Bröllop i det forna Matebia (1200-tal)

Brudgummens föräldrar kommer och framför frieriet till fästmön. De kommer igen flera gånger för att diskutera saken, ty när mateber gifter bort en flicka säljer de henne för guld. Brudgummens föräldrar har guld med sig som de frambär på ett vackert förgyllt fat i form av en konkav solskiva och brudgummens fader säger (om bruden heter t.ex. Nerya och hennes fader Adaniron): "Varsågod! Hälften till Adaniron, fadern, och andra hälften till hans dotter Nerya!" Det är inte för brudens skull, allt det guld som hon ska bära på sin bröllopsdag. Armbanden, halsbanden, diademet och ringarna behöver hon för sin egen och sina föräldraras äras skull. Folk kommer att prata om hur mycket guld som hon har hemburit åt sina föräldrar. Bär en flicka inga smycken på sin bröllopsdag är detta en förfärlig skam för henne och hennes familj.

Ironiskt nog brukar fadern ofta skrika åt sina döttrar att de inte bidrar till huset lika mycket som en get, fast han har rätt till hälften av guldet när han säljer dem. Fadern är alltså den som köpslår. Diskussionen äger alltid rum mellan brudgummens far och brudens far, utom hörhåll för resten av familjemedlemmarna. När en överenskommelse är nådd har inget papper skrivits på, det är männens ord som gäller, enbart männens, och de har svurit vid Solgudens heliga strålar. Kvinnorna har ingen talan, inte ens mödrarna eller bruden som ska giftas bort. De vet inte ens hur den tillkommande maken ser ut eller vad han heter. Däremot får brudgummen reda på vem hans tillkommande blir.

Några dagar senare kallar fadern på bruden i hennes mors närvaro och säger till henne: "Under den helige Solgudens klara strålar ska du gifta dig den och den dagen." Enligt mateberna blir en flicka mogen så fort hon får sin första blödning, alltså i normala fall vid tioårsåldern, och hon gifter sig vid mellan fjorton och sjutton års ålder, senast.

Så börjar familjen förbereda bröllopet och meddela grannarna. Eftersom ett boningshus sällan är stort nog får de hyra en bankettsal vid bytemplet av monirerna (solprästerna). Vid bankettsalen finns en blomsterträdgård där det växer druvor och en stor gård där man kan ha dans. Där finns en täckt veranda som tillåter att man håller sig i skuggan, och där bruden kan hålla hov.

Brudens fader väljer ut det yngsta fåret, den spädaste griskultingen och den yngsta kalven till slakt, eftersom de har mört kött som inte behöver stekas länge. Om köttet steks länge säger man att brudens far inte är särdeles välbärgad, att han tagit gamla djur till slakt och inte bjuder på särskilt god mat. Då får han dåligt rykte i byn, och hans dotters rykte kan råka ännu värre ut. För mateber är gästfrihet och läcker mat någonting mycket viktigt.

Dagen före bröllopet tar brudens mor fram en gammal stekpanna, en citron, lite olivolja, en äggula och socker. Hon smälter alltsammans i stekpannan och stänger in sig med bruden. Med denna blandning tas vartenda hårstrå kring könet bort. Allt ska vara rent och prydligt. Om hon skulle råka glömma ett enda hårstrå kommer mannen att gå sin väg utan att ens titta åt sin hustru, och säga att hon är oren! Varje matebsk flicka är stolt över tanken att få sina könshår bortplockade trots att det är en ohyggligt smärtsam procedur. Det är ett tecken på att hon nu är vuxen, att hon nu ska tillhöra en annan man än sin far. Efter denna seans får bruden gå och sova medan kvinnorna går hem till sig eftersom de nu sett att allt gjorts enligt reglerna.

Dagen därpå, i soluppgången, börjar man bereda maten på gårdsplanen där brällopet ska äga rum. Det är viktigt att alla får se att maten lagas och kan uppskatta antalet rätter. Maten kommer att uppta halva gårdsplanen. Där finns kött, couscous, grönsaker, potatis, kyckling och mängder av sötsaker, kakor och bakelser som modern har tillagat med hjälp av grannarna, eftersom hon aldrig skulle ha hunnit med alltihop ensam åt så många gäster.

När rätterna dukats fram till allmän beskådan, går modern iväg för att tillsammans med en annan kvinna göra bruden i ordning. Det vita klänningen är broderad framtill med dekorativa cirkelmönster, har guldknappar och räcker ända ner till vristerna. Bruden ser strålande ut när hon kommer ut ur kammaren, hon bär armband, halsband och framför allt, vad som räknas mer än allt annat för en brud, det solfjädersformade diademet. Brudens utslagna hår är insmort med olivolja för att glänsa. Nu ska hon placeras på sin tron, ett bord med en stol ovanpå, täckt av en vit duk. Bruden kliver dit upp, sätter sig ner och inväntar att man kommer och beundrar henne innan hennes blivande make anländer. Alla kvinnorna trängs för att ta sig in på gården och beskåda bruden under vibrerande jubelrop. Utanför gården dansar männen, de beblandar sig inte med kvinnorna inne på gården. Kvinnorna får inte ens stå vid fönstret för att se dem dansa.

Nu ska brudgummen göra entré. Fästmön böjer blygt sitt huvud. Hon äger ännu inte rätten att se honom i ansiktet, således blir det första gången som hon äntligen kommer att bli varse om hur han ser ut. En del mödrar berättar i förväg för sina döttrar om fästmannens utseende, hans familj, hans yrke och hans ålder, men mestadels berättar de bara att hans föräldrar levererat det anbefallda guldet.

Brudens mor tar en vit slöja som hon draperar över brudens huvud, och maken gör en khobirs entré: slätrakad, överdådigt klädd i en färggrann fotsid kaftan med stor förgylld krage, brett sidenskärp och med en färggrann toppig hätta på sitt huvud. Bruden håller händerna sedesamt i knät, med ansiktet nerböjt under slöjan för att visa sin goda uppfostran. Brudgummen närmar sig henne, detta ska föreställa det väsentligaste ögonblicket i brudens liv. De ännu ogifta kvinnorna avundas henne.

Man placerar en stol åt brudgummen bredvid brudens, också den täckt av en vit duk, uppe på det höga bordet. Brudgummen sätter sig och en monir kommer fram för att välsigna dem båda. Moniren är klädd i en vit dräkt med stor gul krage som även kallas ok, gult sidenskärp samt gul toppig hätta. Han har en solskiva av guld på en stav och en modell av traniborens tronsläde. Moniren håller upp solskivan ovanför brudparet och sträcker fram tronsläden mot brudgummen och säger: "Under Solgudens heliga strålar, må ni tillhöra varandra för evigt och må ni få många söner!" Brudgummen kysser tronsläden på dess främre svarta cylinder och lyfter brudens vita slöja. Vibrerande jubelrop genljuder över gården. Ceremonin är fullbordad. Mannen har just avtäckt ansiktet hos makan som förblivit ren för hans skull och ska skänka honom söner. Ju fler söner, desto bättre eftersom det är ett tecken på makens virilitet.

Bruden och brudgummen sitter kvar där båda två, som mannekänger. Man dansar, man sjunger, man äter, men de rör sig inte. Precis som till traniboren bär man fram läcker mat till dem där de sitter och de låter sig väl smaka. Maken rör inte vid sin hustru, han kysser henne inte, tar inte hennes hand. Ingenting sker mellan dem, ingen åtbörd av kärlek eller ömhet. De är en stillbild av äktenskapet och det förblir de en lång stund.

För att klargöra att bröllopsfesten närmar sig sitt slut och att gästerna är på väg att gå, sjunger kvinnorna, riktande sig direkt till den äkta mannen: "Beskydda mig nu. Beskyddar du mig ej är du inte någon man ..." Och så den sista, obligatoriska sången: "Vi går inte härifrån om du inte dansar." Det krävs att de båda dansar för att avsluta ceremonin. Mannen hjälper sin hustru ner - den här gången berör han henne med fingret, nu tillhör hon honom - och så dansar de tillsammans tills solen går ner. Efteråt medför maken sin hustru hem till sig, till ett hus som han fått till skänks av sin fader. Om fadern inte kan skänka sonen en egen bostad så är han ingen man.

De båda nygifta beger sig till makens hus till fots, de två ensamma. Gråtande ser brudens familj hur de går iväg. De gråter för att de inte vet vad som kommer att hända bruden ifall det visar sig att hon inte är jungfru. Den matebske maken har nämligen rätt att dräpa sin fru om det visar sig att hon inte är oskuld. Nu får brudens familj invänta ögonblicket då maken hänger ut sänglinnet på balkongen eller fäster det i fönstret i dagningen, för att folk ska bli varse det jungfruliga blodet. Detta sänglinne bör vara synligt för alla, och så många bybor som möjligt bör komma för att se det. Om det bara blir två eller tre vittnen räcker inte det. Då kan beviset ifrågasättas. Alla håller sig vakna och väntar. När maken visar sig med sänglinnet ekar jubelropen. Männen visslar, kvinnorna sjunger och klappar i händer, därför att han visar upp det blodiga lakanet. Detta är ett särskilt sorts sänglinne som man bäddar med första natten och som efter att det suttit uppe ett helt dygn, därefter läggs undan utan att tvättas. Det fungerar som en lyckoamulett så att hustrun ska skänka sin make många söner.

Maken hälsar folkhopen med lyft hand och går tillbaka in. Därefter går man hem och städar av bankettsalen och gården vid bytemplet. Det åligger brudens familj att diska servisen, sopa och skura och rengöra bankettsalen och gården. Det finns mycket att göra, ibland kommer grannarna och hjälper till, men ingenting säger att de måste. Från denna stund kommer bruden inte ofta hem till sina föräldrar längre, hon har för övrigt ingen orsak att komma heller, för hon bör ägna sig åt sin familj. Om hennes make misshandlar henne får hon ingen hjälp av sina föräldrar. Hennes mor skickar hem henne utan tröst med orden: "Han är din man, det är inte så farligt, gå nu hem med dig igen!" Och när hon kommer hem kan hon bli slagen med en käpp som straff.

De matebska kvinnorna accepterar detta som självklart och har inte en tanke på att göra uppror. De vet inte ens vad som menas med uppror. De kan gråta, gömma sig, ljuga om så behvs för att slippa käppen, men göra uppror, aldrig. Helt enkelt därför att de inte hade någonstans att ta vägen än hos sin far eller äkta man. Att leva ensam är otänkbart och de kvinnor som inte blir bortgifta efter att ha fyllt arton år brukar öppet hånas av alla i byn.

Det här är en rekonstruktion av ett matebskt bröllop från 1200-talet som i stort sett är exakt likadant som det palestinska bröllop som beskrivs i den terranska boken "Levande bränd" av Souad. Enda väsentliga skillnaden är att palestinierna i boken inte äter griskött, att de äter ris istället för potatis, att de inte rakar sig samt att de har en annan gud och därför saknar en monir (solpräst) vid ceremonins höjdpunkt. Men tyvärr blir många terranska kvinnor lika illa behandlade som de matebska än idag, men det finns en organisation som hjälper terranska kvinnor som blivit mordhotade av sina familjer, den schweiziska organisationen Surgir som finns beskriven i ovanstående bok. Klickar du här kommer du till deras hemsida!

Kulturhistoriker: Sandra Petojevic
26 april 2004

Tillbaka till Matebia
Tillbaka till fantasyromanen