"Äsch, ett harmlöst djur mer eller mindre!" sa Agi obesvärat. "I så fall är ilskna hundar mycket otäckare ..."

"När ska vi sälja hästarna?" undrade Piri, mest för att byta ämne.

"Alldeles snart. Vänta lite." Fenestra frågade en förbipasserande kvinna med stort förkläde. "Var finns det en hästmarknad nånstans?"

"Där borta, vid Västerport!" svarade hon och pekade.

"Och var ligger hamnen?"

"Alldeles utanför Söderport!"

"Tack för upplysningarna!"

Efter en stunds kryssande i trängseln kom de tre fram till en stor öppen plats som dominerades av en ståtlig domkyrka med spetsiga tinnar och torn. I ett stånd köpte Fenestra en enkel, men ny klänning till Agi som sedan hade svårt för att kasta den gamla och smutsiga trots att furstinnan bad henne. Från torget fick de syn på den västra stadsporten och gick raka vägen dit, så rakt det nu gick eftersom gatan blev allt sörjigare.

Den här delen av Melkor var fattig och de söndervittrande gamla stenhusen och träskjulen lutade hit och dit mot varandra likt berusade män på väg hem från krogen. Folk i lortiga trasor kom fram till dem och tiggde. Agi gav bort sin slitna klänning och såg med glädje att en gammal gumma blev glad. Hon visste hur det var att vara helt utblottad och hur allt möjligt kunde komma till nytta, hur torftigt det än såg ut. Fenestra tyckte att tiggarna luktade fruktansvärt illa, men gav dem ändå några kopparslantar. Trashankarna bugade sig och tackade för allmosan.

"Men Fenestra! De pengarna kanske vi kommer att behöva!" viskade Piri.

"Jag har tillräckligt med pengar!" väste Fenestra. "Konstigt, har du redan glömt hur det är att vara fattig? Efter allt du har berättat för mig? Och nu får vi snart mer pengar när vi säljer hästarna."

Snart nådde de hästmarknaden och de fann ganska snart en spekulant. Han tittade noga i stonas munnar.

"Hmm... ovanligt med kaptener som säljer sina hästar ... men det är bra hästar ... tja, ni får två guldmynt för varje."

"Tre!" sa Fenestra ståndaktigt. "Du ser väl själv vilka friska och starka hästar det är."

"Två guldmynt och tre silvermynt?"

"Tre, annars finner jag en annan köpare."

"Två guldmynt och fem silvermynt. Men då tar jag tältet också!"

"Två och fem? Njaa... avgjort!" sa Fenestra och tog köparen i hand. Han räknade upp sju slantar av guld och fem av silver och gav dem till furstinnan. Hon delade upp provianten i tre säckar och hon tyckte det var bra att han även tog tältet så att de slapp släpa på det.

"I Etengord kan vi köpa nya hästar och ett nytt, större tält!"

När köparen avlägsnade sig såg Agi storögt på mynten. "Oj, vad guld!"

"Pst! Inte så högt!" hyssjade Fenestra. "Eller vill du locka hit varenda tjuv?"

"Förlåt ..." sa Agi skamset. "... jag har aldrig sett guldpengar förr ... jag har bara sett järnmynt och kopparmynt och ett enda gammalt mynt av silver som min och Piris far hade som lyckobringare ..."

"Ingen fara, Agi!"

"Jag undrar vad kung Nikoforaz ska säga när han upptäcker att du har sålt hans hästar?" undrade Piri.

"Inte mycket! Efter kung Zakastvurs fall fick vi ju många extrahästar, varav din Smörblomma och min Stjärna var två och Snöboll var ju min från början. Nu ska vi bara finna en båt med rätt destination!"

De gick tillbaka genom fattigkvarteren, passerade torget med katedralen och vände söderut. Utan hästar var det betydligt lättare att komma fram i trängseln och här och där mötte de soldater som förde näven till bröstet så att de fick hälsa tillbaka. Medan de gick blev stadsborna allt praktfullare klädda och stenhusen alltmer utsirade. I sydöst låg furst Deragaz’ ståtliga slott med spetsiga tornspiror. Agis ögon blev större och större.

"Det måste vara som i det Himmelska paradiset att bo här!" sa hon andaktsfullt.

"Pff, det är troligare att du skulle hamna i de eländiga kvarteren vid Västerport", sa Fenestra sakligt. "Anledningen till att halva staden är rik och den andra halvan fattig är enkel. De som har mycket pengar får mer och i överflöd, från dem som har lite tas också det lilla de har ifrån dem."

"Åh vad orättvist!" utbrast Piri.

"Pst! Inte så högt!" hyssjade Fenestra samtidigt som hon sneglade mot de förbipasserande. "Staden har öron!" Fenestra kände sig lugnad när Piri tystnade. "Det som jag ofta har sysslat med hemma i Krahan, har varit att klä ut mig till stadsväktare och rida runt i staden. Det var mycket mer spännande än att sitta hemma och diskutera skvaller och mat, barn och sömnad med hovdamerna. Men det gjorde också att jag fick se och uppleva otroliga saker som mycket få i något furstehov ens har varit medvetna om."

"Vad då?" viskade Piri nyfiket.

"Vanligt folks vardag! Som din!"

"Äh, sånt är väl inget spännande!" sa Piri besviket som hade väntat sig dramatiska berättelser om drakar, häxmästare eller stråtrövare.

"Vanligt folks vardag är mer spännande än du någonsin kan ana! Det har gett mig, så att säga, farliga tankar."

"Farliga tankar?" väste Piri oroligt.

"Tankar som kan skaka ett helt rike i sina grundvalar! Tankar som kan göra alla människor jämlika, så att ingen mer är rik eller fattig, härskare eller tjänare, och att männen inte ska styra över kvinnorna! Men lova mig en sak ..."

"Vad då?" viskade Agi och Piri i munnen på varandra.

"Att ni håller detta hemligt! Detta är nämligen inga passande tankar för en furstinna!"

De tre väninnorna passerade södra stadsporten utan problem och kom till hamnen strax utanför. Överallt fanns sjåare som släpade bördor i och ur alla möjliga pråmar, slupar och galärer. Fisklukten var påträngande från tomma trälådor och tunnor som var märkta med Espors stadsvapen, en fyruddig stjärna och stod staplade vid ett magasin. Furstinnan Fenestra frågade vilket fartyg som snarast skulle fara till Etengord, men fick veta att hon skulle bli tvungen att byta i Amdor.

"Tyvärr går inget skepp direkt till Etengord förrän i morgon bitti. Om ni vill sova över, så får ni ..."

"Tack för upplysningen!" sa Fenestra och gick med Piri och Agi till en av sluparna.

De tre kvinnorna steg ombord på en slup som var målad i mörkblått. En kortväxt skeppare med stripigt skägg och sitt långa svarta hår i hästsvans tog emot dem.

"Välkomna ombord, ärade kaptener! Färden till Amdor kostar två silvermynt!"

"Himmel, vad dyrt!" utbrast Fenestra.

"Ni kaptener får bra sold, så nog kan ni väl avvara lite! Jag har haft det dåligt med affärerna på sistone, kung Zakastvur har utarmat många av mina bästa kunder!"

"Låt gå." Fenestra öppnade sin penningpung och gav honom två silvermynt.

"Ursäkta, det blir fem silvermynt. Två per kapten, men endast ett för kvinnan ni har med er eftersom jag är snäll idag."

"Äsch också!" Fenestra svalde förtreten och gav honom ytterligare tre mynt. Om jag ger mig ut för att vara kapten i kung Nikoforaz’ armé, så kan jag inte neka skepparen hans begäran! Kaptener brukar ju inte gå omkring luspanka som tiggare ...

Skepparen la mynten i sin slitna läderpung och beordrade att lätta ankar.

"Där hade ni tur!" sa han leende. "Jag avgår nu, och om ett par dagar är vi framme i Amdor!"

Kung Nikoforaz och hans sexhövdade grupp som hade lämnat Krahan för ett par dagar sedan, red nu uppför en bergssluttning som blev allt brantare. Först ersattes träden av spretiga låga buskar och därefter av spridda grästuvor, mossor och lavar. Inte långt från den knaggliga serpentinvägen stupade den karga marken lodrätt ner i Eldravinens glödande lavaflod. Himlen var hög och klar, bergsluften frisk och kylig och i skuggorna låg rimfrost kvar.

När den skarpa vårsolen stod som högst på himlen, närmade de sig en stor by som bestod av låga runda vita tält.

"Berätta mer om krothonerna, Targan!" sa den rödhårige mustaschprydde soldaten ivrigt.

"Menige Fremo!" utropade kung Nikoforaz barskt. "Targan är kapten!"

"Jag vet! Men han är ju även min vän! Inte konstigt att jag glömmer mig ibland!"

"Ingen fara, ers majestät!" sa den blonde och gänglige mannen vänligt till kungen. "Det gör inget att Fremo kallar mig vid namn! Han har ju gjort så i så många år!"

"Berätta mer om krothonerna, kapten Targan!"

"Visst ja! Krothonerna är ett folk som bedriver handel över hela kontinenten och de är snåla och dryga och gör allt för att få så stor vinst som möjligt. Det märkliga är att de trots det bor enkelt i tält."

"Det stämmer!" sa kung Nikoforaz sarkastiskt. "De låter en fattig människa dö av hunger för att hon inte har råd att köpa maten de säljer! Och som sagt så är de så snåla att lär samla guld och juveler på hög i hemliga grottor och tillbe dem som gudar!"

"Kanske det", fortsatte kapten Targan. "Men samtidigt är de mycket ärliga köpmän och oerhört skickliga jägare. De kan nerlägga hermeliner och gulbjörnar med klubbpilar, utan att skada deras dyrbara pälsar. Sedan Eldravinens uppkomst i ljusets år 924 hade de krothonska stammarna som hade hamnat på var sin sida om kanjonen kämpat för att återförenas. Först när hängbron över Eldravinen invigdes år 1012 kunde krothonerna förenas och återuppta sin främsta näring, att bedriva handel. Och för att förhindra konkurrens stoppar de därför obönhörligen alla icke-krothoner från att passera över bron genom att skjuta ner dem med välriktade pilar."

"Borde vi inte ha varit fler soldater?" undrade den rödhårige soldaten.

"Nej, Fremo. då skulle krothonerna aldrig släppa över oss. Som hans majestät tidigare sagt, tar de bara emot högst sju personer, fler än så anfaller de direkt."

"Men om vi vore en stor armé så skulle vi ju kunna slåss mot dem, som när vi kämpade mot kung Zakastvur den Elake!"

"Då skulle de förstöra sin bro och endast de kan konsten att bygga upp den igen."

"Förresten, hur har de byggt sin bro?"

"Det är deras välbevarade hemlighet. Förresten, nu är vi framme!"

Framför de sju männen höjde sig en sluttning som var översållad av runda tält i olika ljusa färger. Krothonska väktare klädda i fotsida pälsfodrade vita kaftaner prydda med vitt pälsverk i smala bårder trädde fram och pekade hotfullt mot de sju ryttarna med spända långbågar, men när de såg att det bara var sju män som närmade sig sänkte de lättat sina vapen. På huvudena hade väktarna pälsbrämade koniska läderhjälmar klädda med metallplattor. Bakom väktarna passerade några kvinnor, helt täckta av vita sjalar med färggranna broderier. Genom springor i tältflikarna såg barn i runda pälskantade hättor med försiktig nyfikenhet på kungen och hans män.

En äldre krothonsk herre med ett långvuxet och spetsigt vitt skägg gick fram till kungen. Han var högväxt och senig och bar en vit hermelinmössa med en kon av juvelbesatt guld, ljusblå guldbroderad sidenkaftan med svarttoppiga vita hermelinsvansar på vardera axeln och en gyllengul tunn pälsmantel av den sällsynta alpackan. "Är ni erkelzaarianer?" frågade han.

Kung Nikoforaz var inte överraskad att krothonen kunde tala nästan perfekt erkelzaarianska om än med en kärv brytning med öppna vokaler och rullande r, eftersom krothoner behövde kunna olika språk för att kunna bedriva handel. "Ja, vi är erkelzaarianer", svarade kungen.

"Jag är hodjaga Feraal Hamadi el Guul, vice storhövding över Krothon, det Rena riket", sa den gamle mannen och bugade sig lätt med knäppta händer.

"Jag är kung Nikoforaz II av huset Kanfagris, Erkelzaars enväldige härskare av Ljusets guds nåd!" sa kungen och bugade sig respektfullt mot vicehövdingen.

"Välkomna in i min jurta!"

"Hodjaga?" viskade den kortväxte soldaten till kaptenen. "Heter han så eller vad ..."

"Tyst nu, Dimal!" hyssjade Targan.

Kungen och hans sex kamrater klev in i det runda tält som var störst och ståtligast. Inuti var det ombonat med färggranna och rikt mönstrade yllemattor, mjuka broderade dynor och ett fyrfat i mitten som var fullt med svagt glödande lavaklumpar som spred en behaglig värme. På ett förgyllt svarvat stativ satt en falk med en bjällra som pinglade varje gång den rörde sig. Kungen och hans män slog sig ner på dynorna mittemot vicehövdingen.

"Var har ni för ärende här i Krothon, ers majestät?"

"Vi är här i affärer, då det inte har kommit några köpmän från er till Krahan på tre år. Och vet du möjligtvis vad det var för ett barbarfolk vi mötte på vägen hit och som nästan dödade oss?"

"Ingen aning. Vi kallar dem rödknutar eftersom de har sådana på sina huvuden. De har uppenbarligen kommit från ett land bortom bergen söder om Chikaboroöknen och har slagit sig ner i våra berg. De jagar våra villebråd och dödar till och med fåren i våra hjordar. Och så har de ockuperat Ashirak, vår marknadsstad och blockerat alla vägar till Krahan sedan tre år tillbaka, vilket gör att vi får handla via Novgord längst i norr, vilket utgör en hiskelig omväg."

"Kan ni inte handla via Melkor eller Etengord?"

"Det går inte eftersom de förbaskade rödknutarna även blockerat vägarna dit. Förresten efterfrågar mateberna varor som bara ni har och jag kan tänka mig att ni också saknar vissa varor som bara finns på Eldravinens andra sida, så jag förstår varför ni är här. Bara tur att ni undkom rödknutarnas giftpilar, hoppas ni klarar er välbehållna hem! Men vad ni än gör, undvik Ashirak!"

"Vad har hänt med den staden?"

"Ashirak har en brunn med dricksvatten vilket gör att rödknutarna kan hålla stånd mot oss. Och den som försöker ta sig in i staden blir obönhörligen dödad och uppäten!"

"Uppäten?!" utbrast Fremo förskräckt.

"Uppäten eller offrad till deras hedniska gudar! Rödknutarna är grymma och blodtörstiga barbarer! Kort sagt: ni har tur som slapp förbi dem oskadda! Och det finns bara ett folk till som är lika barbariska som de, men som tur för er lever de österut, bortom Eldravinen och bortom Matebianbergen."

"Vilka då?"

"Kobarashianerna!"

"Kobarashianer? Vad är det för sorts folk?"

"De är ett otuktigt folk som äter insekter och offrar människor till sina sju gudar genom att bränna dem på bål. De är till och med ännu mer lösaktiga än rödknutarna eftersom de parar sig till höger och vänster som kaniner. Och det är jättesvårt att föra handel med dem. De fnyser åt våra fina pälsverk fast de inte alls har några själva och accepterar bara tackor av ren metall, främst silver, koppar och järn samt vårt ylletyg och våra mattor. Och eftersom vi på grund av rödknutarna inte har kunnat köpa några tackor av silver eller annan metall av er har vi under hela tre år gått miste om många förtjänster därför att kobarashianerna säljer siden, honung, frukter och delikatesser som mateberna är galna i och mateberna betalar i sin tur med spannmål som är livsviktigt för oss som inte kan odla något här uppe i bergen."

"Jag har guld och annat att handla för!" Kung Nikoforaz tog fram en penningpung och började klirra med den.

"Trevligt!" Hodjaga Feraal sken upp med ett brett leende, reste sig och slog ihop händerna. "Och nu över till affärerna! Vad vill ni köpa och sälja? Som sagt så har vi fina pälsverk av hög kvalitet, kom ut till förrådsjurtan här så får ni se!" Han pekade mot ett gråvitt tält som visade sig vara ett pälslager.

Kung Nikoforaz mindes hur hans kamrater hade huttrat under natten och sa: "Vi köper gärna sex gulbjörnsfällar!"

"Sex!" anmärkte Dimal. "Sju menar du väl?"

"Jag behöver ingen fäll!"

Kungen och hans kamrater backade ut ur vicehövdingens jurta såsom den krothonska etiketten krävde, gick in det gråvita tältet och valde ut varsin pälshud. Gulbjörnarna som var betydligt mindre men listigare än gråbjörnarna levde högt uppe i bergen och därför var deras päls den mest idealiska, eftersom den trots sin tunnhet och lätthet värmde mycket bra. Efter att ha prutat som alltid är brukligt, fick vicehövdingen 20 erkelzaarianska guldmynt för dem.

"Roligt att göra affärer med er, ers majestät!" sa hodjaga Feraal och bugade sig med ett stort leende som avslöjade en glimmande guldtand.

"Jag är inte klar än, nu kommer mitt egentliga ärende! Jag måste nämligen köpa en sak till, men det finns ett problem ..."

"Vilket då?" undrade vicehövdingen.

"Den kanske inte är till salu."

Vicehövdingen brast ut i ett gapskratt. "Är det min dotters hand du vill ha, ers majestät?"

"Nej, nej, inget sånt! Men jag ska visa vad jag tänker betala med." Kungen drog fram den Heliga medaljongen som han hittills hade burit innanför sin violetta vapenrock. Vicehövdingen tog vördnadsfullt emot den i sina handflator och såg häpet på den.

"Saram Chas medaljong! Den Utvalda Moderns heliga relik ... ! Är ... är det möjligt?"

"Min förfader majestatis Kharaan den Store erövrade den från er i Ljusets år 682 och nu är den tillbaka."

Vicehövdingen öppnade platinamedaljongen och såg med andakt på de små uråldriga runorna som i spiralform var ristade på dess insidor. " I sekler har vi försökt köpa tillbaks den, men utan att lyckas ... och nu är den tillbaka! Efter alla dessa år! Vad vill du ha betalt för den?"

"Ge mig först ett löfte! För att få medaljongen måste du sälja det som vi begär!"

Vicehövdingen höjde högtidligt högerarmen och satte vänsterhanden på hjärtat. "Jag lovar och svär vid den Heliga Skaparmodern, att vi ska sälja det som du begär för att få den Utvalda Moderns heliga relik!"

"Det som vi vill köpa är en promenad för oss sju med våra hästar över er bro, oskadda tur och retur över Eldravinen!"

Vicehövdingen blev bestört. "Men ... men, ers majestät! Ingen utomstående har någonsin fått ..."

"Du hörde mitt villkor, hodjaga Feraal. Antingen får jag passera bron med mina män eller så behåller jag den Heliga medaljongen."

Vicehövdingen såg med plågad min ömsom på kungen och på medaljongen som han höll fram. Saram Chas heliga medaljong ... vår heliga bro ... ska jag låta medaljongen åter gå förlorad i smutsiga erkelzaarianska händer eller ska jag låta de erkelzaarianska främlingarna besudla vår heliga bro? Ska jag ta emot medaljongen eller hindra erkelzaarianerna från att vanhelga bron? Medaljongen eller bron ... medaljongen eller bron ...

Svett bröt fram på kung Nikoforaz panna. Måtte han välja medaljongen, det finns ju i alla fall en till någonstans hemma i skattkammaren! Men väljer han bron är vägen till Portelan och Råstyrkans tiara stängd!

Det kändes som tre timmar för kungen medan vicehövdingen bara stod och stirrade på honom och medaljongen med halvöppen mun. Men till sist sträckte han resignerat fram handen.

"Jag väljer att ta medaljongen och i utbyte får ni fri lejd över Eldravinen. Ingen av oss kommer att kröka ett hår på era huvuden och ni blir de första främlingar som någonsin har fått passera över vår heliga bro."

"Vi tackar för en bra affär, hodjaga Feraal!" sa kung Nikoforaz nöjt och gav medaljongen till vicehövdingen.

"Men kom ihåg, ers majestät!" Vicehövdingen höjde varnande sitt seniga pekfinger. "Ni har betalat för att passera över vår heliga bro tur och retur, alltså två gånger! Försöker ni passera över den en tredje gång så dräper vi er!"

Kung Nikoforaz och hans män passerade genom tältbyn med krothonernas vicehövding i täten och kom till randen av Eldravinen. Klyftans sidor stupade lodrätt ner flera hundra manslängder mot en rödglödgad flod som sände upp heta värmevågor. Över kanjonen svingade sig en smal och elegant byggd hängbro mot ytterligare en krothonsk by vars runda jurtor bredde ut sig likt champinjoner över sluttningen mittemot. Repen som höll hängbron uppe såg starka ut och alla gångbrädorna låg på sin plats.

"Högst fyra personer åt gången kan gå över med sin häst i ledband utan att bron gungar för mycket!" varnade krothonernas vicehövding "Ni måste gå i två omgångar och jag följer med den sista gruppen!"

Menige Fremo var skeptisk och vände sig till kaptenen. "Targan! Hur vet vi att detta inte är en fälla?"

"Därför att krothoner är kända för att vara ärliga! Annars hade de aldrig kunnat bedriva handel så framgångsrikt! Du ska gå över först med kung Nikoforaz, Dimal och Fakareh, och sedan kommer jag över med hodjaga Feraal och de övriga!"

Kung Nikoforaz började gå över den stadiga bron som gungade svagt i vinden. Långt under honom glödde lavafloden hotfullt och han kände hur det märkbart blev hetare. Vilken tur att jag inte har svindel, tänkte han.

En stund senare hade de alla sju passerat över bron med krothonernas vicehövding och pustade ut. En beslöjad kvinna i fotsid bylsig klänning som passerade intill dem blev hejdad av den kortväxte soldaten som inte kunde tygla sin nyfikenhet.

"Ursäkta, varför är ni klädda i lakan som spöken?"

"Dimal!" ropade kapten Targan harmset. "Var inte oförskämd!"

"Men jag vill bara veta varför de inte visar sina ansikten! Titta! Man ser ju bara deras ögon!"

"Det är inget som du har med att göra!"

Vicehövdingen la en hand på kungens axel. "Lugna dig, ers majestät! Det är inget brott i att vara nyfiken." Han vände sig därefter till Dimal. "Det är för att de är fria."

"Fria?" undrade den kortväxte soldaten häpet.

"Ja. De visar sitt ansikte endast för dem som de själva har valt ut och till sina nära och kära. Ingen annan har rätt att betrakta deras ansikten! Denna regel är ännu strängare för deras kroppar. Oftast tillåter de bara att modern och de äkta makarna ser deras nakna kropp!"

"De äkta makarna?? Den äkta maken menar du väl?"

"Våra kvinnor är gifta med flera olika män för att vara säkra på att få arvingar. Och eftersom det bara är männen som håller på med affärer betyder många makar stor rikedom!"

"Men det innebär ju att det är kvinnorna som styr?"

"Just precis."

"Men du är ju hövding och man?"

"Jag är hodjaga vilket ordagrant betyder ’förste köpman’ på krothonska. Det betyder alltså att jag är vice storhövding, ledare för byns alla handelsmän och fungerar även som ambassadör eftersom jag tar emot alla främlingar. Men vår storhövding med oinskränkt makt över vårt folk, är vår bashtuna och jag är den som verkställer hennes heliga beslut. Vår första bashtuna var Saram Cha, och bashtuna betyder ordagrant ’utvald moder’ på krothonska. Hon är den som ser till att vi har det bra och eftersom hon löser olika familjära tvister fungerar hon även som domare. Men eftersom hon inte har hand om affärerna behöver hon inte heller träffa främlingar som ni!"

Menige Fremo som också hade lyssnat var förbluffad. Krothonerna styrs av en drottning! Ingen drottning har nånsin styrt över Erkelzaar! Fast ... jag undrar om det hodjagan säger är sant. Det låter alldeles för otroligt, speciellt det där om att de beslöjade kvinnorna är fria! Jag menar, en fri kvinna behöver väl inte skyla sitt ansikte, speciellt om det är vackert att skåda ... fast å andra sidan så slipper de snuskhumrar som går omkring och dreglar eftersom de inte visar nånting annat än ögonen ... och om man tänker efter, en drottning är väl inte sämre än en kung bara för att hon är kvinna? Det lär ha funnits en kvinna som till och med blev prästvigd och hon skötte sitt ämbete med glans tills hon födde ett barn vid en kröningsceremoni och blev avslöjad ... så det hodjagan säger är säkert sant ... och när jag kommer hem måste jag berätta det här för min tvillingbror Rasmo!

Furstinnan Fenestra och Piri Furulaan vaknade i gryningen av rasslet från kedjor. Den mörkblå slupen som hade övernattat i Orotirs hamn lättade ankar och fortsatte vidare nerströms mot Amdor. Piris lillasyster Agi som inte hade fått ligga i en säng på flera veckor sov ännu djupt i sin hängkoj. Det knackade på dörren.

"Frukost!" ropade skepparen.

"Bra att tre måltider om dagen ingår i priset!" sa Fenestra medan hon bättrade på Piris mustasch med ögonskuggan. "Det gör att vår matsäck räcker längre."

"Det är synd att väcka Agi", viskade Piri. "Vi sparar hennes del av frukosten så att hon kan äta senare!"

Piri och Fenestra klädde på sig och gick upp till skepparens hytt där en enkel måltid bestående av bröd, ost, marmelad och hett te väntade dem. Väninnorna lät sig emellertid väl smaka.

"Vad gott med mjukt bröd!" sa Piri och tänkte på de torra skorporna de hade i ränseln.

"Ni är verkligen flitiga!" sa skepparen muntert och krafsade i sitt stripiga skägg. "Har ni redan hunnit raka er? Det var kvickt gjort!"

"T-Tack!" fick Fenestra och Piri fram. Deras hjärtan började bulta hårt och deras kinder blossade.

"Och den lilla mustaschen passar er! Men det är märkligt hur ni kan få den så jämn och fin, den ser ju nästan ditmålad ut! Vilket vax använder ni?"

"V-vax?" stammade Piri.

"Bivax!" svarade Fenestra. "En speciell sorts bivax som bara finns i …"

Det knackade på dörren och skepparen gick och öppnade. Agi gnuggade smolket ur ögonen medan hon kom in.

"Godmorgon Agi!" hälsade de båda väninnorna.

"Godmorgon Piri och Fenestra!" svarade Agi med morgonhes röst.

"Åh, nej!" viskade furstinnan och Piri i munnen på varandra.

Skepparen stirrade häpet först på Agi, sedan på Fenestra och Piri. Hans blick blev genomträngande och hans mungipor drogs upp i ett elakt leende. "Piri och Fenestra?! Det förklarar varför ni är så slätrakade! Ni är kvinnor!"

"Förlåt ..." sa Agi skamset rodnande. "Jag glömde ..."

Blixtsnabbt kände skepparen på Piris överläpp. "Som jag trodde! Färg!"

Sedan ryckte skepparen av Fenestras hjälm och hennes mörkbruna fläta föll ut. Hans sluga leende blev ännu bredare. "Perfekt! I Minarbi finns en galär som ska färdas till Världens ände och roddarna vill gärna ha förströelse när de avlöser varandra! Jag kommer att få fyra guldmynt! För var och en av er! Det blir tolv guldmynt!"

Skepparen blåste i sin båtvissla och genast dök det upp sex starka män. "Lås in dem i arresthytten!"

"Himmel!" sa Fenestra besviket. "Varför lämnade jag kvar svärdet i sovhytten?"

"Typiskt män!" fräste Piri. "De tänker bara på fyra saker: makt, guld, prestige och älskog! Alla är de likadana! Alla utom Dramo och …"

Piris harang avbröts av sjömännens bryska tag i hennes armar och både hon, Fenestra och Agi knuffades in i en hytt med en litet runt fönster. Piri hann inte ens resa sig upp innan regeln i dörren drogs för med en smäll och hon såg mot det lilla fönstret som inte var större än ett tefat. Hennes ögon fylldes av tårar.

Ando, tänkte hon, käre lillebror! För din skull måste jag ta mig ur härifrån på ett eller annat sätt så att jag kan få tag i Visdomens nyckel!

Nästa kapitel Tillbaka

Uppdaterad 8 mars 2008